Varför är alla som jobbar inom djursjukvården så rädda?

Veterinärvårdskejdan Evidensia har varit i blåsväder igen efter P3:s granskning nyligen där missförhållanden avslöjats av före detta anställda.

Kontentan är att människor och djur kommer i kläm på grund av de vinstkrav som Evidensia lyder under. Två dagar efter att granskningen släppts låter Veterinärtidningen Evidensias veterinärchef Marlene Areskog helt oemotsagd bre ut sig i en artikel där hon avfärdar kritiken genom att ”lyfta” hur bra allt är inom bolaget.

Hon kommenterar P3:s inslag via mejl. Flosklerna staplas på varandra, som att man ”aldrig kompromissar med vårdkvaliteten” och att man ”arbetar systematiskt med kvalitetsuppföljning, patientsäkerhet, medarbetarundersökningar och kompetensutveckling”, att de är stolta över sig själva och de investeringar de gör och så vidare.

Mejlintervjuer hindrar journalister att göra ett bra jobb.

Några kritiska frågor tycks inte ha ställts och inte heller får hon några följdfrågor. Även Veterinärförbundet stryker Evidensia medhårs i artikeln. Förbundsdirektören Magnus Rosenquist hävdar att man inte fått några indikationer på att veterinärer får direktiv om hur vården ska läggas upp för att öka intänkterna, trots att otaliga vittnesmål om detta förts fram sedan Evidensia etablerat sig.

Mejlintervjuer hindrar journalister att göra ett bra jobb, bland annat därför att det inte går att ställa följdfrågor. Men vill Veterinärtidningen ens göra ett bra jobb? Veterinärtidningen är enligt beskrivningen en medlemstidning för fackförbundets medlemmar, och facken ska tillvarata de enskilda medlemmarnas intressen. Inte låta arbetsgivare och stora bolag oemotsagt försvara sig. 

Anställda inom Evidensia får enligt anställningsavtalen inte uttala sig negativt om företaget. Den så kallade lojalitetsprincipen gäller. Det är därför P3 har pratat med personer som slutat, men inte ens då vågar de prata öppet, utan väljer att vara anonyma. Dock finns något som heter Visselblåsarlagen, och enligt den ska både nu anställda och tidigare anställda kunna larma om missförhållanden utan att riskera att bli straffade.

Så varför är alla som jobbar i djursjukvården så rädda? Varför känner de att de tar så stora risker om de berättar hur något är? Finns deras fackförbund där för dem? Eller är Veterinärförbundet mer en bransch- och företagsorganisation än en fackförening? 

Här kan du läsa vad Svensk Veterinärtidnings chefredaktör säger om kritiken.