Sara Algotsson Ostholt –alltid på väg mot OS

Regnet strilar ner från den blygrå himlen som lagt sig som ett täcke ovanför den lilla tyska byn Altenberge den här dagen i slutet på maj. Det bekommer dock varken Sara Algotsson Ostholt eller dottern Wilma Algotsson Ostholt ett dugg. De är i full färd med att värma upp 11-årige Dynamite Jack och 8-åriga Dinathia längs de klippta slingorna på fältet och är väl försedda med både regnkläder, broddar och greppvänliga tyglar. 

Korta instruktioner mellan mor och dotter hörs, annars är det endast hästarnas taktfasta trav i det decimeterhöga gräset och en och annan kvittrande fågel som agerar ljudkuliss.

De första tre dagarna efter Luhmühlen var tunga och svarta. Det kom ju som ett chockbesked.

Det är på det här kuperade fältet – en timmes bilresa från familjens gård i Vohren strax utanför Warendorf – som både svenska och tyska toppryttare laddar inför OS i Paris. Även om OS-terrängbanan i Versailles klassas som relativt platt, gäller det att stärka upp hjärta, lungor och kondition med backträning.

Bor man i Warendorf, som på många sätt i platthet påminner om landskapet kring Flyinge i Skåne, innebär det att man lastar och kör till backarna. Sara Algotsson Ostholt åker och gör back- och galoppträning med sina tre- och fyrstjärniga hästar var femte eller var sjunde dag. Det kräver planering för att också hinna med vardagen med unghästar, barn och inte minst en gård under uppbyggnad.

– Det var Ingrid Klimke som hittade just det här fältet. Vi fälttävlansryttare som är här runt omkring i regionen tränar ofta kondition på samma ställe. Julia Krajewski var här i går och även om de red på rejält tycks underlaget hålla bra trots regnet, konstaterar Sara i en skrittpaus.

Fältet ägs av en bonde i området, men arrenderas av det tyska ridsportförbundet. Slingorna klipps regelbundet och det prepareras även med sand vid behov, allt för att maximera förutsättningarna för bra träning.

Sara Algotsson Ostholt har haft en lysande säsong med Dynamite Jack (Holst val f -13 e Diarado-Grundyman xx, uppf Josef Auge, äg Elke Vietor och Frank Ostholt). Valacken klev på allvar in i rampljuset på EM i Haras du Pin i fjol, där de slutade på 31:a plats. Året avslutades med en seger i CCI4*, följt av en kort vila innan vinterträningen tog vid. De blev i våras trea i polska Strzegom korta fyrstjärniga och sexa i franska Saumurs långa fyrstjärniga. En viktig tävling med bana byggd av OS-banbyggaren Pierre Le Goupil.

Vägen till Paris har sett spikrak ut fram till tävlingarna i Luhmühlen. Men efter en klockren dressyr blev det tvärstopp i det svenska lagets egen veterinärbesiktning samma kväll. Jack var varm och svullen i ett framben och fortsatt tävling var bara att glömma. För två veckor sedan kom beskedet att ekipaget avstår OS.

Det dröjer fram till två dagar före denna tidnings tryckning innan vi får tag i varandra igen.

– De första tre dagarna efter Luhmühlen var tunga och svarta. Det kom ju som ett chockbesked, Jack har känts otroligt fin. Vi hade gått från klarhet till klarhet, och allt började falla på plats.

Väl på hemmaplan upptäckte Saras veterinär en liten bristning på ett ledband. Men också ytterligare ett fynd.

– Han har även en liten lös benbit som han ska genomgå operation för. Det innebär att det inte blir något mer tävlande för Jack denna säsong, vi kommer ägna oss helt åt rehab. 

Även om framgångarna för Sara varit många, har de också gått hand i hand med motgångar. 

– Jag har varit med om så många motgångar under min karriär och liv och jag vet att det vänder, även när det känns som jävligast. Hjärnan är tränad för det, kan man säga, och bearbetar snabbt. Jag är glad att ha förmågan att även denna gång kunna tänka framåt, det kommer fler tävlingar med både andra hästar och med Jack.

Fakta

Liten sula gör stor skillnad

Detaljer, detaljer, detaljer. För Sara Algotsson Ostholt blev en röntgen av Dynamite Jacks hovar en rejäl ögonöppnare.

Valacken hade förlorat sin 5-årssäsong på grund av ett komplicerat pungbråck som ledde till buköppning och senare drabbades han av hovsprickor. Efter EM förra året tog teamet ett omtag i skoningen.

– Landslagsveterinär Enar Tolling och den brittiska hovslagaren Ben Benson röntgade Jacks hovar i januari. Vi lade till en tunn sula på bakhovarna, vilket förbättrade hans balans och rörelser avsevärt, berättar Sara.

Röntgen visade att det som såg bra ut för ögat var annorlunda inuti.

 – Efter bara några dagar märkte jag att sulan gav resultat. Jack blev rörligare och mjukare, med bättre användning av hals och rygg.

Team Algotsson Ostholt skor aldrig om sina hästar under tävlingar. Jack har aluminiumskor fram och järnskor bak för att minska risken för skador och förändringar i hovarna.

– Att ta av och på skor kan skapa risker. Ju fler gånger man gör det, desto större är risken för förändringar, säger Sara.

Expandera

Med lite distans till det hela har vinnarskallen Sara Algotsson Ostholt också en sak klar för sig. Även om hon och Jack briljerade i dressyren i Luhmühlen, befann de sig när hela startfältet ridit långt ifrån toppen.

– När jag red Wega var vi alltid med i toppen och fajtades. Och det är där jag vill vara. Jag kände i OS i Aten att jag inte bara vill vara en i startlistan på ett OS. Jag vill känna att jag gjort ett så bra förberedande arbete att jag kan slåss i toppskiktet. Jack och jag har kommit långt, men vi har fortfarande långt kvar till toppen. Det gör att det faktiskt är lite lättare att släppa det som hänt nu och gå vidare, träna mer helt enkelt, rider jag OS vill jag rida för medalj.

Men allt detta är fortfarande framtid den här regniga dagen då vi ses på fältet och senare samma kväll hemma på familjens gård, Franks barndomshem i den lantliga byn Vohren, tio minuter från Warendorf.

När Ridsport senast besökte Sara, 2019, hyrde familjen in både sig och sin verksamhet. Redan då fanns längtan efter en egen gård, men ekonomin – särskilt efter den ödesdigra lastbilsbranden där Sara förlorade två topphästar och där ingenting gick på försäkringen – satte käppar i hjulen. 

– Vi letade länge men hittade inte det vi sökte. Vi ville ha en gård med mycket mark så hästarna kan få vara hästar.

Även om gården i Vohren klockade in på just det var beslutet långt ifrån självklart att Sara och Frank skulle ta över den. En del familjära utmaningar förelåg, men allt föll på plats 2020, när pandemin bröt ut.

Samtidigt som Sara och Franks hyreskontrakt på lägenheten i Warendorf gick ut blev Franks pappa blev klar med en lägenhetsrenovering  i gårdens huvudbyggnad och de tog chansen att prova på gårdslivet med släkten in på knuten. 

– Det har varit en hel del olika viljor i Franks familj. Men nu fyra år senare känns det väldigt bra och börjar kännas som den vision vi strävat efter. Jag är glad att vi valde att ta över driften, säger Sara.

I dag finns här 35 boxar, fördelade i tre olika stallar på 40 hektar mark. Ridhuset är under uppbyggnad, men fullt ridbart sedan i våras, här finns lösdrifter för unghästarna, stora hagar, utebana och bra med plats för nästa stora projekt, en egen terrängbana. 

– Här finns väldigt stora utvecklingsmöjligheter. När vi inte tävlar längre kan vi ha detta som en träningsanläggning och ta emot elever. Ytorna är rejäla, vi kommer kunna köra rullator här utan problem, ha, ha.

Saras make Frank Ostholt, tidigare OS-ryttare i fälttävlan för Tyskland och förbundskapten för fälttävlansjuniorer och young rider, arbetar resten av sin tid med att bygga upp gården.

– Frank har en agronomutbildning i ryggen som kommer väl till pass nu, säger Sara, som också är van vid gårdslivet från uppväxten i Sverige.

Stallarna är ljusa och luftiga, perforerad plåt släpper in dagsljuset och skapar en bra luftgenomströmning. Tidigare var här ett kostall och när Sara och Frank ritade om det valde de att behålla gödselbassängerna under byggnaden och där samla regnvatten. Ett lyckokast, visade det sig.

– Vi hade en brand i gödselstacken för ett par år sedan och det hade kunnat gå riktigt illa utan den extraresursen. Gården ligger långt från sjöar och är det varmt blir det snabbt vattenbrist i området.

Den finess som Sara är allra mest nöjd med är boxarnas utformning och beslutet att helt gå över till djupströbäddar.

– Alla hästar i stallet står på en tjock bädd av halm. I stället för att mocka ut varje dag lägger man på mer halm dagligen, och var tredje vecka mockas allt ut med hjälp av maskiner. Bäddarna är torra och fina och stalltjänsten på morgonen klarar vi på en timme, säger Sara Algotsson Ostholt.

Klockan har slagit 18 och en efter en plockas hästarna in från hagarna runt gården. Både Jack och Dinathia, av alla kallad Daisy, njuter i boxarna, som har öppna boxdörrar både mot stallgången och ut genom väggen.

Även om Jack varit förstahästen i jakten på årets OS, är det tydligt att skimmelstoet är stallets framtida drottning. Eller kronprinsessa efter superstjärnan Wega, som numera är avelssto på heltid. Sara har beskrivit Wega som livets häst, men när hon började arbeta med Dinathia överträffade känslan allt.

– Jag har aldrig suttit på en så bra häst, sade Sara på Ryttargalan i fjol, när stoet utsågs till Morgondagens stjärna.

Daisy kom till Sara som 4-åring. Saras storasyster Linda Algotsson hittade stoet på en auktion för fälttävlanshästar i norra Tyskland. Efter att Sara provridit och fått med en vän som delägare var peppen inför budgivningen total.

– Kvällen före fick jag ett sms att hon strukits på grund av feber. Jag tänkte direkt att någon spekulant från USA eller Tyskland lyckats köpa henne i förväg, hon var verkligen auktionens snackis. 

Hon rör sig som en dressyrhäst, hoppar som en hopphäst och i terrängen är hon suverän. Hon är en Ferrari med extra allt.

Men Sara kunde inte släppa tanken på skimmeln och skickade ett sms till hennes ägare och berättade att hon fortfarande var intresserad, om hon fanns kvar.

– Jag fick inte svar förrän efter en månad. Sen gick allt jättefort, vi enades om ett pris och sedan dess är hon vår. 

Daisy vann Bundeschampionat som 6-åring, gick sedan UVM som 6-åring och vann i fjol en trestjärnig klass i Strzegom. UVM för 7-åringar skippade Sara, som har fokus längre fram med sin unga stjärna.

– Hon rör sig som en dressyrhäst, hoppar som en hopphäst och är helt suverän i terrängen. Hon är en Ferrari med extra allt. Som dessutom barnen kan rida utan några som helst problem. Vi har siktet inställt på Los Angeles om fyra år, hon har precis allt som krävs för den svårigheten.

– Jag har aldrig suttit på något  liknande, så lättriden och så lyhörd.

Daisy är i gott sällskap av framgångsrika ston på gården. Ett faktum som också lett till ett spännande avelsprogram, baserat på extremt starka prestationsston; OS-hästarna Wega och Reality, i dag 23 och 20 år gamla.

Wega har sex avkommor, varav årets föl är efter Diaron. Reality – stoet som räddades som Saras OS-häst efter att fans dragit i gång en insamling på Facebook – har fått två föl, men visat sig svår att få dräktig. Det har dock inneburit en comeback på tävlingsbanorna, med både sonen Eric och dottern Wilma i sadeln.

– Jag satt upp på henne i höstas, då hade hon inte haft ryttare på ryggen på sex år. Jag fick ståpäls då och även nu när jag tänker på det, för hon kändes hela magisk att rida. Eftersom hon inte tagit sig är hon nu läromästare åt barnen och det gör hon med den äran, det är oerhört fint att se hur försiktig hon är med dem, säger Sara stolt.

Familjen Algotsson Ostholts avelsverksamhet är småskalig men viktig för att ta fram hållbara och framgångsrika tävlingshästar. Wega och hennes avkommor står i centrum, och Frank värderar deras blodslinjer högt.

– Jag är väl lite bromskloss emellanåt för jag vill inte ha så många hästar. Samtidigt vill man avla på både Wega och Reality, mödernet och deras prestationer är otroligt viktiga, säger Sara.

Hingstvalen bollar Sara mycket med mamma Margareta, som ju lyckas oerhört väl i aveln av fälttävlanshästar. Grundidén är att få en häst som kan tävla i fälttävlan, men även att den ska hoppa bra och ha goda rörelser för dressyr. Många hopphästar är inte byggda för att prestera bra i dressyr, vilket gör valet
svårare.

– Trots att vi valt stora hingstar har avkommorna ofta blivit mindre än väntat, med några undantag, som en avkomma efter Chacco Blue som blev stor. Ridbarhet och mental styrka är annars A och O. Vi tittar även på hingstens möderne, eftersom tävlingsindivider i mödernet kan indikera tävlingsvilja hos avkomman.

Sara Algotsson Ostholt är just nu särskilt förtjust i hingsten Diacontinus, Daisys far. De har två mörkbruna föl efter honom i år. I stallet finns också årets yngsta föl, stoet Christmas Carol de Merginats (sto -13, e Crelido-Cancara, uppf Sören Glud ApS, äg Agneta Ohm AB) avkomma med dressyrhingsten Viva Gold som far.

– En spännande stam och utveckling för egen del, dressyrhästuppfödare! Ha, ha, det är kanske lite mer ekonomiskt tänker jag, fälttävlan ger sällan klirr i kassan.

Nu blir det trots allt lite mästerskap för Sara i sommar.

– Wilmas stora mål i år är tyska ungdomsmästerskapen på 100- och 105-nivå. Finalen går i Hamryhnern samtidigt som OS. Eftersom hennes egen häst är skadad kommer hon rida Reality. Det gör hon fantastiskt bra, de fick 75 procent i dressyren och var felfria rätt igenom på senaste tävlingen. Reality tycker det är så kul att vara på tävling igen, hon verkar föredra det före att bli dräktig, ha ha. Det vore så roligt om de fick komma till finalen och att Reality sen äntligen känner att hon kan njuta av pensionärsliv och mammauppdrag. 

Fakta

Konsten att träna sina barn

Sara Algotsson Ostholt beskriver ofta sin uppväxt som vilda västern. Men det drillades också en hel del på gården i Läckeby, ofta med mamma Margareta som tränare. I dag är Sara själv tränare för sina barn – och det är en utmaning.

– Nu går det lite bättre. Förra året gick det sämre, då tränade jag mer för andra tränare än dig och pappa, säger Wilma vid fikabordet i sadelkammaren.

Relationen mellan mor och dotter är varm och stark. Liksom viljan, som gått i arv konstaterar Sara.

– Men mammorna har ju ofta rätt. Man ska bara bli så stor att den poletten trillar ner, ha, ha!

Även om det inte alltid syns är nervositeten hos både Sara och Frank påtaglig. Särskilt när Wilma rider terrängmomentet. Tricket i föräldraskapet är att dela upp rollerna, en axlar tränarrollen, den andra föräldrarollen.

– Det är svårt när både jag och Frank är med. Båda vill hjälpa till, men en måste ta steget tillbaka och bara vara förälder. Vi kan ju inte båda stå och tjata, det blir för mycket. Samtidigt, som fälttävlansryttare vet vi hur snett det kan gå om barnen eller hästen trillar.

Expandera

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 12/2024.