Ridskola i förändring

Det har inte funnits någon motsvarighet i världen till den svenska ridskolan. En ridskola där ridsporten har gjorts tillgänglig för alla och där bredden har givit oss en topp i världsklass. Men det svenska ridskolemodellen har börjat utmanas av nya krav och förväntningar, både från myndigheter och elever.

Bland utmaningarna finns bristen på lektionshästar, att kunna behålla de duktiga eleverna, höjda kostnader för personal och stallar samt nya miljökrav.

Engagemanget minskar

Flera av de ridskolor Ridsport pratat med oroar sig över framtiden, både ekonomiskt men många känner också en oro över att engagemanget för föreningen och hästen som djur minskat bland eleverna.
− Ridskolorna är en viktig del i ridsportens legitimitet, säger Niklas Jonsson, hoppryttare, B-tränare i hoppning och ordförande i Ridsportförbundets hoppkommitté.

Ridskolorna är också den bas som gör att den professionella delen av svensk ridsport är så stark som den är i dag, säger han.
− Och vi ska vara väldigt medvetna om att detta inte är något självspelande piano. Att ha en fortsatt rekrytering in i sporten är jätteviktig. Vi kan inte bara luta oss tillbaka och tro att det ska gå med automatik.

De ökande kostnaderna för att utöva ridsport är ett av de stora orosmolnen. I ridskolevärlden finns det mycket som driver kostnader. Människors intresse för att arbeta ideellt minskar, vilket leder till ett större behov av anställda. Hästbristen gör att ridskolorna får lägga allt mer pengar på hästinköp, och det väntade förbudet mot spiltor innebär att stora pengar måste läggas på att bygga om stallar. De ökade kostnaderna för att driva ridskola måste läggas på lektionspriserna och det leder till att färre har råd att rida.

Vi ska vara väldigt medvetna om att detta inte är något självspelande piano.

Niklas Jonsson

Därmed har vi kommit ganska långt från de ridskolor som växte fram på 1950-talet, då ridsporten började växa och bli en folksport.

Ridsporten har varit en bred sport

Susanna Hedenborg, professor i idrottsvetenskap vid Malmö universitet, har tillsammans med några kollegor gjort en studie kring den svenska ridskolans ursprung.
− I de allra flesta länder är ridsport något som överklassen ägnar sig åt, men i Sverige hade staten och försvarsmakten ett intresse av att ridsporten var en bred sport, säger Susanna Hedenborg.

Orsaken stavades bland annat krigsberedskap, men det blev för dyrt för försvarsmakten att själv hålla hästar.
− Hästarna lånades ut till ridskolor där de kunde födas och tränas och det ansågs också viktigt att alla barn skulle ha möjlighet att lära sig rida.

Samtidigt insåg staten vikten av att satsa på folkhälsan, och gav subventioner till ridanläggningar som byggdes. Detta var på 1950-talet, och under de följande decennierna växte ridsporten stadigt. År 2000 hade Svenska Ridsportförbundet 991 föreningar med totalt 215 000 medlemmar.

Sedan dess har både antalet föreningar och antalet medlemmar gått nedåt.

Många ridskolor har breddat sitt utbud för att nå nya grupper. Det erbjuds drop in-ridning, lunchridning, prova på-grupper och träningsgrupper för dem som vill tävla. Det som också hänt är att eleverna blir kunder som köper en tjänst i stället för medlemmar som engagerar sig i sin förening.

Teoripassen lockar färre

När ridningen står i fokus, minskar intresset för att lära sig mer om hästen och hästkunskapen riskerar att utarmas. Flera ridskolor kan vittna om att teoripassen eller rena teoriveckor lockar färre elever än ridlektionerna.
− När vi har aktivitetsveckor på ridskolan, och byter ut ridningen mot teori är uppslutningen sämre, säger Lena Malmqvist, verksamhetschef på Lunds Civila Ryttarförening.
− Vi kan inte heller ha personal som har teorilektioner utöver ridlektionerna och lägga på den kostnaden på ridlektionerna, det är för många som inte skulle ha råd att rida då, säger hon.

Vill väva in hästkunskapen

På Borås Fältrittklubb försöker ridskolan tidigt väva in hästkunskapen, berättar Sara Eriksson, verksamhetschef.
− Vi erbjuder ett upplägg med prova på-ridning som består av tre tillfällen, där eleverna är i stallet en halvtimme och sedan får rida ungefär lika länge. Vi märker att de elever som börjar med prova på-ridningen har med sig en annan förståelse för hästen när de kommer in i en ordinarie ridgrupp.

Ridskolan har regelbundna teoriveckor, och de har tidigare inte varit så välbesökta.
− Men i våras såg vi över vår utbildningstrappa och har också pratat mer med våra elever om vikten av hästkunskap, och jag upplever att fler förstår vikten nu.
− Och det är väldigt viktigt att de förstår det, eftersom det handlar om hästvälfärd.

Sara Eriksson tror inte att det finns risk för att elever skräms bort av teorilektioner i stället för ridpass.
− Sedan skulle vi kunna göra mer, och exempelvis alltid ha personal i stallet som uppmuntrar eleverna att vara med och lära sig olika sysslor i stallet efter lektionen. Men vi har inte personal till det, och då blir det så att eleverna kommer till sin lektion, rider och åker hem.

På Borås Fältrittklubb finns ridgrupper på alla nivåer, och även specialgrupper för dem som vill rida mer.
− Men det är svårt för en ridskola att möta alla behov. Det kan bli för tufft för hästarna om de väntas delta i för mycket träningsverksamhet utöver lektionerna, säger Sara Eriksson.

Det är svårt för en ridskola att möta alla behov.

Sara Eriksson

På Lunds Civila Ryttarförening erbjuds en speciell möjlighet att få komma vidare som ryttare och dessutom känna på livet som hästägare, men med skyddsnät. Upplägget kallas Ryttarakademin och innebär att en eller två ryttare tar hand om en ridskolehäst och har den som sin egen.
− Det handlar ofta om lite yngre hästar som behöver skolas in. Uppläggen varierar. I en del fall tar en eller två ryttare hand om hästen på heltid, i andra fall går hästen lektioner två dagar i veckan, säger verksamhetschefen Lena Malmqvist.

Akademideltagarna rider hästarna för ridlärare tre dagar i veckan. Det är en del i uppgörelsen. De har dessutom tillgång till personalen för rådgivning när så behövs. Men i övrigt tar de hand om hästarna som om de vore deras egna, och kan också åka ut och tävla med dem.
− Med detta system får vi en bra inskolning av nya hästar samtidigt som vi kan hålla kvar ryttare längre inom ridskoleverksamheten. Många av akademieleverna är också väldigt engagerade i föreningen på andra sätt. De känner sig väldigt delaktiga och blir kompetenta på många områden, säger Lena Malmqvist.

Optimalt upplägg

Andrea Kippner Gottmark är en av deltagarna i Ryttarakademin i Lund.
− Jag har haft egen häst tidigare, men med två barn finns inte den tiden, så nu är vi två som delar på en akademihäst. Upplägget är optimalt, där jag kan känna att jag har en egen häst men samtidigt har tryggheten i att det alltid finns någon att fråga.
− En av deltagarna var på väg att sluta rida eftersom hon inte tyckte att hon kom vidare, men genom akademin är hon mer engagerad än någonsin. Jag skulle absolut rekommendera fler ridskolor att prova på det här upplägget. De får utbildade hästar, och de får elever som utvecklar sina kunskaper kring hästar och ridning, säger Andrea Kippner Gottmark.

Ryttarakademin är också en brygga till att köpa egen häst.
− Bästa övergången från att vara ridskoleryttare till att köpa egen häst är sedan om du kan stå uppstallad på en ridskola, där det alltid finns tillgång till professionell kompetens, säger Lena Malmqvist.

Medlemsuppstallning ger fortsatt tillgång till kunskap

Anna Reilly och Lotta Hillbom, som arbetar med rådgivning till föreningar inom Svenska Ridsportförbundet, ser också möjligheten till medlemsuppstallning på ridskolor som det optimala sättet att ge eleverna fortsatt tillgång till kunskap och rådgivning.
− Då kan du fortsätta rida för din ridlärare. Många ridskolor erbjuder såväl hästkunskap som ridutbildning för dem med egen häst, säger Lotta Hillbom.

De båda rådgivarna konstaterar att ridskolorna har många förväntningar att leva upp till.
− Jag tycker att ridskolorna i dag är fantastiskt duktiga på att möta elever på olika nivåer, och att ta reda på vad varje elev har för syfte med sin ridning. Ridskolorna erbjuder också både häst- och ridutbildning, inte bara ridutbildning, säger Lotta Hillbom.
− Man kan ju fundera på om det ska heta ridskola, eller om hästskola vore ett bättre namn, fortsätter Anna Reilly.

Arbete med levande djur ställer krav

Samtidigt finns det stora utmaningar. I Svenska Ridsportförbundets material om Ridsport 2025 står det bland annat om svårigheterna med föreningsdrivna ridskolor som arbetar med en föränderlig, ideell arbetsgivare, alltså styrelsen, som ibland har bristande kunskaper om sin arbetsgivarroll.
− På en ridskola finns anställd personal och levande djur, vilket ställer krav på arbetsgivaren, alltså den ideella styrelsen om det är en föreningsdriven ridskola. Lägger man sedan till ansvaret för anläggningen, som det är på många håll, blir det betydligt tuffare att sitta i en ridklubbs styrelse än i exempelvis en styrelse för en idrott som hyr in sig i kommunägda lokaler, säger Anna Reilly.

Sara Eriksson har efter nio år som verksamhetschef på Borås Fältrittklubb lång erfarenhet av att samarbeta med en styrelse. Samarbete och förståelse för varandras roller är två nyckelord i detta, konstaterar hon.
− Det ringer ibland andra verksamhetschefer eller ridskolechefer och är förtvivlade över vad deras styrelse gör. En styrelse kan inte sitta och hantera vardagsbeslut om ridskolan, utan det måste vila på ridskolechefen eller verksamhetschefen.
− Det bygger i sin tur på att verksamhetschefen är kompetent som chef och kan leda arbetet, och har tid avsatt för att göra detta. Som chef ska du sköta ditt företag och inte stå för mycket i manegen. Att lägga tid på att utveckla verksamheten lönar sig, säger Sara Eriksson.

Att lägga tid på att utveckla verksamheten lönar sig.

Sara Eriksson

Ett annat sätt att avlasta de ideella styrelserna är om kommunerna tar ansvar för anläggningarna, säger Anna Reilly på Svenska Ridsportförbundet.
− Det som ofta brister är underhåll av anläggningarna, och hästar sliter något fruktansvärt på en anläggning. Jag skulle överlag önska ett mycket större stöd från kommunernas sida.
− Vi inom ridsporten är grymma på innehållet och jag är så tacksam för alla som lägger ner så mycket ideell tid, men låt oss göra det vi är bra på, och låt någon annan ta ansvar för anläggningen. Då blir vi hållbara för framtiden.

Idrottsforskaren Susanna Hedenborg är främst historiker, men kan ändå dela med sig av lite tankar framåt för den svenska ridskolan. Hon ser precis som Anna Reilly kommunerna som en nyckelaktör.
− På en del håll i Sverige har kommunen gått in och tagit ansvar för ridanläggningar, på samma sätt som de gör för simhallar och andra arenor, för att bidra även till ridsporten. Och så borde fler kommuner göra med tanke på jämställdhetsaspekten.
− Det finns också en viktig folkhälsotanke att ta vara på. Vi vill att människor ska röra på sig, och ridsporten är unik genom kopplingen till djur. Dessutom är det en av få sporter där du kan börja i vuxen ålder och utvecklas i sporten. Det är ett viktigt argument i ett land med en åldrande befolkning som rör sig för lite, säger Susanna Hedenborg.

Miljödiplomerade fem år i rad

För Borås Fältrittklubb är det viktigt att ha en bred verksamhet och även samarbeta med andra aktörer.
− Vi har många sociala projekt, för vi vill vara en god del av samhället. Borås Fältrittklubb är också miljödiplomerad för femte året i rad. Det är viktigt att arbeta med den typen av frågor för att synas utåt, gentemot övriga samhället och gentemot våra sponsorer, säger Sara Eriksson.

Idrottsforskaren Susanna Hedenborg understryker vikten av att ridsporten tar sitt samhällsansvar.
− Hela idrotts- och friluftssektorn står inför en miljöutmaning och riskerar att bli ifrågasatt om man inte ser över miljöaspekterna. Ta bara en sådan sak som transporterna till och från ridskolan. Går det att åka kollektivt dit? Annars får det även effekten att de som inte har bil utestängs.

Ridskolor i stadsnära områden är lätta att ta sig till, och de har också många elever. Men där finns ytterligare ett hot, kanske det allvarligaste av dem alla. I många fall har dessa ridskolor inte möjligheter att bygga ut, göra hagar till flera hästar, eller bygga om till lösdrift. De saknar tillgång till mark.
− Det här är en oerhört viktig fråga för framtiden. Vi kan inte ha hästar som inte har tillgång till hagar, och kommunerna och föreningarna måste förstå det. Jag blir panikslagen när jag hör att en förening inte kämpar för att få behålla sin mark, när kommunen vill exploatera.
− Det här handlar om hästvälfärd. Vi kan inte ha för många hästar på för liten yta, och då måste vi värna vår mark. Att värna om gröna oaser ger dessutom lyckligare invånare, det finns det forskning på, säger Anna Reilly.

Så, var hamnar vi? Blir ridsporten även i Sverige en rikemanssport på sikt?
− Det är svårt att sia om, men det vi vet är att socioekonomiska faktorer har stor påverkan på idrotten i stort. Barn i rikare områden idrottar överlag mer än barn i fattigare områden, säger Susanna Hedenborg
– Så i slutänden har ridskolornas framtid med politiska beslut att göra.

Fakta

Tre ryttarprofiler om ridskolan

Jan Brink

Dressyrryttare. Började på ridskola i  Tyringe.

”Alla ungar borde gå på ridskola, även om de har möjlighet att rida hemma. Våra barn har gått på ridskola, som en följd av det jag fick med mig från ridskolan som ung. Ridskolan lade grunden för min karriär, och gemenskapen och atmosfären på ridskolan betydde väldigt mycket för mig. De som bara rider hemma eller för tränare riskerar också att inte få med sig hästkunskapen. Jag glömmer aldrig när några duktiga unga dressyrryttare skulle visa hästen på vet check, och de vände hästen åt fel håll.”

---

Therese Nilshagen

Dressyrryttare. Började på Vällingby ridskola

”För oss som inte har hästfamiljer är ridskolan ett superbra sätt att komma in i hästvärlden. Du får rida för välutbildade ridlärare på fina hästar, och på olika hästar. Du får lära dig ansvar och att ta hänsyn. Jag tror inte att jag hade varit den jag är i dag utan ridskolan, de svenska ridskolorna har en viktig och fostrande roll.”

 

---

Sissela Smith

Hoppryttare. Började på ridskolan i Heby

”Det jag bär med mig från åren på ridskolan är gemenskapen, vännerna, att kunna möta äldre med mer kunskap, och att jag lärde mig tänka på andra än mig själv. På ridskolan är du omringad av kunskap och du lär dig att arbeta med hästar på ett strukturerat sätt.”

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 19/2021.