Hästarna är för dåligt genomridna

Svensk hoppsport har ju, som alla vet, haft ett fantastiskt år, vilket bekräftas av att Peder Fredricson toppar världsrankningen och Henrik von Eckermann ligger trea. Peder och Henrik, tillsammans med Malin Baryard Johnsson och Rolf-Göran Bengtsson, är det senaste decenniets giganter som helt enkelt står i en blågul klass för sig.

En kvartett ryttare – men sedan då? Skiktet ryttare därunder är väldigt brett. Vi har hur många som helst som hävdar sig i internationella trestjärniga tävlingar. Där är några som då och då får chansen i fyr- och femstjärnigt, exempelvis världscupen, och som får till några lyckade starter.

Men det är inte bestående, inte stabilt. I vissa fall säljs den bästa hästen och ryttaren ”försvinner”. Där finns sällan någon backup, någon ny häst som kan ta över. Beror det på otur? Nej, mera troligt att den bästa hästen var så bra att den kompenserade ryttarens tillkortakommanden.

Vi har hur många som helst som hävdar sig i internationella trestjärniga tävlingar.

Jag är övertygad om att det finns förmåga runt om i landet, däremot brister det i insikt. Man måste fråga sig ”varför kommer jag inte vidare?”.

Det är så många ryttare i skiktet under toppen som har hästar och hoppsport som levebröd, de kallar sig professionella. Nöjer man sig med att ta fram hästar och sedan sälja är det okej, men satsar man mot toppen måste man gå utanför de egna boxarna, söka lösning, hitta nya vinklar för att kunna ta det där steget mot den verkliga eliten. Det finns ju ett nära och strålande exempel på hur innovation och nyfikenhet ger framgång: Peder Fredricson. När något inte gått riktigt som han hoppats på, då sökte han orsaken.

Det är det som så många andra borde ta efter. För väldigt många kan det vara så enkelt, som ett första steg, att ta hjälp av en duktig tränare. För, om vi ska gå in på detaljer, så ligger mycket av bristen på framgång i att hästarna är för dåligt genomridna. Det går inte att få till en bakbensaktivitet genom att dra ihop hästen med gramantygel. Hur ofta ser man inte svenska ekipage komma in på banan med hästen över tygeln och bakbenen i en annan socken?

Tack vare att dagens avel har fått fram så fantastiska hopptalanger kan hästarna klara sig ganska långt ändå, men när de ställs inför riktigt stora uppgifter, då räcker det inte. Det är bara att titta på hur det såg ut i SM i Falsterbo förra sommaren.

Hur ofta ser man inte svenska ekipage komma in på banan med hästen över tygeln och bakbenen i en annan socken?

Det är inte en tillfällighet att vår toppkvartett får fram häst efter häst. Och det är inte enbart ridskickligheten, det är också nyfikenhet och ödmjukhet. Och det borde fler ta efter.

#vilyftervarandra
Jens Fredricson som med målmedvetet arbete och en röd tråd utvecklat Markan Cosmopolit till en internationell topphäst.

Flata FEI
FEI viker sig för IOK och går med på tremannalag även i nästa OS. Är man rädd för att åka ur de olympiska spelen?

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 20/2021.