Jag inleder den här texten med att citera Ulrika Fåhraeus aka Ponnymamman, som gav mig ett långt och gott skratt tidigare i veckan. Hon återpublicerade ett Facebookinlägg från 2019 där hon jämför de olika medicinskåpen hos hästägare:
”I hästägarens medicinskåp för människa: 1 tom Desivon och 2 plåster. 1 död fluga. I hästägarens medicinskåp, förlåt hemmavårdcentral för häst: 18 olika sårtvättsvätskor, 1000 olika salvor, 1 garderob full med vetwrap, 1 annan garderob full med bomull och kompresser, 1 hopfällbar fältkirurgianläggning och 1 uppblåsbar ambulans”.
Jag skrattar högt även nu när jag knattrar ner tecknen.
Skrattade gjorde jag däremot inte när jag för ett par veckor sedan läste ett mejl från Shady i min inbox. Shady, med efternamnet Gamhour, är en mycket lovande proffsboxare med bas här i Växjö. Om jag förstår Shady rätt finns det mycket som talar för att han under 2023 får gå en ny titelmatch i USA. Men det var inte den kommande titelmatchen hans mejl handlade om. Shady ville göra någonting annat. Han ville skriva av sig. Det gjorde han. Och det han skrev var så insiktsfullt och angeläget att jag beslöt att publicera det som en gästkrönika i Smålandsposten.
Få sporter är mer förknippade med testosteron och machokultur än boxning. Det är de kaxiga onelinernas sport. De youtubade knockoutslagens mecka. Det är en sport som av tradition dryper av manliga dygder och klassiskt hjältemod.
Det Shady Gamhour gör i sin krönika är att slå larm. Just detta som jag lite slarvigt beskriver ovan vänder sig Shady emot. Han ogillar starkt machokulturen och vad den för med sig in i träningslokalerna. I sin text uppmanar han alla föräldrar till kampsportande barn och ungdomar att kritiskt granska verksamheten deras barn är involverade i.
Han skriver det av egen erfarenhet. När Shady själv, som 16-åring, började träna boxning skickades han efter bara några månader in i ringen för att gå en match.
”I den första matchen tog jag mer slag och fick mer skada (ytligt) än vad jag fått under hela min proffskarriär. Jag bröt näsan, men blev hemskickad efter tävlingen utan att någon hade koll eller ens frågade hur jag mådde. Jag hade huvudvärk och kan såhär i efterhand misstänka att jag utöver den brutna näsan även fick en hjärnskakning” skriver Shady i krönikan som du kan läsa i sin helhet här (öppen för alla).
Shady skriver också att han, under de senaste åren, sett helt försvarslösa barn släppas upp i ringen med ledare och tränare skrikandes i ringhörnan. De är så tekniskt underlägsna sina motståndare att de inte har en chans att undvika skador. ”De får ta emot många och hårda slag mot huvud och kropp, vilket gör ont eftersom jag ser mig själv i dem” skriver Shady.
Steget från boxning till ridsport är stort, men det finns ändå någonting i Shadys ord som tar tag i mig, får mig att göra en koppling. Det finns visserligen ingen större likhet mellan klapprande hovar i en paddock och en rak höger i ringen. Det finns heller inte, vad jag hört, några tränare inom ridsporten som hetsar nybörjare att direkt inleda en tävlingskarriär.
Jag ser ändå en likhet som förenar boxning och ridsport, på gott och ont.
Tuffheten.
Det är tufft att vara boxare, det är tufft att vara ryttare. Det krävs hundraprocentig närvaro och fokus i utförandet, annars går allt åt pipan. Du förväntas vara tuff när du rider eller boxas. Du förväntas också vara extremt tålig.
Det jag undrar är om tuffheten och tåligheten kan gå från att vara en tillgång till att bli en riskfaktor?
Det finns ett flitigt begrepp som används av allehanda idrottsutövare och som jag hört i jag-vet-inte-hur-många intervjuer jag gjort. Efter en förlust säger man inte sällan: ”Nu är det är bara upp på hästen igen som gäller”.
Är det verkligen så enkelt? Är det verkligen så bra att göra det, rent bokstavligt? Om du brutalt kastats av din häst – är det då lämpligt att direkt sätta sig i sadeln igen? Jag tycker inte det. ”Man får inte låta hästen vinna” har jag hört som argument, men aldrig riktigt förstått innebörden. Det låter bara som en klyscha utan mening. Det är en sak om du faller av en häst och landar på fötterna, tänker jag. Men om du landar och slår i huvudet, armen eller får ont i ett ben? Ska du inte hellre åka till sjukan och undersöka dig då än att direkt sätta dig i sadeln? Risken i det läget är att du kastas av igen – med ett resultat som kan bli förödande.
Jag vet inte. Jag vet bara att vi inte i vår familj använder uttrycket ”Upp på hästen igen” efter en avfallning.
Många sporter satsar i dag mycket pengar på det som kallas spelarnas säkerhet. En hockeyspelare som fått en huvudtackling tas omedelbart ur spel och undersöks av läkare. Vid konstaterad hjärnskakning, om än aldrig så lindrig, sätts spelaren direkt i den så kallade hjärntrappan, där han eller hon måste genomgå sex olika steg för att anses spelduglig igen, med en minimitid på sju dagar utan någon isträning. Jag noterar med glädje att även Svenska Ridsportförbundet infört hjärntrappan och lanserar den. Bra!
Jag har, bara under de drygt fyra år jag varit ute på ridtävlingar, sett ett antal otäcka fall. Flera gånger har jag sett ryttare lämna banan i ambulans men jag har även, i flera fall, med förvåning noterat att de redan veckan därpå kört på som vanligt i nya tävlingar.
Lite gips på armen är väl inte så farligt? Det gör fortfarande ont i huvudet men jag KAN bara inte missa det här viktiga kvalet. Benet värker som sjutton men jag måste ju tävla.
En sådan tuffhet är på ett sätt imponerande. Jag minns exempelvis när handbollslegendaren Ola Lindgren spelade en stormatch i VM med bruten näsa, försedd med en sorts Hannibal Lecter-mask. På ett annat sätt är den tuffheten rent idiotisk.
Vad jag vill säga med allt detta är egentligen bara en sak:
• Var rädda om er därute. Ni håller på med en av världens mest underbara men också en av världens farligaste sporter. Och om ni tycker att Ponnymamman är någorlunda pricksäker i sin analys skulle jag vilja rekommendera er alla att jämna ut innehållen i respektive medicinskåp.
Tack för att ni tog er tid – jag tipsar gärna om ett nytt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar du hittar där poddar finns! Senaste avsnittet bjuder på en ponnypappaspecial med en avslutningsstory jag tror får er att häpna och skratta. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på