Ponnykrönikan: ”Det finns ett egenvärde i ponnytiden”

Så glad man blir, när vuxna intresserar sig för ponnyer och ponnybarnens start på ett förhoppningsvis livslångt intresse för hästar. Sugar Cup är ett exempel. Där får barnen tidigt komma i kontakt med terränghinder, och kommer sedan kanske in på att rida fälttävlan.

Man ska så klart satsa på sina drömmar – men att man också duger som man är. Lisbeth Pahnke-Airosto.

Mats Mellbergs nya dressyrcup P12 Ride and Learn är ett annat exempel. En tävling för ryttare som blir högst 12 år under året. Så roligt att vara en liten ryttare som kan få vara med om allt detta. Lite nytänkande, inte så mycket kritik utan mera uppmuntrande kommentarer. Och är man 10-12 år så har man många roliga ponnyår framför sig.

Lotta Björes mål som tränare är att få ryttarna att stanna kvar i sporten och bli bra som seniorer.
– Det viktigaste är inte att rida ett mästerskap på ponny eller som junior eller för den delen som ung ryttare, men det är förstås en bonus om det händer, skriver Lotta i sin krönika.

Jag måste hålla med och önskar att fler såg lite mera långsiktigt på sitt tävlande och sitt hästliv. Jag läste precis en artikel i en dagstidning, den handlade om ungdomar och hur uppfattningen att ”allt är möjligt” och att man ska ”nå sin fulla potential” vad man än håller på med, är något som har blivit en stor stressfaktor för ungdomar. Alla ungdomar förutsätts ”vara på väg” någonstans. I hästvärlden betyder det att sträva efter att komma med i ett landslag, att hinna rida NM eller EM på ponny senast vid 16 år, att hinna rida juniormästerskap senast vid 18 år.

Artikeln slutade med att visst, man ska så klart satsa på sina drömmar – men att man också duger som man är.

Jag skulle önska att ponnyryttarna kunde njuta av sin tillvaro som just ponnyryttare, ta till vara de åren, anmäla till roliga tävlingar och cuper utan att hela tiden ha det hängande över sig att ”jag måste snart hitta en juniorhäst, som är tillräckligt bra för att jag ska kunna fortsätta på hög nivå”, kanske bara för att kompisarna redan är där.

Alla blir inte uttagna eller kvalar till mästerskap. Jag vet en del ponnyryttare som tävlat på hög nivå och sedan väljer att börja om med en unghäst, när det är dags för häst. De tycker att det är så skönt att inte ha en massa tidsbegränsande ”måsten” omkring sig. Om nu inte omgivningen börjar tjata om att de borde visa upp sin häst i unghästklasser, förstås.

Ungdomar idag får höra att de kan bli vad de vill, bara de tror på sig själva. Baksidan av det resonemanget är känslan av ett personligt misslyckande, om man nu inte når sina mål. Det är inte så enkelt som att bara vilja. Alla blir inte Grand Prix-ryttare i dressyr eller hoppar 1,60-klasser. Men man kan ha ett fint förhållande till sin häst och vara ganska bra på en nivå som passar bättre. Det duger, det också.

Dessutom finns det ett egenvärde i ponnytiden, oavsett vad som händer sedan.