Christel Behrmann: ”Nu får vi smaka på framgångskakan”

År 2017 har varit ett fantastiskt svenskt ridsportår. I takt med att regnet öst ner större delen av säsongen har vi också blivit översköljda av medaljer i många grenar. Utan att förringa någon måste de svenska framgångarna i den globalt största grenen hoppning räknas som de allra största.

Henrik von Eckermanns tredjeplats i världscupfinalen och andraplats i Grand Prix i Genève, Rolf-Göran Bengtssons seger i Hamburgs GCT-kval, Peder Fredricsons EM-guld och lagets EM-silver – detta är bara topparna under ett osannolikt framgångsrikt år.

Bakom de många svenska framgångarna ligger de enskilda ryttarnas arbete med att bygga upp fungerande team runt sig: hästägare, sponsorer, hästskötare, hovslagare, veterinärer och många flera. Christel Behrmann, krönikör.

November månads FEI-rankning är en fröjd för ögat: Peder Fredricson på fjärde plats, Henrik von Eckermann på 13:e (kommer att klättra ännu högre efter Genève-tävlingen) är extremt bra. Och det innebär att Sverige har hela tre (!) platser i världscupkvalen framöver. Slut på huvudbryet för kapten Ankarcrona när han ska fördela platserna mellan ryttarna, alltså.

Bakom de många svenska framgångarna ligger de enskilda ryttarnas arbete med att bygga upp fungerande team runt sig: hästägare, sponsorer, hästskötare, hovslagare, veterinärer och många flera.

Men även Svenska Ridsportförbundet måste få smaka på en stor del av framgångskakan. För några år sedan presenterades ett dokument, jag tror det hette ”Ridsporten vill”, och här punktades det upp hur svensk ridsport ska nå framgång, ända från ridskolestadiet till eliten. Trots viss ohälsosam turbulens på ledarsidan, särskilt i ungdomsleden, har svensk hoppning arbetat framåt, med moderna metoder. Svenska idrottsmän och -ledare brukar beundras i utlandet för sin goda organisation – det är just denna förmåga att arbeta enligt gemensamt mönster, och en sällsynt stor blågul känsla för laganda och förmåga att arbeta tillsammans, som har gett resultat.

Efter att ha tittat närmare på de svenska ungdomarna och hört runt bland tränare och ledare kan jag också konstatera att återväxten verkar väldigt god. Svenska ungdomar har fått kritik för att vara lata, men det finns en stor klick som inte förväntar sig att få allt serverat utan har insett att det endast är hårt arbete som gäller för att komma någon vart. Att det går att komma långt trots att man själv inte kan köpa de finaste hästarna. Det är bra.

2018 väntar VM i USA. Det kan bli hur kul som helst.

Detta är en krönika, ett personligt skriven text där skribenten själv står för sina åsikter. Texten var publicerad första gången i Ridsport nummer 24/2017.