Polenpanik, polisrepris

Det blev en resa till Polen och Sagas första internationella tävling – och jag blev kallad för Kurva. Ni vill inte veta vad det betyder!

Jo, det vill ni förstås. Men jag tar det längre ner. För innan det hände var det tusen telefonsamtal och snabba beslut. Det blev en biltur till Strömshom för att blixtsnabbt fixa FEI-pass och det blev ett EM- kval som inte stod inskrivet i något schema någonstans.

Så här var det. Det ansågs att några ryttare, bland andra Saga och Alva Trané (årets SM-vinnare) skulle debutera i tvåstjärnigt innan säsongen var över. 2015 är enda chansen för dem att rida EM, eftersom man inte får vara äldre än 16. För att kvala måste man klara en tvåstjärnig med vissa resultat.

Problemet är att det knappt finns några sådana tävlingar. Tågarp övervägde att lägga till en tvåstjärnig ponny på sin tävling i mitten av oktober, men de kunde inte. Vi hade tidigare fått tipset att det gick att åka till Polen och rida en enstjärnig tävling för häst, vilket då räknas som tvåstjärning ponny. Men POLEN… Jag var så jäkla trött efter SM och NM som låg helgerna efter varann. Maken jobbar på annan ort i två månader, så jag har rätt mycket om jag säger så.

Men livet är kort, och ponnytiden är ännu kortare. När Tågarp sa nej fick det ändå bli Polen. Vissa chanser kommer bara en gång i livet. Saga jublade och Alva tvekade inte. Alvas mamma fick inte ledigt, så jag åkte som ensam vuxen ner med tjejerna.

Första etappen var en nattkörning till Karlskrona. Saga och Alva satt och pratade om alla OS de tänker vinna i framtiden innan de somnade i Norrköpingstrakten. I gryningens Kalmar köpte vi frukost och jag lyckades sätta mig på pappmuggen med hett kaffe i, duktigt.

Jag bävade för Polenfärjan. Trodde de skulle vara jobbiga med sega kontroller och massor av frågor, men det var bara att rulla! Ingen ville se alla nedrans intyg och papper som vi under stor stress skaffat fram.

Nu gällde det att hitta till tävlingsplatsen. Jag la mig bakom en svensk hästbuss som skulle dit och låg som ett plåster bakom den hela vägen. Till sist öppnades stora grindar och vi fick åka in på en fin anläggning. En kontrollant tog hästpassen. ”Aha, THE PONIES” sa hon.

Vår förvåning dagen efter när vi fick se denna anläggning i dagsljus! Galoppbana, steeplechasebana, ett magnifikt ridhus, hoppbanor och dressyrbanor och så fälttävlansbanan, allt på samma muromgärdade ställe med staden runt om. Jättelyxiga stallar, även om THE PONIES, fick stå i ett gammalt stall en bit bort utan avlopp. Men vad gjorde det, vi var på internationell tävling och tjejerna var så taggade!

Strax träffade vi på Lena och Maria Bredberg. Deras lastbil hade gått sönder igen och de hade fått ta sig dit med deras 30 år gamla Värmlandsvagn. Maria skulle debutera Fight for Gold i trestjärnigt. Lena hjälpte Saga och Alva att rida igenom dressyrprogrammet, hon gick terrängbanan med dem flera gånger och tog hand om framhoppningen. Det var ett enormt stöd att ha Lena där.

Nu tog jag en titt på startlistan. Läste jag rätt – skulle Karin Donckers rida i samma klass som Saga och Alva, i den enstjärniga hästklassen? Ja jäklar. Om ni inte vet vem Karin Donckers är så har hon ridit fem OS.

På kvällen var det briefing. Lars Christensson var en av banbyggarna och kom fram och hälsade. Det talades engelska, männen hade kostym och hatt och alla var underbart artiga. Jag måste erkänna att jag är svag för klass och stil, även om jag kanske inte alltid har det själv.

På fredagen började själva tävlingen. Saga och Alva gjorde båda en jättebra dressyr. Sagas ponny kan flippa ur i dressyren eftersom hon är så laddad, men nu gick det jättebra, Saga grät av glädje när hon gick av banan. Fjärde plats inför hoppningen och terrängen! Mot alla hästekipage med vuxna ryttare.

Direkt på det var det banhoppningen. Det var en svår och maxad 115-hoppning på gräs. Rev de för mycket skulle de inte få rida terrängen och då skulle jag bli sittande där till söndag kväll med jättebesvikna tonåringar, antingen en av dem eller båda. Skäms att säga det, men jag pallade inte att titta utan sprang och gömde mig i en bajamaja. Därinne hörde jag hur bommar föll och hur hovar slog mot trä. Dunk, donk, klonk! Jag tänkte helvete, helvete…!  Men THE PONIES hade klarat gränsen för hur många fel man fick ha! Både Alva och Saga fick starta terrängen dagen efter. PUH!!

Lördag morgon var vi där tidigt. Klockan 09.27 gick Alvas terrängstart. Kl 09.30 var det Saga, de var alltså därute samtidigt. De for iväg och försvann. Men vad nu – Alva kom tillbaka utanför banan och i trav. De hade fått stopp och hon hade valt att utgå. Alva grät och det gjorde ont i mig för hennes skull. Jag hjälpte henne att sadla av och skölja ponnyn med vatten.

Och där kom Saga i mål, felfri. Hon hade alltså kvalat till EM -på sitt första försök! Snabbt av med alla grejer från Bonnie Bee, på med kallt vatten, kyla, kyla, kyla. Nu kom Lars Christensson sättande. Han hade sett hela ritten från domartornet och var eld och lågor.

– VILKEN terrängponny! HELT fantastisk! SOM den tog alla hinder! Är den eran? Grattis! och så en massa beröm och råd till Saga.

Alva ville vara för sig själv ett tag, vi förstod det, men efter ett par timmar kom hon tillbaka till oss. På eftermiddagen hann vi se Maria rida, vi hejade och tjoade på henne i terrängen.

På lördagskvällen var det ryttarfest, och det var då jag blev kallad för Kurva, som betyder ungefär hora. Jag glömde blända av när vi kröp förbi en annan bil på en smal väg. Föraren vevade ner sin ruta och röt KURVA! åt mig. Varpå jag sa EXCUSE ME??. Saga hävdar att jag sedan sa ”fuck you too!” men det har jag inget minne av! Vi såg inte Kurva-mannen på festen, men Saga är säker på att han var en av ryttarna. Alla hade inte klass och stil.

På söndagen hade vi tid. Det var jätteskönt. Vi åkte till en galleria och handlade billigt. Saga och Alva gick långpromenad med THE PONIES och de tog med mig runt banan som jag alltså inte hade vågat gå innan. Jag insåg att det var rätt beslut. Helt hisnande hinder, ni ser några av dem i bildspelet.

Under dagen kom Maria femma i den trestjärniga och EM-kvalade hon med. Vi hade supertur med vädret hela resan, sol och 17 grader. Mathållningen var en smärre katastrof dock, det blev tyvärr mycket socker och skräpmat.

Och så började den långa hemfärden, tätt bakom en svensk hästbuss igen. I kön till färjan blev vi sittande i minst en timme. Det har sina sidor att vara inpå varandra så länge. Ena stunden skrattar man så man kiknar. Andra stunder är man redigt irriterad. Sagas telefon råkade ut för en olycka i skolan, så nu drog hon i min hela tiden och instagrammade upp batteriet. ”Stackars dig Alva som ska stå ut med oss i flera dar” sa jag vid något tillfälle. ”Äh, det är bara skönt att höra att det låter likadant i andra familjer” svarade hon.

Nattsömnen på hemresan var det inte mycket bevänt med. Några polacker höll låda hela natten i grannhytten. Jag bankade med näven i väggen tre gånger, då blev det bättre en stund, men sen var de igång igen.

När vi rullade av färjan blev vi invinkade av polisen. Ingen hade jäklats med oss om någonting i Polen, varken på vägen dit, där eller på färjan hem. Men nu kom alltså svenska polisen och ville något.

Konstaplen kikade in i min bil full med väskor, kuddar, filtar, hinkar.

– Här var det fullt. Vad har du för körkort?

– Vanligt B.

– Det får du inte köra det här med!

– Jo det får jag.

– Hur många hästar har du där bak?

– Två.

– Men det får du inte köra på ett B-kort!

– Jo, för det är två ponnyer. Det är små hästar. De väger mindre än stora hästar.

Jag hade ju mitt nya lättviktssläp som jag köpte i somras. Jag var så trött att jag hade svårt att hitta orden, men jag förklarade vad släpet vägde, vad totaltvikten var och att jag visste att jag hade alla vikter på rätt sida om lagen. Polisen hade lite svårt att fatta det där med ponnyer, att det var små hästar, han hakade upp sig på att det var två stycken. Men till slut fick vi åka.

Har jag någon sorts rekord? Först åker man runt i femton år utan att bli stoppad, sen blir jag stoppad och förhörd tre gånger på ett halvår!

Hemma igen undrade jag nästan om den här Polenresan var någon tokig dröm bara. Saga hade tredje bästa tiden och fjärde bästa dressyren in en internationell hästklass, det var ju helt overkligt! Och var EM-kvalad. Men dressyrprotokollen låg där på bordet, alltså var det på riktigt. Kul var det, och vi lärde oss massor.

Nä, den här resan stod inte på schemat. Den gjorde ett stort hål i kassan också. De där ridstövlarna som Saga nu äntligen skulle få får vänta ytterligare ett litet tag.

Det var härligt för henne att få avsluta sin säsong så här. I vinter blir det dressyrsatsning och hoppträningar. Men först ska vår fina ponny få en lång vila.

/Ulrika