OS-drömmen byttes mot sorg för Sara Algotsson Ostholt

– Det är fruktansvärt tomt. Att komma hem hit utan varken hästar eller utrustning… det går inte att föreställa sig att man skulle få vara med om en sådan här sak. Visst kan man oroa sig över att hästarna ska skada sig, det gör nog alla, men det här. Det är fortfarande helt overkligt att de är borta.

Sara Algotsson Ostholt har precis hjälpt nioåriga dottern Wilma att få bort kissfläckarna på sin skimmelponny Belmondo. Hoppträning väntar på det tyska ridsportförbundets riksanläggning, som ligger granne med gården i Warendorf där hon och maken, den tyske OS-ryttaren Frank Ostholt, hyrt in sig med sin verksamhet de senaste åren.

Frank Ostholt jobbar som tränare och förbundskapten för de tyska ungdomsryttarna i fälttävlan och var fram till årsskiftet chef för förbundets anläggning. Han driver också ett utbildnings- och försäljningsstall, där Sara Algotsson Ostholt har varit anställd som ryttare sedan flytten till Tyskland 2008.

Medan Wilma snabbar sig i väg till lektionen visar Sara Algotsson Ostholt runt. Stallet är ljust och luftigt, alla hästar kan kika ut genom de öppna boxdörrarna. På anläggningen står flera andra ryttare; paret Algotsson-Ostholt förfogar över ett 15-tal boxplatser.

Under våren tändes hoppet om en OS-biljett på allvar hos Sara Algotsson Ostholt och hela teamet. Det 10-åriga stoet Arpertina, Peggy kallad, hade levererat toppresultat och blommade ut rejält under stortävlingarna i Sopot i Polen. Även landslagsledningen fick upp ögonen för stoet, som hade varit rätt knepig under resans gång. Med på de två veckor långa Sopot-tävlingarna hade Sara Algotsson Ostholt även makens ögonsten, den 7-årige valacken Chacco’s Crack, som gjorde strålande insatser med henne i sadeln.

Tidigt på morgonen den 6 maj förändras allt. På väg hem till Tyskland fattar hästbussen eld. Ombord finns förutom Sara Algotsson Ostholt och hästarna även den fyraårige sonen Eric, hunden Elsa och parets hästskötare Roberto Scherneck.

– Jag hade precis stannat och tankat och 15 minuter senare ser jag hur det väller ut rök från den bakre delen av lastbilen. Synen som möter mig när vi lyckas få ner luckan är fruktansvärd och den kommer aldrig gå att få bort från näthinnan, berättar Sara Algotsson Ostholt.

Arpertina har lyckats slita sig loss ur grimman. Hon rullar med vita ögon ner för rampen och ligger sedan chockad på asfalten medan trafiken dånar förbi. Längst in i hästdelen står Chacco’s Crack, fjättrad i lågornas våld.
– Han var helt övertänd och dog framför våra ögon. Det gick så oerhört snabbt. Det fanns ingenting vi kunde göra för honom.

Fick ut Eric och Elsa

Med bara någon minuts marginal hinner Roberto Scherneck få ut Eric och Elsa ur lastbilen, som snart är helt övertänd.

Arpertina förs i ilfart till en veterinärklinik; sällskapet tas om hand av polska ryttarvänner som kommit till undsättning i kaoset. Arpertina ser till en början ut att ha klarat sig utan allvarliga skador, men dör plötsligt efter åtta dagar på kliniken.

– Det var som att marken försvann. Hon hade verkat pigg och glad och vi hade stort hopp om att snart kunna hämta hem henne när detta händer. Det visade sig att hennes luftstrupe var helt bränd, en mjukdel hade lossnat och satt sig som en propp i lungan. Att hon klarade sig så länge som hon gjorde borde inte ha varit möjligt.

Det var som att marken försvann. Hon hade verkat pigg och glad och vi hade stort hopp om att snart kunna hämta hem henne när detta händer.

Tiden efter olyckan har varit chockartad för familjen. Olyckan innebär inte bara förlust av två älskade hästar, den är också en smärre ekonomisk katastrof. Lastbilen hade femton år på nacken och hade bara en trafikförsäkring, Arpertinas försäkring visade sig endast gälla i Tyskland och Chacco’s Crack saknade livförsäkring.

– Det innebär att vi måste stå för alla kostnader som brandkår, veterinärvård och bortforsling av vraket på egen hand. Exakt vad det kommer att sluta på vet vi inte.

Efter olyckan startade några tyska vänner en insamling till Sara Algotsson Ostholt och Frank Ostholt, som på bara några dagar resulterade i närmare 140 000 kronor.
– Vi är oerhört tacksamma över att det finns så många som vill hjälpa till och stötta. Målet är nu att få i gång sponsorsamarbeten med företag, där vi också får möjlighet att ge tillbaka i form av föreläsningar och annat.

Säger nej till kollegors hästar

Efter olyckan har Sara Algotsson Ostholt fått flera erbjudande om samarbeten med hästägare, inte minst från Sverige. Spannet har varit brett, allt från 3-åriga unghästar till äldre hästar med mer eller mindre rutin. Men när det gäller de sistnämnda – som potentiellt skulle kunna vara en väg in i OS-laget – är hon tydlig.

– För mig vore det otänkbart att ta över en landslagskollegas häst bara för att en hästägare vill byta ryttare. Jag vet vilket enormt arbete som ligger bakom att ta fram en häst till den absoluta toppen och hur svårt det är att hitta bra hästar. Så att ta en häst från en annan satsande ryttare är absolut nej, den principen håller jag hårt i.

För mig vore det otänkbart att ta över en landslagskollegas häst bara för att en hästägare vill byta ryttare.

– Jag hade önskat att jag också blev behandlad så om det var en omvänd situation. Visst är jag ledsen för det som har hänt, men mästerskap är inte allt i livet. Ärlighet och uppriktighet både mot sig själv och mot andra är det som gör att man vinner i längden.

Glimtar från vardagen:

”Jag märker när jag är hemma i Sverige att en del tror att vi bor på en stor lyxgård. Så är verkligen inte fallet, nu ser alla det klart och tydligt”, säger Sara med glimten i ögat. Stämningen på gården är familjär. Sara Algotsson Ostholts och Frank Ostholts hästskötare Elin Almgren busar runt med Wilma och hennes kompis som följt med för att kika på dagens hopplektion. På tyska ridsportförbundets riksanläggning i närheten finns utmärkta träningsmöjligheter.

6-åringarna äldst i stallet

De äldsta hästarna i stallet just nu är 6-åringarna Valborg (e Irco Mena-Levantos) och Dynamite’s Jack (e Dirado-Grundyman xx). Den sistnämnda gick igenom en buköppning i fjol och har precis kommit i gång ordentligt.

– Valborg har varit surrogatmamma åt Wegas föl så båda är lite efter i utbildningen och mer som 5-åringar, berättar Sara Algotsson Ostholt när vi i bil rullar ut ur Warendorf på väg till betet där de flesta av familjens yngre unghästar befinner sig under sommarhalvåret.

Avelsintresset hos både Sara Algotsson Ostholt och Frank Ostholt är stort. När Saras mamma Margareta Algotsson lade ner avelsverksamheten hemma i Sverige tog hon över stoet Fairytale, syster till La Fair som i sin tur är mamma till OS-hästen Wega.
– Jag har sedan betäckt henne tre gånger med Irco Mena, varav två hästar finns kvar i livet. Det är Valborg och 4-åriga Vicky Viking.

Paret äger också flera yngre hästar, de flesta med Chacco’s Crack som pappa. Chacco’s Crack köptes av Frank Ostholt som 2,5-årig hingst. Han kastrerades för ett år sedan, men har haft en hel del ston.

– Han hade allt som en hoppryttare och fälttävlansryttare söker efter, så det är otroligt sorgligt att han inte fick leva. Vi är glada över att ha en massa fryst sperma kvar, intresset från stoägare har varit stort och vi vill själva använda honom fram-över, säger Sara Algotsson Ostholt, som vurmar starkt för att blanda hopp- och fullblod.
– Många går ifrån det, vi gör tvärtom. Förhoppningsvis har vi rätt. Det visar sig om ett par år.

Wega är dräktig

De äldsta avkommorna efter Chacco’s Crack är tre år. Två av dem finns i Sverige.
– En gick 3-årstest i Nybro med fina resultat, 8–8 i hoppning bland annat. Vi ser fram emot de kommande åren då vi har fyra egna 3-åringar och tre 2-åringar efter honom.

Men att fortsätta avelsarbetet som Margareta Algotsson startat var inte alldeles självklart.

– Nej, det har det inte varit. Har man en intressant stam är det oerhört spännande att se om man lyckas få fram någonting bra. Mamma hade en otrolig känsla och kanske även en del tur med sina OS-uppfödningar. Själv tycker jag att det känns som lite av ett lotteri om man får fram en topphäst eller inte, säger Sara Algotsson Ostholt med ett skratt, samtidigt som hon kliar 4-åriga Vicky Viking i pannan.

Att Wega skulle bli avelssto efter karriären var däremot självklart. De senaste två åren har hon fått två föl via embryo-transfer och nyligen konstaterades hon dräktig för första gången. Nästa år väntas ett föl efter Amiro Z.

Även om längtan efter en erfaren tävlingshäst är stor, klappar Sara Algotsson Ostholts hjärta extra mycket för de yngre förmågorna.

– Det är en stor fördel att veta vad de har varit med om. Det gäller så klart alla hästar, men det blir väldigt viktigt i terrängmomentet, där det verkligen krävs att man kan lita på varandra till hundra procent, säger hon.

– Det är väldigt roligt med fina unghästar, tids nog blir ju även de äldre. Jag älskar att rida unghästar och tycker att det vore roligt att sikta mot unghäst-VM för 6- och 7-åringar. Men helt klar är jag inte riktigt på den högsta nivån, den inriktningen hade jag egentligen tänkt mig längre fram, säger Sara Algotsson Ostholt som vann unghäst-VM med Mrs Medicott (som sedan bytte namn till Reality och tog medalj på EM både i Malmö och Strzegom).

Måste sälja

Flera av unghästarna kommer att säljas för att fylla de ekonomiska hålen efter branden.

– Vi har tidigare behållit dem ganska länge, målet för både mig och Frank är att ta oss till mästerskap med hästar som vi själva har tagit fram. Det är vår drivkraft. Men ser man det rent krasst är det ett stort risktagande. Det kan hända väldigt mycket med en häst innan den är på en nivå då man vet att den verkligen är någonting extra. Nu är vi i en sits där vi behöver tänka annorlunda för att alls kunna fortsätta hålla på med sporten.

Samarbetet med Arpertinas uppfödare och ägare kommer också att fortsätta, så lovande unghästar råder det ingen brist på.

– Peggy fick föl innan hon började sin tävlingskarriär och har till och med hunnit bli mormor. Uppfödaren har nyligen betäckt Peggys trefjärdedels syster med Chacco’s Crack – den hoppas vi så klart mycket på framöver.

Några tankar på att flytta tillbaka till Sverige finns inte.

– Så länge jag håller på med hästar på lite högre nivå är det väldigt smidigt att bo här. Det är nära till tävlingar och fantastiska träningsmöjligheter. Men visst drömmer vi om någonting eget. Priserna här runtikring är dock galna, så vi landar gång på gång i att det är bättre att fortsätta som hyresgäster. Anläggningen här i Warendorf är svårslagen.

Det abrupta avbrottet i tävlingssäsongen innebär mer tid för träningar både i Tyskland och i Sverige. Sara Algotsson Ostholt åker sedan ett par år regelbundet till Skåne och Stockholmsområdet, där hon har många elever.

– Jag tycker att det är en kick att undervisa och se hur varje individ kan utvecklas oavsett nivå. I fälttävlan finns dessutom så många bitar att jobba med. Dels varje gren, dels allt management runt omkring som krävs för att det ska bli en lyckad satsning.

Samlar kraft hos Wega

Vi åker tillbaka till stallet. Lite stallpyssel återstår tillsammans med eleverna innan det är dags för Sara Algotsson Ostholt att hämta sonen på förskolan. Frank Ostholt har gett sig i väg för att hålla kvällens träningar, och en nöjd dotter kom precis tillbaka efter sin lektion. En varm gnäggning hörs från en av boxarna mot ridbanan. Sara Algotsson Ostholts silverkumpan från OS i London pockar på uppmärksamhet. Matte flätar in fingrarna i Wegas man. Bandet mellan dem är starkt.

– Det är hos henne jag samlar mycket av min kraft. Hon är en stark individ och vi har gått igenom mycket tillsammans.
– Just nu är det en lång väg för mig att komma tillbaka till landslaget. Tiden får utvisa om, hur och när det alls kan bli aktuellt. Det är många sår att läka och jag står och faller som ryttare om jag inte har någon häst för uppgiften. Det är den smärtsamma sanningen. Och samtidigt kanske just det som gör att man orkar starta om igen.

Reportaget publicerades första gången i Ridsport nr 12/2019.