Utfodra stoet och fölet rätt

De första veckorna växer ett föl mycket fort och diar ofta. Under den allra första veckan diar det 10-12 gånger i timmen. Senare sjunker digivningsfrekvensen, så att fölet vid en månads ålder diar cirka fyra gånger per timme.

Vid en jämförelse med nötkreatur, diar ett föl lika många gånger i timmen som en kalv gör per dygn! Detta innebär att ston inte har behov av lika stora juver som kor. I princip är det dock inte någon skillnad i mjölkproduktion mellan ett sto och en köttrasko i samma storlek.

Efter hand sjunker digivningsfrekvensen lite långsammare, så att fölet vid fem månaders ålder diar en gång/timme och vid åtta månaders ålder cirka en gång/två timmar.

Det är fölet som tar initiativ till digivning genom att stanna stoet och kräva att få mat. Det brukar dia efter vila och längre stunder av aktivitet, men även då det blivit skrämt, vilket tyder på att digivningen inte bara är för näringens skull, utan även har en social funktion.

Stoets näringsbehov
Under digivningen kräver stoet lika mycket energi som en tävlingshäst på elitnivå, dubbelt så mycket som krävs för underhållsbehovet (vilket är att finnas till: stå, äta, andas). Hon behöver även mer protein är tävlingshästen – 1,5 gånger mer än till underhållet. Stoet ska både producera mjölk och själv hålla sig i form så att hon kan bli dräktig igen cirka en månad efter fölning.

Det gör att tillägget är 100 procent under digivningens första till fjärde månad och därefter 70 procent. Små ponnyston har 20 procent högre behov eftersom de producerar mer mjölk i förhållande till sin storlek. De små ponnyrasernas föl växer snabbare i förhållande till sin storlek än större rasers.

Gräs är det förnämligaste fodret till hästar. Omständigheter som nederbörd, soltimmar, skötsel av bete med mera bestämmer hur länge detta räcker som enda föda, därefter kan stödutfodring behövas, i första hand genom bra grovfoder.

Fölets näringsbehov
Fölets föda ska tillgodose näringsbehovet för tillväxt, en normal utveckling samt ge energi till spontana aktiviteter. Stomjölken och betet löser dessa behov. Om stödutfodring behövs ges det i första hand i form av proteinrikt grovfoder, som fölet kan få fri tillgång till.

Man kan inte driva fölet att växa fortare än den genetiska tillväxten, men man kan ge felaktiga byggstenar, genom till exempel obalans i kalcium/fosfor balansen. Det är heller inte bra att fölen blir för feta.

– Jag får ofta frågan om för mycket protein kan ge osteochondros, berättar agronomie doktorn Margareta Rundgren, SLU. Svaret på detta är NEJ! Däremot kan man få problem med för låga halter av protein i fodret. De flesta foderstater kommer sällan upp i samma proteinhalt som hästens bästa föda – gräs som inte är förvuxet. Titta på shetlandsponnyfölen som har den största relativa tillväxten, de har vid 6 månader uppnått 86 procent av sin mankhöjd och 52 procent av sin vikt, men den rasen är helt fri från osteochondros.

Vatten
Hästar vill dricka snabbt, ur stora kärl och med snabbt flöde. Unga diande föl dricker i regel inte vatten utan får sitt vätskebehov tillfredsställt genom att dia.

Om det bara finns en drickesho till ett flertal avelsston är det risk för att alla ston inte stona får i sig tillräckligt med vatten. Det är ett vanligt beteende att stona går samtidigt till vattenhon och när de första druckit klart går alla bort från vattnet, fast en del inte hunnit dricka. Var alltså observant på detta och ordna så att det finns flera vattenhoar eller ställen att dricka på.

Källa: Föredraget Utfodring av sto och föl av agr.dr/universitetslektor Margareta Rundgren, SLU, Uppsala.

Creepfeeding
Genom att börja utfodra fölet medan det fortfarande går kvar hos stoet, kan man minska den svacka i tillväxt som lätt uppstår i samband med avvänjning. Denna blir mindre dramatisk om fölungen har ätit själv en period före avvänjningen.

En creepfeeder är en plats där endast fölet/fölen kan gå in och äta. Den kan byggas på olika sätt, huvudsaken är att stoet inte kan komma åt fodret. I creepfeedern ges antingen kraftfoder eller fri tillgång på proteinrikt hö, t ex lusern.

Creepfeeding är tämligen vanligt bland uppfödare till trav- och galopphästar, men verkar inte ha fått samma genomslag hos halvblodsuppfödare ännu.

Lantmästare Carolin Nilsson, SLU, Alnarp, har undersökt hur femton uppfödare – företrädesvis av halvblod – avvänjer och utfodrar sina föl.

Det var bara en av dem som använde creepfeeder. Sju av uppfödarna gav fölen separat kraftfoder innan avvänjning i samband med att de stod inne på natten, medan åtta inte gav kraftfoder alls. Efter avvänjning fick alla föl kraftfoder.

Nästan samtliga (14 st) uppfödare gav fölen fri tillgång på grovfoder.
– Ska man använda creepfeeding på betet är nog kraftfoder att föredra, men under stallperioden tror jag att kraftfoder tillsammans med ett bra grovfoder och ev tillsats av lusern är det bästa, säger Carolin Nilsson och tillägger:
– Det känns som om många uppfödare är rädda för att få en för hög proteinhalt i grovfodret. Man är rädd för att så in klöver i sina vallar, för att det ger högre proteinhalt. Men det är bättre att överutfodra protein i grovfoder än i kraftfoder.

Ett norsk undersökning som har gjorts på travhästar visar att det är vanligare att unghästarna får för lite protein än tvärtom. Särskilt de storvuxna hästarna fick för lite protein, vilket gav ökad risk för hållbarhetsproblem.

Ge analyserat grovfoder! Det är oerhört viktigt att känna till grovfodrets näringsvärde, så att fölet/unghästen får de rätta byggstenarna för sin tillväxt.

Ta även med mineralerna i analysen, eftersom det kan bli direkt negativt att ge mineraltillskott som rubbar balansen mellan kalcium och fosfor. Det kan vara stora variationer i kalciumhalt i olika slags hö och det gäller att veta vad man har i sitt foder för att kunna ge rätt tillskott.

Källa: Utfodring av föl före och efter avvänjning av lantmästare Carolin Nilsson, SLU, Alnarp 2006.