Ridlärarbloggen: Vår bästa vän

Vad jag trodde skulle bli en kortare hälsning, letade sig till att bli en egen berättelse. Efter ett okej från övriga i teamet; så blev det ett blogginlägg. 

Att leka och hänga med sina kompisar i hagen var det bästa Rollo visste. Det var svårt att tro att han var 22 år gammal, när han agerade fritidspedagog med sin mankhöjd på 184cm. 

När jag köpte Rollo av Linda sade hon att han alltid vill gå in från hagen klockan 14.00 varje dag. När knappt en vecka gått, insåg jag att de rutinerna hade Rollo nu skippat; han hade inte tid att komma in från hagen eftersom kompisarna var roligare.

Jag glömmer aldrig Rollos första gång i sin nya flock. Min lilla D-ponny Monty var självutnämnd chef i hagen och fast besluten om att tala om det för nykomlingen. Monty marscherade bestämt fram men stannade en bit ifrån och såg upp på Rollo; insåg att ”honom rår jag inte på”, vände och gick åt andra hållet. 

På riktigt, så vet jag inte hur vi ska ersätta Rollo. För det går inte. 

Hans sätt att vägleda otrygga unghästar, i både uppförande, hantering och ridning, har varit ovärderlig. En tydlig, rättvis och trygg individ; men samtidigt väldigt känslig, vänlig och alltid nära till humor.

Och ska jag vara ärlig så var han inte bara fritidspedagog åt hästarna i stallet. Han vägledde även oss människor. 

Det var inte självklart att jag skulle köpa en nästan 20 år gammal häst, men han blev ändå vår nya familjemedlem.

”Jag tror inte du förstår, Lollo”, sade Linda. ”Den här hästen är speciell.”

Vi har varit rädda om vår Rollo, haft ett noga planerat upplägg och foderstat samt alltid frågat vår häst vad han behöver. 

Det han har gett tillbaka till oss är ärevarv på hopptävlingar, agerat lagkamrat i dressyrallsvenskan och lärt sina ryttare hur man tekniskt förbättrar sin ridning. 

Rollo var speciell för oss men extra speciell var han för den ryttare som red honom mest. 

En ryttare som med sin fina inställning aldrig har något negativt att säga om någon häst och alltid utgår ifrån vad hon som ryttare behöver göra för att hästen ska få det så bra som möjligt. Hennes första ridpass på Rollo var mest att hon prövade sig fram, men snart förstod jag att hon hittade ett samspel med honom som är omöjligt för andra att kopiera.

Jag vet inte vem som haft det största privileget; Rollo som hade henne, hon som hade Rollo eller jag som stod bredvid och fick följa vad de gjorde för varandra. 

Vi är ledsna, men framförallt väldigt glada över att han gjort hovavtryck på vår stallplan. Vår resa slutade tidigare än vad vi ville och vi är fortfarande i chock.

Tack bästa Rollo. Vi är många som kommer sakna stunderna med dig.

Ofta möter jag ungdomar som säger att de så gärna vill det här; satsa på hästar och ridning. 

”Du får vara beredd på att lägga ned hårt jobb”, säger jag.

.”Jag är motiverad”, får jag till svar. 

”Det kommer ta mycket tid och ibland vara jobbigt.”

”Inga problem.”

Föräldern berättar hur otroligt intresserad ungdomen är av hästar och väldigt ambitiös; har en drivkraft utöver det vanliga. Plötsligt inser jag att det som föräldern baserar sina ord på är antalet timmar som barnet lägger på att kolla hästar på Instagram och YouTube. 

”Om din tonåring har ett stort intresse”, brukar jag svara. ”Så kommer du inte behöva berätta det för mig, jag kommer se det.”

De hästmänniskor som är typ 20 år äldre än mig suckar och säger att ungdomarna inte hänger i stallet längre, på samma sätt de gjorde förr.

Mitt svar blir att jo, det gör de visst. Tills jag inser att anledningen till att det är så är för att jag bokat tid med ungdomarna. 

Med ens inser jag att jag haft fel när jag svarat mina äldre kollegor. 

Och om inte jag har bokat träff i stallet med dem, så har ungdomarna bokat träff med varandra i stallet. 

”Det är viktigt att min dotter får rida i samma grupp som sina kompisar”, meddelar ibland föräldrar till mig.

Jag själv har aldrig haft det behovet under min uppväxt i stallet; hästarna har alltid lockat mer än annat.

Föräldrar och ungdomar meddelar mig att de önskar mer utveckling men inte har råd att rida fler gånger i veckan eller att de kört fast med sin egen häst. 

”Lägg tid på att se andra rida, sitt på läktaren och titta på träningar.”

Till svar får jag en oförstående blick.

Jag lyfter fram möjligheten att följa med på träning eller hjälpa till på tävling. 

”Vi skulle gärna vilja men du vet; skolan tar tid, andra intressen och tid med familjen.”

Jag tänker då på alla ungdomar som hittat tiden trots skola, andra intressen och familj.

Tyvärr är svaret; hästungdomar skapas av tiden de investerar i stallet.

Jag brukar ofta tänka att idag, mer än tio år efter avslutad ridlärarutbildning, så skulle jag vilja göra ridlärarutbildningen igen. Idag skulle jag ha helt nya ögon att se och ta in de saker jag lärde mig då. Jag skulle också veta starkare idag, vad jag behöver mest. 

Jag undrar ibland vad vår roll som ridlärare är. Var börjar och slutar vårt ansvar? Vilka förväntningar har andra på oss?

Var börjar och slutar vårt ansvar? Vilka förväntningar har andra på oss?

Det kan omöjligt vara så att jag är ensam om att känna mig otillräcklig i min roll.

När våra elever upplever att vi slutar leverera, då flyger de vidare. Sedan möter vi ridlärare andra yrkesutövare i hästbranschen som säger att de nyblivna hästägarna saknar grundkunskaper och inte är redo för uppgiften. 

Den bollen kommer tillbaka till oss, ridlärarna, som introducerat dessa till världen av häst och ridning. 

På ridskolan ser vi i personalen ofta tillbaka på oss själva. När våra elever brister i till exempel galoppfattningar eller hästkunskap, så är det vi som har missat i att förbereda dem. Då brukar vi lägga om strategin och snart se resultatet i förändringarna vi gör.

Praktikanter eller grön extrapersonal, är än så länge inte uppe i ett högt tempo att kunna utföra arbetsuppgifter i. De behöver vår guidning i vad de ska titta efter för att se att hästen är frisk eller veta hur de ska planera en arbetsdag. 

Mina chefer brukar belysa att oavsett om det är elever, praktikanter eller extrapersonal; så är det viktigt att vi utbildar dem eftersom de är framtiden för hästar och ridsport. De är våra efterträdare. 

Mina elever bokar hopplektion och förväntar sig att hoppa hinder. Eller dressyrlektion och vill ha en ridupplevelse. Någonstans här behöver jag kombinera det med att det är djur vi jobbar med och att där ligger största delen av mitt ansvar.

Mina arbetsdagar går åt till att se hästen jag jobbar med, lyssna på den och vara en del av dens upplevelse. Jag vill få mina elever att tänka detsamma. 

Kommer jag lyckas? Är det en omöjlig uppgift? Kanske kommer jag inte nå fram till alla elever?

Förra veckan kom en ung elev fram till mig under sin ridlektion och sa:

”Lollo, nu rör sig ponnyn på det där sättet som han brukar när han börjar känna sig trött. Jag vill inte att han ska bete sig så men jag kan ju inte bli arg på honom för han visar ju bara vad han känner. Hur ska jag göra istället?”

Där och då tänkte jag; det här är framtidens hästmänniskor som jag jobbar med. Mina efterträdare.

”Lollo, ibland behöver man kolla så att alla är med på tåget”, sade Jossan. ”Ibland står liksom några kvar på perrongen medan du redan är framme vid nästa station.”

Att arbeta med hästar innebär inte bara timmarna i sadeln och tiden i stallet. Det innebär också att arbeta i team; oavsett hur ensamt jobbet ibland känns.

Vare dig det är jag och hovslagaren, jag och eleverna eller jag och min tränare så är det ständigt olika former av samarbeten. 

Ibland flyter det på, ibland inte. När kommunikation krockar, ser jag det som en möjlighet till att lära mig mer.

Jag ifrågasätter ofta mina egna brister, men inser att jag redan är på väg att utveckla dem eftersom att jag reflekterar.

Till exempel kan så är jag själv redan klar i min tanke över olika beslut när mottagaren av beslutet tar det som en som en överraskning. 

”Ibland lär man sig mest av de personerna man minst förväntade det av”, hörde jag nyligen i en intervju. Jag inser att det stämmer; om vi är öppna för att se fler perspektiv. 

Jag tror att vissa i min omgivning kan tycka att jag ställer höga krav på dem, när jag egentligen ställer störst krav på mig själv.

Förra veckan såg jag John Ricketts arbeta några hästar och han visade hur han ger beröm till hästen även när det inte blir helt rätt. 

”Den får beröm även när den försöker”, sade han.

Det kan vara så att jag ibland har förväntningar på andra personer som de inte har förmåga att leva upp till. Men jag får ge beröm när jag ser att de försöker, samt öva på att se när de försöker.

En av mina hästar visar en osäkerhet i olika situationer och går då upp i energi. Jag arbetar med att vägleda den i hur energin kan riktas rätt istället. 

Jag inser att detsamma gäller andra i min omgivning. Man kan ha otur i hur man uttrycker sig eller någon pratar illa om någon annan på grund av låg självkänsla. 

Det går att vägleda energierna till bättre saker och det går att hjälpa till att hitta bättre uttryck. 

Jag har inte facit för allt, men är tacksam över att fortsätta utveckla mig själv med teamet omkring mig.

/Lollo

En kompis till mig, Therese Lindqvist, skrev häromdagen en text som hon delade med sig av:

”En annan verklighet från en helt vanlig hästmänniska.

Jag är outbildad stödassistent på ett LSS-boende i Falu kommun. Efter 19 års erfarenhet i min nuvarande tjänst där jag började som timvikarie ser min lön ut som den gör. Jag arbetar idag 70 %, men månadslönen som står på min lönespecifikation är densamma som ska räcka till allt: boende, bil, försäkringar, mat, telefon, min son och elräkningar som inte direkt blivit billigare.

Parallellt med mitt kommunala jobb har jag alltid arbetat med hästar. Det är så jag har kunnat finansiera mitt hästintresse. Jag har inga sponsorer. Det dimper inte ner en ny sadel eller ett par exklusiva bett i brevlådan. Jag köper mitt strö själv. Jag betalar mina transporter själv. Precis som många andra.

När jag scrollar i sociala medier möts jag ofta av dyr utrustning, sponsrade produkter och en bild av hästsporten som kostar mycket. Träns för 2 500 kronor. Vintertäcken för 4 000. Ni kan ju göra matematiken själv, det finns inte en möjlighet att ha råd med detta.

Nyligen behövde jag sälja en av mina hästar, vilket innebar att jag behövde en ny sadel som passade. För att ha råd med en sadel fick jag sälja två. Värdet låg på 42 000 kronor och det anses ändå vara en “relativt billig” ny sadel. Idag står jag utan dressyrsadel igen, för jag har helt enkelt inte råd med en till.

Jag köper begagnat. Jag letar reor. Jag väljer det billigaste alternativet och får väldigt mycket kläder skänkt till mig som jag använder. Ibland får jag vända i dörren när jag ens kikar in på vissa utrustningssidor.

Vad vill jag säga med detta?

Inte att jag är missnöjd med mitt liv eller missunnsam någon annan. Jag älskar mitt liv. Jag är stolt över det jag och min familj har slitit för och fortsätter slita för. Dyrare utrustning gör mig inte till en bättre ryttare. Men jag vill lyfta något som jag tror att många känner: klyftan inom hästsporten känns större än någonsin.

Det är normalt att prioritera elräkningen före ett nytt schabrak.

På sociala medier syns ofta en livsstil som inte är verklighet för majoriteten. Jag vill tro – och är ganska säker på – att vi är många “vanliga Svenssons” som inte har möjlighet att handla utrustning för de här summorna. 

Barn och ungdomar påverkas. De ser det senaste, det dyraste, det som marknadsförs som “måste-ha”. Men det är inte verkligheten för de flesta av oss. Och det är viktigt att säga det högt: det är normalt att inte ha råd. Det är normalt att köpa begagnat. Det är normalt att prioritera elräkningen före ett nytt schabrak.

Jag önskar att fler verkligheter får ta plats. Hästsporten behöver synas mer för oss som inte har en stor plånbok. Framför allt för att öka förståelsen för våra barn och ungdomar. Vi tillhör hästsporten ändå!”

Telefonen ringde och jag förstod snabbt att det var de som jag väntade möte med.

”Hej Lollo, vi är på parkeringen nu!”
”Toppen, jag kommer strax!”

Jag skulle bara tömma skottkärran först. Jag halkade inte, men det gjorde skottkärran. Rakt ned i gödselcontainern.

Jag diskuterade snabbt med mig själv. Jag kan inte låta skottkärran ligga kvar där, för mötet kanske tar en timme. 

Man skulle kunna hoppas att det var en normalstor skottkärra, men denna var av size storlek större. Man skulle kunna hoppas att gödselcontainern var full, men den var i det närmaste tom.

Hur kommer jag ned i containern? Hur får jag upp kärran? Och hur kommer jag upp ur containern? Och hinner jag på typ två minuter, så de andra inte behöver vänta för länge?

Jag skuttade ned efter skottkärran, lutade den mot kanten, klättrade uppför kärran, stod på kanten och skulle dra upp kärran med mig. Det gick bra, men så tappade jag ned kärran igen. Skuttade ned i containern en gång till och upprepade samma procedur.

Samtidigt så hann jag gå igenom ganska många saker i mitt huvud. 

Det här med att ta sig upp ur en gödselcontainer med en skottkärra på snabbast tid, skulle kunna vara en tävlingsgren i TV-programmet ”Farmen”. Jag hade varit snabbast av alla. 

Skillnaden mellan att vara en hästtjej och nån slags ninja kändes hårfin. Tur att inte min skyddsombuds-kompis Diddi såg mig.

Skillnaden mellan att vara en hästtjej och nån slags ninja kändes hårfin.

Avsutten träning för ryttare är ju ett aktuellt ämne. Men det här borde ju kunna ersätta timmar på gymmet?

Hoppas inte jag kommer till mötet täckt i gödsel. Undrar hur många fler motgångar jag orkar ta just idag.

Till sist var jag och skottkärran uppe ur containern. Jag torkade bort svetten ur pannan och försökte andas normalt igen. Bara att gå vidare till nästa ”att göra” på listan.

Så nästa gång ni tycker jag är tre minuter sen till ett möte, då vet ni varför. 

”Det blir väl skönt att få en lugn fredagskväll.”

Ja, det tänkte jag också. Åka hem, göra det sista i stallet och sedan ta det lugnt.

Innan jag hunnit åka hem från jobbet får jag meddelanden om att min häst som är konvalescent blivit sämre. Efter oro fram och tillbaka, bollande med veterinär och min familj, så åkte vi in till kliniken under fredagskvällen.

Vi har ungefär en timme att köra dit, vilket är långt enligt många men väldigt nära om man jämför med övriga häst-Sverige…

Väl på plats, var min häst plötsligt på tå och skulle visa upp sig för veterinär med tillhörande tre veterinärstudenter. ”Han mådde sämre hemma”, fick jag övertyga dem om.

På vägen till kliniken var jag övertygad om att prognosen var väldigt dålig. Trots det, åkte vi hem med en piggare häst och fortsätta medicineringen hemma. Om jag bara köpt mig mer tid eller om hästen blir återställd, återstår att se.

På vägen till kliniken var jag övertygad om att prognosen var väldigt dålig. Trots det åkte vi hem med en piggare häst.

Hemma igen sent på kvällen; några timmars sömn innan det var dags att lasta till tävling. Två av mina ryttare skulle rida deras första tävling för året och vi hade långt att åka.

Först till start var vårt äldre SWB-sto Lyck-Anne som idag är vår fina läromästare till ungdomarna. Under förra året har Lyck-Anne haft en del rehab och uppbyggande jobb, så det blev inte så mycket tävling. 

Nu travade hon runt på framridningen, utomhus i snö, med höga knälyft och ett ansiktsuttryck som strålade av glädje. Lika lycklig blev hon att få startsignal och sedan taktade hon ut efter att ha hoppat felfritt.

”Lollo, hon kändes jätteglad när hon gick i mål!” sade ryttaren. 

På tävlingen sprang jag på en tjej som många år tidigare köpt en häst av min familj. Jag har tidigare skrivit ett blogginlägg om hur det känns lätt att sälja när det är rätt köpare, trots att det kändes som en bit av mig gick sönder när hästen flyttade ifrån oss.

Jag hade inte hört så mycket efter köpet och hur det gått för dem, men hon berättade att hästen levt många år hos dem innan han akut fick tas bort i tarmvred. Även fast hästen idag inte längre finns, känner jag stor lycka i att han fick ett för-alltid-hem med mycket kärlek och ett liv anpassat för honom. Precis som jag önskat det skulle bli. 

Min nästa ryttare gick in och startade sin debut på ponnyn hon rider. Min coachning till henne blev; lita på din känsla och dina beslut du tar för de stämmer. 

Debut blev dubbelnolla och vinst. 

Lång resa hem, frusna tår men framförallt var vi alla väldigt glada över lyckade rundor.

Jag hann kort reflektera över hur mycket som hinner hända på ett enda dygn; elever på lektion som får aha-upplevelser, en häst jag är nära på att förlora, en häst som återuppstått på tävlingsbanan, en saknad häst jag minns med kärlek och en ponny som lotsas fint runt debutbanan av sin ryttare. Och framförallt tänker jag på alla timmar som ligger bakom detta dygn.

Dels de anläggningar jag själv vistas på, men även åker och besöker på olika sätt, är en del av Ridsport-Sverige. Oavsett hur lätt eller svårt det är att ta sig dit, med eller utan kommunala färdmedel, så blir varje anläggning i sig isolerad. 

På varje anläggning vistas ett antal personer. Oftast en mindre del som är där nästintill all sin vakna tid, några spenderar all sin fritid där och en tredjedel kommer dit regelbundet ett fåtal timmar. 

De som fördelar sin tid på många anläggningar blir oftast svagt insatta i respektive verksamhet. Och de som ser sitt liv på en anläggning som en livsstil får sällan inblick i hur det fungerar hos andra. 

Hästföretagare och anläggningar knegar på, sneglar åt varandras håll utan att veta om man är kollegor eller konkurrenter. Samtidigt som nätverksträffar fyller på med energi och inspiration. 

Hästföretagare och anläggningar knegar på, sneglar åt varandras håll utan att veta om man är kollegor eller konkurrenter.

Kan vi arbeta smartare; ihop istället för isolerat?

Varje hästanläggning blir som en egen ö. De unga och vuxna som vill lära sig samlas där; oavsett om det är ridskola, turridning eller privat träningsanläggning.

Det finns frågor att ställa till oss själva, som kommer leda till att vi stärker ridsporten framåt:

• De som leder anläggningen; vilken ambition och målsättning har de? Vart vill de? Och vad är deras bakgrund? 
• Vilka förebilder finns på anläggningen? De som lär sig; vilken ridning och horsemanship har de tillgång till att se?
• Vilken kultur vill anläggningen ha? Hur bygger man kulturen? Arbeta för inkludering, öka engagemang och klargöra vad som är ok eller inte. 

Det går att se alla dessa anläggningar som öar. Det är lätt att bli ofrivilligt isolerad, även om det inte måste vara så.

Det krävs lite arbete från mig själv för att inte bli en isolerad ö utan istället forma ögrupper. 

Viktiga frågor jag ställer till mig själv är:

• Hur ser min omvärldsanalys ut?
• Hur går jag tillgång till information utifrån som jag behöver?
• Kan jag ifrågasätta mina sanningar; måste jag göra som jag alltid har gjort?

Det är klart vi kan rikta våra ögon utåt, bjuda in och tillsammans dela varför vi just väljer hästar som livsstil. 

En kompis till mig hade bestämt sig för att minsann granska att bostadsrättsföreningens styrelse skötte sig och inte gjorde några fel.

”Men om du vill lägga tid på att granska dem, kan du inte istället erbjuda dig att vara med i styrelsen och hjälpa till?”
”Nej vet du vad”, fick jag till svar. ”Min fritid är alldeles för dyrbar för att lägga tid på sånt.”

Jag minns det samtalet och tänker ibland tillbaka på det. Som till exempel idag när jag skrittade av min häst; besviken på att jag inte kunde ge den bättre ridning.

Funderingar kring vad som saknas i min förmåga eller kanske i utrustningsväg. När jag inte har någon att bolla med så får jag själv försöka hitta vad i träningsväg det behövs mer av. Min största svårighet är att prioritera mitt eget ridande och ge mig själv bra förutsättningar; samtidigt som stall och gård ska skötas ihop med familjen. Sy ihop vardagen med häst, jobb och elever.

Många gånger har jag kommit på mig själv med att hamna i situationer. En hästägare bekymrad över sin skadade häst, någon som kört fast med sitt hästsläp i ett träd eller ett barns ponny som vägrar röra sig med ryttare på ryggen.

”Klart jag kan hjälpa dig”, hör jag mig själv säga när jag egentligen inte har tid. Det finns någon konstant vilja att hellre hitta lösningar än problem. 

I ett försök att planera hur jag ska fördela min tid så lyfte jag upp frågan att det ibland saknas information till tävlingar eller propositioner. En arrangör svarade mig att många tävlingar saknar tillräckligt med hjälp. 

Jag skulle vilja ta över stafettpinnen som Stockholms äldsta funktionär när jag känner mig klar med mitt eget tävlande. 

Från ett annat håll önskades det att jag lyfte upp ämnet till debatt, men mitt svar blev att ridsporten behöver istället mer att vi hjälps åt.

De senaste tre helgerna har jag varit på tävling och jag vet inte om andra lägger märke till samma saker som jag.

Förutom de ideella funktionärerna som förgyller tillvaron på tävling med att bjuda på tacobuffé, glatt ropa in ekipage till banan eller hjälpa mig parkera min bil så finns det andra som möjliggör att jag kan tävla.

En dressyrdomare som egentligen hade behövt stanna hemma och kurera sig ville ge ryttarna chansen att genomföra sina starter. En banbyggare som jag träffar typ varje helg är en av Stockholms äldsta funktionärer och han stod som hinderpersonal när jag startade eftersom det saknades medhjälpare.  

Tänk att de här personerna, ideellt eller ej, ägnar sina lediga helger åt att ge mig den här möjligheten? De är mina superhjältar och tills den dag jag blir som dem, superhjälte på heltid, försöker jag vara deras medhjälpare så ofta jag kan.

Tänk att de här personerna, ideellt eller ej, ägnar sina lediga helger åt att ge mig den här möjligheten?

Jag tänker på att det behövs mer hjälp för att hålla liv i tävlingarna och jag ser mig själv bli en superhjälte i framtiden. Jag skulle vilja ta över stafettpinnen som Stockholms äldsta funktionär när jag känner mig klar med mitt eget tävlande. 

Samtidigt så tänker jag att jag inte behöver känna mig otillräcklig; jag får inte glömma bort att jag har en viktig roll.

Jag vägleder ung som gammal in i ridsporten, hjälper ovana föräldrar, försöker lotsa hästarnas första vingliga steg in på banan. Och jag tänker över vem i ridsporten jag vill vara; den som ser på, pekar ut felen eller som försöker göra skillnad där den står.

”När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå.”

Efter mellandagar och julhelger så är planeringen för 2026 igång. Ponnyteamet har just nu elva hästar i stallet att jobba med. 

Vår arbetsmyra Lyckan, som nu fyllt 20 år men med sin outtömliga energi är en riktig pantertant. Jag känner tacksamhet för alla gånger hon hjälper mina elever bli till bättre ryttare. 

Rollo på 184 cm fyller 22 år nu och känns som han bara blir yngre. Pålitligare häst finns nog inte och hans förmåga att vägleda yngre och nya hästar är en stor tillgång för oss.

Det är nog svårt för andra att förstå hur viktig Cajsa är för mig. Vi utbyter så mycket kommunikation bara i att se på varandra och hon säger aldrig nej till att gå till jobbet. Jag tror att hon trivs med sin tillvaro hos oss. 

Vi fick börja med en ”never-ending” tappsko-problematik när Bubben flyttade hem till oss. Långa perioder av att det kändes omöjligt att hålla igång träningen (tappskor, överskottsenergi, slagit i ett ben när han busade) men nu känns det äntligen som vi hittat rätt stig. Vi är överlyckliga över att Bubben nu är ridhäst istället för vår hamster.

Sissi är en ponny som, liksom våra andra hästar som flyttat in, vi behövt hitta rätt upplägg till. Det tar mellan ett halvår och två år för en nyinflyttad häst innan rutinerna sitter. Och då är det inte hästen som ska komma in i rutinerna; nej det tar så lång tid för oss människor att hitta rutinerna för hästen. Det känns jätteroligt att ha en så fin ponny i stallet att jobba med. 

Det tar mellan ett halvår och två år för en nyinflyttad häst innan rutinerna sitter.

Stella är Sissis lillasyster, precis fyllt fyra år. Jag tycker det är otroligt hur de yngsta hästarna alltid lär mig mest och gör mig till en bättre hästmänniska. De hästar som flyttar hit i samma ålder som Stella skapar man tajtare relationer med 

Lilleman flyttade hit för mindre än ett år sedan och vi försöker fortfarande hitta rätt i upplägg och vardag. En väldigt följsam häst att arbeta med som hela tiden arbetet små signaler. 

Världens bästa Monty, säger de andra i teamet om vår ponny som vägleder alla möjliga ryttare in i ridsportens värld. Jag hävdar att han är vår känsligaste häst; som alltid ställer upp. 

”Galoppera tills han blir trött” fungerar dåligt som taktik på vår ponny Sockan. Han slutar aldrig galoppera och säger aldrig nej, så det gäller att alltid hitta sättet att arbeta ihop med honom.

Cally är en ponny som flyttade hit i höstas. Het, känslig och genomsnäll. Visar väldigt tydligt när man har hennes förtroende, då litar hon helhjärtat på sin människa. 

Uppladdningen för fälttävlanssäsongen är redan i gång med Lizzie. Jag vill ju förvalta mina hästar och hoppas att jag jobbar i rätt riktning. Men facit får vi inte förrän efteråt.