Tillbaka från äventyret

Då det var en så lång resa åkte vi tidigt så hästarna skulle hinna återhämta sig innan prövningarna började. Veterinärbesiktningen gick super, alla hästar klarade sig igenom och laddningen för dressyren kunde börja.

Med  de två rutinerade gubbarna Corfy och Radazzo som förlöpare och Samba girl med Satir i stången lyckades det bli en sjätteplacering. Tråkigt med ett litet galoppinslag från primadonnan som tyckte det var lämpligt i den lilla volten på kortsidan. Shit happens som man säger och nästa moment var på g.

Vi som åker på vagnen i maraton brukar alltid gå hindren innan. Vi kastar oss inte upp på vagnen samma dag och gissar oss fram till vart vi ska luta oss utan vi går med några gånger innan så vi kan vägarna. Groomen som står uppe (navigator) har som uppgift att rabbla vägarna för kusken i hindret och säga vart hen ska och ska ha koll på tiden så man inte kör för långsamt eller för fort. Sträckan där hindren är inklämda är där man får vara mest alert och uppmärksam, men det brukar adrenalinet hjälpa till med.

Jag står alltid bak med en liten klocka och hjälper till med tider och hoppar av vagnen och fixar med  ex bett om det skulle behövas annars är jag en tyngd som försöker hålla vagnen på rätt köl. Innan vi gick ut i maraton var det två olyckor som krävde ambulans. En groom bröt nyckelbenet och en annan passade på att bryta benet.

Nerver som kanske redan är på helspänn kanske blir lite extra spända när sådana nyheter kommer fram, och när man åker på sträckan mellan hindren och ser en fyrspannsvagn stå ensam utanför ett hinder utan hästar och man vet att det hänt något som gjort att de varit tvugna att spänna ifrån i ett hinder… ja då groomar man kanske lite extra.

Men hörrni det gick prima och en niondeplats blev det på det. Bara precisionen kvar. Ingen boll men ett litet tidsfel och slutade totalt på en sjätteplats. Axel Olin kammade hem segern i precisionen med en dubbelnolla, hur roligt var inte detta?! Nej, man blir ju lite som en fotbollshuligan när det går bra för landskamraterna. Vecses var också en lagtävling så alla tre fyrspannskuskarna i landslaget var där och representerade Sverige som hamnade på tredje plats.

Men det är väldigt långt till Ungern.. det är som Fredrik brukar säga, man åker så långt för åtta minuter på dressyrbanan, knappt en timme maraton och tre minuter då man kör mellan koner. Ja ja, men kul är det iaf!

/ANTONIA