Vikten ger ryttaren rätt hjälp

Vikthjälperna är ryttarens viktigaste hjälper vid all ridning och har störst inverkan på hästens rörelser. Precis som skänkeln räknas vikten till de drivande hjälperna. Hos idealryttaren utgör vikthjälperna 60 procent av hjälpgivningen. Skänkeln utgör 30 procent och tygeln blott 10 procent.

Vikthjälperna är lätta för hästen att förstå och den enda hjälp som inte behöver läras in, till skillnad från tygel- och skänkelhjälper. När ryttaren förflyttar sin vikt kommer hästen att följa med och vända till samma håll för att inte tappa balansen.

Vikthjälpen inleder alltid hjälpgivningen och understödjer skänkel och tygel. Eftersom vikten inverkar på hästens rygg bör den användas i samarbete med skänkeln, som inverkar på bukmusklerna och understöder ryggens verksamhet. Ingen ryggverksamhet är möjlig utan aktiva bukmuskler.

Tempo, väg och form
Vikthjälperna inverkar framför allt på tempot, vägen och formen. När du vill hålla eller förändra ett visst tempo, länga eller korta stegen eller förändra takt och rytm, använder du dina vikthjälper.

Oavsett om du vill rida en viss väg eller en rörelse går det lättast när du använder dina vikthjälper medvetet och korrekt. De hjälper hästen att hålla balansen som krävs för att gå i en lämplig form. När din häst går i jämnvikt, träder in under tyngdpunkten med bakbenen, kommer upp med nacken och ser ut att gå i uppförsbacke, har du inverkat optimalt.

Bäckenets rörlighet
När vikthjälperna inte fungerar beror det oftast på att ryttarens bäcken är för stelt och inte kan röra sig tredimensionellt. Det kan också bero på att ryttaren lutar överlivet bakom lodplan eller kutar med ryggen.
Även yttre faktorer kan minska bäckenets rörlighet, till exempel felaktig längd på stiglädren eller en illa tillpassad sadel. En sadel med den djupaste punkten felaktigt placerad, eller för stora knävulster som låser ryttarens överskänklar och höfter, försvårar för ryttaren att använda sina vikthjälper ändamålsenligt.

– Ett rörligt bäcken än en förutsättning för både drivande och förhållande sits och korrekta vikthjälper, säger Birthe Vogelius, sjukgymnast och författare till ”Spänst och harmoni i ryttarens sits”.
– Om höftböjaren är för kort kan det förhindra att ryttaren inverkar ändamålsenligt på böjda spår. De flesta ryttare kan få bättre sits och inverkan med avsutten träning. Om du stretchar höftböjaren tre minuter om dagen får du resultat redan efter 14 dagar, som kan göra dig till en bättre ryttare.

Dubbelsidigt eller ensidigt
Vikthjälperna kan inverka dubbelsidigt eller ensidigt, belastande eller avlastande.
Dubbelsidigt belastande vikthjälp används när ryttaren vill aktivera hästens bakben, i halter, halvhalter och övergångar. När belastningen är symmetrisk och kombineras med drivning får hästen en impuls att sätta bakbenen längre in under sig i riktning mot tyngdpunkten.

Ensidigt belastande vikthjälper används som understöd till skänkel och tygel när hästen är böjd. I varje hörnpassering, i sidvärtsrörelser och vändningar kommer den till användning.
Avlastande vikthjälper används för att avlasta hästens rygg eller bakdel, på unghästar, vid lösgörande arbete och när du börjar träna ryggningar.

Tredimensionellt
Förutsättningen för att ryttaren ska kunna ge en korrekt belastande vikthjälp är att bäckenet kan följa hästryggens rörelser och är rörligt i tre dimensioner: uppåt-nedåt, framåt-bakåt och sidvärts höger-vänster. För att ge en dubbelsidigt belastande vikthjälp måste ryttaren kunna tippa bäckenet bakåt och sänka knä och häl utan att spänna sig.

Ett klassiskt misstag är när ryttaren i stället för att använda sina bukmuskler lutar sig bakåt  med överlivet bakom lodplan. Då blockerar ryttaren rörligheten i sina höfter och kan inte längre ge korrekta vikthjälper. Hästen kan svara med att spänna sig och bli stel i ryggen och blir inte mottaglig för vikthjälpernas inverkan.

I takt med hästen
Även när ryttaren ger en ensidigt belastande vikthjälp ska båda sittbenen ha kontakt med sadeln och den inre höften belastas och röra sig i takt med hästens rörelser nedåt i riktning mot ryttarens knä.
Förr brukade man säga att ryttarens inre höft skulle röra sig i riktning mot hästens inre bog. Det ger en tydlig bild som kan hjälpa ryttaren att visualisera hur höften rör sig i takt med hästryggens rörelser i stället för att ryttaren försöker inverka statiskt, spänner sig och kanske viker sig i midjan.

Lite ger mer
Om ryttaren överdriver den belastande vikthjälpen genom att använda överlivet, kan resultatet bli en felaktig inverkan och ge motsatt effekt på hästen. En ryttare som vill vända till vänster och lutar överlivet till vänster i stället för att bara lägga lite mer vikt på vänster sittben, förskjuter sin vikt utåt höger och hästen får svårt att svänga till vänster.

Detta händer ofta hos gröna ryttare som rider på volten. De viker sig i midjan, belastar felaktigt yttre sittbenet och undrar varför hästen har så svårt att hålla sig på voltspåret.

Skritten lättaste gångarten
Det är lättast att ge vikthjälper i skritt eftersom ryggen inte rör sig så mycket uppåt i denna gångart, utan mer i sidled. Hästen har alltid minst två hovar i marken och skritten visar därför aldrig någon schvung.
I trav rör sig ryggen i tre olika riktningar och avslöjar därför hur rörlig ryttaren är i sitt bäcken. Det är först när ryttaren kan sitta balanserat utan att knipa med överskänkeln, knät eller hålla sig fast med handen, som hon kan inverka korrekt och ge lämpliga vikthjälper.

Galoppen är oliksidig och inte alla ryttare lyckas sitta mitt över hästen när den är ställd och en aning böjd i galoppsidan. Här rider alltså ryttaren med ensidigt belastande hjälper, genom att sänka inre knät och belasta inre sittbenet, medan båda sittbenen bär vikt i sadeln. Om ryttaren i stället viker sig i midjan i sin iver att sitta över inåt, blir resultatet det motsatta.

Storlek inte avgörande
Bäckenets rörlighet och förmåga att följa med i hästryggens rörelser påverkas inte av ryttarens kroppsbyggnad i övrigt. Men en ryttare med lång överkropp kan lättare sätta sin häst i obalans genom att vika sig i midjan och luta överlivet åt sidan.

En välriden häst ska förstå ryttarens hjälper oavsett om ryttaren har långa eller korta stigläder, även då lädren är så korta att sätet har lämnat sadeln. I lätt sits ger ryttaren till exempel en ensidig vikthjälp genom att sänka knät och lägga mer vikt i stigbygeln i stället för att belasta sittbenet.

Värm upp före ridpasset
– Genom att lägga tre minuter på egen uppvärmning innan du sitter upp i sadeln förbättrar du tamingen och känslan i sadeln, tipsar  sjukgymnasten Birthe Vogelius.
– Ryttaren behöver få kontakt med sin egen muskulatur före ridpasset för att kunna spänna och slappna av i musklerna i takt. Mjuka, avspända muskler har snabbast reaktioner.

Idealryttarens hjälper
Vikt    60%
Skänkel    30 %
Tygel    10%

Denna artikel publicerades ursprungligen i Ridsport nr 22, 2014