Nyheter
28 juli 2015 13:00

Guldet blev till silver

"Sara Algotsson Ostholt var OS-guldmedaljör ända fram till sista hindret på banhoppningen i London. Jag tillhörde dem som skrek ut ett nej när bommen föll långt efter att Wega hade landat". Men för Ridsports Annelie Frank var det ändå inget förlorat OS-guld - det var ett vunnet OS-silver.

Guldet blev till silver
Sara Algotsson Ostholt blev Silver-Sara med hela svenska folket när hon tog OS-silver i London. (Arkivbild)

”OS i London hade hållit på ett tag och det var motigt för den svenska truppen. Inga medaljer så långt ögat kunde nå. Då klev det svenska fälttävlanslaget fram. Sverige låg fyra efter dressyren i lagtävlingen och individuellt var Sara Algotsson delad fyra.

De delar av den svenska presskåren som inte hade fattat galoppen och redan hängde i Greenwich park där ridsporten gick letade sig yrvaket ut dit under terrängdagen. Och de kunde inte ha fått se en bättre regisserad föreställning. Det var rena propagandafälttävlan. ALLT var perfekt – till och med det opålitliga brittiska vädret. Banan var inte den största eller mest tekniska jag har sett. Men den var galet vacker med Londons skyline som fond. Och den hjälpte ändå till att skapa en enastående spännande tävling som inte var avgjord förrän sista hindret i banhoppningen var hoppat.

Jag minns hur jag låg där i gräset en stund mellan springandet till målområdet för att intervjua ryttarna efter målgång och tänkte att jag aldrig ville att dagen skulle ta slut. Jag tänkte att jag alltid ville ligga i solen i en vacker park i en av världens coolaste städer, höra publiken lyfta runt ekipagen runt banan med sitt jubel, se dessa fantastiska hästar lösa den ena klurigheten efter den andra och få ta del av ryttarnas eufori efter målgång. Och jag minns hur glad jag var över att se två nya svenska idrottsstjärnor tändas. Plötsligt visste alla vilka Sara Algotsson Ostholt och Ludwig Svennerstål var.

Terrängbanan var såklart fullsatt – inte minst av britter som formligen bar fram sin prinsessa Zarah Phillips. Men det var svenska Sara som skulle bli terrängens drottning. Och jag var inte det minsta förvånad. Det var nog ingen som hade sett hennes framfart på EM i Luhmühlen ett år tidigare. DÅ stod jag med gapande mun och såg Wega hoppa mästerskapsterrängen som om det vore en 90-klass. Jag inte sett henne sedan hon vann Breeders som 5-åring och förstod framförallt inte varifrån hennes galoppförmåga kom i från. Så vägvinnande. Så kraftfull. Sara Algotsson Ostholt själv sa på presskonferensen efteråt att det ”kändes som gymnastikhoppning” och jag bara mös. Visserligen slarvades en EM-medalj bort på sista linjen i hoppningen, men ekipaget hade visat världen sin klass och det var fler ridsportjournalister än jag som hade det som medaljhopp inför OS.

Jag vet inte hur det var hemma i Sverige den där dagen när hoppningen i London-OS gick. Men jag har förstått att det tittades på fälttävlan överallt. SVT ändrade sin tablå och direktsände medaljjakten. Men i London var det nervöst. Skitnervöst. Pressläktaren var full av svenskar som hoppades på första svenska medaljen detta OS och efter första hopprundan ledde Sara Algotsson Ostholt. Alla som har varit på plats när mästerskapsmedaljer ska fördelas vet vad jag menar med att adrenalinet dallrade i luften. Och visst hade det varit roligare om den där bommen på sista hindret hade legat kvar. En kort ögonblick trodde vi alla att guldet hade gått till Sverige. Wega hann landa och ta ett galoppsprång innan bommen trillade. Det gick knappt att tro att det var sant att det verkligen hände… Men den svenska presskåren hade inte åkt till Greenwich förgäves – det blev ju faktiskt ett silver.

För mig personligen var allt det här mycket mer än det fantastiska att få vara på plats och se en svensk ryttare ta OS-medalj. Det hade jag gjort i Hongkong fyra tidigare när Rolf-Göran Bengtsson tog silver. Nu var det en ryttare från min egen hemstad som tog den (näst) finaste medalj en idrottare kan ta. En ryttare som jag hade skrivit spaltmil om i lokaltidningen, tävlat mot på småtävlingar och tittat på när hon tränade mina egna barn. Och hon hade haft så många motgångar åren före OS, hon funderade till och med på att lägga av. Jag överdriver inte när jag säger att jag hade skrivit spaltmil om henne i lokaltidningen.

Det var faktiskt så att jag grät en liten, liten skvätt. Inte för att den där retliga bommen föll på sista hindret och guldet blev till silver, utan för att det faktiskt BLEV ett OS-silver. Det kunde ju ha trillat en eller två bommar till. Konstigare saker än så händer ganska ofta.

Det hade gått att berätta mycket mer om detta OS. Att Sverige hade den otroliga kombinationen mor och dotter i form av Wega och La Fair i sitt lag, att Tysklands Michael Jung tog två OS-guld och fyllde 30 samma dag och att Wega tappade båda framskorna i terrängen till exempel. Men det är helt andra historier…”

Vill du återuppleva de magiska dagarna i London hittar du en del av Ridsports webbmaterial här. 

 

Så arbetar Ridsport

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 123 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden