Svenska OS-ryttarnas bästa OS-minne

Jan Brink var länge svensk dressyrs kung och han har gjort tre OS: Sydney 2000, Aten 2004 och Hongkong 2008 – alla tillsammans med legendaren Briar.
– Hongkong var ju bäst rent sportsligt då laget kom fyra. Men jag måste nog ändå säga att mitt första OS, det i Sydney, är mitt bästa OS-minne, säger 63-åringen som än i dag gör avtryck i svensk och internationell dressyr på olika sätt.

Att bo i OS-byn med alla andra atleter från olika idrotter – det är ju inte något man som ryttare upplever annars.

Jan Brink.

Han flög med de svenska hästarna både fram och tillbaka till Australien, och var där i ungefär fyra veckor.
– Jag hann se lite av landet och människorna där var fantastiska. Det är ju långt borta och inget land man åker till så ofta. Jag har inte varit där efter OS, fortsätter Jan Brink.

– Då var det också förhållandevis ganska fritt och inte med så mycket säkerhet som det är i dag. Visst var vi påpassade med både säkerhet och media då, men det var inte som nu för tiden.

Han vill framförallt lyfta den olympiska känslan och leva nära idrottare från världens alla hörn.
– Den där olympiska känslan är något alldeles speciellt. Att bo i OS-byn med alla andra atleter från olika idrotter – det är ju inte något man som ryttare upplever annars, säger Jan Brink.

Minns invigningen

Hoppryttaren Helena Lundbäck red OS i Sydney 2000 med Mynta och OS i Hongkong 2008 med Erbblume. 48-åringens bästa OS-minne är invigningen i Sydney.
– Det var en rolig upplevelse att varit med om. Och att bo i en OS-by är också något jag minns väl.

Fälttävlansryttaren Linda Algotsson är en av de svenska ryttare som har gjort flest OS: Atlanta 1996, Aten 2004, Hongkong 2008, London 2012 och Rio 2016. Hon har dessutom gjort det på fyra olika hästar, hennes Stand By Me gjorde två av dem.

– Mitt bästa OS-minne är Atlanta där jag red Lafayette. Dels för det gick bra och dels för att vi var ett bra gäng där, berättar ryttaren om spelen där Sverige blev sexa i lag och hon själv sexa individuellt.

OS-debutanter

Det var ett ungt lag, alla ryttare var OS-debutanter under 30 år men hade ändå en hel del mästerskapsrutin från VM och EM. Jan Jönsson var svensk förbundskapten.
– Ingen hade några förväntningar på oss. Vi var där fyra, fem veckor innan för att acklimatisera oss vilket innebar gott om tid att umgås och ha kul. Terrängen var svår och knixig men passade oss, fortsätter Linda Algotsson.

På den tiden tävlade svenskarna inte så mycket internationellt. Det fanns bra tävlingar på hemmaplan som förberedelse. Hela tävlingen visades på SVT.
– Terrängdagen visades live i alla butiker som hade tv-monitorer, så som det var när Ingemar Stenmark åkte slalom. Det är är ett minne för livet.
– London var ju också speciellt när Sara [Algotsson Ostholt, Linda Algotssons yngre syster, reds anm] och Wega tog silver och jag red i samma svenska laget med La Fair som var Wegas mamma.

Blandade minnen för Gretzer

Hoppryttaren Maria Gretzer har själv ridit tre OS: Barcelona 1996, Atlanta 1996 och Sydney 2000, två av dem med Marcoville.
– Mitt bästa OS-minne är förstås min och Marcovilles sjätte plats i Barcelona. Det är ju inget att skryta med i dagens svenska medaljskördar, men var nog en liten dörröppnare på den tiden då Sverige sällan ens hade någon i final.
Hon har också haft andra roller på OS var förbundskapten för hoppryttarna i Hongkong och hopptränare för fälttävlanslaget när Sara Algotsson Ostholt tog individuell silvermedalj i London.
– Det är ett superminne! Laget kom ju tyvärr på en retlig fjärde plats där.

På senare år är hon också känd som Radiosportens expertkommentator.
– Det var ju galet häftigt att vara på plats i Tokyo, säger hon.

”Titta på alla i matsalen”

Fälttävlansryttaren Dag Albert, numera förbundskapten för Irland, red OS i Atlanta 1996 och i Hongkong 2008. Det han minns mest är hänget i OS-byn och dess matsal.
– Att titta på alla i matsalen, alla olika kroppar och extrema människor för att lista ut vilka idrotter de höll på med är nog mitt bästa OS-minne, säger han.

Dressyrryttaren Tinne Vilhelmson Silfvén är en av Sveriges mesta olympier med sju OS på meritlistan. Hon representerade Sverige på samtliga OS från Barcelona 1992 till Rio 2016.
– Det är nästan omöjligt att välja ut ett minne från OS. OS har gett mig så många olika upplevelser, säger hon.
– Mitt bästa sportsliga minne är alla gånger küren i Rio med Don Auriello. Allt stämde och ”Anton”, som älskade att visa upp sig, kändes fantastisk. Han var i toppform, musiken och vi blev ett och då blir det svåra lätt.

Hennes kür till musik av Beach Boy är fortfarande ansedd som ett mindre mästerverk.

–  Ett OS är också så mycket mer än själva tävlingen. Alla sporter som samlas på samma ställe och alla nationer som vi inte möter inom ridsporten. Jag tycker det är något helt unikt att gå in i Olympiabyns matsal och bara sitta och studera matkön med en basketspelare framför en gymnast följd av en 100-meters löpare och en brottare. Ingen är den andra lik. Maten som kommer från världens alla hörn och allt samlas i en enorma sal.
– Ett sista minne är från Aten när jag fick möjligheten att sitta på friidrottstadion i publiken och heja fram tre guldmedaljer till Sverige – Carolina Klüft, Stefan Holm och Christian Ohlsson. Snacka om att det var ett bra pepp inför vårt egna tävlande.

Här finns Ridsports samlade rapportering om OS i Paris.

Hela tidsprogrammet för ridsporten i Paris.