Felicias blogg: ”Ibland önskar jag bara att saker skulle vara lite lättare”

Jag sitter just nu i tankarna hur jag ska göra med min sadel. Eftersom min sadel har byggts om ganska omfattande med både stöd för benen och handtag så kommer också några svårigheter med att bara byta eller justera sadeln. Men såklart gör vi vårt bästa.

Sadel känns som ett evigt dilemma och uppdrag. Se till att sadeln passar hästen, att sadeln är i balans och om man själv sitter bra i den. Hästar som växer och breddar sig. Hög manke, hög bak, rund rygg, smal rygg, hängrygg, en nästan icke existerande manke. Hästar ser ungefär lika olika ut som vi människor och det är ganska orimligt att en sadel ska passa alla dessa hästar.

Min sadel gjordes när jag hade Tarot. Det är en Prestige D2 som gjordes i samarbete med Prestige, Equality Line och Ruedi Gerber 2017. Tarot hade en ganska smal, hög manke med en lång, ganska bred och platt rygg. Sadeln satt jättebra på honom. 

Fonzie och Trams har sett lite annorlunda ut. Fonzie är redan idag som 5-åring en väldigt bred häst framtill, olikt Tarot. Han kommer med stor sannolikhet bredda sig ännu mer vilket kommer göra det svårt med min sadel som är ganska smal i bommen.

Så är det någon idé att bygga om en sadel när man inte vet hur hästen kommer se ut om några år? Eller bara försöka hitta lösningar och avvakta? 

Jag kan säga att jag är föga avundsjuk på alla som bara kan byta en sadel i en handvändning, ibland är det sådana här saker som frustrerar mig som en person med funktionsnedsättning, allting ska vara lite mer omständligt. Inte för att det är någons fel, utan det är en sak som man alltid måste räkna med när man har en omfattande rörelsenedsättning. Detsamma gäller för anpassning av bil, hus, rullstol osv. Det går inte bara att byta när man känner för det eller när det behövs.

Ibland önskar jag bara att saker skulle vara lite lättare, som att kunna byta sadel när det behövdes.

/Felicia

Det har nu gått några veckor sedan Paralympics och här är några av mina reflektioner från paradressyren.

Wow, vilken uppslutningen på läktarna det var. Både i Rio och Tokyo ekade läktarna tomma, i Tokyo av uppenbarliga skäl. Men här såg vi allt från skolklasser och lokalbor till supportrar från olika nationer. Det var härligt att se och vilken entusiasm de kom med. Det känns alltid som att det skapar en lite extra härlig atmosfär för ryttarna.

Jag blev smått överraskad av hur otroligt hög kvalitén och standarden var på många ekipage. Det var många fina hästar och duktiga ryttare som levererade väldigt bra program och uppvisningar. De främsta nationerna i lagtävlingen var föga överraskande. USA, Nederländerna och Tyskland la sig i topp tre och USA visade verkligen hur de satsar inför spelen i Los Angeles 2028. Lite förvånande var Storbritannien som legat i topp i paradressyren under alla Paralympics som ridsporten varit med i, de slutade på en sjätteplats.

De svenska ryttarna gjorde ett väldigt bra jobb och även fast det inte blev några medaljer så var det väldigt fina prestationer vi såg. Vi hade Anita Johansson och Louise Etzner-Jakobsson som är veteraner och varit med tidigare i spelen. Men vi hade också två nykomlingar, Renèe Claesson-Ribring och Lotta Wallin. Båda gjorde fina debuter och jag tror att det här är två ekipage som vi kommer att se mycket av i framtiden.

Jag hoppas att det är ryttare som har sett ridsporten under Paralympics och som kommer känna sig peppade att klassificera sig och kanske tävla i paradressyr. Vi behöver fler ryttare i Sverige för att dels ha mer konkurrens och sparring på hemmaplan, men också för att skapa fler tävlingstillfällen och ett större urval i landslagstruppen. Jag har upplevt under tidigare år att flera ryttare aktivt har valt att inte tävla i paradressyr för att de upplever att det inte är lika “svårt” som att tävla i de vanliga dressyrklasserna. Det man ska veta är att konkurrensen är på en helt annan nivå internationellt och att det är väldigt prestigefyllt att ta sig till de stora mästerskapen och Paralympics.

Sverige har sen början på 2023 en ny ledning i paradressyren vilket jag tror är väldigt positivt. I ledarskap behövs ibland förändringar och förbättringar och det har vi även sett i de andra grenarna att det kan leda till mer framgångar. Paradressyrens relativt nya förbundskapten är Mette Ubbesen och det ska bli spännande att se hur hon kommer att bygga upp och leda vårt landslag de kommande åren.

Om du är intresserad av att klassificera dig så kan du klicka in på den här länken för mer information.

Vi hoppar idag in i september och nu i veckan drog Paralympics äntligen i gång!

Bordtennisen, skyttet, simningen, rodden och flera andra sporter är i full gång. I skrivande stund så har vi än så länge inte lyckats ta någon medalj men när det här publiceras så kan något kanske ha hänt.

Men, det som jag ser allra mest fram emot är ju såklart ridsporten som startar på tisdag den 3 september! Klockan 08.55 drar sändningen i gång och klockan 9.00 kommer första ekipaget i grad 3 att rida in på banan i Versailles. Även fast jag inte kommer vara på plats känns det kul att få möjligheten att kommentera och ta tittarna genom paradressyrens värld. Även fast den påminner mycket om dressyren så finns det också en hel del skillnader, och förhoppningsvis kommer jag med min kommentator kollega AnnaMaria bidra till ökad kunskap och en trevlig upplevelse i den här fantastiska världen.

Landslagstruppen som det ser ut nu är Louise Etzner, Renèe Claesson-Ribring, Lotta Wallin och Anita Johansson. De som kommer tävla i lagtävlingen är Louise, Renée och Lotta. Från början skulle Lena Malmström varit med och tävlat, tyvärr var hennes häst inte helt 100 inför tävlingen vilket gjorde att Anita Johansson fick hoppa in från sin reservplats.

Lena och hennes häst Fidelie är ett av de starkaste svenska ekipagen i den svenska truppen vilket såklart gör att det är tråkigt när de inte kommer med till ett stort mästerskap. Men vi håller tummarna för att den svenska truppen formtoppar och levererar fina resultat i Paralympics.

Så en liten snabb guide till “Vad är paradressyr?” Paradressyr innefattar ryttare med rörelse eller synnedsättningar. Ryttarna genomgår en klassificering där det bestäms vilken grad man ska ingå i. Du kan vara “confirmed” vilket betyder att du bara behöver göra din klassificering en gång i ditt liv, eller om du t ex har en progressiv sjukdom så måste du klassificera om dig emellanåt.

Paradressyr består av 5 grader.
Grad 1: Där rider ryttarna som har de mest omfattande funktionsnedsättningarna. De skrittar enbart i sina program och utför moment såsom serpentinbågar, volter, halter, ökat skritt etc.
Grad 2: Skrittar och travar. De gör 20 m volter i trav, längning av traven och serpentinbågar. De gör 8 m volter och skänkelvikningar i skritt, halter, längning i formen i skritt.
Grad 3: Skrittar och travar. Gör serpentinbågar i trav med övergångar, mellantrav, 10 m volter och skänkelvikningar i trav, halter, ryggning, 8 m volter i skritt, bakdelsvändningar och längning av formen.
Grad 4: Här skrittar, travar och galopperar ryttarna. De gör mellantrav, 10 m volter och öppna i trav. I galoppen rider de 20 m volter, övergångar galopp-trav-galopp, förvänd galopp, bakdelsvändning i skritt och ryggning.
Grad 5: Här rider ryttarna med minst funktionsnedsättning. De gör skolorna och 8 m volter i travprogrammet, ökad trav, galoppslutor, enkla byten och ökad galopp. De gör också ryggning och skrittpiruett.

Sen i takt med att man kommer upp i graderna blir ju såklart övergångar och ridvägar svårare. Jag förbehåller mig med att jag kan ha missat någonting.

När vi sen tävlar på Paralympics kommer vi ha fyra ryttare som tävlar i den individuella tävlingen men bara tre i lagtävlingen, något man började med i Tokyo som de ändrade efter Rio där man hade fyra ryttare i lagtävlingen. I “vanliga” tävlingar och mästerskap har man fortfarande 4 ryttare i lagtävlingen.

Hoppas att ni känner att ni har fått lite mer förkunskaper inför det stundande Paralympics och att ni sätter på SVTplay och hejar på våra svenska ryttare!

/Felicia

Det var ett tag sen det kom ett blogginlägg från mig. Dels har jag saknat lite inspiration att skriva, men det var också en hel del att göra innan jag gick på semester och sen har jag unnat mig en riktigt semester genom att koppla bort det mesta och bara ägnat mig att komma i ordning i mitt hus (vilket har varit ett heltidsjobb i sig) och hängt i stallet såklart.

Något roligt som jag har att berätta är att jag ska vara expertkommentator för ridsporten i Paralympics på SVT vilket känns så jäkla roligt! Tillsammans med AnnaMaria Fredholm kommer vi följa paradressyren under fyra dagar där vi hoppas på framgång från våra svenska ryttare. Jag hoppas kunna bidra med kunskap hur paradressyren fungerar och ge bakgrunden till varje ekipage och deras resa.

Paradressyren sätter i gång första veckan i september.

Apropå kommentator måste jag ge ett stort kudos till Mats Eriksson som har kommenterat dressyren under OS tillsammans med Henrik Johnsson. Det känns som att jag har lärt mig massor kring bedömning i dressyren och domarperspektivet. Det är alltid så givande att lyssna på kunniga personer inom saker man själv är lite extra intresserad av, samtidigt som det nog var väldigt lärorikt för personer som inte är insatta i dressyr att förstå vad det handlar om. Det har också gett mig massor av inspiration och tankar i min egen ridning, superroligt!

Vi har också en nykomling i stallet som heter Stand by Me (Steven), en treåring e. Suarez ue. Crelido. Marie som jag har haft hästarna tillsammans med de senaste tio åren valde att köpa honom och vi hoppas att det kommer vara en häst vi kan ha kul med och att det är en framtida stjärna.

Med Fonzie har det stått still lite i ridningen de senaste månaderna och vi har till och med tagit något steg tillbaka. Nu börjar det gå framåt igen vilket känns skönt och är något som man kanske får räkna med när man har yngre hästar. Nu när Steven har kommit hem till oss känns Fonzie plötsligt gammal då han plötsligt blev så himla stor, lite som när ett barn får ett syskon. Men han är ju trots allt bara sex år och behöver lite tid på sig. 

I dag startar arbetsveckan igen och nya tag inför hösten. Jag hoppas ta mig ut på någon tävling i höst mellan andra åtaganden. Jag ska även åka ner och inspirationsföreläsa på en stor konferens i södra Sverige i september vilket ska bli spännande, det hade varit kul att komma i gång med lite fler föreläsningar då det har varit mindre i år generellt.

Men först nu ska jag planera och genomföra min inflyttnings-/30 årsfest här i slutet på augusti. Jag har många talanger men festfixare är inte en av dem, ha, ha.

Hoppas ni alla haft en trevlig sommar!

De som följer mig på mina sociala medier har nog inte missat att vi jobbar en hel del markträning med mina hästar (för tillfället bara en häst). Där vi sätter på repgrimmor, släpar fram presenningar, paraplyer och alla möjliga saker.

En del tror nog att det handlar om att hästar inte ska vara rädda för paraplyer eller en fladdrande presenning, det är dock lite mer invecklat än så. Det handlar om att i jobbet vi gör med hästarna ska vi ge hästen strategi för när den stöter på något som ser eller låter läskigt t ex.

Speciellt för en häst som ska ut och tävla och möta nya miljöer är det viktigt att man förbereder dem på höga ljud och saker som bara dyker upp. Främst för säkerheten och att hästen kan vända sig till sin ledare för att hitta trygghet. För det är lite det markträningen som vi gör går ut på. Att när hästarna utsätts för läskiga saker ska de inte fly eller slåss, utan försöka fortsätta lyssna på sin ledare och arbeta framåt och mjukt.

Ett exempel är longeringslina. Att avdramatisera ett rep som hamnar runt ett bakben och på så sätt lära hästen hur den ska hantera en situation som kan bli väldigt farlig. Det är lätt hänt vid till exempel longering att linan hamnar där den inte ska hamna och hästen snurrar in sig. Vad man då vill är att hästen bara ska stanna och vända sig till dig och fråga “vad gör vi nu?”. Eftersom hästen är ett flyktdjur så är det kanske inte ett naturligt beteende, men ett beteende vi kan lära hästen. Som gör att den dagen hästen fastnar i ett rep får den inte panik och kanske gör sig riktigt illa, utan eftersom vi har förberett den så kan vi lugnt ta bort longeringslinan och fortsätta.

Man pratar mycket om negativ och positiv förstärkning som jag har skrivit om förut här i bloggen. Att den ena handlar om att ta bort ett tryck, medan den andra handlar om att lägga till någonting (t ex en klapp eller godis). Jag tror att båda kan vara effektiva sätt att kommunicera och träna våra hästar, men att det passar vid olika tillfällen. När vi jobbar på ridbanan i ridningen eller från marken tycker jag att den negativa förstärkningen är lättare då man duttar med spöet eller smackar.

Men däremot när flugsprayen åkte fram nu eller vid till exempel intag vid hagen tycker jag det är jättebra att använda sig av positiv förstärkning, så som godis för att ge hästen en positiv upplevelse. Men såklart är det individuellt vad man föredrar.

Vissa hästar behöver förberedas för olika saker. Vissa hästar behöver träna i mycket nya miljöer och då får man träna på det genom att åka till olika ställen. Vissa hästar behövs lasttränas för att de inte gillar att gå på transporten. Men att också förbereda hästarna på det som skulle kunna hända. Till exempel är det bra att träna hästen på att ge efter för tryck på nacken, för om den inte gör det så kan det uppstå en situation någon gång där hästen får panik och istället för att ge efter för trycket så drar hästen bara hårdare tills den kanske skadar sig genom att den kastar sig bakåt eller reser sig.

Bara för att vi gör den här träningen betyder det inte att allt alltid kommer att vara lätt. Det kommer uppstå situationer där min häst blir spänd och där det är svårt att använda strategierna vi har tränat på. För i slutändan har hästen sina naturliga instinkter. Men jag tror det är viktigt att vi förbereder våra hästar så gott vi kan på situationer som inte alltid är så naturliga, för att skapa så bra förutsättningar som möjligt och för att värna om hästarnas mående och allas trygghet.

Att ha samma förutsättningar och möjligheter är inte en självklarhet, det vet vi som rör oss inom hästsporten. Men inte ens om alla skulle ha exakt samma funktionsnedsättning och ekonomiska möjligheter, så finns samma förutsättningar i Sverige.

Jag tror att rätt hjälpmedel och förutsättningar så skulle många personer idag kunna leva ett mycket mer aktivt och berikande liv än vad de gör idag. Men hur aktiv och vilka typer av hjälpmedel man har rätt till kan helt bero på var man bor i landet.

Jag har till exempel rätt till två rullstolar, vilket har gjort att jag har en manuell och en elrullstol som jag har i stallet. När jag fick elrullstolen var det en riktig game changer, jag kunde helt plötsligt gå ner och hämta hästarna i hagen och jobba dem på ridbanan från marken. Problemen som jag haft med axlarna var borta. Jag måste betala hyra på min ena rullstol varje månad vilket är lite drygt, 120 kr. Men den är värd det så jag klagar inte.

För jag vet nämligen att i vissa delar av Sverige får du bara en rullstol. Det finns inget utrymme för fler. I vissa delar av landet kan du ha två rullstolar, men om du har en manuell kan du bara få en till manuell, du kan inte ha en manuell och en elrulle. I vissa delar kan du få en rullstol och kanske en rullator, men du kan inte få två av samma.

Om du aldrig har rört till bland personer som behöver hjälpmedel kan det vara så att du tror att det finns alla möjligheter att få vad som helst, kanske både en permomobil, rullstol och rullator. När man sen börjar prata om hur det faktiskt fungerar blir människor ibland chockade, som att det helt plötsligt har gått upp ett ljus för dem hur verkligheten faktiskt ser ut.

De flesta behöver inte fundera över sånt här, tills den dagen något händer eller att man blir så gammal och faktiskt behöver hjälpmedel. Då upptäcker man hur svårt det är med saker.

Om det blir punka på rullstolen kan det ta en vecka innan någon kan komma och laga den, vad gör du då?

Du upptäcker hur dyrt det är med hemtjänst för att få hjälp med saker som du inte klarar att göra själv. Du upptäcker hur dyrt det är med färdtjänst (vilket också varierar enormt mellan kommunerna), och att bara åka och hälsa på dina barn som bor en mil bort kostar 312 kr tur och retur. Inte en så rolig summa för en sjukpensionär som redan kämpar för att få ändarna att mötas. Hade varit lättare att ta bussen för 50 kr men på många bussar är det väldigt krångligt med rullstol och många chaufförer är inte måna om att hjälpa till.

Det värsta är när hissen i huset där man bor i går sönder en fredag och ingen kan komma och fixa den förrän en måndag, och man sitter instängd i lägenheten hela helgen för att man inte har något annat val. Nu finns det jourer i mycket större utsträckning tack och lov som kan fixa det än för 10 år sen, men det händer fortfarande ibland.

Vi har mycket bra i Sverige också. Att vi för det första inte behöver betala för våra hjälpmedel som vi är berättigade till är en grej. Att vi kan få åka färdtjänst överhuvudtaget är en annan. Att vi kan få ekonomiskt stöd att anpassa våra bilar så vi kan köra själva, och med vi menar jag oss med rörelsenedsättning.

Det finns bra och mindre bra saker i Sverige när det kommer till möjligheter. Men en sak som jag faktiskt är lite rädd för är att vi rör oss mot ett samhälle där rättigheter och möjligheter för personer med funktionsnedsättning försvinner mer och mer.

Idag ligger fokus på så mycket annat.

Det är invandrarpolitik, miljö, att sänka skatt och så vidare. Man hör om personer som får färre och färre assistanstimmar, vissa förlorar dem helt, vissa får inte ekonomiskt bidrag för att de inte orkar jobba och vissa får inte de hjälpmedel de skulle behöva. Det som är mest frustrerande är att de flesta inte verkar bry sig förrän det drabbar dem själva eller någon i deras närhet.

Jag tror att när fokuset hamnar för mycket på individen istället för oss som ett samhälle i stort så kommer det gå utför. När det blir viktigare att tjäna pengar än att ta hand om varandra, då skulle man lika gärna kunna bo i USA.

/Felicia

I veckan dök det upp en video i mitt flöde som gjorde mig så otroligt irriterad. Det är en äldre kvinna som inleder videon med att påpeka att hon är äldre och att hon aldrig tog hand om sin hud när hon var yngre och därför har hon idag pigmentfläckar och rynkor. Sen fortsätter videon med att hon pratar hur man kan förebygga det, ta bort rynkor och så vidare.

Jag börjar bli så trött på all utseendefixering och hur man hela tiden ska förebygga åldrande och att lägga på sig fett på kroppen. Dagligen kommer det upp videos på hur man ska förebygga rynkor, gå ner i vikt, sminka sig på bästa sätt, klä sig så smickrande som möjligt, styla håret och träna för att se riktigt muskulös ut.

Det är ett oändligt flöde av videos som aldrig verkar ta slut.

I dagens samhälle får man inte åldras eller se ut som man gör, utan man ska se ut på ett sätt som nästan endast kan uppnås på konstgjord väg.

Du ska vara smal med en liten midja och du ska ha en stor byst. Du ska ha en platt mage, och lår som inte går ihop, men du ska också ha en fyllig rumpa. Du ska ha höga kindben och ett smalt ansikte, stora ögon och liten näsa. Du ska ha stora fylliga läppar, men helst ingen dubbelhaka. Du ska ha tjockt och fylligt hår på huvudet, men du får inte ha hår någon annanstans. Du får inte ha några rynkor, för det kan ju avslöja dina faktiska ålder. Du får inte heller ha pigmentfläckar eller kärlekshandtag, det går ju inte.

Att vara nöjd med sig själv tror jag däremot kan vara en nyckel till lite mer lycka i sitt liv.

Felicia Grimmenhag

När jag ser på kvinnorna i generationen ovanför mig, så förstår jag inte den utseendehets som råder i vårt samhälle. De här kvinnorna är bland det vackraste som finns. Man ser solfjädern av rynkor vid utkanten på ögonen som tyder på många leenden och skratt, detsamma gäller rynkorna vid munnen. Fräknarna i ansiktet som tyder på många timmar ute i solen, kvinnor med kroppar som har burit barn och jobbat hårt.

Med den bild som matas på SoMe funderar jag på hur människor ska kunna känna att de är nöjda med sina kroppar. Hur skapar vi hälsosamma ideal i ett samhälle där du som influenser ska se ut som en modell för att få företag att vilja jobba med dig?

Influensers är för många förebilder, men skapar de här personerna verkligen en rättvis och hälsosam bild av ett skönhetsideal? Detsamma gäller skådespelare och sångare som har oändliga resurser för att för evigt hålla fast vid ungdomen. Idag matas du av ideal som inte kan uppnås på något annat sätt än genom botox och operationer för de flesta.

Jag kan inte vänta på att bli gammal och åldras. Jag tror inte att nyckeln till lycka är den ständiga jakten på skönhet och eviga ungdom. Att vara nöjd med sig själv tror jag däremot kan vara en nyckel till lite mer lycka i sitt liv. Jag säger inte att det är realistiskt att tänka så och jag säger inte heller att jag är helt nöjd med mig själv, men jag skulle vilja vara det.

En sak som jag kan säga är att jag under de veckor jag har bott i mitt hus och inte har fått upp några kropp- eller ansiktsspeglar än, så har jag funderat betydligt mindre på mitt utseende och hur andra ser mig än på många, många år. Det har faktiskt varit väldigt skönt.

/Felicia

Det har varit lite radiotystnad från mitt håll som inte kan förklaras på något annat sätt än att jag har haft jättemycket att göra, men det har varit roliga saker!

Till en början så har jag ÄNTLIGEN flyttat in i mitt hus. Det har varit en lång väntan och från att jag skrev på papprena och la kontantinsatsen så har det tagit 1,5 år med bygglov, semestrar och en lång och kall vinter som jobbade emot oss.

Jag kan inte säga mer än att jag har lärt mig mycket på den här resan och jag är glad att jag har så bra människor runt omkring mig. Nu har jag 500 meter till stallet och mitt alldeles egna hus, det känns surrealistiskt på något sätt men samtidigt väldigt bra. Nu håller jag på och boar in mig, går igenom alla mina saker och organiserar för att det verkligen ska kännas som hemma.

Utöver flytten har jag också hunnit tävla flera gånger och även varit nere på SM. Jag lyckades kvala in redan på mina första två tävlingar, och då började jag fundera på om jag skulle åka till SM. Jag snackade ihop mig med mitt team (Marie, haha) och vi bestämde oss för att åka ner.

Inte för att jag hade någon förhoppning om att jag skulle kunna slåss med de andra i min grad om pallplatser, utan mer för att det skulle vara jättebra träning för Fonzie som faktiskt bara är sex år och väldigt orutinerad. Tillfällen för meeting och större tävlingssammanhang ges inte så ofta för pararyttare, så man får ta varje tillfälle som ges.

Fonzie var spänd när vi kom fram. Han hade stått mycket längre tid i lastbilen än vad han brukar, vilket inte är hans favoritsyssla. Vi promenerade lite och det var mycket för honom att ta in, jag satt upp och red lite och han stod emot en del och ville inte riktigt gå fram vilket är hans sätt att hantera när han blir spänd.

Dagen efter (tävlingsdag 1) promenerade och longerade Marie honom. När det väl var dags att rida fram kände jag även där att han stod emot en del, men det lossnade efter ett tag inne i ridhuset. Sen gick vi ut till framridningen utomhus som låg i anslutning till tävlingsbanan och där fick jag lite problem med spänningen igen, när jag sen skulle in på banan så tog det emot från början och jag red det sämsta programmet jag ridit någonsin.

Fonzie ville inte trava alls och många av travdelarna gjorde han i skritt, han lyssnade inte och jag kände mig ganska maktlös. Men jag bestämde mig för att jag skulle rida hela programmet och det gjorde jag, där resultatet slutade på 50 %. Men om jag ska vara helt ärlig tror jag nästan att de som tittade på tyckte det var jobbigare än mig när jag tog mig igenom programmet, för mig var det här träning och jag ställdes inför en ny situation med min häst där han visade vad som händer när han blir ordentligt spänd, vilket var jättenyttigt för mig.

Dag 2 hade jag ett annat upplägg på framridningen och satsade på att verkligen rida framåt. Det man ska komma ihåg med mig är att jag har lidit av ganska rejäl ridrädsla och min största rädsla är att min häst ska börja slänga sig eller sticka på tävlingsbanan. Det kände jag inte med Fonzie dag 1 och därför vågade jag verkligen rida på dag 2. Jag fick honom att trava i travprogrammet och förbättrade procenten, tyvärr stod han emot i skritten fortfarande vilket gjorde att procenten inte blev jättebra. Men betydligt bättre än första dagen.

För mig var resultatet från den här tävlingen inte det viktigaste, inte poängen i alla fall. Men resultatet av hur Fonzie skulle tackla en sådan här tävlingsbana och miljö, att åka längre bort och sova borta. Han kunde landa i miljön, avslappnat promenera på tävlingsområdet, stå bra i boxen, bli bättre för varje dag och jag kände aldrig när jag red honom att jag var rädd, även fast han var spänd.

För mig var det så många vinster i sig självt. Att kunna göra en jättedålig runda och mentalt kunna släppa den och se framåt mot nästa, jag var nästan lite imponerad av mig själv att jag gjorde det och att det kändes så lätt.

Nu ser vi fram emot flera äventyr och och utmaningar!

/Felicia

Då var min och Fonzies officiella tävlingsdebut äntligen gjord!

Tanken var att vi egentligen skulle ha tävlat i Enköping för några veckor sedan. Tyvärr så var Fonzie halt och kunde inte starta. Vi kollade honom veckan efter och då var han frisk som en nötkärna, så det kanske var en vrickning eller något. Väldigt tråkigt då jag verkligen hade sett fram emot den tävlingen men samtidigt var jag glad att det inte var något allvarligt med honom.

Men vi fick möjlighet att lägga in en paraklass på en tävling på Segersta i samband med lite andra klasser. För er som har varit och ridit där vet att utebanan kan vara ganska svår för många hästar, det är mycket att titta på. Så det var en utmaning för mig mentalt att veta att jag skulle tävla där. Vi åkte dit och tränade kvällen innan och Fonzie kändes väldigt avslappnad och obrydd vilket gav mig lite självförtroende.

Det är alltid lite annorlunda på själva tävlingsdagen. Hästen ska göras ren, knoppas och rutinen ändras helt. Som ryttare har man kanske en lite anspänning själv, lite nervositet och förväntan som man inte vill ska smitta av sig på hästen. Sen när man kommer till tävlingen är det hästar och ryttare överallt, på framridningen inne i ridhuset är det folk som går ut och in genom en av dörrarna. Portarna på långsidan står öppna vilket de aldrig har gjort när ni har varit där på träning där förut, vilket kan bli lite konstigt för hästen.

Fonzie skötte sig över alla förväntningar. Han var väldigt obrydd kring hästar som gick ut och in i ridhuset. Att han blev lämnad själv bekom honom inte heller vilket var så himla skönt. Han köpte läget och förflyttade sig från framridningen till tävlingsbanan utan att ändra anspänning. Inte ens när alla sprang runt och flyttade dressyrstaketen och märkte ut mina bokstäver (jag var den enda som red på 40×20 bana) så tyckte han att det var något konstigt. Det är i de här situationerna som jag känner hur mycket vårt markarbete/ledarskapsträning vi har jobbat med verkligen har gett resultat. Det som var så skönt är att jag då kunde hitta en trygghet i honom och fokusera på ridningen istället, vilket har varit lättare sagt än gjort för mig i det förflutna.

Vårt resultat landade på strax över 64% vilket jag var väldigt nöjd med. Kommentaren från domaren var en jättefin och taktmässig häst som skulle behöva bjuda mer framåt vilket jag helt höll med om. Det som ändå känns lite bra är att jag vet att vi kan så mycket mer än det vi gav på tävlingen och att det finns mycket utvecklingspotential. Det bådar gott inför framtiden.

Jag åkte hem med en riktig lyckokänsla i kroppen, och ett av två kval till SM är nu genomfört.

/Felicia

Jag nämnde för ett antal veckor sedan att jag börjat som projektledare på Svenska Islandshästförbundet (SIF), där jag jobbar med ett projekt där vi ska implementera parasport i förbundet.

Nu har jag jobbat i två månader och har börjat bli lite varm i kläderna. När man flyttar över till en ny verksamhet så är det nya riktlinjer, system och kollegor som man ska lära känna och förhålla sig till. Vissa saker tar man för givet att det ska vara på ett visst sätt, för det var så på det förra idrottsförbundet jag jobbade på, och vissa saker hoppas jag ska vara annorlunda.

Jag har fått ett fint mottagande på Islandshästförbundet och känner att det finns en positiv inställning till att jobba med verksamheten för personer med funktionsnedsättning. Den här satsningen är möjliggjord genom Riksidrottsförbundet och skapar förutsättningar att jobba med alla olika delar som parasport innebär, alltifrån tävling- och klassificeringssystem till hur vi ska kunna jobba med insatser på lokal nivå.

Definitionen från Riksidrottsförbundet är att idrott för personer med funktionsnedsättning inkluderar målgrupperna rörelse-, syn- och intellektuell funktionsnedsättning samt personer med hörselnedsättning. Alltså ingår inte personer med till exempel enbart NPF diagnos i den här satsningen, vilket verkar vara något många tror. 

Jag är ganska nyligen hemkommen från en anläggning som bedriver bland annat den här typen av verksamhet med sina islandshästar. Det som jag blir nästan mest imponerad på är drivkraften och engagemanget hos de som driver verksamheten, hur man verkligen brinner för det man gör och det avspeglar sig på ryttarna som kommer dit. Det är mycket leenden, skratt och positiv energi. Vi fick lära oss mycket där och vi filmade också material för att kunna inspirera andra aktörer och ryttare att söka sig till den här typen av verksamhet.

Och nu har jag också ridit islandshäst för första gången! Det var jättekul och jag lyckades även testa på lite tölt, superroligt!

/Felicia