Hästar i hjärtatRidsports webbchef delar en personlig berättelse om hästen som förändrade allt – från vilda skogsrusningar till EM-framgångar. Minnena av livets hästar bleknar aldrig, och ibland dyker de upp just när vi behöver dem som mest.
Krönika
10 februari 10:00
Lina Nydahl: ”Minnena av livets hästar lyfter oss när vi minst anar det”
Ridsports webbchef skriver om connemaraponnyn som galopperade rakt in i tonårshjärtat.
Foto: Britt-Marie Oskarsson/Erika Gerdemark
Hej, kul att du vill läsa artikeln!
Du är inloggad, men någonting är fel.
Klicka nedan för att ta reda på vad.
Min profil
Klicka nedan för att ta reda på vad.
Den tillhör Ridsport Plus - logga in, prenumerera eller köp artikeln för att läsa vidare.
För en tid sedan skrev jag en personlig berättelse på Ridsports Facebooksida om en häst som för alltid etsat sig fast i mitt hjärta. Temat för inlägget var ”hästen vi aldrig glömmer”.
”Brolötens Nickelit. Jag köpte honom som bångstyrig 6-åring och hans bästa trick var då att stegra sig och ta bettet och dra repor i skogen. Jag spottade grus, mamma rökte alldeles för många nervösa cigg. Pappa undrade dagligen under ett års tid om det verkligen var ett smart köp. Men så, efter otaliga träningspass för envisa tränaren och OS-ryttaren Annica Westerberg, fann vi varandra. Mitt sista ponnyår red vi SM i dressyr på Elmia och därefter hamnade han på Sjövillan hos Louise ’Ludde’ Crafoord-Hofmann där han med duktiga Maria Nilsson i sadeln dansade rakt in i EM-laget i dressyr.
När jag dömde min första dressyrtävling som domaraspirant många år senare rann tårarna. Sist ut i startfältet var nämligen ’min Nicke’, med ännu en liten ryttarinna han tryggt och stabilt lotsade runt banan. Tyvärr insjuknande han en tid efter i svår fång och fick sluta sina dagar. Men hans minne lever, framför allt i flera ärr på min kropp.”
Dagen efter har inlägget mer än 150 kommentarer. Ridsportföljare delar med sig av egna berättelser, om hästar och ponnyer som följt er genom livet. Det är underbar läsning. Rent personligen – i inlägget kommenterar hästbekanta som jag varken sett eller hört av på 30 år – och för att man inte kan bli annat än varm i hjärtat över att vi är så många som delar upplevelsen av att ha de här oförglömliga relationerna till hästar.
Jag tänker att minnena av livets hästar stärker oss mer än vad vi tror och i stunder där vi kanske allra minst anar att de kommer lyfta oss. Bilden i Facebookinlägget, som resulterade i en minnes-tsunami för väldigt många, hittade jag i rensningen efter att min pappa avlidit. Ett hästdoftande glädjeminne som för en stund satte sorgen på paus.
Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna.
Så arbetar Ridsport
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.
Följ Ridsport på