Christel Behrmann: ”Smått osannolikt bra hoppår”

Nu är 2018 snart slut och det är dags att sammanfatta hoppåret. Det är ovanligt lätt – året har varit smått osannolikt bra. Men det är även ett år där, tråkigt nog, konceptet med ett samlat VM ser ut att ta slut.

Först till det roliga. Tänk att lilla Sverige, med bara tio miljoner invånare, och en i jämförelse liten avel avslutar året med två ryttare inom topp tio på världsrankningen. Dessa två visade dessutom klass när den prestigefulla Topp-10-finalen avgjordes i Genève den andra helgen i december; Henrik von Eckermann tvåa och Peder Fredricson sjua.

Lagsilvret i VM är självklart det som toppar årets prestationer, även om Jerringpris-kommittén fegt nog inte vågade ta med silverhjältarna på årets röstningslista. Lägg därtill alla andra högklassiga insatser, i nationshoppningar, i internationella Grand Prix-klasser, i Global Champions Tour, så är det bara att konstatera – Sverige är en världsnation i hoppning.

Roligt är också att det i denna ganska statiska sport där det ofta är samma ryttare i topp, har tillkommit nya namn. Fredrik Jönsson med sin svenskbästa åttondeplats i VM överraskade många och han satsar vidare mot OS. Irma Karlsson har med sin envisa målmedvetenhet höjt sig flera snäpp och utvecklat främst Ida v/d Bisschop på ett fantastiskt sätt, Stephanie Holmén staplar internationella framgångar, Jonna Ekberg och Petronella Andersson likaså.

Det stundar ett EM, i Rotterdam i augusti. Förbundskaptenen Henrik Ankarcrona vill åka dit med ett gäng som kan ta medaljer igen. Då blir det säkert på nytt Peder Fredricson, Henrik von Eckermann, Fredrik Jönsson och Malin Baryard Johnsson som sätts som förstanamn. Douglas Lindelöw är nog inte att räkna med eftersom Zacramento tycks vara på väg bort.

Men jag skulle vilja se några av de nya, exempelvis Irma Karlsson, i laglistan. Och kanske Rolf-Göran Bengtsson som i Crunch verkar ha utvecklat en ny topphäst.

Det ska också bli intressant under nästa år att se vad FEI kommer fram till i diskussionerna kring framtida världsmästerskap. Jag har älskat den samlade modell som rått sedan 1990, men, liksom OS, har arrangemanget blivit en (ekonomisk) koloss. De mindre ridsportgrenarna, som voltige, körning och reining, missgynnas definitivt om VM-tävlingarna splittras, för hoppningen och dressyren kommer statusen däremot inte att påverkas. Varför inte permanenta VM-arenorna, varannan gång i Aachen, varannan gång i USA (Tryon eller Kentucky)?

Denna text var publicerad i pappersupplagan av Ridsport, nr 20/2018, första gången. Det är en krönika – en personligt skriven text där skribenten själv står för åsikterna.