Webbchefen: När jag lärde mig Equus

När jag var i 14-årsåldern fick jag Monty Roberts bok Shy Boy av min pappa. Han närde själv en dröm om att bli cowboy, men en allvarlig ryggmärgsskada satte stopp för hans egna intentioner.

Jag fnös möjligen först lite skeptiskt åt boken, så där som en tonåring som kanske upplever påprackningens känsla kan göra. Men någonting fångade mitt intresse. Och eftersom det på den tiden inte fanns en enda mobil i sikte (vi hade snurrskiva och en röd kobra) satte jag mig en dag ner och började läsa.

Sträckläsa.

Jag minns känslan av att bli totalt uppslukad. Med knep ur boken satte jag kunskaperna i verket. Hemma fanns en bångstyrig connemara. Plötsligt var det som att jag och ponnyn pratade samma språk, som om det blev ett sprak mellan oss jag aldrig tidigare hade känt mellan mig och honom.

En del kanske viftar bort det som någon slags tonårskärlek. I själva verket var det den första insikten i att lära mig kommunicera genom ett tyst språk som båda våra skilda arter till väsen kunde förstå. Flytande dessutom. 

Jag är så glad att vi nyligen fick publicera ryttarmamman och journalisten Anna Hammarströms referat från hennes besök hemma hos Monty Roberts i Kalifornien.

I samma veva som serien började rulla flyttade tonårsbarn nr två ut här hemma. Och de dagliga måstena med hästar och andra djur ligger nu endast i min kalender. Jag insåg snabbt hur jag skyndat mig genom dessa rutiner. Fokus har handlat om träningar, tävlingar mellan skola och jobb, eat, sleep, repeat. Rida har jag knappt alls hunnit med senaste året.

Men nu sker saker i annan takt. Och de där själsligt givande konversationerna med en häst – som Montys kunskaper grundar sig i – sker dagligen. Jag slås av insikten hur lätt det är att glömma just den delen av hästlivet, stunderna som helar, stärker och injicerar lycka i varenda cell.

Vill du läsa Annas serie igen hittar du den här.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 4/2024.