Idag handlar inlägget om en väldigt speciell häst, Finja S. Hon var född 2001, e. Farian – Salvano. ca 165-167cm.
Året var 2009. Vi såg en film som Marcus Westergren hade lagt upp, på en häst vi föll pladask för. Vi skulle bara ha henne. Hon var inte till salu, men jag gissar på att min mor tjatade ordentligt och tillslut fick vi provrida.
Minns inte provridningen helt, men jag minns att jag vart kär. Vilken HÄST. Det sa Marcus med, han tyckte mycket om Finja. Otroligt nog slutade det med att vi fick köpa henne. Ett speciellt sto med otrolig power och mycket humör, till en 15-åring.
Det gick bra i början, men på den tiden var jag ganska fyrkantig i mitt sätt att se på ridning, jag ville ändra för mycket och tyckte att mitt sätt var det enda rätta. Vi hoppade lite 110-120 cm klasser. Det gick bra, jag hade stor respekt för Finja och var glad varje gång jag red henne. Det var en fantastisk häst. Men jag envisades med att rida henne lite väl bestämt på backen, och hon blev argare och argare.
Här är en film från en 130 cm klass i Gävle från 2010.
Här har hon börjat bråka med mig. Jag var stundtals osäker men älskade verkligen hästen. Här någonstans så lämnade vi henne till Marcus för tävling och träning en period. Det gick jättebra, här är en film från när de hoppar 145 cm!
Men vi höll på. Vi tog tillbaka henne, det gick bra i perioder. Här är en klass från 2012 där hästen hoppar HELT fantastiskt. Men som man kunde se även i filmen från Gävle ovan så var det lite svårt att hoppa av stort. Såhär i efterhand ser jag ju otroligt tydligt att jag inte har någon koll på hästen, men jag var lite rädd för henne. Jag kunde inte hålla mig kall och kunde inte hitta de där knapparna som fick henne lyhörd och ärligt framåt.
Det var i grund och botten en väldigt okomplicerad häst, varje gång Marcus fick rida henne igen så gick det helt problemfritt. Jag krånglade till det i kombination med att hon skrämt mig och antagligen kände av det. Hemma så kunde vi inte rida ut, hon fick spelet ett par gånger i samband med det och skrämde mig, hon sprang in i en ladugårdsdörr en gång så jag slog i knäet ordentligt och blev skrämd. Och när man är rädd så är man inte kapabel till någon vettig handling i sadeln.
Vi tränade mycket uppe på Jumpclub. Ibland gick det bra, ibland inte alls. Lotta Björe sa till mig en gång att det nog inte var en bra häst för mig. Det var under en träning då hon bara sparkade och sparkade och sparkade. Då förstod jag inte alls, eller, visst förstod jag men jag tyckte inte att det var roligt att höra, såklart. Men visst hade hon rätt.
Jag ångrar i efterhand att vi tränade så mycket. Det var bra tränare och det var ingen som sa något dumt, men det var ingen häst som passade för dessa träningar. Det var ingen häst man skulle sitta och träna skänkelvikningar på eller sitta och travhoppa och göra halter efteråt. Det var en häst som skulle galoppera i skogen, gymnastikhoppa ibland och sen bara skutta och tävla. Det skulle inte varit svårare än så. 2012 debuterade jag 145 cm. Vilken häst det var.
Man ser så tydligt vart det brister. Jag får inte ihop henne tillräckligt för att skapa tryck, och får istället öka farten. Här tror jag det handlade om minnen, hur mycket hon bråkat med mig och att jag inte vågade ställa dom kraven på henne. Jag slets ständigt mellan att vilja försöka göra som Marcus kunde göra men utan att bli rädd.
2013 gick det inte alls. Jag var på Jumpclub någon gång och vi kom inte över ett kryss, det gick inte.
Hemma gick det bra, hon hoppade som vanligt fantastiskt men var osäker i sig själv och desto mer osäker med mig. Hon var väldigt brunstig, vilket vi trodde kunde bidra till en del av hennes tjurigheter. Vi opererade bort hennes äggstockar, tyvärr utan resultat. Här är en film när vi hoppar lite större hemma.
Jag tror 2013 var vårat sista år tillsammans. Vi ”gav tillbaka” henne till Marcus som tävlade henne och sedan sålde henne.
Missförstå mig rätt, jag hade otroligt roligt med Finja. Vi vann flera 140 cm klasser och många lägre klasser. Så i perioder gick det väldigt bra och vi kunde prestera på banan. Men det fanns alltid en liten osäkerhet med henne som aldrig försvann.
Jag lärde mig mycket men jag fick även en del problem med osäkerhet. Det tog ett par år att komma ifrån och reparera.
Finja är för mig en tråkig historia, som visar på vad okunskap kan leda till. Det spelar ingen roll hur många träningar du åker på om du inte får hjälp att hitta rätt upplägg hemma. Jag ångrar som sagt att jag åkte och tränade, de flesta tränare sa att man skulle rida henne framåt, sparka till henne osv. Hade jag haft henne idag hade det kanske inte varit samma historia, vem vet. Sista åren med henne var jag egentligen ganska duktig, gjorde ett relativt bra jobb, men som jag skrivit innan så fanns osäkerheten kvar och det satte stopp. Jag gav henne nog inte utrymme nog att slappna av och vara glad. Det var hela tiden ”framåt framåt” som gällde, och det leder oftast bara bakåt.
Jag hade önskat att vi tagit mer hjälp av en person, en person som kunde hjälpa mig hitta ett bra koncept och som kunde ha lite koll. Nu blev det olika tränare. Vi fick ju jättemycket hjälp av Marcus men vi bor långt ifrån honom och hur gärna jag än ville så kunde jag nog inte rida som honom, han har långa ben och många års mer erfarenhet. Kanske var det där det krashade, att jag försökte rida som någon annan.
Vet inte. Jag lärde mig mycket i alla fall, jag fick stor respekt för hur fel det kan gå och fick även ett driv om att lära mig jobba med olika typer av hästar.
Avslutar med en film där hon var mer pigg och glad än jättearg!
Följ Ridsport på