Sofie Relander
Blogg
Sofie Relander är unghästutbildare och GP-ryttare i dressyr. Från familjegården utanför Varberg – där hon även driver wine and dine-ridläger-bloggar hon om både vardag och tävling.
Sofie Relander
22 oktober 2020 17:45

”Jag har ringt Lussan!”

”Jag har ringt Lussan!”
Här tränar jag "tömkörning". Har longerlina igenom handtaget på sadeln. Avslutade sedan med att gå lite mer bakom. Detta är en otroligt känslig häst och något bakskygg. Så det är super att göra detta innan man börjar sitta upp på henne. Hon rids in just nu. Foto: Sofie Relander

Snart är den här veckan till ända. Den har gått i en rasande fart. Till skillnad från förra så har det verkligen bara varit riktigt höstrusk. Då är man tacksam att vara i ridhuset. Men fyyyyy vad det är tråkigt. Efter att ha varit ute konstant och jobbat hästarna så har jag verkligen blivit bortskämd. Markerna är alldeles för blöta nu för att de ska hålla att rida på. Så jag måste vänta lite innan jag rider ute med dem på gräset.

Men det har varit riktigt härligt att få njuta av det. Många var dock väldigt pigga ha, ha. Det var nära med både en och annan flygtur för mig.

20201021_111515
Liten 2,5 åring e: Harlem D. Foto: Sofie Relander

Unghästarna jobbar på super, longerar, hänger och de jobbar på riktigt bra tycker jag. Någon dag i veckan har de ryttarfri dag, då kan Linda-Marie eller Kerstin jobba dem från marken. Båda två är väldigt lugna och pedagogiska. Linda-Marie har jobbat själv med inridningshästar tidigare och jobbar som hästskötare i tio år. Det är väldigt skoj att ha en så kompetent person med i sitt team. Kerstin har själv ridit mycket och många hästar. Tagit tillvara på sina chanser hela tiden. Bäldigt orädd också, det är precis vad unghästarna behöver . En säker individ på marken som kan stärka deras självförtroende och förtroende för oss.

När även de gjort jobbet från backen bra så är det dessutom enkelt för mig att hänga och trixa med dem.

En unghäst lär sig oerhört fort. Den kan inte avgöra vad som är rätt och fel. Så det är verkligen upp till oss att alltid lära den rätt. För lär vi den fel kan vi ju inte beskylla hästen för att den sedan är ”elak”. Utan det är helt och hållet handhavandefel. Sedan blir det absolut fel, men man lär sig hela tiden. Viktigt är att se att det inte är hästen som gör felet, utan en själv och att man ska hitta nyckeln till att lösa det.

Det svåra är helt klart när man får en häst till sig som redan varit hos flera stycken på inridning…. Mmm…Där har något gått fel. Men det är kul med utmaningen. Man måste verkligen gräva djupt i sin kunskapsbank och prova olika kombinationer för att hitta vad som passar för just den individen.

Viktigt är att det fortfarande inte är hästens fel. Och självklart har det inte varit medvetet från ägaren eller tidigare ägare att det ska bli så fel. Så det tycker jag inte man ska skämmas för eller må dåligt över. Man ska bara vilja lära sig samt förstå att det INTE är hästens fel till det beteendet.

20201021_134943-(1)
Inridningshäst med träns första gången. Superbra med ett betthöjande träns, då kan man leda dem direkt i tränset då det blir en blandning mellan grimma och bett. Riskerar inte att bettet trillar ner på lanerna. Dessutom får hästen lära sig att det ligger där det ligger. Foto: Sofie Relander

Jag får ofta in hästar där ägarna tycker det är lite jobbigt att det blivit som det blivit eller att de inte hunnit med så mycket. Men jag tycker verkligen inte att man ska behöva ha de känslorna. Har det blivit fel så tar det kanske bara längre tid. Men det går att fixa till. Jag tycker inte man ska skämmas för hästen till exempel kommer direkt från lösdriften hit. Man får bara lägga ner lite mer jobb på grunden i början, då kan man vara säker på att grunden blir bra och då blir resten oftast väldigt bra.

Hästen kan vara nästan hur grön som helst. Hellre det än att den är gjord mycket med men har tappat respekten och förtroendet. Men kom ihåg, även det ska man inte skämmas för, bara lämna iväg eller ta bra hjälp.

Jag känner även av att hästarna är matta just nu. Mycket beror på pälssättning. Så nu har jag fixat ett nytt foder som kompletterar upp detta. Har en häst som ska banta, men ändå behöver lite energi….den är svår! Men jag har hittat ett som funkar super!

20201021_203918
God Morgon aMw testar tävlingsträns. Förhoppningsvis gör hon debut på söndag. Foto: Sofie Relander

Det var ju ett tag sedan jag pratade med Lussan nu, men jag ringde. Vi pratade nästan i en timme, ja det var ju så enkelt! Vi kom fram till att jag skulle göra följande:

  • Tömköra hästarna lite mer.
  • Ringa en utlandsbaserad tränare som jag ska åka till. Detta har jag gjort, båda delarna. Kan inte fatta att jag ska åka utomlands och träna mot slutet av december om allt går som det ska. Helt otroligt! Ni kan inte ana hur läskigt det var att ringa till ”hen”. Jag skulle ju prata engelska plötsligt, annars skulle vi inte förstå varandra tänkte ju jag…..oh ja det är en historia det, den kommer.

/Sofie


Sofie Relander
26 oktober 16:40

Sofies blogg: ”Jag lovade mig själv att ALDRIG bita ihop igen och köra på”

Sofies blogg: ”Jag lovade mig själv att ALDRIG bita ihop igen och köra på”
Min egna 3-åring Dragon Fly (e Dragon Welt-Ampere) slutade på plats 40 av 54 ekipage. Kanske ingen topplacering, men hon gjorde det hela med en FANTASTISK inställning vilket är det viktigaste för mig. Röra sig kan hon, så det kommer att bli fantastiskt roligt att fortsätta utveckla henne. Foto: Privat

Så kom dagen då det till slut blev operation för mig.

Det har varit en jäkla karusell detta året med min rygg hos läkarna. En karusell som sugit all must ur mig och lite till. I omgångar har jag brutit ihop totalt och gett upp. Kommit in gråtandes i mina föräldrars hus över att man inte får hjälp. Uppgiven, det är en hemsk känsla att känna.

Jag känner så med dem som har så mycket värre sjukdomar än vad jag har och fått kämpa med sjukvården.

Det har varit en kamp mot läkarna att få dem att förstå vad man jobbar med och att det INTE är en hobby. Inte ens när medicinerna gav mig sådan biverkning att mina reflexer försämrades ett tag så jag gick över med två hästar på en vecka, för man läste av situationer fel, tog de en på allvar. Det var dessutom två egna, lugna individer som jag kände väldigt väl, men där jag bara var efter i tanken i reaktionen (inga tunga mediciner jag pratar om ens). Men riktigt läskigt var det.

Det har varit en kamp mot läkarna att få dem att förstå vad man jobbar med och att det INTE är en hobby.

I över fyra månader kämpade jag med läkarna, bytte vårdcentral och läkare fyra gånger för att till slut hitta en som i alla fall verkade bry sig lite och började prata om röntgen med mig. Alla tidigare hade bara avvisat mig med att fortsätta äta Ipren och Alvedon på maxdos. I fyra månader vart ju min mage dessutom väldigt dålig av all denna Alvedon och Ipren.

Att något var uppenbart fel i ryggen kunde jag ju känna. Det var inte bara vanligt ryggskott. Utan det strålade ut som växtvärk över låren också, en riktigt brännande känsla. Att sitta ner gjorde skitont i ryggen. Köra bil var rentav riktigt smärtsamt, trampa ner kopplingen strålade rätt upp in i ryggen. Det som egentligen gick bra då var att sitta i sadeln, det gjorde inte ont. Men snubblade hästen till eller hoppade till, och jag inte var med och spände till i bålen, gick det en stöt igenom hela kroppen som strålade ut i tår och hela ryggen. Fy tusan när jag tänker tillbaka på några sådana tillfällen.

Sedan hittar man ju sätt att rida på, sätt som funkar tillfälligt. Eller så är det bara så att man biter ihop! Man har ju inget val, sjukskriven kunde man inte bli då läkarna inte kunde sjukskriva något mer än någon vecka då jag bara hade ”lite ont i ryggen, det har alla”. Sedan som egenföretagare kan man inte bara bli sjuk utan att det verkligen är allvarligt. Vilket läkarna verkligen fick det till att inte vara. Sedan har man ju alla hästägare som man inte vill göra besvikna som man kämpar på för.

Till slut fick jag boka en egen röntgen av ryggen, jag fick betala över 11 000 kronor för det själv.

Jag var alldeles för stark i benen för att de ens skulle kunna tänka sig att det skulle kunna vara ett diskbråck som mina sjukgymnaster kunde konstatera väldigt fort. Tyvärr konstaterade de att det var en inåtbuktande disk som tryckte på nerverna. Men detta ville ingen läkare tro på. Så där hamnade jag mitt emellan bara.

Till slut fick jag boka en egen röntgen av ryggen, jag fick betala över 11 000 kronor för det själv.

När jag äntligen hade detta på papper trodde jag att det äntligen skulle vända och att jag skulle få hjälp, nu efter fem månader. Nej då, det var bara tillbaka till sjukgymnastiken som jag varit på över 15 gånger säkert vid det tillfället. Inte träffa ortoped eller ryggspecialist? För jag fick minsann höra att en sådan ung person som mig med detta opererar man inte. Inte tillräckligt allvarligt.

Efter det så kommer jag ihåg att jag verkligen tappade orken kring mitt tillfrisknade ett tag. Orkade inte ligga på med nya läkartider. Men en kompis hjälpte mig och pushade på att jag skulle skicka in en remiss till Sahlgrenska.

Sagt och gjort så gjorde jag det.

På grund av vårdgarantin kunde inte Sahlgrenska hjälpa mig hos sig men de bedömde mina bilder som att jag måste få hjälp och skickade mig vidare till en ryggspecialist på Art Clinic. En neurokirurg fick jag komma in och träffa. Allt därefter gick väldigt fort.

Det första hon tog upp var att jag måste opereras. Jag tappade hakan på det mötet. Det enda jag fått höra hittills är att man inte opererar sådana som mig och bla bla. Nu säger hon att jag absolut ska opereras? Va? Nu blev jag verkligen kluven.

Självklart blev jag jätterädd av bara tanken och ville först få ”riktig” hjälp och en ny röntgen. För det kanske hade blivit bättre tänkte jag. Bara tanken på operation fick mig att känna mig mycket bättre på grund av hur läskigt det låter att bli opererad.

Jag red sedan på Breeders, kände någonstans att detta kommer vara den sista tävlingen jag gör på väldigt länge.

På bara två veckor fick jag en ny MR-röntgen. Tjatade med mig bilderna hem så jag kunde titta på dem så fort jag kunde. Där såg jag det … det hade bara blivit värre. Men så glad över att jag inte behövde betala för den.

Jag red sedan på Breeders, kände någonstans att detta kommer vara den sista tävlingen jag gör på väldigt länge, men hade förhoppningar om att Elmia skulle få bli den sista.

20210929_125630
4-åriga Julius EB tillsammans med sin uppfödare Erling Brag och ägaren Amy Lundh. Julius slutade på fantastiska plats 13 av 63 ekipage. Otroligt ridbar och snäll individ. Amy och hennes man Seth köpte in honom på elitfölauktionen. De har några fina individer till salu vet jag. Foto: Privat

Men jag gick all in på Breeders. Hade absoluta BÄSTA teamet med mig. Hade chaufför, flera hästskötare. Jag kunde verkligen fokusera på att bara sitta uppe på hästarna och rida. Vilket besparade min rygg otroligt mycket så jag kunde leverera 110 procent på banan.

Fantastiskt boende på Dorisberg B&B som vanligt. Vi bokar alltid in oss där nu. Där har vi både box och boende på samma ställe bara några minuter från Flyinge. Dessutom med hage till hästarna. Ja, vi kan inte bo bättre. Där trivs vi alla som fiskar i vattnet.

Att få sitta där på Flyinge, ha med mig sex kvalade hästar var en underbar känsla. Allt från en 3-åring upp till 5-åringar. Jag var verkligen så glad inne på banan på varenda en av dem.

Sedan kom beskedet, jag fick en operationstid. Som skulle bli av en vecka före Elmia …

Jag var så tveksam att ta den tiden. Jag tvekade mycket, började känna att ryggen var ju ”mycket” bättre nu. Det var nog bara onödigt med en operation.

Men något fick mig ändå till att våga tacka ja till den.

På bara en vecka fick jag ihopsatt ett schema på folk som tar hand om allt från måndag-söndag morgon och kväll. Eftersom jag ändå varit beredd på operation och även inte jobbat heltid så har jag haft bra hjälp i stallet. Så det gick väldigt smidigt att få ihop hjälpen. Så har jag fantastiska personer runtom mig som verkligen vill hjälpa mig med, vilket jag är så tacksam för.

Så kom den där måndagen den 18:e. Dags för operation och jag kände mig ”purfrisk”.

Tänk vad man kan inbilla sig för att man är så rädd för något. Jag var livrädd att bli opererad. Rädslan fick mig nästan att inte göra det. Jag var ganska säker på att just jag skulle vara den patienten som dog på operationsbordet, eller den som blir förlamad. Usch, vilken rädsla. Men ändå kände jag mig väldigt trygg där och då med dem.

Jag var livrädd att bli opererad. Rädslan fick mig nästan att inte göra det.

Såg dessutom en klar bild framför mig i rullstol på gården och var ändå bekväm med känslan. För jag har sett många i paradressyr som lyckas så bra. Så de har faktiskt inspirerat kan jag säga, inte ens det fick mig att inte våga göra det. För det verkade inte så tokigt ändå att rulla runt på gården i rullstol.

”Poff” sa det bara så sov jag. Sedan när jag vaknade upp från narkosen kommer jag ihåg att det första jag frågade var såklart ”har jag snarkat?” Och sedan vickade jag på tårna och då kom tårarna.

Jag kände sådan grym tacksamhet, över att jag …
1. LEVDE!
2. INTE var förlamad.

Tänk ändå, ja, lite löjligt kanske att känna så. Men har man varit där förstår man nog.

Det 3:e jag kände var lättnaden mot benen. Det tryckte inte på. Det gjorde inte längre ont. Visst. Jag hade massor av morfin i kroppen. Men ändå kände jag lättnaden som släppt.

Så där låg jag på uppvaket och grät av lycka och tacksamhet. Sedan fick jag dela rum med underbara 70-åriga Agneta som också opererat sin rygg.

Vi kunde konstatera att vi hade blivit lika ”friska” som före operationen bägge två. Just av rädslan som fick en att inte riktigt känna smärtan. Lite fräckt ändå hur det kan funka så.

Vi hade i alla fall otroligt mycket gemensamt, så vi hade skitkul ihop där under kvällen och natten. Sedan skildes vi åt morgonen efter och hoppades på att vi skulle träffas igen på vårt återbesök. Så jag hoppas du läser detta nu och inte bokar om din tid.

Visade sig att vi har släkt i samma lilla by i Finland. Helt otroligt vad världen är liten.

Väldigt konstigt att faktiskt inte klara av allt vad man brukar göra. Än konstigare att inte komma få rida på väldigt länge.

Nu har det gått över en vecka sedan jag opererades och jag kan gå längre och mer för varje dag. Men det är konstigt vad handikappad man är. Väldigt konstigt att faktiskt inte klara av allt vad man brukar göra. Än konstigare att inte komma få rida på väldigt länge.

MEN en sak jag lovade mig när jag vaknade upp och kände på ”lättnaden” var att jag lovade mig själv att ALDRIG bita ihop igen och köra på. Men å andra sidan har jag verkligen kämpat för att få bli frisk och legat på sjukvården och sjukgymnasterna som bara den! Jag kunde inte gjort mer eller bättre själv. Allt jag gjorde var tack vare att jag INTE accepterade att det bara var lite ont i ryggen.

Röntgen fixade jag själv och ryggremiss fixade jag själv! Så jag har lärt mig otroligt mycket. Jag ska gå på min magkänsla ALLTID. Stå på mig ska jag med kunna göra!

Men jag hade verkligen inte klarat det själv. Har fått fantastisk hjälp från min bonussyster som är läkare och hela tiden kunde tipsa mig om vad jag kunde göra själv. Kompisar med samma symptom som kunde berätta vad de själva fått för hjälp. Ja, det skiljer sig otroligt mycket mellan alla landsting tyvärr. Sedan mina nära och kära som jag kunnat prata med varje dag om smärtorna och som försökt förstå och verkligen stötta en. Ni är fantastiska och jag älskar er så! Varenda en!

Det som gjort mig lite ledsen är att jag aldrig kom iväg till Daniel Bachmann Andersen och har fått boka om det två gånger. Troligen har jag sabbat alla mina chanser att få åka dit och träna, det gör mig lite ledsen. Men det ska jag försöka få igen nästa år. 2022 får bli mitt år!

Att rida är ju inte jobbigt, du klarar av att rida 12 hästar om du klarar av att rida en.

Ni som känner mig vet att jag är världens optimist. Oj, vad jag kan vara alldeles för optimistisk haha! Men det är så jag klarar av allt, tack vare min inställning blir inget för svårt eller omöjligt. Har ingen gjort det tidigare är jag bombsäker på att jag klarar av det, det går om man bara vill.

Men nu har jag mött på en som är mer optimist än vad jag är! Försäkringskassan.
Haha, jag tänker inte ens gå in på djupet hur ”optimistiska” de varit mot att jag varit 100 procent bra i min kropp. Att rida är ju inte jobbigt, du klarar av att rida 12 hästar om du klarar av att rida en. Den logiken förstår jag inte.

Men vad jag förstår med det är att folk ser på vårt arbete som en HOBBY och att vi har en bra bit kvar att gå. De kunde inte förstå hur jag INTE skulle klara av mitt jobb till 100 procent.

Tack och lov kunde jag säga ifrån och byta handläggare till en som vet vad hästar handlar om. Men vi har en bit kvar att gå med vår sport.

Nu ska jag fortsätta satsa på min rehab till 120 procent så jag kommer tillbaka starkare än någonsin! Har fantastiskt många fina hästar under nästa år.


Sofie Relander
6 september 15:58

Sofies blogg: ”Åker jag inte ut så får vi heller ingen rutin”

Sofies blogg: ”Åker jag inte ut så får vi heller ingen rutin”
Ridsports bloggare Sofie Relander har luftat unghästarna med den äran. Foto: Privat

Jag var för två helger sedan i Alingsås med två 4-åringar och två 5-åringar. Efter det lilla jag kunnat jobba mina egna hästar åkte jag verkligen inte till Alingsås med några förväntningar alls. Utan bara övning.

Givet att vi ska rida och prestera vårat bästa. Men inget över det hade jag förväntat mig alls. Det krävdes också att hästarna skulle vara helt med mig. Och de har verkligen inte varit på bortaplan mycket. Så jag såg det som ett ypperligt tillfälle att träna på att prestera helt enkelt.

Det var det jag försökte intala mig. Många gånger under veckan tänkte jag att ”nej, jag måste avanmäla mig” detta är inte tillräckligt bra helt enkelt. Då fick jag tänka om.

Vad är det som inte är tillräckligt bra för VEM?

Jag visste att det var tillräckligt bra för mig, så där kunde jag skrota de tankarna och fokusera vidare på min ridning.

Jag upplever att bristen för mig här har varit att de blivit spända och inte riktigt slappnar av, orutinerade på tävlingsbanorna. Vilket har gjort att jag känt mig osäker på att åka ut med dem. Men åker jag inte ut så får vi heller ingen rutin. Så där måste jag helt enkelt våga. Våga åka ut och att det kanske blir pannkaka på banan att vi inte alls kommer runt. MEN då är det ju det man måste träna på.

Jag tittade en hel del på unghäst VM. Mhmmm…okej….det är SÅ det ska se ut.

Yes. Jag applicerade det i min tanke. Att när Jeanna Högberg äntrar extra banan är det JAG som sitter på Barbaresco. Verkligen analyserar hur hon gör, försöker känna efter hur den traven skulle kännas. Hur den övergången skulle kännas och så vidare.

Man behöver inte nöta in grejer för en häst.

Så har jag ofta fått tänka. Det funkar med min hjärna. Jag lyckas lite lura den till att jag faktiskt redan gjort det. För hjärnan är ändå såpass dum att den fattar inte att det INTE är jag som gjort det.

För när jag tänker mig in i det får jag en känsla, en bild framför mig. Så uppladdningen har varit så cool.

Det lilla som hästarna har jobbat har varit riktigt bra arbete. Hästar lär sig superfort. Man behöver inte nöta in grejer för en häst. Det är vi själva som behöver nöta.

De har också gått i lösdrift med stora hagar. Och därifrån får de en riktigt bra grundkondition. Väldigt fina ryggmuskler och mycket mer lugna i sinnet när man rider.

Mina hästar ÄR vana sedan föl att gå i flock och stora hagar. Därför funkar det för mig. Man måste känna efter på individen givetvis.

Men hur gick det då?

4-årige Glamour MW gjorde ett superjobb på banan och kvalade till Breeders på 79,6%. Hon var lite spänd men jobbade oerhört bra. Lyssnade och litade på mig väldigt bra. Hon vann även sin klass av 27 startande.

Uppfödare: Maria Winberg

I samma klass startade jag en till 4-åring. Han hade jag haft hos mig i två veckor före. Jag kunde verkligen inte säga nej när Amy ringde mig och frågade om jag kunde starta hennes häst i Alingsås. Sagt och gjort fick han komma till mig, träna mycket men ändå lite. Så kul att det gick hela vägen.

Julius EB satte också ett kval på 76,8% och kom 5:a i klassen.

Uppfödare: Erling Brag. Ägare: Amy Lundh

 

Barbaresco MW blev skitspänd när vi kom in, men lyssnade ändå ganska bra på mig. Han levererade hela 81% och vann sin klass. Så otroligt glad över honom.

Uppfödare: Maria Winberg Ägare: Ulrika Sjökvist och Sofie Relander

Z MW var kanske den mest spända av dem. Men oj så fin han var! 74,4% och 3:a i samma klass. Även här ett Breederskval.

Uppfödare: Maria Winberg Ägare: Susanne Lewenhaupt

Så från denna tävlingen lyckades jag sätta fyra av fyra hästar. Helt magiskt! Jag var så otroligt glad över det.

Nu återstår förberedelser inför Breeders. Det som behöver tränas på är ju verkligen att vara på banan.

Så jag ska försöka åka ut med 5-åringarna på LB-klasser och träna på det. Bara det att åka iväg, den ena blir lämnad av den andre. Gå in på banan i olika miljöer och så vidare.

För på Breeders kommer det vara publik i år. Det kommer sitta folk på läktarna. Liv och rörelse. Så vi har lite att träna på.

Mellan tävlingarna rider jag i så fall maximalt tre dagar i veckan på dem. Tiden i sadeln är 25 till 30 minuter och det handlar uteslutande om lösgörande arbete. Mycket ute i naturen om vädret tillåter. Då kan jag åka ut på tävling fram till Breeders utan att det skulle bli för mycket för dem.


Sofie Relander
12 augusti 21:25

Sofies blogg: ”Så har jag jobbat med nervositet”

Sofies blogg: ”Så har jag jobbat med nervositet”
-Jag påminner mig nu än en gång inför helgen med mina unghästar att detta bara är en del i vår resa, skriver Ridsports bloggare Sofie Relander inför helgens tävlingar med unghästarna. Foto: Privat

På näst sista ridlägret så höll mamma en mycket bra föreläsning om nervositet och lite kring den. Är den bra? Är den dålig? Gillar vi den? Ogillar vi den? Blir du nervös? Blir jag nervös?

Åren går och jag blir bara mer nervös för varje gång.

Men jag ser absolut inte på det som något dåligt. Känslan är fantastisk kan jag tycka. Väldigt skrämmande, den bubblar upp hela magen på mig får mig att springa på toa stup i kvarten för att kissa. Jag börjar huttra och frysa, får en alldeles för hög puls av att bara knoppa. Men jag vet också att ju mer nervös jag är, desto bättre presterar jag. Kroppen går verkligen in och förbereder sig på något ordentligt som ska hända och i det läget kommer allt mitt fokus att krävas.

Det är också det som kommer hända. Mitt fokus kommer bli 120 procent. Jag hör inget runt om som sker. Jag kommer inte ens höra domaren plinga frenetiskt i klockan och skrika åt mig ”ta av skydden” när jag står mitt på banan med hästen och håller på att rida runt. Det är först när min vän Alice står mitt framför näsan på mig inne på banan som jag hajar till och vaknar ur min bubbla. DET gör nervositet med mig. Att jag kan stänga ute allt runtom som händer och kan då verkligen fokusera på mitt inne på banan.

Men det har inte alltid varit så. Det har tagit tid att ”bemästra” min nervositet och att tycka om den.

Men den där ohanterbara nervositeten har nog snarare varit prestationsångest. Man kände att man hade förväntningar på sig, trodde jag. Men det var ju snarare kanske att folk i närheten hoppades och höll tummarna att det skulle gå bra. Inte något krav på något vis. Men prestationsångesten fanns ändå där och finns fortfarande ibland. Nu kan jag dock hantera den på ett annat sätt.

Img-5033
Nervositet kan förstöra. Men också fungera som en välbehövlig startmotor. Foto: Privat

Men då var det att man startade oftast två klasser samma dag på sin ponny. I första klassen red jag stelt, inverkade inte riktigt. Kom ut från banan med 1 000 frågetecken precis efteråt. Varför gjorde jag inte så före den fattningen, eller så före en öppna?. Sist kom man också. Som att det inte räckte med att man red förlamat så skulle man också vara sämst….suck.

Sedan till nästa klass kunde man inte vara så mycket sämre än gången före. Pressen släppte totalt i stället. Man gick in och presterade. Jag åkte inte runt på hästen utan gjorde alla övergångar och halvhalter. Nu fick hjärnan syre och kunde tänka, eftersom man inte satt och spände sig och höll andan samtidigt.

Så var det, man fick vara ute och tävla två klasser eller ha två hästar. Visst, någon gång kanske man var rädd IGEN och då sket det sig ännu en gång till i klassen efter. Men lyckligt nog hände inte det alltför ofta.

Nu ska jag ut i helgen och tävla. Jag kan verkligen känna pressen jag lägger på mina axlar. Hur det knyter sig i magen, hur jag får svårt att hitta andan. Det är där jag snabbt får avbryta mig. Lägga fram mitt mål och mitt mission för mig själv. Jag frågar mig själv vad det värsta är som kan hända. Ja men att folk tycker och tänker. Tycker och tänker vad?

Antagligen inget jag kommer få veta, okej, vi börjar mjuka upp hos lite här nu Fia. Folk kommer ALLTID tycka saker. Alla kommer inte vara av samma åsikt i många situationer. Men det är absolut svårt att hantera kan jag tycka.

Jag får lägga mycket fokus på att tänka rätt. Påminna mig och så vidare. Jag är absolut inte ensam om att tänka på detta viset, det vet jag. Jag vet också att detta är en tanke som begränsar så många ryttare till att inte åka ut med sina hästar och ha kul och njuta på banan. Tänk att man kan begränsa sig så och bli så rädd av det att man inte åker ut på en tävling eller pay and ride.

Det är lite synd. Varje gång jag lyckas pusha ut en elev på banan för just dessa tankar blir jag så himla glad.

Jag påminner mig nu än en gång inför helgen med mina unghästar att detta bara är en del i vår resa. Rätt skönt att jag har min och Barcelonas resa att kunna använda lite som referenspunkt. Jag kan gå in på de resultaten och se att det INTE var en spikrak karriär på tävlingsbanorna från första start. Nix. Det var till och med så att vi blev stillastående och uteslutna. Det gick inte att fatta galopp. Så med alla andra hästar hittills ligger jag ljusår före. Ingen har ännu stannat på sin första start ha, ha, ha.

Img-4987
Känslan när jag rider ut från banan är att jag ska kunna känna att jag gjorde mitt bästa och att hästarna fick en trevlig runda de gärna vill göra om. Foto: Privat

Nu ska jag göra lite extra mentala övningar, andningsövningar samt muskelavslappnande övningar. Så kommer även jag har KUL på banan oavsett resultat. Känslan ska kunna vara att jag gjorde mitt bästa och att hästarna fick en trevlig runda de gärna vill göra om. Det är unga individer, de är båda lite lätt skraja av sig också. Dahlia har lite mer erfarenhet än Barbaresco MW och Z MW.

Jag har det lite lyxigt med att ha mamma som är mental coach och Z:s ägare som är KBT terapeut med mycket utbildning inom tävlingsidrott, eller så kanske jag bara har det tufft. Alltid en jäkla massa frågor och analyser. Nej, de och jag sköter oss ganska bra med det. Men se till om ni behöver det, att prata med någon om kan hjälpa er om ni vill bli bättre.

Man får jobba lite för det, men helt klart värt det.

/Sofie


Sofie Relander
5 augusti 14:27

”Vad tycker jag om hos en häst?”

”Vad tycker jag om hos en häst?”
Barcelona MW är min häst som ger den fina magkänslan. Men det tog fem år för mig att komma dit - det är en annan historia det... Hon fick för övrigt bara en 6:a på sin skritt när hon gick sitt treårstest. Foto: Privat

Vad tycker jag om hos en häst? Vad är det som gör att jag vill ha Just Den Hästen?

Först så tänker jag ”Vad vill jag?”. Jo, jag vill rida GP, de högsta klasserna. Jag vill rida mästerskap.

Kanske inte med den hästen jag köper, det vet jag först när jag är där. Men den ska ha de egenskaper som gör att jag tror på det. Tror jag det kommer det vara så mycket lättare att nå dit.

Okej, då ska vi se vad vi hittar. Det kommer ju ta tid att utbilda hästen dit, alltså flera år. Eftersom jag antagligen kommer köpa hästen som, säg 4-åring. Då ska jag alltså rida hästen i fem-sex år innan vi närmar oss de klasserna. Där någonstans blir ridbarheten den viktigaste biten som jag kommer värdera högst.

Visst det är bra om den har fyra ben att stå på också.

Bra ridbarhet för mig behöver inte vara samma som för någon annan. För vi gillar helt enkelt olika egenskaper. Så där är det magkänslan som får säga sitt. Gör magen dubbelvolter av glädje när jag sitter eller hanterar hästen, ja men då är vi något på spåret. Visst det är bra om den har fyra ben att stå på också.

Gångarterna tänker jag att de behöver inte vara så otroligt bra och stora. Det viktiga för MIG är att hästen jobbar korrekt. Så för mig går en häst med kanske lite kort gång före en häst med enbart stor gång. För hästen med något kort gång har här förmågan att även korta steget och länga det lite. Alltså ett lite större register, lättare register här i början. Nu säger jag inte att alla hästar med lite kort gång kan detta. Utan just i detta scenario.

Barcelona_falsterbo
Barcelona MW på Falsterbo. Foto: Pernilla Hägg

Det är klart att med en häst med extremt stor gång kan jag med tiden få den att korta sig, samla sig etc. Men jag tycker det är så mycket lättare att utveckla en hästs potential. Och jag vill tro att det blir lättare när hästen inte har så mycket att sprattla med, haha.

Men, om några år kanske jag kommer ha ändrat mig, då kanske jag föredrar de stora gångarterna före de lite kortare. Det vet jag inte. Men det jag vet är att så länge jag tror på det så kommer jag få det att funka.

För det är ju också själva resan som är det som faktiskt kommer vara det viktiga och det du gör mest av, det är viktigt att det är givande och roligt. OS som kommer efter sju-åtta år är över på några enstaka ritter. Säg att jag får tolv minuter totalt på banan i runda slängar. Jag tränar alltså över åtta år för något jag kommer få skörda i tolv minuter… Det finns de sporter som har det värre, som 400 meter häck på 45,94 sekunder.

Det är viktigt att resan dit ska vara givande och rolig. Vi ska orka härda ut, då krävs det att det ger något också. Så en häst som ger mig dubbelhopp i magen tror jag det är som kommer ta mig dit, om det är det jag drömmer om.

Det har cirkulerat lite filmer på sociala medier på guldhästen samt bronshästen, och silverhästen som har en skruttig skritt. Vi pratar om Jessica, Isabell och Charlotte som nu tog individuella medaljer på OS.

Charlottes Gio som unghäst:

Jessicas guldhäst:

Dessutom fick Isabells häst Bella Rose endast 6,5 på sin trav på sitt ”treårstest”.

Det spelar ingen roll hur fina hästar vi köper. Klarar vi inte av dem kommer det ändå inte gå.

Alltså, det är så intressant att titta på dessa filmer och analysera. Med en bra ryttare blir det bra kan jag konstatera – enkelt, jag vet! Det spelar ingen roll hur fina hästar vi köper. Klarar vi inte av dem kommer det ändå inte gå. Men när jag klarar av hästen kommer det gå. Det är då magin kan skapas. Kanske vill vi aldrig ut på en tävlingsbana eller så siktar vi högt på banorna. Oavsett så är magkänslan viktig, glädjen behöver finnas där. Då njuter vi av det och har kul längs vägen.

Med det sagt finns det perioder där det också blir pest och pina och allt känns för svårt, men det blir lite lättare att ta sig igenom det med den rätta hästen för oss.


Sofie Relander
29 juli 20:30

Sofies blogg: ”Det går sakta framåt”

Sofies blogg: ”Det går sakta framåt”
Z MW 4 år. Nu laddar ryttaren och Ridsportbloggaren Sofie Relander för att åter komma ut på dressyrbanorna. Foto: Kim C Lundin

Det känns helt fantastiskt att kanske jag ska kunna ta mig ut på en helt vanlig tävling med nedsittning. SOM jag längtar till detta.

Jag har gjort så att jag anmält mig till flera klasser med lite olika hästar. Men jag är också beredd på att avanmäla mig om jag känner att ryggen slår bakut.

Eftersom jag varit riktigt duktig ett bra tag och verkligen tagit det lugnt med ridningen, alltså trappat ner en hel del på den. Inte helt, men mycket. Så börjar den kännas något bättre nu. Jag vågar inte ropa hej ännu, men lite glad är jag minsann.

Det är ju tyvärr alla mina hästar som fått ta det lugnt. Vissa går på lösdrift och rör på sig ganska mycket på dagarna. Några andra har fått bli lite ridna av elever eller delägare. Så lite har de ändå alla fått gå, men inte så mycket kan jag skryta om.

Sofierelander
Z MW e: Zuidenwind ue: Davignon I Uppfödare: Maria Winberg. Ägaren poserar med på bild, Susanne Lewenhaupt. Foto: Privat

Jag har i alla fall satt igång ”mitt” gäng som består av:

Barbaresco MW 5 år
Lyckhems Dahlia 7 år
God Morgon MW 6 år
Glamour MW 4 år

Dessa ytterligare fyra, plus Z MW, har jag planerat in att tävla nu.

Jag känner att det är kanske lite sent för mig och Dahlia att köra på 7-års klasserna. Å andra sidan, satsar jag inte får jag inte heller veta? Hon gör seriebyten och piruetter fint här hemma. Visst, man vill ju alltid ”mer” lite bättre här, lite bättre där och så vidare. Men allt kan alltid bli bättre. Så vi får se om jag ger mig ut på någon MSV A runda med henne helt enkelt. Det hade onekligen varit oerhört skoj.

Barbaresco MW och Z MW tänker jag med att de ska få komma ut och rulla runt i lite 5-års klasser. De båda behöver verkligen komma utanför gården och se sig omkring på tävlingsbanorna. Skulle det vara så att jag INTE kvalar dem till något Breeders, så tänker jag nog ändå rida Breeders Prospect med dem. Dit behöver man inte kvala.

Det viktiga är att man har kul under tiden.

Men vi kommer ändå i väg på något roligt.  För även de har hamnat lite efter såklart. Visst, jag har två månader drygt på mig att kvala dem. Men jag tänker inte stressa oss dit. Därför känns BP väldigt lockande. Visst, det skulle kännas lite som en B- Final. Men även B-finaler är roliga. Man måste inte alltid vara bäst och rida i de främsta klasserna alltid. Ibland händer ”livet” och man får ligga lite lågt en säsong eller två kanske.

Barbarescomw
Barbaresco MW poserandes i en dimmig skog på Breeders förra året. Foto: Privat

Det viktiga är att man har kul under tiden och att man fortsätter utvecklas, om än långsammare. Att man vågar satsa, vinna, riskera, komma sist, komma i mitten, inte komma in på banan, trilla av på banan. Ja men man vet ju aldrig riktigt vad som kan hända alltid. Men man kan givetvis känna åt vilket håll det drar åt i perioden man är i. Men jag känner ändå att det är värt att våga satsa på A final och Go for it.

När jag läste att detta fanns blev jag riktigt glad. Det är super för de hästarna som ligger ett år efter. Kanske på grund av att hästen skadat sig, eller i mitt fall en röten ryttare ha, ha.

01010902barbaresco
Barbaresco MW på Flyinge. Foto: Privat

God Morgon MW har tyvärr fått hamna på efterkälken. Det bara blev så. Hon är 6 år nu och går LB-LA ungefär i skrivande stund. Gör allt i LA men inte med vrålstyrka ännu. Så nu känns det riktigt bra att jag själv kan rida henne och arbeta med henne. Det är en oerhört rolig och vacker häst att rida på.

Har definitivt tre bra och fina gångarter. Inga extrema sådana, utan väldigt reglerbara med register åt bägge hållen. Men henne kommer jag absolut satsa på Prospect med. Det blir lite väl tufft att lära henne byten och kvala på denna korta tiden. Går hon Prospect så går de som en årgång under sig. Vilket betyder att hon skulle gå 5-års programmen och LB. Det känner jag ändå att vi skulle kunna fixa.

Dock har hon bara varit på en enda tävling i hela sitt liv. Då kom vi inte heller så nära domaren ha, ha. Så vi kan absolut behöva träna på ett par LB före vi ger oss iväg till Flyinge.

Nu kör vi, sakta men säkert tar vi oss framåt, woho!

/Sofie


Sofie Relander
24 juli 17:56

Sofies blogg: ”Hur tusan ska jag få ihop pengar?”

Sofies blogg: ”Hur tusan ska jag få ihop pengar?”
Det har investerats en del i Sofie Relanders stall. Foto: Privat

Om man vill tävla på högsta nivån men inte har pengarna att köpa topphästar, vad ska man göra då?

Man får helt enkelt köpa unga individer, föl och unghästar. Bara för att de är föl är de absolut inte billiga heller om du ska ha en riktigt bra individ. Ibland kan man fynda och chansa.

Just en sådan bra individ fick min mamma syn på inne på Facebook. Ett otroligt fint föl. Svart hingst som rörde sig otroligt. Den tyckte hon att jag skulle köpa. Men bara efter att ha hört henne berätta om hur ruggigt fin och bra den var så gav jag upp i tanken.

Stammen löd ”Janeiro Platinum – De Niro”.

Jag kommer ju ALDRIG ha råd att köpa just ett sådant föl. Så jag kollade inte ens filmen hon skickade på den. Jag tänkte att det är ju inte ens värt att jag kollar.

Men mamma gav inte upp. Hon ringde upp senare och frågade.

-Nå, har du kollat på filmen ännu?

Nej svarade jag, hur tusan ska jag få ihop pengar till den hade du tänkt? Jag hör ju på dig hur dyr den är.

Hon kontrade med att:

– Absolut, buden är uppe på över 200.000:- nu från Tyskland.

Nu blev jag ju mer intresserad av att få se ett fint föl. För att köpa den skulle aldrig gå, det var som bortblåst.

Jag tittade på filmen och folks kommentarer om den och hur fin den var och så vidare.

Jag vet att jag tänkte ” varför ska ni kommentera om hur fin den är, nu kommer den ju bara bli ännu dyrare”. Suck… Människor. Haha, precis så tänkte jag!

Fb_img_1626951382078
Sofie Relanders svarta hingst är e Janeiro Platinum-De Niro. Foto: Sofie Relander

Efter att ha sett filmen så ringde jag upp mamma.

Berättade att jag kollat och att den var väldigt fin och att jag var så kär. Svart hingst, fyra vita strumpor e Janeiro Platinum – De Niro.

Alltså, tänk att ha den i stallet.

Mamma:

– Fia, hur trög är du. Kontakta dina äldsta hästsponsorer på en gång nu och sälj in denna!

Jag:

– Eeh, visst ja, jo, eeeeh…. Mamma, vill du äga en svart liten hingst med mig?

Mamma:

– Det vill jag gärna, men du får nog ha någon mer som köpare…

Genast kom jag att tänka på Lars Öhrn, som fött upp Barcelona och Barcelonas mamma tillsammans med min mamma.

Eftersom Barcelona inte kommer tävlas på ett tag och jag gärna har Lars väldigt nära och närvarande i mitt team så var det givetvis honom jag kom att tänka på.

Nu skulle jag bara lyckas sälja in detta till honom, snacka upp fölet och vår framtid. Men också att det hela kan gå käpprätt åt helv*te med. Det är ändå en häst!

Jag funderade och ringde honom.

Han svarade lite väl fort i luren och jag fick lite hjärnsläpp

– HEJ, Det är Fia…. Hur är det med dig?

Lars:

– Hej! Eh, jo, ja det är bra! (är hon sjuk eller, ringer och frågar hur det är med mig?)

– Ja, Du, Vill du köpa föl? (Fia, såhär hade du INTE förberett ditt säljarsnack, ha lite känsla för tusan)

– Absolut! Jag är på!

Ööööh! Va? Så snabbt? Men, men den är dyr, alltså, väldigt dyr.

– Det fixar vi, vi löser det!

– Mamma säger att den är väldigt fin. Jag kan skicka film på honom, för du har inte sett den än.

Sedan var det bara att ringa till uppfödaren och kolla om man fick lov att köpa det fina fölet. Precis som med Lars gick det lika fort för henne att besluta ett ja.

Tjohoo! Vad jag sprallade till.

Nina Sixtensson som är uppfödare tog inte emot resterande bud utan hoppade in och sponsrade mig.

Jag ville hemskt gärna betala handpenning så fort det bara gick. Först då skulle jag verkligen tro på att fölet verkligen var mitt.

Sedan efter några dagar läser jag på Ninas Facebook att hon sålt fölet till en GP-ryttare. Men alltså, va! Jag skulle ju få köpa den! Det tog ett par sekunder innan jag insåg att det var mig hon syftade på ha, ha, ha.

Ungefär så gick det hela till när jag blev lycklig ägare till detta fantastiska föl.

Fb_img_1626951395106
Fölet som nu ägs av Sofie Relander och hennes sponsorer. Foto: Sofie Relander

Nina:

Jag ville gärna ha kvar en avkomma i Sverige, som går att följa på närmare håll hos någon som jag tror på. Hos Sofie vet jag att det finns gedigen djurkunskap där hästen får vara häst och utbildas på ett bra sätt.

Utan min mammas fostran i djurhållning hade detta inte gått hem, den tackar jag för.

Alltså! Hur jäkla coolt är inte det!

Tre nöjda ägare och en glad uppfödare. Nu kan vi väl bara spola framåt i tiden ganska mycket.

Någon mer som vill sponsra lite till? Nina har skickat film på några till trevliga föl hon har hemma…. Jag upptäckte att det var väldigt roligt att shoppa föl ha, ha!

Det gäller att ha många hästar, flera stycken som fylls på underifrån. Just nu har jag mod att med dessa hästar ge mig tid. Jag vet att det kommer komma något riktigt bra från alla. Men vilken som blir bäst, det får vi se den dagen helt enkelt.

Kul kommer jag fortsätta att ha med dessa så länge jag bara kan.

7-åriga Lyckhems Dahlia – Ägare: Carina Lindberg & Jag

5-åriga Barbaresco MW – Ägare Ulrika Sjökvist & Jag

3-åriga Dragon Fly Ägare: Jag

2-åriga Singleton MW Ägare: Jag

1-årigt föl Ägare: Lars Öhrn, Maria Winberg och jag.

/Sofie


Sofie Relander
17 juli 09:44

Sofies blogg: ”Det är svårt att acceptera att man är trasig”

Sofies blogg: ”Det är svårt att acceptera att man är trasig”
Sofie Relander är tillbaka vid tangenterna efter en tids frånvaro från bloggen. Hon har också hunnit med att visa Glamour MW på ridhästtest. Foto: Privat

Long time no see! Jag har inte kunnat skriva på ett bra tag, tyvärr. Men väldigt glad att jag fick ta en liten paus bara. För det är så roligt att skriva. När man känner att man verkligen hinner sitta. Problemet för mig har varit att inte kunna sitta…. tid har jag haft. Men jag har fått ett diskbråck med nervpåverkan.

Så jag har verkligen fått prioritera att få ordning på min rygg. Hade sjukvården funderat sådär super som man drömmer om så hade jag absolut orkat skriva. Men jag har fått fightas och kämpa för att ens få hjälp.

Sofie2
Glamour MW e Bordeaux-Dionysos-Davignon. Uppfödare/Ägare Maria Wingerg, Stuteri MW. Foto: Privat

Jag har fått sätta mina egna hästar på sidan av nu, de har fått en liten vila. Medan jag minskat ner på utbildningshästar så jag ändå fått tid att vila min rygg och försöka komma tillbaka. Det är så otroligt svårt att INTE bara skita i vad kroppen säger och köra på. Det som hjälpte mig var nog rädslan av att detta kommer att bli kroniskt. Usch! Så vill jag inte ha det.

Nu ger jag ryggen en hel del vila i alla fall. Försöker så gott det går hålla igång mina egna hästar på sidan om, pö om pö. Jag tänker ändå att det kommer ännu ett till år. Prioriterar att hitta ett sätt för min kropp att fungera på.

Men! Nog om det! Jag har varit iväg och tränat i dag med Glamour MW. Det var längesedan jag var iväg och tränade. Så det kändes fantastiskt att vara på bortaplan. Jag hade planerat in att åka till Danmark och träna för Daniel Bachmann Andersen. Men eftersom min rygg inte alls klarar av lite längre bilresor så har jag fått ställa in det. Vilket har varit otroligt tråkigt. Men glad är jag nu över att ha kunnat åka bort till Johan på träning.

Det var Glamours första gång där borta. Hon var verkligen duktig. Hon är bara fyra år, men så enkel att ta med sig. Vi tränade på att skritta på fram, även på kort tygel. Länga ut traven samt samla galoppen. Så nu ska vi finlir på det och hoppas att kunna visa upp detta riktigt bra på banan.

Så nu ska vi finlir på det och hoppas att kunna visa upp detta riktigt bra på banan.

Hon var iväg på ridhästtest för två veckor sedan där vi NÄSTAN satte ett kval. 0,5 poäng ifrån var vi givetvis ett Breederskval. Så nu är vi på det igen. Nästa gång ska vi satsa på att inte bli kvar själva i ridhuset och vara lite mindre feta. Gäller nog båda två 😆😅 Hon vilade tre månader under våren. Så jag är helt lugn med att hålla igång henne nu lite under sommaren 🙂

Sofie3
0,5 poäng ifrån ett Breederskval med Glamour MW. Foto: Privat

Men alltså, det är svårt att acceptera att man är trasig! Det är tufft för mig att acceptera det helt klart.

Jag kämpar på!

Här kan du se en film på Glamour MW från ridhästtestet:

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av SR Equestrian (@sofie.relander)


Sofie Relander
11 mars 15:56

Sofies blogg: ”Har jag tur kan jag rida som vanligt igen i augusti”

Sofies blogg: ”Har jag tur kan jag rida som vanligt igen i augusti”
En olycka kommer sällan ensam. Det har vår bloggare Sofie Relander fått uppleva lite väl tydligt de senaste veckorna. Foto: Sofie Relander

Rehab och åter rehab!

De senaste veckorna har verkligen satt mitt hästintresse på prov. Är det värt det? Kan jag, orkar jag hålla ut och hålla i?

Barcelona blev opererad i sitt bakknä. Till slut bestämde vi oss för ihop med veterinärerna att vi skulle kolla in i hennes knä. Sagt och gjort så blev det av. Det visade sig att hon hade en meniskskada. Den hade inte blivit bra om vi inte kollat in. Så jag är otroligt tacksam att vi gick in och kollade. De skrapade bort den dåliga vävnaden på menisken, så nu kan den läka, äntligen.

Vi hade turen på vår sida, det var 0,5 centimeter ifrån att träffa ledkapseln.

Men rehabtiden är inte att leka med. Det var två veckors strikt vila på box. Sedan bort med stygn. Nu är vi inne på fyra veckors boxvila med skritt för hand. Efter denna perioden blir det åtta veckor med liten hage och skritt under ryttare. Sedan blir det åtta veckor i hage utan ridning, nu är vi inne i mitten på maj när detta börjar. Sedan blir det lätt travmotion fyra veckor i juli. Sedan får vi se om detta löser sig och går åt rätt riktning. Har jag tur kan jag rida som vanligt igen i augusti.

Så det gäller att hålla ut. Utöver detta så görs det rehabövningar för bakknät.

Strax efter hon opererades så kliade sig Dahlia på vattenkoppen i hagen, rumpan, så att hon knäckte stolpen och fick in en träflisa rätt in på hasleden! Hon fick snabbt åka in till Slöinge där de fick kolla hur allvarligt det egentligen var. Vi hade turen på vår sida, det var 0,5 centimeter ifrån att träffa ledkapseln. Det blev stort bandage på och boxvila på det. Så nu fick Barcelona sällskap på sin boxvila (innan har hon haft hästar som får turas om lite).

Dahlia_sofierelander
Dahlias ”stora” sår som gömmer sig under det minsta sagt stora bandaget i bilden ovan… Foto: Sofie Relander

Inte nog med Barcelona och Dahlia skulle stå skadade. Barbaresco tyckte det var läge för honom att få bli lite extra ompysslad. I hagen blev en annan häst rädd för något och hoppade olyckligt åt Barbarescos håll och landade på hans bakhov. Det resulterade i en stor spricka i kronranden bak. Tur nog var jag där. Tog in honom snabbt och tvättade rent, la på ett galoppbandage, sedan åkte Kerstin in till Slöinge med honom. Lördag kväll var det givetvis, så den räkningen blev saftig. De fick sy ihop det hela. Nu var det också dags för honom att stå på box.

Där och då bestämde jag mig för att NU köper jag ett skrittband som ska komma DIREKT!

Om några dagar blir han av med sina stygn. Han har hållit sig lugn och fin på boxen ihop med Barcelona och Dahlia. Dahlia har dock börjat få gå ut i hage. Men inga hårda ridpass.

Anette_graf_sofierelander
Anette Graf passade jag på att ta hjälp av med bandagebyte på Barbaresco samtidigt som hon hämtade hem sin 3-åring som blivit inriden. Anette är en mycket duktig veterinär som vi kan ställa 1000 frågor till och hon blir bara mer entusiastisk i sina svar för varje fråga. Vi älskar det! För vi lär oss så mycket! Foto: Sofie Relander

Tre hästar som ska ledas i skritt för hand… Barcelona upp till 50 minuter per dag, Dahlia likaså och snart Barbaresco upp till två timmar per dag. Där och då bestämde jag mig för att NU köper jag ett skrittband som ska komma DIREKT! Ringde till Ulrika som har ett, fick ett nummer av henne (söndag kväll, dagen efter Barbaresco skadade sig). Frågade henne om jag verkligen kunde ringa till denna killen såpass sent en söndag, jodå, ring bara sa hon.
Det var tur att jag ringde! Han hade ett att leverera till mig redan på onsdagen. Valet för mig stod mellan att leasa eller köpa. Jag valde till slut att köpa ett, alltid skönt att äga det själv tycker jag.

Ridhuset_sofierelander
Här tänkte jag skulle bli bra för skrittbandet. Bara till att röja bort hindren. Foto: Sofie Relander
Skrittbandet_sofierelander
Jodå, snyggt blev det! Foto: Sofie Relander

På onsdagen när han kom med det hade jag fortfarande inte bestämt mig för var det skulle stå. Lite funderingar fanns det dock. När han kom fram med bandet visade jag honom var jag trodde det kunde stå, han sa att det var som gjort för det. Då andades jag ut! Sedan kom bästa grannarna från Höga med sin stora maskin för att lyfta av, vår traktor är lite för klen för det.

Skrittband_installeras_sofierelander
Skrittmaskinen anländer! Woho! Foto: Överlycklig Sofie Relander
Skrittband_sofierelander_iridhuset
Här står den! Redo att börja bli använd Foto: Sofie Relander

Smidigt gick det, sedan fick jag lite introduktion om hur bandet funkar, vad som är viktigt att ha koll på. Ja det var väldigt enkelt. Samma dag började jag köra några hästar på det.

De stärker upp ryggen före man börjar sitta på dem.

Jag är så imponerad över hur fort hästarna lär sig. Alltså WOW, på bara ett par tre gånger klarar de av att stå där själva utan att jag står bredvid. Det är helt fantastiskt. Nu när jag sitter och rider så kommer Kerstin ner till ridhuset och sätter på Barcelona på bandet medan jag rider och kan ha koll. Under tiden kan hon gå iväg och fortsätta med annat jobb.

Dahliaskrittband_sofierelander
Dahlia blev första hästen att gå på skrittbandet. Vi tänkte att hon nog var den bästa hästen för oss att börja med. Japp! Inga problem. Foto: Sofie Relander

Även mina egna 3-åringar har jag börjat ha på bandet då jag läst hur bra det är för deras ryggar. De stärker upp ryggen före man börjar sitta på dem. Väldigt bra. Sedan har vi pratat i ATG-talang mycket om hårt underlag och så vidare. På bandet är det fast hårt underlag för dem som hjälper till att stärka senor och ligament också. Så jag är riktigt glad över detta. Det var bara tre hästar som behövde skadas för att jag skulle se till att skaffa ett ha, ha”

Men nu har jag blivit väl prövad tycker jag, så snälla skona mig från allt det onda nu ett tag.

Saluhast_sofierelander
En mycket snygg 5-åring till salu här just nu. Han får vara med och lyfta upp lite motgångar vi har Langeskovs Zalvador e: BH Zalabaster Foto: Privat

Lite fler funderingar:

Tävlingsuppehåll hela mars ut, absolut klokt tycker jag, men så tråkigt samtidigt. Snart börjar de nya reglerna om att registrera hästarna på den anläggning de står på…alltså, vilket jävla påfund säger jag bara! Säkert bra för mycket. Men jag kan då inte se nyttan med det överhuvudtaget. Inte är det så att de som faktiskt hade behövt göra det kommer göra det. Så grattis Fia, snart sitter du där och ska börja registrera in och ut alla hästar som kommer på utbildning (om de stannar mer än 30 dagar).

Nej, jag är inte bitter…

/Sofie


Sofie Relander
18 februari 18:40

Sofies vlogg: ”Det viktiga är att inte vara rädd för att göra fel”

Sofies vlogg: ”Det viktiga är att inte vara rädd för att göra fel”
Ridsports bloggare Sofie Relander och hennes hästskötare Kerstin Nordangård har varit i Flyinge och luftat sig. Foto: Sofie Relander

Vad passar väl inte bättre än en vlogg en dag som denna – du hittar den längst ner i detta inlägg!

Vloggen är från tävlingarna i Flyinge som jag var på i helgen.

Med mig dit hade jag 7-åriga Lyckhems Dahlia och 10-åriga Grappa Q.

Lyckhemsdahlia
7-åriga Lyckhems Dahlia, uppfödd av Carina Lindberg.

Senast jag var på Flyinge var under Breedersveckan. Då hade jag med mig bland andra just Dahlia. Hon gick då 6-årsklassen. Men när hästen före oss klapprade ut från banan och lämnade oss blev hon så oerhört spänd. Vi fick galopper i öppnorna, bytena blev inte av och massor av annan spändhet. Så det kändes riktigt bra att få åka dit igen med henne.

Denna gången hade jag ett upplägg för hur vi skulle ta oss in på banan. Hästen före oss ville jag skulle lämna, så hon inte igen blev lämnad på banan. Och ja, det funkade. Första dagen något spänd, men dagen därpå var det mycket mer avslappnat. Så då kom även resultaten.

Grappa Q gick runt banan ganska enkelt på lördagen, något något spänd och var svår att få ihop formen på då. Men känslan med honom var att han verkligen gillade det och att det inte var så farligt. Det är en sån häst man inte bara kan hala in i formen och trycka på fram. Det accepterar han inte. Så jag fick rida den klassen med lite ”öppen” form men med en hiskeligt go känsla ändå.

Dagen därpå hade han också gett efter och jag kunde börja samla in formen lite och sätta tryck i honom. Men man får verkligen göra det med känsla på honom, annars tycker han inte det är så roligt.

Detta är verkligen en sak jag gillar med mitt jobb. Att hitta olika vägar med varje individ att gå. Vad passar för denna? Hur ska jag få honom med mig?

Man får testa sig fram, vissa grejer funkar inte. Även om det kan vara sådant som funkar på många andra hästar. Då gäller det släppa och testa nästa grej. Till slut, om man är enveten, så hittar man rätt och kan gå vidare till nästa steg.

Det viktiga är att inte vara rädd för att göra fel. Och det berör mig inte det minsta att komma sist i en klass, med en vinnande känsla. Det kan kännas som en seger. För man lyckats med ett inre mål. Sedan kan man ju vinna en klass med världens sämsta feeling ibland.

Det kan ju då bero på att man inte satte det där inre målet. Men då är jag noga med att inte visa min besvikelse inför mina medtävlande. Det är rätt ohyfsat tycker jag. När jag sitter sedan själv någonstans kan jag knyta näven och svära lite, sen är det över!

/Sofie

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 120 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

69:- i månaden