Analys: ”Ingenting kan ersätta det fysiska mötet”

Visst var det lite efter-pandemi-känsla vid årets Breeders Trophy i hoppning. Det var inte lika mycket folk, inte lika mycket utställare och inte heller någon elitfölsauktion, som före pandemin.

Men ändå kändes det hur de som var på plats i Flyinge hade längtat efter att mötas, och hur angeläget det är för sport och avel att ha en naturlig arena för detta. Från pressläktaren såg jag rakt ner mot podiet hur ryttare, uppfödare och hästägare minglade runt med varandra, snackade, skrattade och diskuterade.

Jag kände av den hjärtliga stämningen bland dem som var konkurrenter om topplaceringarna ute vid framridningen när pristagarna pimpades inför prisutdelningarna. Stora leenden, hjärtliga gratulationer och kanske också en innerlig lycka över att allt så sakta börjar återgå till något som liknar tillvaron före pandemin.

Förra året var Breeders utan publik vilket gav en helt annorlunda känsla, nästan lite högtidligt. Men också en känsla av tacksamhet att det ändå blev ett Breeders. Och vi har kanhända lärt oss hur mycket det går att göra och genomföra digitalt. Men ingenting kan ersätta det fysiska mötet.

Efter vad jag snappade upp både här och där kommer vi att få höra om flera försäljningar av SWB-hästar utomlands. Affärer som förmodligen inte hade skett via en datorskärm, utan av att köparen kan komma nära sitt tilltänkta objekt och spontansnacka med säljaren.

Vikten av att sport och avel möts kan inte nog betonas för bådas utvecklings skull. Det är inget nytt, men påminnelsen om det blev stark under Breeders-dagarna.

*****************************************************

Jag brukar bli mest imponerad av 4-åringarna på Breeders. Men i år är det de 7-åriga finalhästarna i hoppning som har etsat sig kvar på näthinnan. Så mycket proffsig ridning och så kapabla hästar som också representerade många olika typer av hopphästar. Extra roligt är att flera av dem också var i final som 6-åringar och inte har försvunnit på vägen mot vuxenlivet.

Visst gjordes det ett och annat misstag som får sättas på (o)erfarenhetskontot, men bandesignern Peter Lundström hade lyckats skapa en bana som både sållade fram en värdig vinnare och gav hela startfältet av unga hästar möjlighet att få en rytmisk och utbildande runda. Jag tror inte någon av de fyrbenta finalisterna lämnade banan med en dålig känsla, utan tvärtom med en känsla av att de hade gjort något bra, att deras ryttare var nöjd och att de hade lärt sig något för framtiden. Jag är övertygad om att vi kommer att se mer av flera av dem i framtiden i större och svårare sammanhang.

Det svenska Breederssystemet passar måhända inte alla hästar, men det lyckas ändå vaska fram några av framtidens stjärnor.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 18/2021.