Eriks blogg: ”Jag har köpt min allra första …”

Då var det tisdag igen och detta betyder bloggdags i vanlig ordning. 

Veckan som gått eller rättare sagt onsdag kväll till söndag lunch har spenderats i Billdal för tävling med Nisse, Selma och Nina. Och de skötte sig hur bra som helst allihopa!

Torsdagen började med kval till ATG Riders League i en 135 cm klass och den klassen började redan klockan halv nio och jag hade start med Nina direkt i början av klassen, så det var att vara uppe med tuppen som gällde. Men det var mödan värt för Nina hoppade en stålande fin runda felfritt och blev placerad. Även Nisse startade i den klassen och var lite spänd så det blev ett nedslag och en volt, sånt som händer och det var bara att ta nya tag. Senare på eftermiddagen startade även Selma, detta i en 130 cm klass och hon var pigg som en mört men hoppade ändå otroligt fint. Vi fick ett nedslag på sista hindret men det spelar inte så stor roll då känslan var super. 

På fredagen hoppade bara Nisse och Selma då Nina kvalat till ATG heaten på lördagen, men Nisse och Selma startade i alla fall i den avslutande 135 cm klassen för dagen. Selma var först ut och då var piggheten lite mer kontrollerad av mig och vi hoppade runt en fantastiskt fin felfri runda, man får ju inte glömma att hon bara är sju år också, men gör större klasser så himla bra nu. Nisse ville inte vara sämre han och dessutom inte när det längre inte var så läskigt i tävlingsridhuset heller. Det resulterade i en felfri och snabb runda vilket gav oss en sjätte plats i den nästan åttio starter stora klassen, så kul!

På lördagen var det som sagt sedan dags för Nina i ATG Riders League heat klassen. Det var den största och svåraste klassen både Nina själv gjort men också för oss tillsammans. Men som hon gjorde det och därför är jag så glad som ni ser att jag är på bilden nedan, trots att vi fick ett nedslag.

Om ni läst mina bloggar nu det här senaste året så har jag ibland tagit upp detta med att göra den sk ”resan” med en häst och att denna ”resan” oftast är det man gläds åt mest än de där själva framgångarna man får och når. Och så är fallet med Nina, jag fick henne hem till mig för snart ett år sedan. En då otroligt introvert tjej med nerverna utanpå och som var rädd och spänd inför det mesta.

Att komma för fort fram till henne, röra huvudet, vända i spolspilta, uppsittning, mötesskygghet och överhuvudtaget väldigt spänd och het i ridningen – allt detta var något som i början kännetecknade Nina. Som många som känt mig ett tag vet så älskar jag att ”ta mig an” hästar som är lite speciella och nerviga och även fast jag inte är så duktig att klappa mig själv på axeln så måste jag även säga att just det är något som jag är hyfsat duktig på. 

Jag har lagt väldigt mycket tid på Nina då jag både från första början fastnade för henne för den hon var och är men också för att jag alltid känt att det finns en riktigt fin häst ”där under”. I början kunde det vara handla om att man borstade på henne en extra gång om dagen. Sen med denna typen av hästar så gillar jag att rida ut mycket, speciellt till en början när man vill att de ska slappna av och tycka att det där med ridning och att ha en ryttare på ryggen är riktigt kul och inte ska förknippas med ett stressmoment.

Sen med hästar som kan vara spända vid uppsittning som Nina också var så tycker jag det är bäst att hitta en plats där dem är riktigt trygga och bara börja där, i Ninas fall var det precis utanför stalldörren, då hade jag en medhjälpare alltid som bara stod vid sidan och höll i henne lite lätt. Sen tog jag sakta fram pallen som jag sedan ställde mig på, tog tid på mig att bara stå vid sidan om henne, klappade på henne och på sadeln.

Därefter satt jag sakta foten i stigbygeln och tog själva upphoppet steg för steg sakta. När hon blev trygg i det och på den platsen kunde jag sedan förflytta mig mer och mer för varje dag jag satt upp. Ungefär eller exakt så som man börjar med unga hästar vid uppsittningsmomentet.

I den ”vanliga” ridningen eller som man så fint brukar kalla det, ”trim-ridningen” så blev hon ofta hetare och hetare och mer och mer stressad ju längre man red och därför skrittade jag väldigt länge i början på passen och sedan travade och galopperade jag inte så himla länge istället. Allt för att skapa så mycket trygghet och lugn som bara möjligt. 

Sedan kom vi till hoppningen efter ett tag. Där var och är hon otroligt försiktig och i och med detta och vad jag ovan beskrivit så började jag med väldigt låga hinder. Vår första start ihop var en 100 cm klass och sedan har vi sakta men säkert jobbat oss tillsammans upp i klasserna i takt med att vi också utvecklats ihop med det vardagliga att bara handskas med varandra men också i den vanliga ridningen.

Och just därför när vi som i lördags ställdes inför det svåraste och största vi gjort ihop än så länge och gjorde det så otroligt bra med endast en liten tå på en bom så kan man vara sådär glad som jag är på bilden ovan, även fast man inte vunnit eller hoppat felfritt.

Och det är för att resan vi gjort ihop betyder så otroligt mycket för mig och jag är så otroligt stolt och glad över fina fantastiska Nina för den utvecklingen hon gjort och för att hon varit och är så tillförlitlig mot mig men också ambitiös och arbetsvillig. På söndagen gjorde vi sedan med den härliga känslan debut i 140 cm och även det på ett fantastiskt sätt med ett litet nedslag i omhoppningen. Framtiden är så ljus för denna magiskt fina tjej med alla kvaliteter och egenskaper man söker och vill ha i en häst. 

Sen var det ju det där med cliffhanger som jag nämnde allra sist i förra veckans blogg. Och vad kan det vara, jo att jag, lilla Erik faktiskt deläger Nina sen ett par dagar tillbaka. Som den första hästen jag någonsin haft en del i eller ägt. Och det är jag sååå glad och tacksam över. Och tack även till Agneta Tegner som fött upp fina Nina och som ägt henne hela livet och nu låter mig vara en del av henne på riktigt! Wow!!! För er som undrar heter Nina på riktigt Namibia Z och är ett nio årigt sto efter Numero Uno – Cardento – Cortez. 

I söndagens 140 cm klass hoppade även Selma runt en riktigt fin runda med ett nedslag och Nissemannen smällde till med ännu en snabb och felfri runda som gav en fin placering. 

Nu väntar träning för gudfar Rolf-Göran Bengtsson på Flyinge kungsgård i dagarna två med fina Kaffe och sedan någon tävlingsstart i Skabersjö till helgen.

Vi synes och höres allihopa!

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare

Som jag nämnde i förra veckans blogg så skulle jag egentligen ha varit i Belgien och tävlat förra helgen med Nina, men ibland vill ödet (eller i det här fallet lilla hästlastbilen) något annat… På vägen dit valde den helt enkelt att säga upp sig, och istället för en tävlingshelg fick vi fokusera på att bara ta oss hem igen. Så himla tråkigt, men inget att göra åt ju. Allt ska ju inte gå på en räls alltid och det vet ju speciellt alla vi med häst tänker jag haha. 

Istället har jag ridit och jobbat på hemma, med fullt fokus på helgens tävling i Flyinge. Alla sex hästar ska hoppa, och det ska bli riktigt kul! Planen är att få till bra rundor och ge hästarna en bra start på säsongen. De flesta ska också steppa upp och hoppa ett par centimeter högre än vad vi gjort på tävling än så länge och det ska bli både kul och spännande!

En annan höjdpunkt den här veckan var att jag igår var på Bollerups Naturbruksgymnasium och höll ett litet föredrag om mig själv, min verksamhet, lite om min min karriär och allt annat jag brukar skriva om här i bloggen. Det var verkligen så roligt! Det var längesen man stod inför en publik och pratade, men det var kul att få dela med mig av min resa och att det var så många engagerade elever som ställde frågor. Vi satt kvar hur länge som helst i matsalen och fortsatte prata – så inspirerande även för mig!

Nu laddar vi för en spännande helg i Flyinge. Jag uppdaterar nästa vecka med tävlingsresultat – vi hörs då!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Det är så många fina människor som kommer fram när jag är ute på tävlingar och frågar om hur jag mår. Det betyder så mycket att ni bryr er, att man tar sig tid att fråga och verkligen lyssnar. Det är så fint och snällt, och till er vill jag bara säga – tack.

Och jag mår mycket bättre nu. Jag har hittat en trygghet i att vara hemma, nära mina nära och kära. Det ger mig en stabil grund, en plats där jag kan landa samla kraft och bara få vara mig själv. Men min panikångest är något jag fortfarande lever med, något jag lär mig hantera lite bättre för varje dag försöker jag se det som. 

Det kommer återfall ibland, men de är inte lika starka eller lika ofta som förr. Jag försöker utmana mig själv, ta mig an situationer som jag på förhand tycker är lite jobbiga. Det är inte alltid lätt, men jag märker att det gör skillnad faktiskt.

En sak jag verkligen har lärt mig är att uppskatta de stunder då jag bara mår bra och har kul. Förut tog jag dem nästan för givet, men nu vet jag att de är värdefulla. Jag försöker verkligen ta in dem, vara tacksam och vara i de situationerna fullt ut.

På tävlingsfronten har det också hänt en del! Kjell, Nina, Bulan och Margit gjorde sin debut på banan i Helsingborg och skötte sig riktigt fint. Det är alltid speciellt att känna hästarna prestera och vara taggade och trivas i tävlingsmiljön.

Nu väntar nästa äventyr – en resa till Belgien med Nina för att tävla över helgen. Det ska bli så spännande! Jag ser verkligen fram emot att se vad vi kan göra tillsammans där, hon känns super fräsch och redo! 

Tack för att ni följer med på min resa, både inom sporten och livet.

/Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Nu är tävlingssäsongen igång och jag har gjort mina första starter för året tillsammans med Zizzi och Sheila. Det känns fantastiskt att vara tillbaka på banan och dessutom med så fina resultat!

Zizzi presterade riktigt bra första klassen, vilket resulterade i en tredjeplacering. I andra klassen fick jag inte till den gamla goda känslan vi hade för ett par månader sedan och som i första klassen. Hon blev lite för försiktig och tog inte för sig så som hon brukar. Hon är verkligen ingen lätt häst att rida och jag tror bara vi behöver mer tid, träning och ett par mindre tävlingsrundor innan vi kommer tillbaka till gammal god form igen! Världens mest älskade Zizzan. 

Sheila däremot fortsätter att överraska mig på ett helt otroligt sätt. Hon hoppade felfritt både i 120 cm och i sin debut på 130 cm! Det är svårt att beskriva hur mycket hon har utvecklats på så kort tid – hon känns bara bättre och bättre för varje gång jag rider henne och tävlar. Den här resan med henne känns otroligt spännande, och jag kan knappt vänta på att se vad framtiden har att erbjuda.

En av de verkligen största och coolaste känslorna för mig är att se hur hästarna först växer i självförtroende och sedan prestation. 

Samtidigt som jag är tacksam för en fin start på året kan jag inte låta bli att reflektera över en annan nyhet som nått oss nyligen. Ännu en ryttare på hög nivå har blivit anmäld för att ha varit hård mot en eller flera hästar. Det är en nyhet som lämnar en bitter eftersmak och en påminnelse om att vi inom hästsporten verkar ha en bit kvar att gå när det gäller att sätta hästarnas välmående i första rummet. En bransch under granskning – dags för förändring?

Det är dags att vi rannsakar oss själva, både som individer och som sport. Vi måste ställa oss frågan: Hur kan vi arbeta för att skapa en bättre kultur? En kultur där hästens välbefinnande ALLTID går först och där vi som ryttare bär ett ännu större ansvar för att föregå med gott exempel.

För mig handlar det inte om att döma de som begår misstag, utan om att hitta lösningar för att förhindra att det händer från början. Hur utbildar vi framtida ryttare och tränare? Hur stärker vi kommunikationen kring vad som är acceptabelt och vad som inte är det? Och hur skapar vi en miljö där man vågar säga ifrån när man ser något som inte är okej?

Det här är frågor vi alla borde fundera på, oavsett om vi är ryttare, tränare, hästägare, förälder, domare eller tävlingsarrangörer. Det är bara tillsammans vi kan göra skillnad – för våra hästars skull.

Vad tänker ni? Hur ska vi ta oss an den här frågan och skapa en förändring som håller i längden? Kommentera gärna era tankar, jag vill gärna höra vad ni tycker.

// Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare

Nu i helgen drar tävlingssäsongen äntligen igång, och jag kunde inte vara mer taggad! Sheila och Zizzi är redo efter allt vinterjobb och jag ser verkligen fram emot att se vad vi kan åstadkomma tillsammans den här säsongen.

Känslan av att äntligen få komma ut på tävlingsbanan och visa vad vi har jobbat för är något alldeles speciellt. Nu är det dags, och det ska bli så kul att få kicka igång säsongen med just Zizzan och Sheila. Resten av gänget gör sina första starter nästa helg i Helsingborg är tanken.

Samtidigt som jag ser fram emot tävlingssäsongen har den senaste tiden också varit känslosam på ett helt annat plan. Min älskade mormor gick bort för några veckor sedan. Hon har haft MS sjukdom under många år, och trots att vi alla visste att hon var sjuk så är det svårt att förbereda sig på att någon så betydelsefull lämnar.

I helgen var jag och familjen i Sundsvall för att gå på hennes begravning. Det blev en tung, men också fin stund att få ta avsked och minnas henne tillsammans med familjen. Hon var en sådan viktig del av mitt liv även fast hon bodde hundra mil norrut, och jag är tacksam för alla stunder vi fick ihop.

Det får mig också att tänka på hur viktigt det är att höra av sig till våra äldre, till de som kanske inte alltid kan eller orkar ta initiativet själva. Jag har ändå försökt vara bra på det – ringa, skicka filmer från när jag tränar och tävlar och så vidare – men i efterhand känner jag ändå att jag kunde ha gjort mer. Och jag tror att vi är många som känner så i stunder som dessa men också skulle kunna bli lite bättre på det faktiskt. Det betyder så mycket, både för dem men också för oss själva såklart.

Livet är skört, och ibland påminns man om att det gäller att ta vara på det vi har medan vi har det.

Så även om tankarna är både högt och lågt i veckans blogg så ser jag fram emot att tävlingssäsongen drar igång. Jag vet att mormor hade velat att jag gör det jag älskar och jag ska försöka vara snabbast även om jag bara hoppar avdelning B för det var något hon och morfar alltid sa när man ringde efter en tävling. ”Du hade ju en riktigt bra tid!”, haha! 

Ta hand om er och era nära.

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

En vecka har gått och höjdpunkten var i söndags, för det var en riktigt bra dag! Jag var och tränade med två av mina fantastiska hästar på öppen bana, och de hoppade verkligen jättefint, ”Bulan” Belgravia och ”Kjell” Limonchello. Det är sådana här stunder som påminner mig om varför jag älskar det jag gör – att få arbeta med hästarna, se deras utveckling och känna att vi tar steg framåt tillsammans.

Jag känner mig så tacksam för att jag har möjligheten att driva mitt eget företag och jobba med dessa underbara hästar varje dag. Det är verkligen ett privilegium att få skapa min egen vardag, fylla den med hårt arbete, drömmar och ambitioner. Men det är inte bara resultaten som spelar roll – för mig handlar det nästan mer om resan.

Att jobba hårt lönar sig, men det är i varje liten framgång, varje träningspass där vi blir lite bättre, som den riktiga glädjen ligger. Det är så inspirerande att se hästarna utvecklas, hitta självförtroende och styrka, och veta att vi gör den här resan tillsammans. Det är just den processen som driver och motiverar mig – känslan av att vi tillsammans ständigt blir ett bättre team.

Jag vill också påminna mig själv, och kanske även er, om att det är så viktigt att njuta av vägen dit vi är på väg. Resultat i tävlingar eller prestationer är förstås fantastiska, men det är allt arbete vi lägger ner längs vägen som betyder mest. Det är där vi lär oss, växer och bygger bandet med våra hästar.

Så, idag är jag fylld av tacksamhet – för hästarna, för möjligheten att göra det jag älskar och för alla lärdomar som resan ger mig. Jag ser fram emot fler dagar som i söndags och fortsätter jobba mot våra mål, steg för steg.

Kanske lite klyschigt blogginlägg, men är det inte så otroligt sant? Ibland tror jag att man bara måste stanna upp i vardagen och inse vad man är stolt, glad och tacksam över!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Efter en lugnare men intensiv träningsperiod under jul- och nyårshelgerna börjar vi äntligen känna spänningen inför den kommande tävlingssäsongen! Att ha haft möjligheten att verkligen fokusera på hästarna, finslipa detaljer och bygga upp både form och samspel har varit ovärderligt. Nu känns vi ännu mer redo att sätta allt detta på prov på tävlingsbanan.

Under de senaste veckorna har jag och hästarna arbetat med allt från grundarbete till mer specifika moment beroende på hästarnas behov och de uppsatta målen man har för varje individ. Det har varit fantastiskt att se utvecklingen – stora som små framsteg som vi nu bär med oss in i tävlingsåret. Julen, mellandagarna och nyår har fått gå i hästarnas tecken, med mysiga dagar i stallet, planerade träningspass och tid att verkligen ge varje individ den uppmärksamhet de förtjänar.

Nyåret markerar alltid en nystart för mig, och det är något speciellt med känslan av ett helt nytt tävlingsår framför sig. Vilka banor och arenor ska vi få och välja att rida på? Vilka utmaningar ska vi möta? Och framför allt, hur långt kan vi nå med allt hårt arbete som redan lagts ner? Det är frågor man längtar efter att få svar på. Jag gillar verkligen det här med nytt år och nystart, det motiverar och driver mig faktiskt och jag tycker om att sätta upp både små som stora mål att jobba emot.

Jag har också passat på att tänka, visualisera och sätta upp mål för säsongen – både små, realistiska delmål och de där större drömmarna som motiverar en varje dag. Jag försöker få en härlig blandning av ambition och ödmjukhet i det, där hästarnas välmående såklart alltid står i centrum.

Nu väntar de sista förberedelserna innan det är dags att lasta och bege oss till årets första tävling. Oavsett resultat ser jag fram emot att njuta av resan, att vi ska lära oss längs vägen och fortsätta stärka banden mellan mig och mina hästar. För i slutändan är det samarbetet och glädjen vi delar med våra fyrbenta vänner som betyder allra mest, eller hur?

Och jag ser så mycket fram emot att dela säsongen med er – både här på bloggen och kanske ute på tävlingsbanorna. Nu kör vi!

Kram på er allihop!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Nyårsafton och årets absolut sista blogg.

Jag har haft en fantastisk jul som började med en sväng till sambons familj i Dalarna för att sedan fortsätta med min familj här nere i Skåne. Så otroligt mysigt och välbehövligt att få små mikropauser ibland för att hitta på annat. Hästarna har fått lite ledig tid över denna sk. ”juleperiod” men har sedan lite mer än en vecka nu kommit igång igen och nu jobbar vi på med lite vinterträning innan säsongen drar igång ett par veckor in i januari. Och så spännande det ska bli och vart år 2025 ska ta oss!

En annan rolig sak som jag tänkte jag kunde dela med mig av är att inom en snar framtid kommer ni kunna se mig i TV rutan en snabb vända. Spännande…. 😉
Efter min blogg som jag skrev angående min psykiska ohälsa och erfarenheterna av det så snappade SVT upp det och utifrån det blev det en heldag men inspelning för mig och deras filmteam. Det var väldigt nervöst och speciellt men det ska bli otroligt roligt att få se slutresultatet ihop med alla er andra.

Jag har de senaste dagarna sett två saker som fångat mitt intresse och som jag tänkte ta upp och prata lite om här i slutet på årets sista bloggen.

Det första är det fina och välskrivna inlägg som fd. landslagsryttaren Helena Persson skrev i sina sociala medier häromdagen. Hon tar där upp och skriver sina egna tankar om hur ridsporten förändrats över åren och hur många ryttare och familjer i dagens ridsportsamhälle både går lite fort fram men inte heller är så bra på att lära sig av sina misstag eller inte vill lära sig alls faktiskt känns det som.

Hon tar även upp i sitt inlägg att förr var inte aveln så långt kommen som den är idag och att hästarna förr i tiden inte var alls lika naturligt duktiga talanger. Utan att man jobbade med dem genom träning och gymnastiserades och på så sätt fick en snabbare, mer försiktig och konkurrenskraftig häst. Det jag tyckte var bra sagt med detta är att jag själv märker av det så mycket när folk hör av sig till mig och letar häst. De vill gärna ha en häst från sju till tolv år, med ren röntgen, gå på tygeln själv, snäll i allt, inte riva, inte stanna och ha minst tre år av bra resultat bakom sig. Och jag glömde, helst inte kosta en förmögenhet.

Jag försöker mitt bästa med att hjälpa kunden i fråga alltid såklart men samtidigt skulle denna människa, familj eller ryttare istället behöva lägga pengarna på både träning med den häst dem mest troligt har hemma i stallet som är ”för dålig” men de skulle också behöva en och annan kurs i lära om häst överhuvudtaget.

Nä jag säger inte att jag själv, Erik som skriver, har gjort allt rätt på min väg dit jag är idag men mycket av att jag fått en fantastisk grund genom min familj och nära släkt så har jag ändå kunnat ta mig så pass långt med många olika hästar.

Och nä, jag är inte sur eller bitter men någonstans måste vi ändra på denna utveckling som finns och sker i sporten och de som just nu är ”up and coming” för fortsätter det på samma sätt så kan det vara förödande för ridsporten och sporten i och med att det redan ser ut som det gör för oss idag…

Jag tyckte Helena även avslutade bloggen otroligt fint och delar den här nedan, hon skriver citat ”Jag som amatör köper gladeligen en fin färg o en superb pensel o målar. Det blir superfint!!! Ett tag. Sen spricker färgen o flagnar för att inte underarbetet är ordentligt gjort. Då är det jobbigt att börja om o göra rätt, jag ger upp!
Ett proffs hade slipat o spacklat innan målning(=grundarbete), för att denne vet vad det ger i slutänden, ett långsiktigt o hållbart resultat! Man kan välja fel färg, ingen fara, målar över med en annan tills man är nöjd. Det kallas att söka perfektion, det man letar efter. Och det är möjligt för att underarbetet är gediget o grundligt gjort. Det är därför de bästa är så fängslade o motiverade av grundarbetet, vad det än gäller.”

Nu till min andra spaning. En gladare sådan. Nämligen Erika Lickhammer – Van Helmonds ”genombrott” igår med hennes helt magiskt fina egenuppfödda Comme Tessa VHL. Visst ser vi alla och tänker ”WOW vilken häst!!!” och det gör jag också men jag säger minst lika mycket WOW på både Erikas ridning såklart men det jag mest tänker på är hur stort föredöme hon är med hur hon tagit fram och gjort hästen till vad den är idag. Jag tycker det är så otroligt roligt och inspirerande att se hur hon långsamt matchat Tessa till att nu helt redo och färdig för uppgiften komma in i världscup och hoppa en femstjärnig 160 cm klass så otroligt lätt. Här snackar vi både horse- men också sportmanship utan dess like! Helt magiskt roligt och vad man unnar Erika all framgång och hennes fantastiska häst. Det ska bli så spännande att se Erika och Tessa på de ännu större arenorna under det kommande året!

Kanske skulle vi behöva en svensk egen version av nederländska NOP som försäkrar att ryttarna får behålla sina fina hästar i sitt stall. Så att vi får behålla hästar som Tessa i vårt landslag och att det inte blir som för t.ex Emma Emanuelsson och hennes Canbella Blue PS som såldes för ett par månader sedan. Vi vill ju fortsätta vara högst upp på pallen som vi varit de sista åren!!! Eller vad tycker ni?

Kram på er allihopa och GOTT NYTT ÅR!!!!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare

Då var det bloggdags igen och nu blir det äntligen lite tävlingsuppdatering.

Jag måste faktiskt bara börja även veckans blogg med att tacka för det fortsatt otroligt fina mottagandet av bloggen jag skrev för två veckor sedan. Det är helt otroligt vilka fina människor det finns där ute och jag blir så tacksam och glad när ni hör av er och skriver. I början på förra veckan skrev Sydsvenskan en fantastisk artikel om bloggen och idag har jag spelat in en längre intervju som kommer att synas på TV inom snar framtid. Ja, det är verkligen fantastiskt hur bloggen tagits emot och jag är helt överväldigad. Tack snälla!

I förra veckan begav sig jag, groomen mamma Carina och den coachande chauffören pappa Bengt tillsammans med Nina, Margit, Sheila och Zizzi till Vilhelmsborg i Danmark för årets sista tävling. På onsdagen kom vi fram och i torsdags hoppade vi första klasserna. Zizzi var snabb som en vessla men styrservon gick inte som tänkt i näst sista svängen så det blev en liten volt innan vi kunde fortsätta. Zizzan är ju verkligen snabb som vinden men att bromsa är vi inte lika bra på, tro mig jag övar varje dag men ni som känner Zizzi vet att hon gillar mest bara fart haha. Sheila och Margit hoppade båda två varsin otroligt fin runda och blev båda placerade. Nina värmde upp inför helgens större klasser med att hoppa en fantastiskt fin runda i en 135cm klass och var placerad. 

På fredagen fortsatte tävlandet med att sexåriga Sheila debuterade 125cm och vad stolt jag blev över henne och hennes hoppning, klockren felfri runda och på något sätt lyckades vi bli femte placerade bland närmre sjuttio stycken. Jag är verkligen glad över hennes utveckling det senaste.

Även Margit hoppade samma klass med bara första hindret ned men efter det vaknade vi till och gjorde en fin runda. Zizzis runda är en sådan man bara ska glömma, lägga bakom sig och gå vidare ifrån. Ryttaren gjorde ett misstag och felbedömning av ett avstånd och sen valde jag att utgå och komma tillbaka bättre nästa gång. Nina avslutade kvällen med att hoppa en väldigt fin runda i 145cm klassen. Jag gjorde en bedömning när jag gick banan att göra sju steg från ett hinder till ett annat i slutet på banan men så kollade jag på en ryttare, ändrade mig och det skulle jag inte gjort… Halvhalten gick igenom lite för mycket och en del av trycket försvann och klonk så trillade bakbommen, åhhh tänkte jag. Så skulle jag inte gjort men men gjort är gjort och nästa gång ska jag lita på min egna bedömning bättre. Så liten ryttarmiss men Nina hoppade fantastiskt och med så bra känsla inför lördagens 150cm Grand Prix klass. 

Lördagen började med att Zizzi hoppade bronsfinalen och hoppade magiskt fint, snabbt och med bra styrservo, haha, och slutade på en fjärdeplats. Sheila hoppade samma klass lika fint som de andra dagarna men en bom trillade lite lätt på slutet. Dagen avslutades med Ninas 150cm klass och jag säger bara wow. Vilken otroligt fin häst det är jag har, som hon hoppade. Ett ner på inhoppet i trekombinationen men vad gör väl det. Det är endast vår tredje 150cm klass ihop. Jag är verkligen så glad över den fortsatta utveckling Nina gör, vilken resa vi är på!

Söndagen avslutades sen med att Margit hoppade en klass felfritt och blev placerad även där. Allt som allt en väldigt bra tävling resultatmässigt men också så kul och fin tävling med allt runtomkring. Danskarna kan verkligen det där med att ordna tävlingar, innan lördagens Grand Prix-klass var det helt fullsatt och ett riktigt tryck där inne. Så kul och full med motivation och glädje inför framtiden åkte vi hem till Sverige igen. 

Nu väntar lite lugnare period för mig och hästarna och imorgon åker jag och sambon Rikard mot hans familj i Dalarna vilket ska bli mysigt medans hästarna får ta det lite lugnt hemmavid.

Kram på er så hörs vi!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Nu har vi bara ytterligare tre tisdagar kvar innan året 2024 lämnar över stafettpinnen till år 2025. Tycker inte ni också att det känns helt sjukt? Jag tycker i alla fall att det känns som att året bara flugit förbi. Och samtidigt är jag otroligt spänd och taggad på vad 2025 har att erbjuda för mig och oss allihopa. 

Jag vill börja med att tacka så otroligt mycket för det fina mottagandet av förra veckans blogg. Jag kan verkligen inte uttrycka med ord hur glad jag blev och blivit av alla er som gillat, kommenterat och hört av sig till mig. Ni är helt fantastiska allihop.

Psykisk ohälsa är något som det pratas väldigt mycket mer om nu än vad de bara gjorde för ett par år sedan, men samtidigt känns det som att det inte kan pratas nog om. Ju mer vi människor får höra och lära oss ju bättre kan vi både hantera det själva eller också hjälpa andra som utsätts för det. Som sagt upplever jag att det pratas otroligt mycket mer om det i dagens samhälle, men när jag tänkte på det nu häromdagen så undrar jag hur det är i ridsporten, pratas det överhuvudtaget om det?

Upp tidigt, fodring, mocka, utsläpp, höpåsar, göra rent och iordning hästar, av och på med täcken, rida, insläpp, harva bana, köra till träning, hämta strö, köra vatten till hage, insläpp, fylla på foder, sopa, natthö. Ja ni alla vet hur det ser ut för oss hästälskare. Och ja alla vet att man blir otroligt trött fysiskt och är dålig på att försöka återhämta sig själv. Men pratas det tillräckligt om den mentala tröttheten och ibland psykiska ohälsan som kan komma av att jobba väldigt mycket och hårt varje, varje, varje dag? Ja vi alla jobbar så hårt för att ge det bästa till våra älskade hästar men jag vill bara säga att det är okej att känna sig helt slut mentalt också. För det kan man verkligen bli. 

Tycker inte ni också att det skulle behöva pratas mer om fysisk och psykisk ohälsa inom ridsporten och hur man ska förhålla sig till det och komma bättre ur sådana situationer?

Jag skulle verkligen vilja se något av det i något slag. 

Men samtidigt tror jag också att bara av att som jag nu gjorde i förra veckan, berättade min historia så tror jag att många kan dra nytta av det, känna igen sig och känna en trygghet i att någon känner samma eller likt mig. Det är så himla lätt att vi ryttare och hästälskare tänker att man bara ska bita i och inte gnälla. Jag skulle vilja påstå att vi har och lever i ett ganska hårt klimat. Med hårt klimat menar jag just det att man som jag nämnde ovan jobbar hårt och mycket från tidig morgon till sen kväll och att gnälla eller vika ner sig inte är ett alternativ. Även fast det på den fronten också blivit en absolut märkvärt bättre miljö för alla även där de sista åren.

Jag själv är sådan att jag motiveras och ser upp otroligt mycket till folk som berättar sina historier och kan tydligt känna mig berörd och stärkt av det. Och jag hoppas både att folk kan känna den känslan när de läser mina bloggar, men jag hoppas samtidigt jag skulle vilja att fler inom ridsporten tar vid och gör likadant. Det behövs tror jag. Men sluta för guds skull inte bara för det med att visa upp era hopp-, dressyr- eller markarbetesövningar. Det vill jag också se, haha. 

Jag tror ni förstår vad jag menar och vill säga med dagens blogg. Håller ni med?

Kram på er allihopa!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare