Fyra faktorer som förebygger hälta

1. Kylning av hästens ben

Kylning av hästens ben efter ansträngning är en beprövad metod för att minska risken att mikroskador i senor och ligament utvecklas till en allvarligare skada. På ridhästar är det viktigast att kyla frambenen; från karpus (”framknät”) hela vägen ner över kotan. 

Det man vill uppnå är en sammandragande verkan på blodkärlen, vilket minskar eventuella blödningar och vätskeutträde i vävnaderna. Den sammandragande verkan i blodkärlen uppnås bara så länge det kylande materialet är kallare än hästen. Så snart kylan avdunstat eller det vattenindränkta bandaget blivit uppvärmt, uppstår ett ökat, kompensatoriskt blodflöde i den skadade kroppsdelen. Blodkärlen öppnas igen och blodgenomströmningen ökar.

Det finns en rad metoder för kylning, där den engelske veterinären David Marlin – som länge forskat på hästar och värme – konstaterar att allt som kyler genom avledning är det mest effektiva. Då förflyttar sig värmen till det kallare objektet, tills båda har samma temperatur. Det mest effektiva är att låta hästen stå i en vattenhink med smältande is eller att spola med vatten som håller mellan 0 och 10 grader Celsius. Cirka 15 till 20 minuters spolning per ben krävs för att kylningen ska vara effektiv. Fördelen är att kallt vatten tillförs hela tiden.

Om vattnet i stället håller mellan 10 och 15 grader blir effekten bara måttlig.

Andra sätt att kyla hästars ben är att använda lera, kylgelé, benskydd med kalla inlägg eller isbandage. Det omgivande klimatet har betydelse för effekten; vid hög luftfuktighet är produkter med alkohol effektiva, medan blöta eller kylda lindor verkar bäst när det är torr värme. 

Intensiv kylning, kryoterapi, används ibland inom veterinärmedicin, både för en avsvällande effekt och som smärtlindring.

2. Varma lindor kan ge sköra senor

I all välmening lindar många ryttare hästens ben inför ett träningspass. Men forskning visar att lindor och benskydd ökar temperaturen på hästens senor och därmed ökar risken för skador. Vid alltför höga temperaturer, runt 48 grader Celsius, minskar sencellernas överlevnadsförmåga.

Studier har mätt upp temperaturer på upp till 45 grader i den ytliga böjsenan hos hästar som galopperat utan ryttare, vilket är på gränsen till vad cellerna tål. Vid temperaturer mellan 46 och 48 grader minskar andelen friska celler snabbt.

En studie visade att senskydd ökade hudtemperaturen på skenbenet från 33 grader till över 40 grader, vilket potentiellt kan öka temperaturen inuti senan till skadliga nivåer.

Även träningslindor av fleece ökade hudtemperaturen till över 42 grader. Vissa perforerade senskydd släpper ut mer värme, men skillnaden är inte stor. Studier visar att både lindor och senskydd ökar hudtemperaturen rejält efter ansträngande aktivitet.

Källa: Att förebygga senskador hos häst. V Hultman 2023.

3. Övervikt påfrestande för hela hästen

Skelett, senor och lungor blir mer påfrestade av  att ständigt bära på för många kilo kroppshydda.

Hästars hull brukar bedömas enligt Henneke-skalan, som går från 1 till 9. Varje siffra motsvarar mellan 20 och 25 kilo. Idealet ligger på Henneke 5, så en häst som får 7 vid hullbedömningen bär på 50 kilos övervikt. 9 innebär 100 kilos övervikt.

Hos galoppörer har studier visat att en ökning av av kroppsvikt på mer än tio kilo gör hästen betydligt långsammare – ett tydligt samband mellan vad hästen väger och vad den presterar. Galopptränare är därför noga med att kontrollera vad hästarna väger och vet varje individs idealvikt.

Även syreförbrukningen ökar hos en överviktig häst, liksom risken för värmestress.

Studier av hopphästar visar att redan 20 kilos övervikt får hästen att bli mindre rörlig. Den landar närmare hindret och trampar igenom i kotan. Detta kan på sikt ge skador i senor och ligament.

4. Färre hältor vid lösdrift – men kan ge nya problem

En studie från 2022 visade att förekomst av hältor var mindre bland hästar i lösdrift (18 procent) än bland hästar på box (26 procent). Men lösdrift kan ge andra problem, som hästägaren behöver vara uppmärksam på.

Markerna och bädden i ligghallen behöver hållas torra och rena för att inte olika hovproblem ska uppstå. I blött underlag trivs mikroorganismer – bakterier och svampar – som kan tränga in i hoven och orsaka bärrandsröta.

Om hästarna under lång tid går i leriga hagar och därtill står i en fuktig bädd, får hovarna ingen chans att torka upp. 

– Om hornet luckras upp ökar det risken för att bakterier och svampar kan tränga in och ge olika problem som till exempel bärrandsröta, säger Marcus Johansson, hovslagare godkänd av Jordbruksverket. Han tillägger att det är större risk hos oskodda hästar än de med skor. 

Ett typiskt förlopp är om vädret växlar mellan fuktig väderlek och kyla, så att det först regnar mycket och sedan fryser på, för att därefter bli varmt och fuktigt igen.

– Hornet kan lätt spricka på det hårda frusna underlaget och när det blir varmare igen kan mikroorganismerna tränga in genom de sprickor som uppstått i hornet. Ingångshålet behöver bara visa sig som en liten mörk fläck i lamellranden, men under den bildas en syrefri ficka där rötan frodas. 

Mikroorganismerna lever i anaeroba miljöer och på sikt omvandlas hornet till pulver.

– Det kan vara stora skillnader i landet hur vanligt det är med bärrandsröta och hur allvarligt det blir. Här nere i Skåne ser vi inte så mycket av varken bärrandsröta eller strålröta, men längs västkusten finns det motståndskraftiga bakterier och svampar i marken som ger svårbehandlade problem. Där kan hela stall drabbas.

Förebyggande åtgärder är att dränera hagarna eller byta hagar när de är upptrampade och att inte ha för många hästar på en liten areal. Var noga med att låta hästarnas hovar torka upp ordentligt under vinterhalvåret.

Källa: Forskning om hästar på lösdrift. Horse stables in the 21st century : aspects of management, behaviour and health/Linda Kjellberg, SLU.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 2/2205.