Vi hästmänniskor har ofta en tendens att vilja vara duktiga, bäst i klassen på något sätt.
Vi strävar efter att hitta den bästa tekniken vad gäller ridningen, det bästa sättet att ha häst. Vi hävdar också med stor emfas att våra egna hästar är mer speciella än alla andras hästar, att de är helt unika. Just nu är den där viljan att vara unik och bäst en bra egenskap om vi riktar energin rätt.
Det som kan vara jobbigt för omvärlden i vanliga fall kan bli vår räddning. Att vara bäst i klassen på social distansering och att vara bäst i klassen på att tänka på en annan individ blir plötsligt en superkraft. Kan vi utnyttja detta rätt kan vi hjälpa resten av samhället genom att vara de där som håller sig friska, både mentalt och fysiskt.
I vanliga fall kan ju vår förmåga till just social distansering orsaka en del mutter bland familj och vänner. Alla mina vänner till exempel har gett upp, vill de träffa mig får de helt enkelt komma till mig och traska efter mig runt gården. Det gör att vänskapskretsen blir rätt så intressant, man måste liksom gilla att bli tillsagd att hålla i ett lamm eller klia en gris så att den inte rymmer medan jag mockar.
Det där med familjehögtider är ju också något som styrs helt av våra hästars behov. Min familj frågar alltid mig vilken tid det passar att vi äter julmiddag eftersom de vet att jag gör det jag gör på exakta tider. Ultimatum som att potatisen är klar klockan fem funkar liksom inte, alla som har häst vet att de har en mat och sovklocka som inte går att kompromissa med.
Jag har nu delvis löst det där med matklockan genom att ge fri tillgång till grovfoder dygnet runt men sovklockan finns fortfarande kvar med sina exakta tider.
Min lilla hästflock har alltid företräde före mina egna oviktiga nöjen.
Julmiddagen kan jag äta när de har fått sitt och därför får de som vill äta julmiddag med mig också ta hänsyn till att hästarna är nöjda mellan klockan sex och nio på kvällen och då ska middag ätas och julklappar delas ut.
Jag har nu en väldigt välartad familj som förstår detta och som därmed också kan förstå det där med att ta hänsyn till tredje person. Nu ska det väl sägas om familjen att de alltid varit bra på att ta hänsyn och tänka på andra. Under min barndom var det självklart att det varje jul ramlade in minst två personer som inte hade någon familj att fira med, inget konstigt med det eftersom det fanns plats.
Faktum är att jag för ett tag sedan hittade en hel påse med extra julklappar som stod i garderoben, redo för att delas ut vid behov. Det där är ett sådant där arv efter mormor som jag nu måste fundera på hur jag ska förvalta i framtiden.
Det är säkert också fler än jag som upplevt den där känslan när man bara måste röra sig på platser där det faktiskt finns andra människor och inte hinner dra av sig de där leriga stövlarna och arbetsbyxorna. Folk flyttar sig alltid ungefär som röda havet delade sig för Moses när man kommer där efter en dags vadande genom lera och gödsel.
Själv tänker man ju inte på lukt och annat eftersom det är ett slags normaltillstånd vissa årstider (det är tur att jag bor på landet där folksamlingar är rätt så ovanliga). Det är ett väldigt effektivt sätt att se till att grannar och bekanta håller en viss distans när man traskar förbi, vem vill liksom krama en sådan figur?
Jag funderar alltså skarpt på att bosätta mig i den där overallen som fungerar som en naturlig barriär mot andra människor. Den är faktiskt ungefär som ett myggstift, eller människostift då (det kan vara tack vare den jag är singel faktiskt). Samtidigt så vill jag att folk ska känna sig välkomna ut på landet för att få en paus i vardagen så regeln hos mig är att man får hålla sig på lagom doftavstånd från overallen så borde även smittrisken vara eliminerad.
Det är ju kanske extra viktigt just nu att få komma ut och prata lite om livet i allmänhet och djuren i synnerhet.
Ska man röra sig i stan eller i någon affär så krävs det ju ordentlig skrubbning innan så därför blir vi kanske lite bra på att använda tvål. Visserligen så använder vi den då åt fel håll, istället för att tvätta sig efter turer utanför gården så blir det så att man gör det innan, fast det borde ju funka att vänja sig vid lite omvänd ordning även på det.
Jag tror att vi kommer briljera vad gäller denna sociala distansering och tvagning, vi kommer definitivt göra det för att vi absolut inte vill bli tvingade till karantän där vi inte får träffa våra hästar. Naturligtvis gör vi det också för de människor vi älskar, men vi har ju en extra morot i vårt liv som gör oss starka och disciplinerade.
Nu ska vi alltså fokusera på att vara bäst i klassen, fast inte på att kritisera varandras metoder utan på att göra samma sak, undvika smitta. Och ja, vi behöver lite humor i allvaret annars förtvinar den och dör och då blir vi ena sorgliga figurer.
En notering från landet är att i Sveriges minsta konsumbutik finns det både toapapper och pasta men chipsen är slut.
Prioriteringen i Hölö är således annorlunda jämfört med resten av världen. Det känns tryggt, lagom lantligt annorlunda.
/Johanna
Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!
Följ Ridsport på