Dags att gå över till den tyska modellen?

Avelsarbete går ut på att selektivt välja ut de individer som har lämpligast arvsanlag för att avkomman ska komma närmare det avelsmål som uppfödaren har satt upp för sin verksamhet. De flesta uppfödare som har som mål att föda upp sporthästar tittar på hästens gångarter när det gäller dressyr och hoppförmågan när det gäller hoppning.

En del uppfödare är också medvetna om hur viktig ridbarheten och inte minst hållbarheten är för att hästen som föds upp ska kunna få en lyckad karriär som sporthäst. Detta är väldigt lätt att glömma bort när man ser de unga hingstarna briljera med en fantastisk ökad trav eller en spektakulär löshoppning. Många av dessa hingstar säljs också på offentliga auktioner till fantasipriser som ökar intresset för dem ännu mer.

Ska vi kunna motivera en fortsatt användning av hästar inom sporten måste vi visa att vi tar hästvälfärden på allvar.

Tyvärr är detta något som också glöms bort i det för ridsporten helt avgörande arbetet med hästens välfärd. De flesta hästmänniskorna är nu överens om att hästvälfärd handlar om hur hästen själv upplever den situation och miljö som den utsätts för. Ska vi kunna motivera en fortsatt användning av hästar inom sporten måste vi visa att vi tar hästvälfärden på allvar. De argument som vi använder måste bygga på vetenskaplig grund och väl beprövad erfarenhet.

Man hör ofta att vi inte får utsätta hästen för situationer som de upplever som obehagliga men få tänker på att hästens sätt att hantera olika situationer, både fysiskt och psykiskt, kan förändras drastiskt genom ett gediget avelsarbete. Det är minst lika viktigt att vi planerar vilka egenskaper framtidens häst ska ha, som att vi tar hand om de hästar som vi använder i dag på ett optimalt sätt.

För tjugo år sedan fanns ett utvecklat samarbete mellan avel och sport i Sverige som till stor del bedrevs i det samägda bolaget Swede Horse. I dag finns inget sådant samarbete trots att det står tydligt i Svenska Ridsportförbundets styrdokument att förbundet ska ta ansvar för att det produceras såväl framtida mästerskapshästar som lämpliga hästar till all övrig verksamhet som bedrivs i förbundets regi.

Avelsförbunden går mer och mer över till att bara bli en registrerande enhet.

Det står också att det ska bedrivas ett samarbete med avelsförbunden. Detta måste även avelsförbunden ta ansvar för. Avelsförbunden går mer och mer över till att bara bli en registrerande enhet, men måste även vara med och ta ansvar för att det sänds tydliga signaler till uppfödarna om hur den framtida sporthästen ska avlas fram.

Kanske är det dags att gå över till den tyska modellen, där sport och avel sorterar under samma förbund och tjänstemän och förtroendevalda jobbar och träffas i samma byggnader.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 11/2020.