Oväntad avslutning på turbulent år

Jag skulle kunna räkna upp allt drama med en avgående fälttävlanskommitté, stridigheter om Swedish Eventing Trophy, ”alkoholincidenten” på ponny-EM, Anna Hassös avhopp som ryttarrepresentant, Ludwig Svennerståls sorti från EM och alla uteblivna betalningar till dem som levererade varor och tjänster till tävlingarna på Ribersborg som har varit under året. 

Jag skulle dessutom kunna dryfta alla konstiga utspel på sociala medier från ryttare, ledare och andra under 2015. Men jag struntar i båda sakerna. 

Efter allt som har varit hade jag kanske inte väntat mig att folk skulle skrika på varandra, kasta saker och smälla i dörrar (jo – kanske lite…) under helgens fälttävlansmöte i Linköping. Men jag hade definitivt inte väntat mig att få känna så mycket av den omtalade fälttävlansandan som jag gjorde. En och annan höjd röst och hetsig diskussion stod däremot definitivt på min lista över förväntningar. 

Jag kan inte bestämma mig för om det var bra eller dåligt att det blev som det blev. Det finns inget dåligt med trevlig stämning, men det finns mycket som är dåligt med att saker och ting inte kommer upp till ytan när den ligger spegelblank och väntar. 

Berodde lugnet det på att inga landslagsryttare var där? Och varför var de inte det? Har de slutat tro att de kan påverka? Har alla slutat tro att de kan påverka? Eller är de rädda för att säga vad de tycker? Var mötet bara en tillställning för inbördes beundran?

Den tragiska händelsen i Paris kvällen före att mötet började hade säkert med lugnet att göra. Att strida för borttagande av M65-regeln eller slåss för ett visst datum i tävlingskalendern blir liksom inte lika viktigt efter en sådan fruktansvärd händelse. Däremot blir det viktigt att känna någon slags samhörighet med andra och de flesta får ett annat perspektiv på sig själva och sitt liv. Att hålla på med en sport ska ju vara något roligt, något som sätter en glädjekrydda på vardagen. Detta verkar glömmas bort på många håll och kanter alltför ofta. 

Samtidigt kan jag inte säga att årets fälttävlansmöte kändes som ett falskspel. Det fanns någon genuin känsla, något som värmde under hela helgen, något spirande, något hoppfullt. Men det är också något märkligt över alltihop. Hur kan det vara så stillsamt efter ett år som detta? Sitter alla med synpunkter hemma på kammaren och smider planer? 

Eller så är det så enkelt att folk helt enkelt har tröttnas på tjafs och bråk och att ”alla” som inte var i Linköping hade annat som var viktigare den här helgen. Fortsättning lär följa…

Läs mer om årets fälttävlansmöte.