Lisbeth Pahnke-Airosto sätter punkt

Just nu är det härlig försommartid och vi har massor av spännande saker framför oss. Dressyrryttarna är uttagna till NM i Norge, Lag-SM i hoppning väntar på Strömsholm för de allsvenska finalisterna. Och på Strömsholm går även årets Ponny-SM i fälttävlan.

Jag kommer att sakna alla snälla, glada, ledsna, arga, upprörda röster som jag har lyssnat till under de här åren. Lisbeth Pahnke-Airosto.

Just nu skriver jag min sista ponnykrönika för Ridsport. Det känns overkligt, minst sagt. Min första ponnykrönika skrev jag efter Ponny-EM i Vetlanda 1983. Kommer ni ihåg? Jessica Johansson vann guld i hoppningen med Highland Fling.

Mina första artiklar i Ridsport skrev jag redan hösten 1972, det är över 45 år sedan och jag var 27 år. Jag kommer att sakna alla snälla, glada, ledsna, arga, upprörda röster som jag har lyssnat till under de här åren.

Mammor har ringt och gråtit i telefonen för att deras döttrar inte blivit uttagna till EM eller NM, pappor har hört av sig och bråkat när deras döttrar inte kommit med på Ridsports årsranking. En pappa ringde en gång och förklarade att hela Östergötland var på krigsstigen, för att jag inte hade hans dotter som nummer ett utan bara som tvåa på rankingen.

En ledande person inom Ridsportförbundet skickade för en tid sedan ett rätt så ilsket mail – sent en lördagkväll dessutom – för att han inte tyckte om det jag skrivit om childrenklasser. Ja, det finns mycket att berätta, och kanske kommer jag att göra det en dag.

Mest av allt kommer jag att sakna alla härliga små B-ponnyryttare, som fortfarande har kvar sin framtidstro och är säkra på att allt är möjligt – ”jag ska rida VM och OS” – samtidigt som de lever i verkligheten och säger som det är.

Jag intervjuade en gång en liten ryttare som just vunnit finalen i Ridsport Ponny Cup på sin B-ponny, och hennes pappa satt med vid intervjun. Jag frågade flickan om de hade flera ponnyer hemma, och hon svarade glatt: ”Javisst, vi köper dem billigt och säljer dem dyrt!”
Pappan ömsom bleknade och rodnade och skyndade sig att lägga tillrätta: ”Så här är det, vi producerar tävlingsponnyer…”

Ja, det var väl så hon borde ha sagt. ”Vi producerar tävlingsponnyer”. Men ungar säger ofta som det är. Det gillar jag. När människor man intervjuar beskriver verkligheten precis som den är.

Det är också vad jag har försökt göra under alla de här åren.