”Det finns outnyttjade ryttarkällor att ösa ur”

Kollegan Annelie Frank skrev i en krönika här i Ridsport nyligen om sin oro för att resursklyftan inom tävlingssporten vidgas. Det vill säga, de ökade prispengarna kan bland annat innebära dyrare hästar och dyrare tävlingar, och därmed kommer att göra det än svårare för ”vanliga” ryttare att ta sig till toppen.

Jag håller med, galopperande prissummor har en baksida som kan bli dyr. Men jag tror dock inte att den påverkar rekryteringen av ungdomar, särskilt inte i Sverige, därtill är avståndet, för dem, till världsryttarna för stort.

Här anser jag att det finns ett annat problem: att nyrekryteringen är för liten. Särskilt som att jag är övertygad att det finns gigantiska, outnyttjade ryttarkällor att ösa ur, nämligen storstäderna.

I våra stora städer finns tusentals barn och ungdomar som aldrig umgås med djur, som aldrig sett en häst på nära håll.

Jag tänker så här: Island är ett litet land med ungefär lika många invånare som Malmö stad. Ändå hävdar sig isländska lag i handboll och fotboll mot världsmotståndare. Är talangen för bollspel större på Island än någon annanstans i världen? Nej, men ”alla” provar på och får träning och managering, talang tas till vara och utvecklas.

I våra stora städer finns tusentals barn och ungdomar som aldrig umgås med djur, som aldrig sett en häst på nära håll. Ridskolor har ibland ”öppet hus” där det kan provas på, men det är inte tillräckligt, man når för få.

Jag tror att man ska arbeta mer aktivt, inte minst i invandrargrupperna. Öppna stallarna, engagera, aktivera, motivera. Det måste finnas hur många ryttartalanger som helst där ute att fånga in.

Genom åren har jag pratat med många världsryttare och i de allra flesta fall är det vanliga människor som tagit sig hela vägen.

Sedan har vi ju problemet med tillgång till hästar, det är inte många hästägare som vill sätta sina djur i händerna på en talang. Men då finns det andra vägar för unga ryttare att ta sig vidare, inklusive de duktiga elever på ridskolorna, som inte har ekonomiska medel att köpa egen häst. De gymnasiala utbildningarna exempelvis, och efter dem något specialprogram på förslagsvis Flyinge, med allt vad det innebär för kontaktknytande och chans att visa upp sig. Finns viljan att arbeta hårt och ambitionen, kan vägarna öppnas. Talanger som kanske gått till spillo får se möjligheterna, här hemma och utomlands.

Genom åren har jag pratat med många världsryttare och i de allra flesta fall är det vanliga människor som tagit sig hela vägen. I Göteborg mötte jag Daniel Deusser. Han har visserligen en familj som tävlade men inte på en högre nivå, han har själv arbetat sig upp till den position han har. Här i Sverige har vi Peter Eriksson, Royne Zetterman, Rolf-Göran Bengtsson – använd dem som bevis för att allt är möjligt.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 4/2020.