Ponnypappan: De kapade bergets sommarlov

Alla är bra på något. Alla har vi någon form av talang. Henrik von Eckermann är exempelvis bra på att vara bäst i världen på banhoppning, Armand Duplantis är övermänskligt bra på att hoppa stav och Isabelle Haak vågar jag påstå är världens kanske bästa volleybollspelare.

Själv är jag väldigt bra på att bygga berg.

Där är jag, om jag får komma med lite blygsamt skryt, en extrem talang.

Mitt nuvarande byggprojekt har pågått under många års tid, där jag först lagt en stabil grund och därefter, i omgångar, byggt etapp efter etapp och fått berget så högt att min nye chef till slut fick syn på det.

Han gillade inte det han såg.

Chefen gillade inte mitt berg.

I vintras ställde han sig vid bergets fot, tittade upp på mig, pekade finger och sa med barsk stämma: ”Det är för högt. Du måste börja kapa det. Nu! Och det är en order!”

När chefen tar till den typen av brösttoner är det bara att lyda. Och nu, när jag skriver dessa rader, har jag satt igång med att krympa det enorma berg jag byggt upp. Nej, min talang ligger inte i att bygga fysiska berg, om någon trodde det. Det enorma berg jag lyckats bygga består av osynliga semestertimmar och kompledigheter som skickligt arbetats upp under många år. Vid tiden för min chefs barska order räknade ut att jag, rent teoretiskt, skulle kunna plocka ut nästan sex månaders ledighet genom att kvittera ut alla timmar som finns på mitt komp- och semestersaldo.

Därför sitter jag nu här och känner mig som en skolpojke som precis gått på sommarlov. Det här är första veckan av totalt sex veckor som jag ska vara semesterledig. 

SEX veckor.

Chefen har dessutom antytt att det går alldeles utmärkt att ansöka om ännu mer ledighet och med tanke på att det kommer en höst med ett gäng tävlingar och meetings är det troligt att jag får honom på ännu bättre humör.

Senast jag var ledig under en så lång sammanhängande tid som sex veckor var för övrigt 1999.

Anledningen var densamma som nu; min dåvarande chef hytte med näven, jag lydde, kapade bergstoppar och gick på sommarlov.

Sex veckor ger, känner jag, en extra frihetskänsla. Tre veckor går så snabbt att man börjar räkna ner dagarna redan under andra veckan. Även fyra veckor går rasande fort. Men sex veckor – det är mäktigt långt. En ny nivå. 

Jag firade den direkt på måndagen med att göra saker tillsammans med mina barn. Först åkte jag och LillyBelle iväg för att finslipa inför Falsterbo under ledning av supertränaren Ann Liwing. Det blev dessutom en väldigt bra träning där både LillyBelle och Hasse fick mycket beröm för sitt samspel. Det känns lovande inför det stora som fjärilar-i-magen-snart väntar i form av Falsterbo Pony Equitation.

Väl hemma efter träningen bytte jag lastbil mot personbil och LillyBelle mot Angelo. När sedan den utlovade värmeböljan drog in framåt kvällen bänkade vi oss på Visma Arena för att se Östers IF möta Helsingborg i Superettan. 

För mig kändes det underbart ”semestrigt” att få GÅ på sport. Det gör jag nästan aldrig. Jag SER en massa sport, men då har jag betalt för det, sitter tyst och sammanbiten på en pressläktare, analyserar spelet och letar efter intervjuoffer och vilka vinklar jag ska skriva efteråt.

Att GÅ på fotboll hinner jag i princip aldrig men nu unnade jag mig det, i den kapade bergstoppens heliga namn. Bara känslan av att få klicka in på en app, välja vilka platser vi ska ha, betala och minuten senare få biljetterna mejlade är svårslagen.

Och vilken match vi fick se! Med facit i hand undrar jag om det ens var en match eller om det var en ren kärleksförklaring till fotboll från Östers sida. Så såg det ut. Det var propagandafotboll. Vi njöt, vi åt och drack, vi klappade och tjoade och fick se Öster göra potatismos av Helsingborg efter utklassningssiffrorna 4–0 – som ärligt talat kunde ha varit 7–0.

Supersemestern rullar vidare men helt borta från mitt älskade tangentbord är jag ändå inte, som ni märker. Den här bloggen ska underhållas varje vecka oavsett tid på året och i helgen har jag förmånen att bevaka mitt första GCT på Stadion. Hoppas att vi ses där!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag minns så väl mitt första träningsläger. Året var 1985, platsen Gislaved och upplevelsen den starkaste i mitt dittills 13-åriga liv. Att lämna hemmets trygghet, åka iväg tio mil och buntas ihop med 20 andra unga tennisspelare var till en början ganska nervöst. Men det tog inte många timmar innan nervositeten ersattes av känslan av någonting gränslöst roligt.

Vi tränade flera pass om dagen, vi skrattade, busade och berättade roliga historier. Vi lärde oss saker – både när det gäller att bli bättre på sin sport men även att ta hand om sig själv utan föräldrar närvarande. Åtskilliga läger följde men Gislaved, det allra första, är det som skapat flest bestående positiva minnen och nya bekantskaper.

Som förälder har jag kört både LillyBelle och Angelo till diverse ridläger och att rivstarta sommarloven på det sättet var länge standard för dem. Det har, tror jag, varit samma sak för dem som det var för mig. Efter det första lägrets inledande osäkerhet och nervositet har de älskat att umgås, träna och ha roligt tillsammans med andra ryttare och räknat dagarna till när det är dags igen.

Lägertiden är sedan ett par år över, både för Angelo och LillyBelle. Men 2026 är ett speciellt år. För första gången har det nämligen arrangerats ett ridläger hemma hos oss, med LillyBelle som både ridlärare, teorilärare och lägergeneral. För någon månad sedan designade hon en annons, postade den på sociala medier och vips var alla sju platserna bokade. Fantastiskt!

I måndags inleddes det historiska lägret. LillyBelle och tjejerna inkvarterades i Malins fotostudio där LillyBelle också klistrat upp programmet, i tidsordning:

Hoppning grupp 1, hoppning grupp 2, lunch, käpphästhoppning, bad med hästar, grillkväll, femkamp, poolbad och filmkväll. Så såg den första dagen ut. Den andra innehöll hoppning/markarbete, lunch, teorilektion, borstningstävling och gymkhana. Varje lägerdeltagare fick såklart varsin goodiebag, som blev ganska innehållsrik med hjälp av ett par välvilliga sponsorer.

Två av lägerdeltagarna hade egna ponnyer med sig. Övriga tilldelades lämpliga hästar där Lärka, Sigge, TW, Peggy och Erika ställde upp och skötte sig föredömligt.

Grillning av kött och korv stod på min ansvarslista liksom femkampen, som jag lyckades göra så jämn att allt avgjordes i den sista grenen. Och precis som under det där lägret i Gislaved 1985 gick det här lägret, på bara ett par timmar, från inledande nervositet till skratt, gemenskap och lärdomar. Det första lägret är alltid det man minns mest.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Dagsmeja. Morgonrodnad. Förgätmigej. Gryning. Västanvind.

Gemensam nämnare?

Jo, alla dessa fem sammansättningar av bokstäver har figurerat högt på topplistorna när språktidningar och andra medier genom åren utsett svenskans vackraste ord.

Jag håller med de som röstat och rankat. Det är verkligen fem väldigt vackra ord, både att uttala och att se, rent visuellt.

Ord som kärlek och förlåt – ord som dessutom har en djupt mänsklig innebörd – brukar också ta sig in på listorna.

Men det finns även underskattade ord. Ord som inte stavas särskilt vackert och sällan eller aldrig används inom poesin men som ändå kan leta sig in på en alldeles speciell topplista.

Om ett av dessa, mina egna absoluta favoritord, handlar denna text.

Utveckling.

Nej, jag vet. Det är inget romantiskt ord, som morgonrodnad. Det är inget laddat ord, som förlåt. Det är ett ganska torrt och kliniskt ord men det står å andra sidan för så mycket i sin ensamhet.

Jag menar: Allt i livet handlar om utveckling. Från jordens skapelse och fram till denna dag har civilisationer som slutat utvecklas ofta stagnerat, försvunnit eller ersatts av något nytt. För oss människor handlar också allt om utveckling, från långt innan det att vi tar våra första stapplande steg. Sedan fortsätter det, livet ut, tills våra kroppar slutligt säger ifrån och ger upp.

Det gläder mig att idrotten ofta, gärna och med all rätt använder ordet utveckling. Idrotten har hajat vad allt går ut på och idrott är att ständigt utvecklas, på flera plan. Och om utveckling är livets kanske viktigaste process blir den också som mest glädjefylld när man får följa den på nära håll. För egen del får jag göra det nästan varje vecka genom mina ridande barn. Där blir ordet utveckling något mer än bara ett begrepp. Jag är stolt över vilka skickliga ryttare och individer mina barn utvecklats till och det känns som att de får ständiga kvitton på sitt arbete just nu.

Veckan som gått kom det tydligaste kvittot från den resa LillyBelle och Sigge gör tillsammans. Oj, vilken underbar utveckling, säger jag bara. Ni som lusläser mig vet att ekipaget nyligen red felfritt i sina två första medelsvåra avdelning B-rundor. Därmed blev de kvalificerade till att få rida även avdelning A på samma nivå.

Denna den ”riktiga” Msv B-debuten skedde i Karlskrona i lördags då det bjöds på kval till Carl Philips Pris. Jag har bara sett rundan i efterhand men kan bara sammanfatta den i ett ord – och vid det här laget vet ni säkert vilket.

Det var inte bara bra. Det var även snabbt, skickligt och taktiskt genomfört. Och otroligt nog: De vinner sin första tävlingsstart efter en ny nolla och ett prinsgehäng hängs runt LillyBelles hals. Nu får de visserligen inte rida semifinalen eftersom Sigge bara är sex år gammal, men ändå. Vilken utveckling!

De firar sin tredje raka Msv B-nolla med att göra en ny start på söndagen. Den här gången noterar Sigge, i sin fjärde medelsvåra start, sitt första och hittills enda nedslag men även det ska visa sig räcka till seger och ett nytt gehäng.

Jag älskar utveckling.

Alltså älskar jag att få bevittna den här underbara resan.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

5 juni. Skön tid på året. Skoleleverna loggar snart ut från ännu ett läsår. Vi äldre som jobbar har semester i sikte med allt vad det innebär. Det är varmt, naturen visar upp hela sin färgpalett och det faktum att ingenting ännu börjat vissna signalerar fortsatt hopp.

Jag gillar 2026 så här långt.

Jag gillar det, inte minst eller kanske framför allt, ur ett sportsligt perspektiv.

Hittills under bara dessa drygt fem passerade månader har svenska folket bjudits på magi i en omfattning många andra länder inte får uppleva under ett helt sekel.

Bara en sån sak som att våra blågula kämpar kom hem från OS i Milano och Cortina med åtta guldmedaljer är ren magi. Alla redan högt ställda förväntningar överträffades med marginal och befäste Sverige som en en ledande stormakt inom vintersport.

Bland det svåraste som finns i idrotten är att sätta nya världsrekord i friidrott. Det finns rekord, noterade under 1980-talet, som fortfarande består. Säg det till Armand Duplantis och han svarar ”hold my beer”, greppar staven och skriver ny idrottshistoria. Från det att ”Mondo” den 8 februari 2020 noterade sitt första världsrekord med 6,17 har han putsat det ytterligare 14 (!) gånger. Det senaste superhoppet över 6,31 kom i Uppsala den 12 mars och blev en direkt förlängning av det olympiska guldregnet. Vi har i friidrotten även fått se medeldistansaren Andreas Almgren krossa sina egna svenska rekord på löpande band och utvecklas till en världslöpare.

Även i kategorin ”stora sporter som får begränsat med utrymme i Sverige” kan nämnas att vi för mindre än ett par veckor sedan fick se motorföraren Felix Rosenqvist vinna det mytomspunna Indy 500 i USA som tredje svensk i historien.

2026-magin drabbade till slut till och med det svenska herrlandslaget i fotboll som gick från utskrattat, hånat och utskällt till att kliva fram, vinna över Ukraina och Polen och ta oss till det efterlängtade VM som startar om bara några dagar.

Det är blågul segerglädje överallt. Det räcker så för att slå fast att svensk idrott seglat i rejäl och underbar medvind under denna första magiska halva av 2026.

Nu står vi inför den andra halvan och vad väntar där, förutom fotbolls-VM, fridrotts-EM och några mästerskap till?

Ni inser nog vart jag är på väg.

Till Aachen, ridsportens Mecka.

Till ett samlat ridsport-VM under en fest som pågår oavbrutet mellan den 11 och 23 augusti.

Drygt två månader kvar nu och det var faktiskt länge sedan jag såg fram emot ett ridsportmästerskap så mycket som årets. Sverige reser dit som dubbel regerande mästare (individuellt och lag) med med en gloria man sedan länge tappat och med världsryttare som sjunker som gråstenar på FEI-rankningen. Få lär räkna med Sverige, ingen lär tro på blågult guld och det är detta – kraften i att slå underifrån – som gör årets VM extra intressant för mig. Ingen har väl glömt Henrik von Eckermanns mörka ögon efter fiaskot i Versailles med King Edward? Han måste brinna av en revanschlust som knappt går att mäta. Samma sak med Peder, Wilma och även hos det gäng som fick känna på förra sommarens EM, där Sverige fick uppleva känslan av att plötsligt vara en blåbärsnation. Kan 2026-magin spilla över även på de svenska ryttarna? Varför inte?

Och apropå blågul 2026-magi ser jag själv tillbaka på två lite mindre men för min egen del stora stolta historiska händelser. När jag skrev senast var vi bara halvvägs in i Baltic Cup. LillyBelle och Rosie hade då, via en fin fjärdeplats, fått ge sig ut på ärevarv för första gången i en internationell tävling medan Angelo och Tom misslyckats rejält i sin inledande klass.

Vad som hände sedan?

Jo, LillyBelle och Rosie slog till i lördagens Lätt A och tog hem segern.

Angelo? Jo, efter en tung lördag följde han upp med en superrunda som första startande av 22 ekipage i Lätt B. 21 starter senare stod det klart att han och Tom hade noterat den allra snabbaste tiden.

Mina barn representerade officiellt Sverige, de vann varsin klass och fick lyssna till Du gamla du fria med vår vackra svenska flagga som digital fond och därefter leda varsitt ärevarv.

För mig är 2026 ett sportsligt magiskt år, både i det stora och i det lilla, och jag hoppas att magin fortsätter några månader till.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Den nyvakna sommaren välkomnar mig med en fredagsmorgon som erbjuder molnfri himmel och en lovande temperatur trots att klockan bara är 7.12. Om en timme ska jag bege mig ner till tävlingsområdet och göra mitt första av flera funktionärspass i serveringen på Abena Arena.

Vi är snart halvvägs in i årets Baltic Cup och med reservation för att allt kan hända fram till söndag var det länge sedan jag upplevde en skönare känsla kring en tävling. Baltic är många unga ryttares första möte med internationell tävlan och det märks så tydligt att alla på området märker det.

Den danska och norska flaggan vajar tillsammans med den vackra blågula svenska på de tillfälligt uppsatta stängerna längs banans ena långsida. Området är stängslat som om det handlade om ett konsertområde i samband med ett Bruce Springsteen-besök. FEI-delegater övervakar och ser till att allt sköts enligt reglementet. Folk från Svenska Ridsportförbundet finns närvarande, tar ut lag och kallar till möten. Lärdomarna av att navigera i FEI-appar, lägga in tempkurvor och lära sig att de flesta hästarna måste besiktigas redan under onsdagen kommer att vara viktiga inför nästa internationella tävlingsutmaning.

Auran av stortävling känns nästan övertydlig. Den är på alla sätt motsatsen till en vanlig hederlig inhemsk tävling, där du kan vakna en lördagsmorgon, känna tävlingssuget, ta en titt i TDB, efteranmäla dig och sedan rida fram mot hinder nummer 1 två timmar senare. Baltic är någonting annat. Jag gillar det och jag tror att många håller med mig. För oss är det också speciellt med ett meeting på hemmaplan, fem minuter från vår gård, där både Angelo och LillyBelle tillbringar nätterna i lastbilssängar på området.

Min roll under Baltic, förutom några funktionärspass i serveringen och de vanliga föräldrainsatserna bära, mocka och betala? Jo, jag tilldelades även ett uppdrag av LillyBelle ett par dagar före tävlingsstart: ”Fota mig med den riktiga kameran”.

Jag tackade förstås för förtroendet att bli LillyBelles privata fotograf, putsade till objektiven och började sedan dokumentera pimpandet av hästboxarna, förberedelser inför första start, framridning, framhoppning, tävlingsstart och prisutdelning.

För prisutdelning blev det direkt. LillyBelle och Rosie inledde årets Baltic Cup med en strålande fin Lätt A-runda i Small Tour C-ponny (även på namnet märks det att FEI är inblandat) som slutade med en fjärdeplats. Därför blir det mycket fokus på LillyBelle i veckans bildmaterial. Jag hoppas att bilderna förmedlar en känsla av både sommar, glädje, allvar och stortävling. Angelo var förresten inte nöjd med sin Balticdebut, men ett meeting är långt och i morgon kommer en första chans till revansch.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Karl Oskar Cup. Namnet klingar redan av nostalgi trots att den bara har dryga tiotalet år på nacken som ponnytävling.

Tävlingsformatet vänder sig till den debuterande åttaåriga nybörjaren och upp till den mer erfarne tonåringen och blev omedelbart en enorm succé när den för första gången slog upp portarna i augusti 2014. Den första upplagan var förlagd till grusparkeringen utanför Växjös imposanta idrottskomplex Arenastaden men redan år två gav politikerna klartecken för Karl Oskar Cup att inta Värendsvallen, Östers IF:s klassiska gamla huvudarena. När pandemin kom flyttades cupen till vår egen hemmabana, där den sedan dess arrangerats. Minnena är många och som sagt, nostalgin flödar redan när jag tänker tillbaka på hästar som hoppar på en anrik fotbollsplan.

Det som ligger bakom framgången är minst lika viktigt. Det stavas till stor del samarbete.

Vid tiden för Karl Oskar Cups tillkomst fanns det nämligen någonting i den här stan som gick under namnet Växjö ridsportallians. Det var en informell sammanslutning av Växjös fem ridklubbar: Växjöortens Fältrittklubb, Växjö Ridklubb, Lammhults Ridklubb, Theleborgs Ryttarsällskap och Braås Ponny- och Ridklubb.

Tillsammans förhandlade de fem klubbarna mot kommunen när det gällde bidrag och andra ersättningar – och även när det gällde tävlingsarrangemang. När alla hjälptes åt gick det att rodda ett helt nytt och våldsamt populärt arrangemang som Karl Oskar Cup, vilket alla tjänade på.

I dag finns inte ridsportalliansen kvar. En klubb, Theleborgs Ryttarsällskap, har dessutom hunnit gå i graven, men spåren efter alliansen och dess tänk lever kvar. Sedan några år tillbaka är Karl Oskar Cup ett samarrangemang mellan två av klubbarna (Växjöortens FK och Lammhults RK).

När jag för någon månad sedan i denna blogg skrev om LillyBelles dressyrdebut bar även tävlingen hon deltog i spår av det gamla allianstänket.

Växjö Ridklubb arrangerade tävlingen tillsammans med Norrvidinge Ryttarsällskap, en tränings- och tävlingsklubb i Växjö som inte driver någon egen anläggning. Tillsammans valde klubbarna att hyra in sig på Theleborgs Ryttarsällskaps anläggning, som efter konkursen ägs av Växjö kommun. Två klubbar går ihop och arrangerar en tävling på en anläggning som inte är deras men som passar bättre för ändamålet.

Perfekt.

Fler exempel på kreativa samarbeten var när Ljungby Ridklubb under våren blev hårt drabbat av det omskrivna virusutbrottet i spåren av tävlingar i Laholm och Kungsbacka. Flera tävlingar fick ställas in men en av dem – Aprilhoppet, med både Elitallsvenskan och Ridsportallsvenskan – avgjordes som planerat. Däremot inte i Ljungby utan här i Växjö, genom ett rent samarbete mellan två annars konkurrerande klubbar.

”Vi ses i Växjö – tillsammans gör vi det möjligt!” som Ljungby Ridklubb så träffande uttryckte det på sin hemsida.

Nu läser jag att tanken på allianser och samarbeten tar sig konkreta uttryck även på andra ställen i Ridsportsverige. Det senaste exemplet är i Dalarna och Västmanland där tre klubbar – Smedjebackens Ryttarsällskap, Ludvika Ryttarklubb och Fagersta Ridklubb – i dagarna ingått ett uttalat samarbete.

Under rubriken ”Tillsammans är vi starka” skriver Ludvika Ridklubb så fint i ett inlägg på sin Facebooksida att jag måste citera nästan allt:

Att jobba bara på ”sin egen kammare” är inte alltid lätt och därför har nu startskottet gått för @ludvikaridklubb @fagerstark och @smedjebackens_rs samarbete som vi har valt att kalla ”Treklövern”. Vi kommer som tre ridsportföreningar i och med detta samarbete kunna utbyta ideer, kunskap, material och utbildning och därigenom kunna utvecklas till att bli bättre och stabilare föreningar för våra fantastiska medlemmar. 
Redan till hösten kommer vi ha en gemensam kickoff för medlemmar i samtliga tre föreningarna för att skapa ännu mer samverkan och gemenskap. Tillsammans är vi starka!

Det här gillar jag. Treklövern är värd en stor tumme upp. Jag är säker på att det i hårt ansträngda ridklubbar går att hitta massor av synergieffekter. Tre är fler än en och tillsammans är tre väldigt mycket starkare än den enskilda klubben.

I lagidrotter, särskilt fotboll, är samarbeten över klubbgränser sedan många år vanligt förekommande, framför allt när det gäller mindre orter och små samhällen där utflyttningen påverkar verksamheten och antalet utövare negativt. Bara här i mina trakter vimlar det av dem: Rottne/Åby, Ryd/Urshult, Delary/Pjätteryd, Liatorp/Eneryda, Älmeboda/Linneryd, Grimslöv/Västra Torsås och Råstorp/Timsfors, för att bara nämna några.

Snedstrecksklubbar – kan det vara en väg att gå även för ridsporten?

Det är jag övertygad om.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ridsporten är fortfarande en liten fisk i en stor damm när det kommer till prispengar. Det summor vi kanske tycker är enorma – jag läser att årets Global Champions Tour lockar med bortåt 400 miljoner kronor i total prispott – står sig ganska slätt i jämförelse med de stora sporterna. Den klubb, av engelska Arsenal och franska Paris Saint Germain, som står som segrare i fotbollens Champions League-final den 30 maj går exempelvis därifrån med sisådär 1,5 miljarder kronor. För att få tanken att svindla ytterligare kan nämnas den totala prispotten i detta Uefas flaggskepp: 28 miljarder kronor.

Jag vet, det är som att jämföra äpplen med päron men jag gör det ändå. Det är nämligen inte den ekonomiska jämförelsen som är det primära i den här texten, utan någonting annat.

Nämligen den här frågan:

Vilken är hoppningens Champions League?

Det vill säga: Bakom mästerskapen där alla samlas som kring en lägereld (OS, VM och EM) – vilken är ledstjärnan på ridsportens tävlingshimmel?

Det som gjort fotbollen extra framgångsrik utöver sin enorma storlek som idrott är, just det, Champions League. Det är kring denna europacup allt kretsar varje säsong från sommarens kval, genom höstens gruppspel och under vårens slutspel. Visst finns det andra cuper (Europa League, Confederations Cup) men hierarkin är glasklar.

Först kommer Champions League.

Sedan kommer ingenting.

Sedan kommer resten.

På temat äpplen vs päron kan även nämnas att fotboll är en lagsport medan hoppning huvudsakligen är individuell. Vi kan konstatera att USA är en stormakt i ridsport men en väldigt liten aktör när det handlar om att sparka boll. Det gör att jämförelsen haltar ännu mer, men när det kommer till den punkt jag borrar i spelar det ingen roll.

För oavsett vilken sport du tillhör lovar jag dig att du som åskådare bär på en önskan: Du vill se de allra bästa göra upp om segern – även de år när du inte bjuds på något mästerskap.

Fotbollen löste problemet genom Champions League, där alla världens bästa spelare finns sedan länge.

Hockeyn har NHL, där alla världens bästa spelare funnits i alla tider.

Men vad har ridsporten?

Det är här det spretar lite.

Är det gamla hederliga världscupen som är den mysiga lägerelden?

Det borde det vara, men är alla de bästa med där?

Nej, det är snart mer regel än undantag att världscupen prioriteras bort till förmån för andra tourer och tävlingar för att samla FEI-poäng. Att Kent Farrington förra våren helt valde bort världscupfinalen och ändå blev ny världsetta någon månad senare kändes exempelvis väldigt märkligt.

Jag menar, det saknas knappast försök att skapa ett ridsportens Champions League. Jan Tops snodde ju namnet rakt av när han startade Global Champions League 2007 och ingen tar väl ta miste på hans avsikt: Det här ska bli den nya stora lägerelden.

Har det blivit så?

Nej, snarare har det blivit en liga där rekvisitan och de lyxiga tävlingsplatserna stulits från Formel 1 och kryddats med en rejäl bunt pengar som lockbete men där få, till skillnad från i Formel 1-cirkusen, bryr sig om vem som faktiskt vinner.

Under våren har en ny Champions League-wannabe aviserat sin ankomst: Premier Jumping League, en USA-satsning som dunkar in 300 miljoner dollar i potten med start redan våren 2027.

Det är ungefär 2,7 miljarder svenska kronor.

Nu börjar vi snacka, nu börjar wow-faktorn närma sig den nivå där det går att mäta sig även med de mest penningstinna sporterna.

Blir Premier Jumping League det som förstör allt eller blir det som PJL själva uttrycker det i sitt pressmeddelande en liga som ”definierar en ny era inom hoppningen”?

Jag vet inte.

Vi får se.

Jag unnar verkligen de hårt kämpande världsryttarna att tjäna mer pengar. Men jag vill se dem tävla mot varandra, alla de bästa i världen, och jag vill att hela ridsportvärlden intresserat ska titta på. Vi behöver en ny lägereld.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hockeyfansen drömmer om den under semestern när sommarsolen steker. Fotbollsfansen går och längtar efter den under det kalla råa vinterhalvåret. Trots att ridsporten inte har några fans i betydelsen nördar som planerar hela sitt liv efter ett lags matcher går även jag och längtar efter den.

Hemmapremiären.

Borta är bra men hemma är alltid bäst och när det äntligen är dags för den första tävlingen utomhus – ja, då känns det nästan som en högtidsdag.

Den högtidsdagen infann sig faktiskt på en riktig högtidsdag – första maj – då jag visserligen var i tjänst och först frotterade mig med mellan 5 000 och 6 000 löpare under det sedvanliga Växjöloppet.

När sista texten var skickad och femmans växel ilagd anlände jag precis lagom till att få se en bekant person i profil.

Angelo – på Tom.

Det var Lätt B och tidigare hade jag via Equipe nåtts av informationen att LillyBelle kvarten tidigare hade lagt beslag på segern i kategori C med Sigge – i hans allra första omhoppning. Ett gott omen, kände jag.

Nu fick jag se en superfin runda av Angelo och snart står även han där, nickar mot domartornet och sätter iväg på ett ärevarv.

Första maj, hemmapremiär, strålande sol och båda barnen vinner varsin klass.

Kan det ens bli bättre?

Ja, det skulle jag säga att det både kunde och blev.

När jag summerar helgen tänker jag dels på det icke-sportsliga, dels på de många väldigt fina rundorna vi bjöds på bland de 508 starterna i Spring Show, som meetinget heter. Bland det icke-sportsliga fanns kära återseenden och trevliga samtal med hästmänniskor man inte sett på ett tag. Aktiviteten i uteserveringen, smaken av årets första grillade burgare, Johan Hjertbergs bestämda domarröst i högtalarna, glädjens leende, besvikelsens tårar, filmande och fotande föräldrar, enastående outtröttliga funktionärer – ja, det kändes precis som en riktig hemmapremiär ska göra.

Lördagen och söndagen gjorde mig heller inte besviken.

Tvärtom känner jag mig otroligt stolt över mina barn när jag knattrar ner dessa bokstäver.

Angelo följde upp sin LB-runda med en ännu finare i LA, där belöningen dessutom blev en andraplats, och innan helgen var slut satte ekipaget ännu en LA-nolla, vilket gör att de nu har möjlighet att rida medelsvårt framöver.

LillyBelle?

Jag gissar att hon tillhörde de ryttare som var mest nöjd med sina ponnyer.

Hon LA-debuterade med Rosie, hade en litet pet i en i övrigt väldigt fint genomförd runda och tog snabb pet-revansch genom att nolla i avdelning B direkt efter. Flytet, det jämna tempot, distanserna – helheten fanns på plats.

För att inte tala om hur det gick för Sigge och LillyBelle under resten av meetinget. Jag börjar redan fundera på vad det ska bli av den hoppglade och ultrabusige sexåringen. Han är fortfarande lite omogen och vinglig men oj vad han älskar att hoppa. Det visade han först när han prickade in en kanonrunda i LA, avdelning B, trots att en bom föll till marken.

Det kändes så bra att de valde att prova på debut i medelsvår B direkt – och det såg inte ens svårt ut för honom. Sigge och LillyBelle nollade i medelsvår-debuten, och till på köpet i hemmapremiären!

Ibland känner man att det inte kan bli bättre.

Ibland är det bara gött.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Vad gör dig rädd?

Ormar, spindlar eller kanske höga höjder?

Öppna ytor, trånga ytor eller kanske bananer, som en före detta minister utvecklat fobi för?

Förutom höga höjder är ingenting ovan någonting som sätter skräck i mig. Men ibland när jag känner att jag behöver uppleva någonting riktigt ångestframkallande brukar jag göra en databassökning.

Det brukar räcka med att skriva ”ridklubb konkurs” eller ”ridklubb ekonomisk kris” för att sekunden senare ställas inför ett otäckt sökresultat.

Kära vänner, det går inte speciellt bra för vår sport. Att lusläsa de träffar som kommer upp i artikelsöken är minst sagt deprimerande. Jag undrar om det finns någon enda klubb i Sverige som har en skattkista på banken. Jag tvivlar faktiskt. Och eftersom det inte – hur gärna vi än vill – hjälper att blunda tillräckligt hårt för att få ett problem att försvinna tycker jag att hela ridsporten måste prata mer om hur vår sport mår.

Jag har flera gånger lyft ämnet här. Med risk för att låta tjatig gör jag det ännu en gång och det är nog heller inte sista gången, är jag rädd. I tisdags möttes jag av den här sorgliga Facebookposten från Ranarps Ridklubb:

”Hej alla, jag vill meddela den tråkiga nyheten att vi i styrelsen har blivit tvungna att fatta beslutet om nedläggning av Ranarps Ridklubb.

Jag vill tacka alla som varit verksamma under de 23(!) år som vi varit aktiva. Det är ändå länge för en liten, lantlig klubb. Har du bilder eller minnen så dela gärna med dig. Många har ridit har på ridskolan, och många ponnyer har passerat. Glöm inte heller våra fantastiskt duktiga ponnyekipage som tog ett suveränt SM-guld 2011.”

Ännu en klubb som ansett sig vara bortom räddning och från och med nu raderats från ridsportkartan. Jag läser även att Ale Jennylunds Ridklubb riskerar att gå samma öde till mötes redan till sommaren. I Ljungby, sex mil från där jag bor, slås det larm om dålig ekonomi och i Uddevalla längtar ridfolket tillbaka till den tid då Uddevalla Ridklubb existerade. Den gick i konkurs 2023. För att nu bara ta ett axplock, som man brukar säga.

Varför ridklubbarna har det tufft är ganska lätt att lista ut. Vem som helst kan räkna ut att en sport som inte tillhandahåller döda ting som fotbollar, innebandyklubbor och puckar utan driver dygnet runt-öppna hotell för jättelika djur drabbas hårdare än andra sporter när priserna stiger.

Så: Att identifiera orsaker är det enkla. Det svåra är att hitta en lösning. Den nu levande människa som gör det borde minst belönas med Nobelpriset, adlas och få en staty rest över sig. I väntan på den dagen behöver svensk ridsport skaffa en strategi. Jag vet vilken strategi som givet bristen på lösningar är den enda och bästa.

Sätt press på kommunerna.

Med det menar jag: Sätt ÄNNU mer press på kommunerna.

Det funkar nämligen.

Varför?

Jo, kommunerna har ett enormt dåligt samvete kring hur styvmoderligt de behandlat ridsporten genom åren.

De har bevisligen – om jag nu generaliserar lite – inte gjort mycket mer än att lappa och laga gamla slitna och mer eller mindre utdömda anläggningar från 1970-talet. Några brädor där, några nya boxar där, lite bidrag till ditt och datt men inte mer. De kroniskt eftersatta underhållen och den kroniska kommunala oviljan att ens tänka tanken att satsa på riktigt och BYGGA NYTT var ridsportens verklighet fram till för knappt tio år sedan.

Då hände något, nästan på en given signal. Jag vet inte varför men plötsligt började det pratas ridsport även bland politiker. Inför valet 2018 frågade vi på Smålandsposten samtliga partier vad de ville göra för idrotten generellt. Samtliga partier utom ett nämnde i sina svar specifikt ridsporten som den viktigaste sporten att satsa på. ”Nu är det ridsportens tur” löd det inofficiella mantrat.

Politik tar tid, det måste man ha respekt för, och några år senare skulle jag säga att det inte bara var snack från politikerna utan även en hel del verkstad. Växjö kommun har faktiskt låtit det regna miljoner över ridsporten den senaste femårsperioden. Jönköpings kommun har tagit det ett steg till genom att satsa vad är det… 150 miljoner (?) på ridklubbarna där och det finns fler exempel på kommuner som vaknat upp.

Den politiska viljan finns eftersom politikerna har ett enormt dåligt samvete. För tro inte annat än att de flesta av de politiker som sitter i kultur- och fritidsnämnder tvingats ut i verkligheten och genom studiebesök bevittnat hur det ser ut i random ridklubb. Halva syftet och hela poängen med sådana besök är att skapa ytterligare dåligt samvete. Att tjata ut fler politiker på ännu fler studiebesök bör ingå i strategin.

En annan given strategi är: Be om hjälp i tid. Vänta inte till konkursen knackar på dörren. Be om hjälp, spela på kommunernas dåliga samvete. Det finns nämligen en stor chans att du får hjälp.

I två, kanske tre, av exemplen ovan ser det hoppfullt ut.

• Ljungbys politiker lovar mer eller mindre att två nya ligghallar kommer att byggas, vilket underlättar arbetet och sparar personalkonstnader.

• Ale Jennylunds Ridklubb ligger nu i långt gångna diskussioner med Ale kommun där en tänkbar lösning är att kommunen köper de byggnader klubben äger för att säkra framtiden för verksamheten där.

• Det ser även ut att finnas visst hopp om en lite ljusare framtid i Uddevalla. Nu undersöker kommunen plötsligt möjligheterna att skaka liv i den anläggning som står tom efter konkursen för tre år sedan.

Kommunerna i Sverige vet att de gjort too little, to late för ridsporten.

För detta har de dåligt samvete och har väldigt svårt att motivera ett nej när en ridklubb ber om hjälp.

Utnyttja det i väntan på den frälsare som i framtiden ska få en staty rest efter sig.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det finns så otroligt mycket fint och unikt med ridsporten. Den är könsmixad, saknar helt åldersfixering och erbjuder tävling på så många olika nivåer att det finns någon nivå som passar alla. Den både erbjuder och kräver samspel med ett stort djur och med det följer ansvar och empati som ryttaren har med sig hela livet.

Nu saknar jag data och siffror men jag kan heller inte tänka mig att det finns någon annan idrott där föräldraengagemanget är större, räknat i antal timmar, än vad den är i ridsporten. Detta stärker även samspelet mellan förälder och barn. Dessutom innebär all den tid barnen lägger ner på sina hästar att det blir mindre tid över för att… tja, ränna på stan och kanske hitta på dumma saker.

Dessutom är ridsporten så mångfacetterad att jag helt säkert skulle missa någon disciplin om jag skulle försöka mig på att reda ut alla grenar som sticker ut från dess enorma träd av olika möjligheter till utövning. Det ger i sin tur upphov till att du stiftar bekantskap med nya tränings- och tävlingsformer. Ridsportens ”bucketlist” tar liksom aldrig slut och i helgen som gick var det dags för mig och för hela vår familj att bocka av ännu en liten milstolpe.

För första gången någonsin har jag nämligen sett ett av mina barn tävla i dressyr. Det handlar som ni vet nästan bara om hoppning hos oss, men då och då dyker det upp något nytt på repertoaren. För två år sedan var det pony equitation som var årets nyhet för mig och förra sommaren introducerades jag för Sugar Cup med den härliga terrängen. Och nu kan jag alltså även bocka av dressyr som ponnyförälder.

Dessutom bjöds jag på en hel del nostalgi när jag, mycket förvånad, fick höra vilken tävlingsplats som gällde för dagen: Theleborgs Ryttarsällskap, en Växjöklubb som gick i konkurs för ett par år sedan men vars fina moderna anläggning tagits över av kommunen. Genom kommunen har i sin tur Växjö Ridklubb, som knappast är känd som någon tävlingsförening, hyrt in sig på Theleborgs anläggning.

Ni som hängt med mig under hela den här bloggresan vet att jag skrivit en del om just Theleborgs Ryttarsällskap. Det var där barnen gick på ridskola, där de blev förälskade i olika ponnyer, där de hängde på pizzakvällar och spökaftnar och – när modet besegrade rädslan – sov över uppe på loftet under skolloven.

Minnena svämmade över och jag slogs ännu en gång av den plågsamma insikten att åren verkligen rusar iväg. Därför var det lite bitterljuvt att se denna ödeanläggning blomstra, om än bara för en dag. Men det blev en bra dag. En dag där jag för första gången fick se min dotter genomföra ett dressyrprogram i en officiell tävling, en Lätt B:1. Så här i efterhand kändes det extra skönt att inte bli alls så ohälsosamt nervös som jag och andra ponnyföräldrar alltid blir när vi ser våra telningar på en hästrygg.

Den som ökar sin kunskap ökar ju sin plåga, för att citera Bibeln, och som tur är gäller även det omvända: ”Ju mindre du vet, desto roligare har du”. Att titta på LillyBelles dressyrprogram var ju ingenting, eftersom jag omöjligt kan bedöma de små detaljerna som bara ett tränat öga kan upptäcka.

Det blev därför några extremt lugna minuter och därefter en väntan på resultatet. Det var i sig inte imponerande, men både LillyBelle och alla vi andra var väldigt nöjda, både med dagen, prestationen och inte mints för tävlingsplatsen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.