Avelsnörd mot strömmen

Efter många år som domare har Lars, ofta kallad Lasse, Berglund tagit ett steg tillbaka från unghästbedömningarna. Det är dags att lämna över till yngre förmågor. I stället lägger han krutet på sin roll som tränare och på den framgångsrika uppfödningen hemma på Stall Rambron, där det föds tre till fyra föl per år. 

Målet är att föda upp högkvalitativa hopphästar och aveln tycks ha fallit väl ut. Av 35 uppfödda hästar, varav elva är fyra år eller yngre, så har nio gått 1,45–1,50-hoppning och fyra av hingstarna är godkända; två i SWB, en i Danmark och en i England. 

Framgångarna har inte kommit sig av en slump. När Lasse började avla satt han som ordförande i SWB i Jönköping. Ett besök på VDL i Nederländerna fick honom att inse att stona han börjat avla på inte höll måttet. Lasse tvekade inte en sekund. När han kom hem gjorde han sig av med alla sina ston och började om från början.

– Det handlar bara om stona. Har du tillräckligt bra ston kan du egentligen ta vilken hingst du vill, konstaterar han. 

Har du tillräckligt bra ston kan du egentligen ta vilken hingst du vill.

Stoet Dargita Z (e Dutch Capitol-Graaf Grande), som köptes från Zangersheide, utgör basen i Lasses avel.

– Det är en fantastisk härstamning i den! Hon ger hästar som är mycket försiktiga på hinder och det är väldigt viktigt. Jag var domare i väldigt många år och jag har ungefär 200 hästar i löshoppningsträning och 50-60 elever i träning varje vecka. Att hästarna är försiktiga och vill till andra sidan det är det viktigaste.

En av Dargitas mer kända avkommor är Hargita som gick internationell 1,45-hoppning med Malin Baryard Johnsson innan stoet fick en senskada. I dag är hon avelssto hemma hos Lasse.

– Jag har en överenskommelse med Malin där jag styr allt över hästen, sen har hon optionen att köpa in sig på avkomman när den är tre år. Ska Pelle (Malins far Pelle Baryard, reds anm) vara med och bestämma hingstar går det nämligen inte alls, skrattar Lasse.

Även Hagritas avkomma, den godkände hingsten Cooper 9711 (e Copycat Z-Heartbeat) ägs ihop med Malin. 

Bra samarbeten är A och O och när det kommer till att utbilda hästarna har Lasse flera ryttare till sin hjälp. Amanda Eriksson i Nybro rider hästarna som kommit upp på lite högre nivå, både Folsom Hard Rock och Havanna kommer från Lasse. Joel Andersson i Västerås tävlar också Lasses hästar och Jennifer Brogård tar hand om unghästar som behöver lite mer tid på sig. Sedan mitten av sommaren driver också Oscar Byström egen verksamhet med inriktning på unghästutbildning på Rambron. 

Lika viktigt som det är att ha bra samarbete med duktiga ryttare, lika viktigt är det att hitta rätt köpare till hästarna när de väl säljs. Lasse säljer inte till vem som helst.

– Jag säljer sällan till privatpersoner eller på annons. Har jag en riktigt bra häst så säljer jag hellre lite billigare till någon jag vet tar riktigt bra hand om den. Hästarna är min marknadsföring så det är väldigt viktigt var de hamnar. Sen tycker jag ju också om mina hästar, så för mig är det viktigt vem jag säljer till, även när jag säljer utanför Sverige.

Han förklarar att köparna inte bara köper en häst, de köper en förväntad värdeutveckling. Den bästa affären är den där köparen i sin tur kan sälja vidare hästen dyrare.

– En engångsaffär är ju rätt värdelös, jag vill ha återkommande kunder. Allt är till salu, förutom frun och barnen, säger Lasse på skämt och förklarar att de hästar han vill behålla längre sätter han helt enkelt ett högre pris på. 

Många har till exempel frågat på Flaviano (e For Ever Jump-Corland), som är släkt med Scott Brashs SWB-häst Hello Valentino, men Lasse är inte redo att sälja än. Som 5-åring är hingsten för ung för att han ska kunna begära det han tror den är värd. 

Lasses andra verksamheter, hyresfastigheter och ett företag som tillverkar
hotellmöbler, gör att han inte är beroende av att sälja hästar utan kan behålla de flesta tills de visat vad de går för.

– Att föda upp hästar är dyrt. Jag lägger runt 150 000 om året per häst i utbildning när de blir äldre. Därför måste jag tidigt kunna se vilka det är värt att lägga pengar på och inte.

När många uppfödare gärna använder äldre, beprövade hingstar tänker Lasse tvärt om. Sporten ändrar sig blixtsnabbt och det gäller för uppfödarna att hänga med, menar han. En lite äldre hingst kan redan vara daterad om sju år när avkomman är redo för tävlingsbanan. 

Hingstarna ska vara korrekta och exteriören står alltid i fokus. Lasse som dömt exteriör i många år vet att hästar som är byggda rätt har lättare för att röra sig, är bekvämare att rida och att de håller.

– En häst som ligger på bogarna och du måste rida upp hela tiden får stryk på frambenen, konstaterar han och säger i nästa andetag att hästarna så klart måste hoppa bra också. 

En häst som kliver på bommarna på första löshoppningen tycker han inte om. Då får föl och unghästar hellre hoppa högt till och med över enkla bommar på marken. 

Förutom att hingstarna ska hoppa bra så ska de också ha ett bra temperament. Alltför hingstiga hingstar väljer Lasse utan tvekan att kastrera.

– Jag har en jättefin 3-åring som går på bete nu. Den hoppar fantastiskt, men det var knappt jag mäktade med att få in den i stallet innan betet, så kulorna ryker innan den kommer hem. 

Många hävdar att hopphästarna fått sämre temperament med åren men där håller Lasse inte med.

– Det handlar mer om att de blivit så snabba att du får ha stålhätta på skorna hela tiden, säger han med ett skratt.

– Det första jag lär mina hästar är att ”du får hoppa bäst du vill men du får inte hoppa på mig”. Jag har alltid en häst i varje näve när jag går ut med dem och det funkar inte om de hoppar på mig.

Vissa hingstar är ju fantastiska tävlingsindivider men inga nedärvare, och tvärtom

I slutändan väljer Lasse den hingst som matchar stoet bäst.

– Du måste alltid titta på hur ditt sto nedärver sig och vad du behöver tillföra. Och framför allt, vilka svaga sidor du behöver passa dig för.

Han varnar för att välja hingst utifrån vad hingsten själv presterat och menar att det inte på något sätt är en garanti för att den nedärver sig väl.

– Vissa hingstar är ju fantastiska tävlingsindivider men inga nedärvare, och tvärtom. En som gjort stort intryck i vår avel är ju till exempel Cortez. Jag tror inte den gick mer än 1,35-1,40, men den var fantastisk på att nedärva.

Lasse är en riktig avelsnörd som rabblar stostammar i sömnen. Att få se avkommorna efter nygodkända hingstar löshoppa för första gången är årets höjdpunkt, där får han ett kvitto på om kombinationen blev som han tänkt sig.

Svensk avel har ett bra rykte i dag, menar Lasse. 

– Vi har sunda hästar med bra uppväxtmiljö. Till skillnad mot Nederländerna och Tyskland har vi i Sverige lyxen av kuperade hagar och stora ytor för unghästarna att växa upp på. Ett måste för att hästarna ska lära sig att lyfta på benen och se sig för. Uppväxten gör så mycket för hur hästen blir som färdig tävlingshäst.

Svensk avel har gått framåt de senaste åren och Lasse säger att det handlar mycket om att vi faktiskt är duktiga på avel.

– Men det beror också på att Strömsholm och Flyinge utbildat många duktiga unghästutbildare som kan ta fram hästarna. Borta är dagarna då du kunde åka runt i landet och hitta lovande unghästar som ingen annan redan kände till.

– Hästar kommer mer till rätt ryttare tidigt. Ytterst få köper hästar som löshoppar fantastiskt om de inte är ridna. Då drar köparna öronen åt sig, för det betyder oftast att de inte varit så lätta att rida in.

Även sporten har ändrats mycket på senare år, menar Lasse.

– När jag växte upp var det någon från Sverige som nollade ibland och då var vi överlyckliga. Nu är vi bortskämda och förväntar oss att ryttarna ska ta OS-medalj. Moderna banor kräver mer av hästarna och när djurvälfärd står alltmer i fokus gäller det för ridsporten och aveln att hänga med. 

Lasse nämner en konversation han haft med internationella ryttare som menade att hästarna måste bli lite hetare och få bättre bakbensteknik, för det är inte långt kvar innan både sporrar och bakbensskydd förbjuds i sporten. Det här något Lasse redan har i bakhuvudet när han väljer hingstar till sina ston. Det gäller att avla för framtiden. 

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 17/2024.