Eriks blogg: ”Att prata känslor är inget för killar”

Efter några veckors ”vanlig” beskrivning av hur mina veckor och tävlingshelger sett ut så tänkte jag denna vecka istället ägna veckans blogg åt en lite annan typ av text. 

Men såklart har jag även den gångna helgen tävlat lite, detta ihop med Nina (Namibia Z) och Love (Diarado’s Love). Fyra starter totalt fördelat på dem båda. Nina hoppade felfritt i både 120 cm och debuten i 125 cm. Vår 7:e respektive 8:e start ihop och även lika många har varit felfria, vilket team vi är ihop och som jag gillar den tjejen!

Love gjorde mig inte heller besviken efter att ha fått lite tävlingsbreak, felfri och meeegapigg i första starten som var i en 130 cm klass och dagen därpå fantastisk och 4:a i 140 cm klassen! Denna älskade vita springare! 

Men så till dagens text. För några månader sedan, närmare bestämt vid årskiftet gick traditionsenligt Juniorkronornas hockey-VM-turnering och där uppmärksammade jag en intervju. Till saken hör att jag är lite av ett sportfreak, det vill säga jag intresserar mig väldigt mycket för sport i allmänhet. Och för ett tag sedan kunde ni läsa en krönika jag skrev om förebilder, och hur jag beskrev att jag kan inspireras minst lika mycket av någon jag möter i vardagen som av en framgångsrik ryttare. 

Vad jag anspelade på i början av texten till detta är att när jag såg den där intervjun på JVM i ishockey så både inspirerades jag själv och kom på att jag inte haft så många förebilder eller idoler som är manliga sportprofiler.

Intervjun kan du se nedan (med tillåtelse av SVT) och är med Ludvig Jansson, en 19-årig kille som spelar i det svenska juniorlandslaget i ishockey. Där kan man höra hur han tar upp att han jobbat med sitt mentala mående, att han är en känslostyrd kille och spelare samt att han jobbat på sitt mindset för att försöka få bättre självförtroende och inte trycka ner sig själv så mycket – när man istället kan njuta av att spela en viktig match med svenska flaggan på bröstet. 

Detta är enligt min uppfattning inte något man kunnat eller kan läsa, se eller höra speciellt mycket från stora framgångsrika manliga sportprofiler, varken innan eller nu. Istället har jag matats med att det var ”domarjävelns” fel att man förlorade, att motståndarna fuskade sig till vinst, hur man skyllde på olika yttre omständigheter och eller att man begått något slags brott – som kunde ha med allt från dopning, otillåtna metoder eller sexuella trakasserier att göra.

Utöver det ska man såklart inte vara nervös inför något, vara tuffast på stället, inte visa någon som helst underlägsenhet gentemot något eller någon, samt kämpa sig blodig alltid. Känslor, det ska man såklart inte prata om. 

Därför tycker jag att Ludvig är otroligt viktig för speciellt de andra unga killarna, men även för framtidens ungdomar och inte minst för de äldre männen att se tillbaka på och se och höra hur de skulle inspirerats på det enligt mig ”rätta” sättet! 

Så heja Ludvig och sådana som dig! Du och fler som dig behövs! Och tack för att jag fick känna igen mig i dig och inspireras av din historia! 

Vi ses nästa tisdag! 🙂 

/Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare 

Den här veckan har varit lite annorlunda för mig, och faktiskt väldigt fin på många olika sätt. För första gången på länge har det inte varit en helg fylld av tävlingar, transporter hit och dit och meetingliv, utan istället något helt annat.

I lördags fick jag nämligen vara med och fira min bror och hans numera fru Josefin som gifte sig på fantastiska Fulltofta Slott, som dessutom ligger precis intill mitt stall. Väldigt smidigt för min del – men framför allt otroligt vackert och roligt. Det blev verkligen ett fantastiskt bröllop med så mycket glädje och fina människor iklädda kläder i pastell tema! En väldigt rolig dag man kommer minnas länge!

Utöver det har veckan också innehållit lite hästvisningar för kunder. Vi får se vad det leder till framöver och om det blir några försäljningar, men det är alltid spännande att visa upp hästar och träffa människor som letar efter sin nya partner! Lite vemodigt såklart men så är ju livet som hästföretagare! 

Veckan började sedan i ett helt annat tempo. Igår, måndag, ringde klockan väldigt tidigt då jag tog flyget upp till Stockholm för det första fysiska mötet med den nya hoppkommittén som jag numera är en del av. Vi samlades på Arlanda tillsammans med bland annat Robert Solin, Henrik Ankarcrona och Sara Johansson från förbundet för att gå igenom vad den tidigare hoppkommittén arbetat med, men också diskutera vilka frågor vi i den nya gruppen vill utveckla, förändra och förbättra framöver.

Det var ett väldigt givande möte där vi fick lära oss mer om hur vi faktiskt kan påverka svensk hoppsport – var, när och hur vi kan göra skillnad. Det känns både inspirerande och viktigt att få vara med i ett arbete där målet är att bidra till en ännu bättre nationell hoppsport i Sverige. Det blev en lång dag med tidig morgon och sen kväll, men verkligen värt det.

Tisdagen började också tidigt med ridning hemma innan B-kortsbilen rullade upp mot Varberg. Där väntade en sadelclinic tillsammans med min nya sponsor Lippo Sweden/Källqvist Equestrian. Jag hade med mig Frasse och vi fick möjlighet att både rida och dela med oss av våra tankar kring de nya sadlarna som jag fått testa – Lipp Eccellente.

Det var väldigt roligt att få träffa teamet bakom Lippo, deras återförsäljare och kunder, och diskutera både känsla, passform och funktion. Dessutom gjorde Renée Knutsson en sitsanalys på mig, vilket var otroligt intressant och lärorikt. Det är verkligen nyttigt att få den typen av feedback och detaljer kring sin ridning – man lär sig alltid något nytt om sig själv.

Sammanfattningsvis har det varit en vecka som sett lite annorlunda ut mot vanligt, men som varit fylld av fina människor, nya erfarenheter och mycket ny inspiration och motivation. 

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Hej på er!

Först och främst vill jag faktiskt börja med att be om ursäkt för att bloggen har stått still nu i nästan två veckor. Det har helt enkelt varit väldigt mycket med hästar, tävlingar och vardagen i allmänhet och jag har inte riktigt känt att jag hunnit sätta mig ner och skriva något bra. Jag är ganska trögstartad när det gäller bloggskrivandet ibland – jag vill gärna känna att det jag skriver har ett innehåll och inte bara blir några stressade rader för sakens skull.

Men nu är jag tillbaka, och det känns både kul och inspirerande att skriva igen!

Sedan sist har jag bland annat varit och tävlat i Lier med tre hästar – Zebran Arne, Nina och Jagger. Det blev en väldigt givande vecka med flera fina resultat och många bra känslor att ta med vidare inför resten av säsongen.

Nina hoppade fantastiskt fint i lördagens trestjärniga rankingklass över 1,50-hinder. Det är den största klassen vi har ridit hittills tillsammans, och jag är väldigt stolt över både henne och min egen ridning där. Vi fick tyvärr något fel precis i slutet av banan, men samtidigt känns det väldigt positivt att vi löste nästan alla svårigheter på ett riktigt bra sätt. Det gav verkligen mersmak och motivation inför fortsättningen.

Jagger hade också en superhelg. Han blev åtta i en väldigt stor 1,40-klass och avslutade sedan tävlingarna med att bli tia i den tvåstjärniga Grand Prix-klassen efter en dubbelt felfri runda. Det var otroligt roligt! Han hoppade helt fantastiskt genom hela banan trots tekniska linjer, mur och många svårigheter. Omhoppningen blev väldigt stor sett till startfältet och jag tycker egentligen att vi låg bra till tidsmässigt, men jag fegade lite till sista hindret och tappade nog någon sekund där. Annars hade vi kanske kunnat vara topp fem. Men samtidigt är jag väldigt nöjd och glad över en tiondeplats i det sällskapet.

Vi hade även med Zebran Arne, men han kändes inte riktigt hundra. Han var inte halt eller så, men känslan var inte helt rätt och med tanke på att vi har Falsterbo framför oss valde jag att inte hoppa honom där nere. Ibland måste man sätta hästens välmående först, även om det är tråkigt i stunden. Han fick istället trimma lite och vara med i miljön runt omkring, vilket också är värdefullt för honom.

När vi kom hem hann vi knappt packa upp innan det var dags för tävlingar igen – denna gången på Ribersborg i Malmö. Det var verkligen jättefina tävlingar med mycket publik och många “vanliga människor” som kom för att titta, och det ger faktiskt något extra. Våra nationella tävlingar är tyvärr ofta ganska publikfattiga, så det var väldigt roligt att se så mycket folk på plats.

Några av helgens höjdpunkter var att Embla, som är en ny häst för mig, blev femma i 1,35-klassen. Penny hoppade felfritt i 1,30, och det gjorde även Malle som är på väg tillbaka efter en liten känning tidigare under säsongen – väldigt skönt och roligt att se. Singoalla hoppade också en fin felfria runda i 1,30 och Coco gjorde en fin start i 1,20, i den andra 1,20 klassen hoppade hon dock lite spänt och jag valde att utgå och hoppade idag en mindre enklare klass för att hon ska känna att det är lite lätt. 

På tisdagen väntade unghästtävlingar i Henriksdal. Jag tycker verkligen att sådana här mitt-i-veckan-tävlingar är superbra och något vi borde ha mer av, även om jag förstår att det kanske är svårt att få ideellt arbete för arrangörerna mitt i veckan. Malle ska också få hoppa en klass för att komma igång ännu mer efter sin lilla paus tidigare under året.

Det händer verkligen mycket just nu. Jag har elva hästar i träning, försöker samtidigt hinna med annat i vardagen, bloggen och dessutom mitt nya uppdrag i hoppkommittén. Det ska bli väldigt roligt att snart åka på första träffen och diskutera TR, svensk nationell hoppning och framtiden framåt tillsammans med resten av gruppen.

Och som om inte det vore nog så gifter sig min bror med sambo snart fru Josse i helgen också, vilket ska bli väldigt roligt!

Så ja – det är full fart just nu, men på ett väldigt roligt sätt. Tack för att ni hänger kvar här trots lite tystnad ibland och vad gulliga ni är som skriver och frågar efter bloggen när den inte kommer!

Nu ser jag fram emot en spännande period framöver, och hoppas ni vill fortsätta följa med här i bloggen!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare

Vi är precis hemkomna från en intensiv och väldigt rolig tävlingsvecka i Sundbyholm. Vi åkte upp redan i tisdags tillsammans med bästa teamet – mamma, pappa och Sara, som alla varit ovärderliga medhjälpare under hela veckan.

Tävlingarna drog igång i onsdags och jag hade med mig sex hästar, vilket såklart gör veckan både händelserik och lärorik.

Jagger inledde starkt med en fin fjärdeplats i 1,40. Resten av helgen bjöd på lite blandade resultat, ett mindre missförstånd i 1,45 och i 1,50 blev han lite trött mot slutet. Men känslan genomgående var väldigt bra och han hoppade verkligen super.

Coco startade också i onsdags och fortsatte sedan med tre raka felfria rundor. Hon hoppade helt fantastiskt hela veckan och känns verkligen i toppform.

Penny gjorde sitt första meeting tillsammans med oss och det gjorde hon med bravur. Två felfria rundor och ett nedslag i 1,30 – en väldigt lovande start och en häst som blir spännande att följa framöver.

Bulan hoppade otroligt fint alla dagar. Hon hade ett nedslag i både första och andra kvalet i 1,40 Seven Star, och i finalen blev det ett litet missförstånd där hon inte riktigt uppfattade ett hinder. Men i övrigt visade hon verkligen vilken kapacitet hon har.

Nina fick börja med en mindre, felfri runda som uppvärmning. Därefter hade vi en lite sämre mellanrunda, men i finalen i 1,50 satte vi en riktigt fin runda med bra rytm och en härlig känsla. Mycket att ta med sig framåt och bygga vidare på.

Sist men absolut inte minst – Zebran (Arne). Han skötte sig exemplariskt som vanligt och gick in och hoppade felfritt i sin debut i 1,40. Därmed är han nu kvalad till sjuårschampionatet i Falsterbo i sommar. Han har utvecklats otroligt mycket under året och är en häst som betyder väldigt mycket för mig. Känslan han ger är något alldeles extra, och jag är så glad över att ha honom i mitt stall.

Utöver resultaten har jag också fått otroligt fina hejarop och glada tillrop efter att det blivit officiellt att jag ska vara med i Svenska Ridsportförbundets hoppkommitté. Det känns både hedrande och inspirerande.

Nu blickar vi framåt mot kommande tävlingar, med många bra erfarenheter i bagaget och en stark motivation att fortsätta utvecklas.

Tack till alla som hejar – det betyder mer än ni tror!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Det känns både väldigt stort och hedrande att få berätta att jag har tackat ja till att bli en del av hoppkommittén inom Svenska Ridsportförbundet.

Om jag ska vara helt ärlig så var min första känsla när frågan kom att jag blev väldigt glad – att ens bli tillfrågad i det här sammanhanget betyder mycket för mig! Historiskt sett har hoppkommittén ofta bestått av personer med ännu längre erfarenhet än vad jag själv har hunnit samla på mig, så jag är medveten om att jag tillhör det lite yngre spannet. Just därför känns det också extra ärofyllt att personer inom förbundet, både på ordförandenivå och inom tävlingssektionen med mera, har haft förtroendet att vilja ha med mig i det här arbetet.

Efter att ha landat i beslutet kändes det väldigt självklart att tacka ja. Det är en möjlighet att få vara med och påverka, bidra och utveckla något som ni här på bloggen ju vet att jag själv brinner för varje dag.

Det som också gör mig extra positiv är gruppen vi har fått ihop. Det känns som en väldigt kompetent kommitté, med personer som har olika erfarenheter och perspektiv – och många som jag dessutom redan känner sedan tidigare. Det skapar en trygghet men också en energi som jag tror kan bli väldigt värdefull framåt.

Jag ser verkligen fram emot att få sätta igång arbetet tillsammans med de andra i kommittén. Det ska bli spännande att se vad vi kan åstadkomma tillsammans och hur vi på ett bra och långsiktigt sätt kan vara med och förvalta, stärka och utveckla den svenska nationella hoppsporten.

Jag går in i det här med stor respekt för uppdraget, men också med mycket vilja, engagemang och nyfikenhet.

Utöver denna nyhet så sitter vi just nu i lastbilen påväg mot vad som kommit att bli traditionsenligt såhär års, en veckas tävling i Sundbyholm. Och första etappen av 7-stars säsongen. Det ska bli väldigt roligt och spännande, med oss har vi Nina, Jagger, Bulan, Coco, Penny och Zebran Arne!

Vi hörs nästa vecka!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare

Vilken helg. Första utomhustävlingen för säsongen i Peelbergen, Holland och jag hade med mig fyra hästar som verkligen gav mig allt.

Om vi börjar med stjärnan i stallet just nu, Zizzi.

Hon var helt otrolig. Vinst både torsdag och fredag, vilket betyder att hon nu har vunnit fyra klasser i rad. Det är svårt att sätta ord på känslan när allt bara klaffar, rytmen, självförtroendet, kommunikationen. Hon är verkligen i en fantastisk form just nu.

I lördagens final, enstjärniga Grand Prixen, var hon lika fin hela vägen… men tyvärr föll sista hindret i grundomgången. Det är alltid surt när det händer där, men samtidigt, vilken häst. Ibland kan även solen ha sina fläckar, haha!

Zebran Arne. Första dagen kändes han lite matt, troligtvis efter en ganska lång resa. Men han kom tillbaka snabbt för dag två hoppade han felfritt och riktigt fint, och på sista dagen debuterade vi 1,35 i sjuårsfinalen – felfritt igen.

Han hoppar helt otroligt, och det är extra kul att han just nu får mycket uppmärksamhet i sociala medier. Han är som man så fint säger, lite ”viral” just nu haha. Filmen jag la upp på honom har börjat spridas, och hans unika färg gör ju att folk verkligen lägger märke till honom. Det är så roligt att se!

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av E R I K – N O R D S T R Ö M (@eriknordstrom01)

Jagger började också starkt med en åttondeplats i första klassen. Andra dagen blev det ett litet nedslag efter att han tittade till lite, och sista dagen hade vi ett litet missförstånd i början av 1,45-klassen. Men sättet han avslutade rundan på var riktigt, riktigt bra. Det är precis sånt här man tar med sig, lärdomar som bygger framåt.

Och Nina – wow.

Hon gick en uppvärmningsklass på 140 cm, felfritt och med en fantastisk känsla. Vi valde sedan att spara henne till lördagens tvåstjärniga Grand Prix. Hon hoppade helt otroligt. Vi fick ett nedslag i slutet, men banan var stor och tekniskt svår – den största och svåraste vi gjort tillsammans.

Det säger en del att bara 11 av cirka 80 starter var felfria, och startfältet innehöll flera av världens bästa ryttare. Så att vara där och leverera på det sättet – det betyder mycket.

Jag är verkligen så nöjd med hela helgen. Hästarna hoppade fantastiskt och det känns som en väldigt fin start på utomhussäsongen.

Gränser som suddas ut

Men som så ofta när man är ute på stora internationella tävlingar så kommer också ett par tankar och jämförelser mot hur vi har det här hemma.

När man tittar på riktigt bra ryttare ser allt så enkelt ut. Nästan som flytande vatten. Hästarna kommer i perfekt rytm, avsprångspunkterna är precis där de ska, och kommunikationen är så fin att det knappt syns vilka hjälper som tas till.

Samtidigt vet vi att verkligheten inte alltid ser ut så. Inte ens på hög nivå – och definitivt inte när man kommer ner på mer hobbybetonad nivå.

Misstag sker. Avstånd blir inte alltid perfekta. Hästar kan komma lite nära, lite stort och det är ju en del av sporten.

Men det finns en gräns.

Och frågan är: var går den?

Jag har börjat reflektera mer över det jag sett på framhoppningar. Det finns ryttare som medvetet sätter sina hästar i situationer där de knappt har möjlighet att klara hindret – där ett nedslag i princip blir oundvikligt. Tanken är att hästen sedan ska bli mer försiktig inne på banan.

Och här blir det svårt.

För vad är skillnaden mellan ett misstag – och ett medvetet val?

När går det från att vara en del av sporten till att bli något vi inte kan acceptera ur ett hästvälfärdsperspektiv?

Det är en gråzon.

Och just nu upplever jag att den inte riktigt hanteras.

Samtidigt finns det andra regler som övervakas väldigt strikt, där man får tillsägelser direkt, som att man inte får använda mobilen till häst längre. Där kan tillsägelser och böter komma direkt.

Och då blir kontrasten ganska tydlig. Vi är snabba på att reglera vissa saker. Men långsamma när det gäller det som i detta fallet faktiskt påverkar hästen direkt. 

Och för att förtydliga, jag tycker förbudet mot användning av mobilen är en bra regel, att man ska ha full fokus på hästen och det som händer runtomkring. Ja, okej jag tycker väl ändå att om man står still med en snäll och säker häst så ska man väl kunna kolla vad klockan är eller hur många man har till start kanske – men allt som allt tycker jag att regeln är bra! Det är en helt annan femma egentligen denna delen men jag ville bara förklara mig lite.

En fråga vi måste våga diskutera

Jag har inget enkelt svar. Men jag tror att vi behöver börja prata mer om det här.

Hur definierar vi ett acceptabelt misstag?

Hur ser vi skillnad på okunskap och medveten handling?

Och hur kan vi skapa riktlinjer som faktiskt skyddar hästarna – utan att stoppa utveckling eller skapa rädsla hos ryttare som försöker göra rätt?

Det här är inte kritik riktad mot enskilda personer. Det är en större fråga än så.

Men jag tror att vi som sport behöver våga lyfta den. För hästvälfärd handlar inte bara om det som är uppenbart fel – utan också om det som sker i gråzonerna.

Och kanske är det just där vi behöver bli lite modigare.

En fantastisk helg, med fantastiska hästar, och viktiga tankar att ta med vidare.

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Och det känns som att både jag och hästarna har tagit ett djupt andetag tillsammans.

Även om vi fortfarande är noggranna och tar våra försiktighetsåtgärder (för den här tiden på året bjuder ju alltid på lite förkylningar och virus), så är det en helt annan känsla nu. Frihet, energi och framför allt ännu lite mer motivation.

Det märks så tydligt på hästarna också. De är glada, pigga och känns verkligen redo för att komma ut och göra saker igen. Och jag ska vara ärlig, jag är minst lika sugen. Nu väntar lite äventyr framöver, och bara tanken på att få packa lastbilen och åka iväg igen ger en speciell känsla.

Den här veckan kickar vi igång med utomhusträning, vilket känns helt perfekt. Att få komma ut, rida i vårvädret och använda de ytorna vi har längtat efter hela vintern, det gör något med både kropp och huvud. Det är som att allt faller på plats lite lättare och blir lite roligare.

Och redan nästa vecka väntar tävling i Peelbergen i Holland med fyra hästar. Det ska bli så otroligt. Tyvärr så missade jag möjligheten att vara på plats under helgens tävling med Lövsta U25 programmet i Lier, så jag får skapa min egna lilla tävling här, haha. 

Sen måste jag ändå säga, den här perioden vi haft nu har gjort oss gott. Det har varit mycket träning, men också en chans att stanna upp lite. Hästarna känns i riktigt fin form, och det är en sån där känsla man verkligen vill bära med sig in i tävlingssäsongen.

Vilan som vi har lagt in, både planerad och lite extra här och där, har verkligen gjort skillnad. Någon häst fick lite mer vintervila, medan andra bara fått några extra dagar nu – men effekten är tydlig. De känns fräschare, mer positiva och liksom “med mig” på ett annat sätt.

Och uteritterna… de har varit guld värda. Att få komma ut, variera arbetet och samtidigt njuta av våren – det bygger inte bara fysik utan också motivation. Det känns som att jag får tillbaka hästar som verkligen vill jobba, som är nyfikna och framåt.

Nu gäller det att ta vara på den känslan. Att inte stressa, utan fortsätta bygga vidare på det vi har. Men också att njuta, för det här är ju precis det man längtat efter under de där kalla, mörka månaderna.

Så nu kör vi. Nya miljöer, nya rundor och förhoppningsvis många fina upplevelser tillsammans. Och viktigast av allt – glada hästar och en ryttare som verkligen ser fram emot det som kommer!

Vi hörs och syns nästa vecka! 

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Just nu lever jag ett ganska stillsamt liv hemma fast med fullt upp. Hästarna är i fokus varje dag, träning, rutiner och att bygga upp dem på rätt sätt. Förra veckan fick ett par av dem en genomgång av veterinär, och det känns väldigt tryggt att kunna säga att de känns fina.

Det är en speciell känsla när man faktiskt har tid. Tid att träna ordentligt, tid att tänka, tid att utvecklas. Vi är i en fas där vi laddar – både fysiskt och mentalt, inför att kunna tävla igen. Och det ska bli riktigt roligt.

En sport i skuggan av något större

Samtidigt går det inte att blunda för det som händer runt omkring oss. Ridsporten har återigen hamnat i centrum, med både gamla och nya fall som lyfts fram. Det handlar om sexuella trakasserier, övergrepp och misshandel, och det skär rakt igenom allt.

När det gäller sexuellt våld mot kvinnor och barn ser verkligheten annorlunda ut.

Det här är inget nytt för mig att skriva om. När jag började blogga var det just detta jag tog upp. Och även om jag inte vill älta, så går det inte att bara gå vidare som om ingenting.

Sverige, ett föregångsland, men inte här.

Vi pratar ofta om Sverige som ett land i framkant. Och på många sätt stämmer det. Men när det gäller sexuellt våld mot kvinnor och barn ser verkligheten annorlunda ut tycker jag.

Hur beskriver man ett system där:

• ungefär 4–5 % av anmälningar om våldtäkt mot vuxna leder till fällande dom  

• och runt 2 % när det gäller sexuella brott mot barn  

(Detta enligt BRÅ, Brottsförebyggande rådet)

Det är siffror som är svåra att ta in.

Ja, vi vet varför det ser ut så här:

• Beviskraven är höga.  

• Det är ofta ord mot ord.  

• Det saknas vittnen.  

• Det sker oftast bakom stängda dörrar.  

Allt det är sant.

Men någonstans måste vi våga ställa den obekväma frågan:

Vad signalerar det här?

Vad signalerar det till den som blivit utsatt?  

Vad signalerar det till den som överväger att anmäla?  

Och vad signalerar det till den som går över gränsen?

Hur kommer vi vidare? Hur skapar vi ett system där fler känner att det är meningsfullt att anmäla, och där rättvisan upplevs som just rättvis?

Jag har inget enkelt svar. Det är frågor som behöver lyftas och hanteras på högre nivå. Men jag tror att vi alla har ett ansvar att fortsätta prata om det, att inte tysta ner, att våga reagera när något inte känns rätt.

Det är svårt att läsa om, och det gör en både ledsen och frustrerad. Samtidigt vill man tro att förändring är möjlig, och att vi som sport, och som samhälle, kan bli bättre.

Ta hand om er.

/Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig. Den här gången satte verkligheten verkligen vardagen och tävlingsplaneringen på paus.

Det har nog inte undgått någon i svenska hästvärlden att det upptäcktes ett fall av EHV-1 i samband med tävlingarna i Kungsbacka och Laholm. Själv var jag på plats i Kungsbacka och tävlade där den berörda hästen deltog, men inte i samma klass. Jag var där med fyra hästar, vilket såklart gjorde situationen extra nära och påtaglig.

Först och främst känner jag en enorm lättnad och tacksamhet över att mina hästar mår bra och inte visar några symptom. Det är det absolut viktigaste i en sådan här situation. Samtidigt tar vi det säkra före det osäkra, och det innebär att vi nu håller oss hemma i tre veckor för att minska risken för vidare smittspridning samt tempar dem två gånger per dag för att hålla koll på dem.

Jag vill verkligen lyfta hur bra Kungsbacka ridklubb och Svenska Ridsportförbundet har hanterat situationen. De agerade snabbt, var tydliga i sin kommunikation och skickade ut information både via mail och artiklar. I en sådan här situation betyder det mycket att få korrekt och snabb information, och där tycker jag att de gjorde ett väldigt bra jobb.

Självklart påverkar det här planeringen en hel del. Jag skulle egentligen ha tävlat i Flyinge i helgen med nästan alla hästar, och om två veckor var planen att åka till Belgien. Nu blev det inte så – men vissa saker kan man helt enkelt inte styra över. 

Istället får jag försöka se det positiva i situationen. Den här perioden ger utrymme för extra träning hemma, möjlighet för någon häst att få en välbehövlig viloperiod och tid att verkligen checka igenom alla hästar ordentligt och säkerställa att allt känns bra.

I slutändan är det ändå det som väger tyngst – friska och välmående hästar. Och någonstans i allt detta blir man påmind om att även om tävlingarna är viktiga, så är det här ännu viktigare.

Så även om planerna ändrades snabbt, så känns det ändå tryggt att spridningen verkar ha kunnat kontrolleras på ett bra sätt! Vilket som sagt är viktigast av allt!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

I helgen var vi i Kungsbacka och tävlade med fyra hästar, och jag kan egentligen inte säga så mycket annat än att de hoppade helt otroligt fint. Nästan alla starter var felfria, förutom en, så jag har faktiskt inte så mycket att klaga på.

Arne, eller zebran som han också kallas, gjorde sin första start någonsin i 1.30cm och inte bara en gång utan två. Och han hoppade båda klasserna felfritt och helt fantastiskt. Att se en häst ta det där steget upp i klasserna och göra det med sådan självklarhet är verkligen speciellt. 

Coco började helgen med att hoppa felfritt i 1.10 och gjorde sedan debut i 1.20cm där hon också hoppade helt fantastiskt. Hon känns som en riktig framtidshäst och det ska bli väldigt roligt att fortsätta utveckla henne.

Bulan, eller Belgravia som hon egentligen heter, hoppade också fint hela helgen. Hon började med en felfri runda i 1.30cm. I 1.40cm började ryttaren i lite för dåligt tempo och kom lite intill på två räcken, så där fick vi två ner. Men hon gjorde ändå flera språng som var helt fantastiska. På söndagen avslutade vi helgen med att hoppa 1.35 cm där hon gick felfritt och slutade tvåa, ett riktigt fint sätt att avsluta tävlingen på.

Och sist men inte minst – eller kanske snarare sist och minst, Zizzi. Hon började med att vinna 1.30cm första dagen och följde sedan upp det med att vinna showklassen på lördagen. Hon känns i fantastisk form just nu, så hon fick gå två lite mindre klasser och gjorde det på bästa möjliga sätt. Hon är verkligen en häst som gör mig på bra humör varje dag,  jag älskar den hästen över allt annat!!!!

Jag vill också passa på att tacka Hässleholms Ryttarförening som tog emot mig för min allra första föreläsning inom det jag har startat som jag kallar ”Sitsen och snacket”. Där pratar jag lite om min resa, både i och utanför sporten. Det var väldigt roligt att få komma dit igår kväll, och det verkade som att det togs emot väldigt fint, vilket betyder mycket!!! Så kul! 

Men sen vi åkte hem från tävlingen i söndags har jag också gått och funderat lite på något annat.

Jag tror, att vi behöver bli bättre på att normalisera det som faktiskt är normalt inom ridsporten.

När jag började tävla, vilket egentligen bara är lite mer än tio år sedan, såg verkligheten lite annorlunda ut. Det var väldigt vanligt att folk kom till tävling med en helt vanlig svensk Volvo och ett Boj eller Värmlandsvagnen hästsläp (för att nämna några, finns många andra). Det fanns knappt någon b-korts hästlastbil och det var inte alls lika många stora lastbilar. När min familj köpte vår första stora lastbil var det en gammal, väldigt enkel lastbil som inte kostade mycket pengar och den hade vi i många år när jag tävlade ponny, junior och young rider.

Det kändes också mindre utrustningsfixerat. Idag känns det ibland som att normen nästan har blivit stora lastbilar, pop-outs och -up, de senaste produkterna och sakerna samt – för att inte tala om – hästar för väldigt mycket pengar. Visst har det alltid funnits, men jag upplever att det har blivit mycket mer av standardbilden.

Och det i sig behöver inte vara fel. Det är roligt att sporten utvecklas och att folk satsar.

Men jag kan också undra om vi ibland skapar en bild av ridsporten som gör att fler känner att de inte riktigt hör hemma här.

När startfälten blir mindre kan man såklart inte skylla allt på ekonomi eller utrustning. Men jag tror ändå att känslan av vad som anses vara “normalt” spelar roll.

Speciellt för yngre ryttare.

I en värld där sociala medier är en så stor del av vardagen är det också väldigt lätt att jämföra sig. Och det är tyvärr också väldigt lätt att sitta bakom en skärm och skriva något dumt, skicka en anonym kommentar eller ett meddelande.

Om man då redan känner att man inte har den finaste ponnyn, den nyaste utrustningen eller den största lastbilen, då kan jag förstå om vissa ungdomar tvekar att ens ta steget in i sporten.

Och det tycker jag är synd!

För ridsporten borde vara en plats där kärleken till hästarna är det som räknas mest.

Så kanske behöver vi ibland påminna varandra om att det också är helt normalt att komma till tävling med en bil och ett släp. Att ha en häst man utvecklas tillsammans med. Att jobba sig fram steg för steg.

För det är faktiskt så väldigt många resor inom den här sporten börjar.

Och det är precis lika mycket ridsport som allt det andra.

// Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare