Peter Granath: ”Ta alla WFFS-positiva hingstar ur aveln”

Det här är ett debattinlägg. Skribenten själv står för åsikterna som framförs i texten.

Diskussionen pågår för fullt om hur vi, i Sverige, ska hantera WFFS:problematiken. För undertecknad, med mer än fyrtio års erfarenhet och engagemang i såväl häst- som mjölkboskapsavel, ter det sig ofattbart att någon kan ha någon annan inställning än att anlaget för WFFS så snabbt som möjligt måste elimineras. Dessvärre har debatten hittills visat prov på stora brister i kunskaper om grundläggande genetik, samt om en stor förståelse för att enskilda personers kortsiktiga ekonomiska intressen är så viktiga att de ska tillåtas äventyra det långsiktiga avelsarbetet med vår svenska sporthäst.

Ett ofta återkommande argument har varit att: ”Det är inget stort problem, eftersom den aktuella genen är recessiv – man kan testa om stoet är anlagsbärare, och i dessa fall inte betäcka med anlagsbärande hingst, och då behöver inga föl med WFFS födas”.

Hur tänker man om man inte förstår att det är just detta faktum – att anlaget är recessivt – som är det stora problemet? Hade det handlat om en dominant gen hade problemet löst sig av sig självt, men en recessiv gen kan ligga dold i generation efter generation.

Hur tänker man om man inte förstår att det är just detta faktum – att anlaget är recessivt – som är det stora problemet?

Jag har också läst och hört åsikten: ”Om alla tar sitt ansvar och testar sina ston behöver inga WFFS:föl födas”. Nej visst, men hälften av anlagsbärande hingstars och stons avkommor blir själva anlagsbärare.

Hur resonerar man om man anser det vara att ta ansvar för framtida avelsarbete att argumentera för att en så pass skadlig gen tillåts föröka sig i populationen? För det är vad som händer! En enda hingst som får i medeltal 100 avkommor/år i fem år, kommer på den tiden att ge upphov till omkring 125 anlagsbärande döttrar.

Mutationer kommer alltid och har alltid förekommit. De flesta är harmlösa eller dominanta, vilket innebär att de utplånar sig själva. Ett fåtal är positiva, men då och då drabbas varje population av mutationer som kan ”smyga sig in” i en population, och förorsaka mycket lidande, innan man lyckas eliminera deras följder. I fallet med WFFS är det så lyckligt att anlagsbärarna på ett enkelt sätt kan identifieras. Detta bör vi utnyttja till att se till att sjukdomen elimineras, INTE till att låta anlaget spridas!

Min uppmaning till SWB är därför:

• Ta alla WFFS:positiva hingstar ur aveln.
• Provta alla SWB:föl för WFFS, och neka de som är anlagsbärare registrering. De blir lika goda rid/tävlingshästar ändå, men kan inte få avkomma som kan registreras som SWB.

Vilka förtjänster hos ett avelsdjur kan motivera att det tillåts sprida osundhet i sin population?

SWB har i år redan lagt sig platt inför en inflytelserik hingsthållare, och beviljat dispens för en hingst med osteochondros med motiveringen att hingsten ifråga hade så många av ryttare och uppfödare eftertraktade egenskaper, samt att de uppfödare som önskade använda honom borde besparas merarbetet (och kostnaderna, antar jag) att registrera avkommorna i förbund som inte ser några olägenheter med att hästar drabbas av osteochondros.

Finns det anledning att förmoda att avelsdjur som själva har fötts med ostochondros, pungbråck eller anlaget för WFFS, är bärare av anlag för eftersträvansvärda egenskaper som inte finns hos sundare avelsdjur?

Vilka förtjänster hos ett avelsdjur kan motivera att det tillåts sprida osundhet i sin population?

Peter Granath

Det här är ett debattinlägg. Skribenten själv står för åsikterna som framförs i texten.

Läs SWB:s svar på ovanstående debattartikel.