Insändare: ”Jag är volontär – det betyder inte att du har rätt att ta mig för given”

”GHS är över och jag längtar redan till nästa år. Att vara en del av volontärerna och se organisationen inifrån är en fantastisk upplevelse, att få en inblick i hur mycket jobb och engagemang som skapar världens bästa hästshow ger energi och glädje som räcker ända tills nästa år.

Vi är många och vi finns överallt. Vi lägger vår semester, våra egna pengar och vår tid på att vara tillhands när tävlande, hästägare, tränare och övriga inom organisationen behöver vår hjälp och vi gör det gärna och med glädje.

Vad får vi för detta? Glädje, härliga samtal, gemenskap med likasinnade och möjligheten att vara nära underbara hästar och duktiga ryttare.

Jag kör shuttle, dvs jag hämtar och lämnar gäster i en nytvättad och flott bil på Landvetter och kör till och från hotell eller arenan och det är otroligt roligt. Jag har kört de tre som stod på prispallen i världscuphoppningen, domare, stewards och en massa okända människor. Vissa har inte så mycket tid eller lust att prata, men många småpratar och har frågor om Sverige, Göteborg eller om mig som person. Vi skrattar och delar en kort stund av gemenskap i min bil, sedan åker jag vidare och hämtar upp nästa passagerare.

Alla, och jag menar alla, är otroligt trevliga och måna om att visa sin tacksamhet för att jag ställer upp och hjälper dem att komma dit de skall, på min fritid. Förutom du och din familj.

Du som tryckte in allt ditt bagage i bak i bilen – huller om buller: väskor, skor och stallkläder – allt blandat med spån och halm, ni tog god tid på er, trots att jag har förklarat att jag hade lite bråttom för jag skulle ut till Landvetter. Du som, tillsammans med de dina, satte dig i bilen utan att borsta av dig all spån och halm du hade på kläderna.

Du som, efter att vi har kommit fram till ert hotell, gick ut ur bilen, lämnade kvar ett centimetertjockt lager av spån i både sätet och i bagageutrymmet och inte ens reagerade när jag tog fram en borste och städade ur bilen innan jag körde vidare. Du som lämnade bildörren öppen och inte orkade stänga den efter dig, för det tyckte du att jag kunde göra.

Du vet inget om mig, du vet inte vem jag är eller varför jag sitter och kör bilen som du smutsade ner, både fysiskt och psykiskt med ditt spån och din dåliga attityd. Det spelar heller inte någon roll vem jag är, annat än att jag är en människa som hjälper en annan människa och därmed förtjänar din respekt ‒ samma respekt som jag visade dig.

Det var fler än jag som reagerade på din attityd. Du är inte en stor stjärna ännu, men du kan bli. Din glans kommer aldrig skina klart om du inte lär dig att vara ödmjuk inför alla oss som gör din tävlingsdag lättare.

Jag gör detta frivilligt och på min bekostnad, för att du skall kunna tävla i den sport som vi båda älskar. Allt du hade behövt göra var att säga tack.”

/ En volontär

Detta är en insändare – en text där skribenten själv står för åsikterna.