Ponnynomaderna – Sveriges okända minoritet

Häromdagen hittade jag en såndär bortglömd kotte, ett utkast som jag tror jag skrev i somras. Sedan dess har jag skrivit annat som liksom tangerar det här, men hur som helst, här är den hittade kotten:

”Överallt i landet, speciellt i de södra delarna, kan man träffa på dem. De är ett resande folk som rör sig från tävlingsplats till tävlingsplats. Deras ungar har inte en kanonponny – de har tre. De intar tävlingsplatsen i hästlastbilar stora som atlantkryssare. Över hela atlantkryssarna står de små ryttarnas namn skrivna med jättetext, flankerade av flaggor och dekalblaffor. Ungefär som Magnus Ugglas turnébuss, fast större, och med en annan doft omkring sig.

De hjulförsedda Atlantkryssarna innehåller allt de här familjerna behöver. Det verkar vara deras hela liv att ligga ute på vägarna. Någon sorts landsvägsnomader är de iallafall. På något sätt är de lite som zigenare, som är lite udda och bara har varandra och därför har en enorm sammanhållning. Det sägs att polisen i Malmö har ett register över dem. 

Deras image är dock snarare anglofil än romsk. En antropolog vid Lunds Universitet ska ha påbörjat en studie för att utröna om de ursprungligen kan ha kommit till Skandinavien från brittiska öarna. Väldigt många har iallafall irländska ponnyer. 

Om vintrarna tycks de vara bofasta. Det är på sommarhalvåret deras nomadsida tar över och de ger sig ut på vägarna. Mot november brukar de åter slå sig ner på sitt fasta läger för att övervintra. I vissa landsändar har myndigheterna misstänkt att de undanhåller barnen från att gå i skolan, då det är helt uppenbart att den här livsstilen gör det svårt att sköta en normal skolgång. Det har dock visat sig vara förenat med livsfara att ifrågasätta den här folkgruppens levnadsvanor, och flera socialarbetare uppger sig ha blivit attackerade och ivägkörda av arga ponnypappor när de sökt upp dem för att försöka utreda hur det egentligen är med barnen och skolgången. 

På tävlingsställena träffar de andra nomadfamiljer. De grillar lite över någon lägereld om kvällarna och utbyter historier med varandra. Berättandet håller deras gamla traditioner vid liv.

De flesta ponnynomader pratar skånska eller någon form av västkustska och reser aldrig norr om Småland utom i nödfall. Det finns ett fåtal även norröver, bland annat ett mindre kluster i Mälardalen, och några har skapat sig fasta boplatser ända uppe i Norrland, men de är ännu mycket sällsynta norr om polcirkeln”.

Där skulle det nog ha kommit någon form av fortsättning. Men den kotten kan jag absolut inte komma ihåg var jag har gömt någonstans. 

Så det blev ett lite konstigt inlägg den här gången. En halv kotte, liksom. Jag får bättra mig till nästa gång.

Hej hopp!

/Ulrika