Annette Fransén Iacobaeus om sitt liv med hästar

– Jag blev hästbiten på allvar som 8-åring, med hjälp av två kompisar i Stockholm, där jag är född, berättar Annette Fransén Iacobaeus om hur det hela började. 

De flesta känner säkert igen henne från domaruppdrag – här hemma på nationella tävlingar och unghästchampionat, utomlands i världscupfinaler och mästerskap. Hon är en av Sveriges två femstjärniga dressyrdomare.

Började på häst
Det blev start på stor häst på Östermalms ridskola för henne, men sedan fick hon byta till Ella Winblad von Walters ridskola där de hade ponnyer.
– Jag har faktiskt varit hästtokig längre än så, jag ville upp på ryggen på allt i hästväg redan när jag var 1,5 år.
– Min tävlingsdebut var en historia i sig. Jag blev trea i min första tävling på fyra vägringar i en klubbhoppning Lätt D på hästen Bussan; segraren hade bara två vägringar.

Med gotlandsrusset Tirol gick det bättre, han var Annette Fransén Iacobaeus födelsedagspresent på 13-årsdagen.
– Vi vann skånska mästerskapen i hoppning, till alla skåningars förtret.
– Förr gick vi snabbt över till stor häst och för mig, då 15 år gammal, blev det ett verkligt svårt fullblod som hette Jolly Jinks. Vi tävlade hoppning upp till 1,50 nationellt, det kallades medelsvår A då. Vi red även fälttävlan Msv B och dressyr upp till S:t Georges. Det var en mycket speciell dam, det gick knappt att träna, ibland inte att rida fram, men väl inne på hoppbanan hade vi inga problem.

Annette Fransén Iacobaeus började tidigt rida stor häst och tävlade högt upp i klasserna. Foto: Privat

– Jag red mycket fullblod på sportloven och somrarna i ett galoppstall i Norge, från tio års ålder tills jag blev 15. Hade det inte varit för det retliga att jag behövde åka hem till skolan hade det blivit start i riktiga löp också. Min Jolly Jinks kom från det här stallet.

Sysslade med allt i hästväg
– Under min uppväxt sysslade jag med allt i hästväg utom trav. Vi red alla discipliner på den tiden, ofta med kombinationstävlingar på samma dag, väldigt roligt och bra träning. Jag har kört häst en hel del men aldrig sysslat med travsport, jag vill inte vara bakom en häst utan sitta på.

Annette Fransén Iacobeaus har hoppat nationellt upp till 1,50. Foto: Krister Lindh

Det blev mest hoppning de här första åren. Efter Jolly köpte hon Marocko av Göran Casparsson.
– Vi startade svår klass i hoppning och han skolades så småningom om till dressyr och gick upp till Intermediaire II.
– Allt ändrades 1976 när jag skadade knäet svårt i skidbacken. Den hästen jag hade då, Tutanchamon, krävde att jag placerade honom perfekt fram till hindret och själv inte tvekade. Efter skidolyckan fungerade det bara så där, så det fick vara.

– Min fina dressyrhäst Poseidon vann Rikskvalitetstävlan totalt och i hoppning som 4-åring. Jag fick köpa honom som 5-åring, som dressyrhäst. Men innan dressyrkarriären tog fart deltog vi till och med i en höjdhoppstävling i Vittskövle. Han hoppade hur bra som helst och vi vann.
– ”Posse” var min klart lysande stjärna i dressyren. Jag kuskade Europa runt med bil och trailer. Det blev många resor till Danmark, Holland, Tyskland, bland annat sex gånger i Rotterdam, tre gånger i Donaueschingen, EM i Wien 1981, Rom, Lipica och mycket mer.

Poseidon och Annette. 

Major Lindgren kom in i bilden
Den första ryttarinfluensen var alltså tant Ella – känd i hela Sverige och en av Annettes första ridlärare. Sedan kom majoren in i bilden – den legendariske Anders Lindgren som kanske inspirerat och influerat henne mest av alla under de tidiga åren.
– Jag red för honom tre gånger i veckan innan skolan började under fem år, tidiga tider innan hans arbete började. Det var oerhört värdefullt.
– När jag flyttat till Skåne 1973, med hästar och min mamma, till gården Hästhagen utanför Stehag, red jag två år för Yngve Viebke, det ordnade Anders Lindgren. Sedan flyttade han själv ner till Skåne och då började jag träna för honom igen.

– Poseidon var inte rolig då, stor och lite istadig, inte det minsta trevlig. Jag behövde hjälp både med att rida och att sitta upp ibland. Sedan var Anders Lindgren med om en olycka och jag fick leta ny tränare.
Valet föll på Hermann Duckeck i Danmark, där Annette tränade i fyra år.
– Men innan dess hade jag startat upp en mindre ridskola på Hästhagen och även Hästhagens Ryttarförening, som ju fortfarande är mycket aktiv.

Hade hästarna i Danmark
Under fyra år stod en eller två av hennes hästar i danska Holte hos Duckeck.
– Jag åkte dit tidigt på morgonen för att vara klar och tillbaka i Lund för studier på universitetet lagom till lunch. Sedan hem på kvällen för att rida ett par hästar till.

Annette Fransén Iacobaeus får utlopp för sitt hästintresse genom att döma dressyr. Foto: Kim C Lundin

Efter studenten 1969 började Annette på Stockholms universitet, men bytte efter ett drygt år till lärarhögskolan i Uppsala.
– 1973 var jag färdig lågstadielärare och arbetade med det i tre år. Sedan började jag, mest på kul, läsa psykologi på Lunds universitet. Det blev sex år och fil kand-examen och därefter forskarutbildning.
– Det var aldrig min grej att rida på heltid, jag tränade och tävlade mycket men alltid parallelt med studier eller arbete.

Fick tjänst som psykolog
Det blev ny ordning på det mesta när Annette fick en tjänst som psykolog på Värnpliktskontoret i Kristianstad 1982.
– Det passade mig perfekt för det var en halvtidstjänst och jag kunde rida på eftermiddagarna, det rullade på i hela 18 år.

År 2000 började hon arbeta för Försvarets huvudkontor i Stockholm och sysslade bara med officersrekrytering.
– Jag älskade mitt jobb men det blev väldigt mycket resande. När min mamma fick en stor stroke, slutade jag mer eller mindre att arbeta. Det var helt nödvändigt att ta hand om henne här hemma på Marsvinsholm.

– Den sista hästen blev Trolé, som jag älskade djupt och innerligt, kanske den bästa häst jag haft, så fin. När han dog 2010 slutade jag rida, slutade jobba och satsade mer på mina domaruppdrag.

Saknar du då inte ridningen som varit en så stor del av ditt liv, alltid?
– Det gör jag ganska ofta. Jag får förslag från folk som tycker jag kan komma och rida hos dem. Men det lockar inte att bara sitta upp och rida ut eller så. Visst gillade jag att tävla men det var aldrig huvudsaken. Min stora passion var alltid att utbilda hästarna, att ta dem uppåt i klasserna, processen med att utveckla varje individ. Därför frestar det inte att rida när jag inte har min egen häst. Det är inte lockande att rida andras hästar, jag vill se framåt, jobba långsiktigt.
– Nu får jag utlopp för mitt intresse som tränare och som domare.

Det här är en kompletterande text till ett reportage om  Annette Fransén Iacobaeus i Ridsport nr 14/2017.