Felicias blogg om positiv och negativ förstärkning

Vet du vad skillnaden är på positiv förstärkning och negativ förstärkning?

Jag var på en kurs förra helgen där dessa begrepp dök upp och frågan slängdes ut till ett gäng personer om de visste vad skillnaden var. Hos flera var det osäkert och några hade även misstolkat vad negativ förstärkning faktiskt är, vilket säkert kan ha och göra med själva ordet.

Jag är inte på något sätt en expert på de här träningssätten, utan det finns nog personer som har mycket större koll än mig kring de här träningsmetoderna. Vissa personer förespråkar positiv förstärkning vid träning, andra använder negativ förstärkning, och vissa använder båda två. Jag skulle säga att jag använder båda, men kanske negativ förstärkning i lite större utsträckning.

Jag tror att det nog är lätt att misstolka negativ förstärkning då man ofta tolkar ordet negativ som något dåligt. Negativ förstärkning är något som vi ofta använder i ridningen till exempel. När vi lägger på skänkeln så vill vi att hästen ska gå fram, när hästen går fram släpper vi skänkeln och det är belöningen. Vi använder en form av tryck som sedan försvinner när vi får önskad reaktion. Det kan vara att vi lägger handen på sidan av hästen och trycker för att vi vill att den ska flytta på sig, och när den gör det försvinner trycket då vi tar bort handen.

Detsamma gäller om vi leder hästen och hästen stannar. Vi drar i grimman, ett tryck läggs på nacken och när hästen går framåt så släpper trycket på nacken. Så konceptet är egentligen att man lägger till någonting och när önskad effekt uppkommer så tar man bort “trycket”.

Positiv förstärkning är när vi lägger till någonting efter att vi fått önskad effekt. Det kan vara till exempel lite kli på manken, beröm med rösten och godis/mat. De som jobbar med klickerträning använder sig av det här träningssättet bland annat. Klickern är ett redskap för att säga till hästen att beteendet är rätt och att belöningen är på väg (godis t ex).

Jag har till exempel genom åren gett godis vid av- och påstigning och även när jag har tränsat vilket jag tycker ha gett en positiv effekt på några hästar. Dock har det faktiskt inte funkar på alla mina hästar vid t ex påstigning, så då har man fått hitta någon annan lösning. Jag tycker också om att berömma mycket med rösten och klia/klappa när hästen gjort rätt.

Jag har egentligen ingen åsikt om att något är bättre eller sämre. Jag tror att så länge man gör träningen på rätt sätt kan båda ge superbra resultat. Jag tror också att hästar, precis som oss människor, är olika sinsemellan. Så träningen kanske måste se lite olika ut från häst till häst, det finns nog ingen exakt manual för hur man ska lägga upp den perfekta träningen.

Hur tränar ni era hästar?

/Felicia

Vi lämnar nu november och tar oss in i december. Sweden International Horse Show tar slut första advent som varje år och det har varit några härliga dagar för min del, men nu känner jag mig ganska trött och har såklart åkt på en förkylning.

Min första dag på arenan var redan i onsdags. Jag hade i uppdrag att bygga en ramp som en av ryttarna som skulle vara med på torsdagen i mässprogrammet behövde. Jag hade ramper men jag behövde bygga en avsats som man kunde köra upp på med rullstol för att sedan kunna hoppa över till hästen, och när jag åkte in visste jag inte riktigt helt hur det här skulle gå till.

Efter lite krångel med ackrediteringen så blev jag dirigerad ner till stallkontoret där jag träffade en fantastisk kvinna som visade mig vidare till en av killarna som jobbade på plats som kunde hjälpa mig. Efter att ha berättat min vision så sa han inga problem och började direkt hämta material och bygga en del av rampen.

Vi fick ganska fort ihop en ramp som byggdes av lastpallar, spånskivor och sen utdragbara ramper som jag hade med mig. Det här hade varit min största huvudvärk inför SIHS och det var så himla skönt att träffa människor som direkt var lösningsorienterade och kunde hjälpa mig med mitt uppdrag.

Under torsdagen hade jag en clinic i mitt uppdrag genom Svenska Islandshästförbundet. Jag tillsammans med två islandshästryttare, Adam och Sara, visade upp hur fantastisk islandshästen är och varför den är en så bra ras just för personer med funktionsnedsättning som vill rida.

Det var en bra dialog där ryttarna fick berätta om sina svårigheter men också styrkor hos både sig själva och sina hästar. Adam fick visa perspektivet som hobbyryttare med rörelsenedsättning och Sara pratade lite mer om perspektivet som tävlingsryttare med en synnedsättning. Jag fick möjligheten att berätta lite om parasport-projektet som jag är projektledare för på Svenska Islandshästförbundet, vart vi är i vår kartläggning, hur långt vi har kommit och våra visioner för framtiden.

På fredagen var det dags att plocka med mig min egen häst Fonzie in till Strawberry Arena. Han skulle nämligen vara med i en programpunkt som John Ricketts skulle hålla i, där han berättar om sin filosofi och syfte med markträning.

John har jobbat med Fonzie i över två år och trots lite spänning i början slappnade han av ganska fort. Fonzie är fortfarande ganska orutinerad och är verkligen inte van vid den här typen av atmosfär, men det var skönt att se att han kunde landa.

Vi åkte hem och sen tillbaka in med Fonzie på lördagen då han skulle vara med John en gång till. Idag var det som att han inte hade gjort något annat än att hänga på sådana här ställen. Han stod och vilade i boxen och när det var dags att ta sig ut till mässpaddocken så var han stencool.

Trots att det var hög musik och massor av applåder från stora arenan så verkade han inte bry sig någonting alls. Jag kände mig som en stolt mamma när jag såg hur fint han skötte sig, ibland glömmer jag att han bara är sex år gammal. 

Jag var också väldigt glad för Johns skull, att han på ett bra sätt kunde demonstrera vad den här träningen innebär och vad den kan ge. Jag har lärt mig så otroligt mycket under åren som jag har jobbat med honom och en stor del av det är att hela tiden syna mig själv som ledare i relation till hästen. Vad jag förmedlar, hur jag förmedlar och när jag förmedlar det. 

Always ask the questions.

/Felicia

Vi är många som kämpar just nu med ekonomin.

Det är höga priser på mat och material på grund av inflationen, lånen börjar vända men det är fortfarande tufft med räntorna. Det har skrivits debattartiklar om varför människor inte tävlar lika mycket som man har gjort tidigare, och kanske beror en viss del på grund av människors ekonomiska läge.

Vi vet alla att en startavgift för en tävling i Sverige kan ligga på allt mellan 350 kr till 850 kr, beroende på klass och i dressyren också på antalet domare. Utöver det så är det inte så mycket mer kostnader än färdmedel och eventuell lunch på plats. När vi börjar prata med meetings så tillkommer såklart kostnader som boxplats, strö och kanske en elplats eller hotellrum. Redan där kan kostnaderna börja dra iväg, men lägg då till några extra nätter, inkomstbortfall och en mycket längre resa så får vi se var man landar ekonomiskt.

För att vara aktuell att tävla i ett stort mästerskap krävs det ofta att man är med på utvalda tävlingar internationellt. Det har tidigare år när jag har tävlat generellt bestått av en resa till Norge, en resa till Belgien och en till Danmark. Sen NM och ett större mästerskap på det. Att matcha sig inför ett stort mästerskap är krävande mentalt, men också fysiskt och ekonomiskt. I paradressyren finns det inga stora vinstpengar utan alla pengar går i princip ut ur kassan.

En resa till Belgien kräver för mig som bor i norr om Stockholm två övernattningar ner, och två hem. Det ska hittas boende till mig, min hästskötare och min häst. Ibland kan man bo över hos någon man känner men så är det inte alltid. Bara kostnaderna för boendet under resan kan lägga sig på närmare 7 000 kronor. Sen om man kollar på drivmedel så hamnar drivmedlet ofta på närmare 10 000 kronor. Sen är det kostnaderna på plats och om jag kollar senaste gången jag tävlade i Waregem kostade det runt 7 000 kronor för två personer på hotellet. Sen ligger startavgiften/meeting priset på närmare 4 000 kronor.

Man brukar till detta också ofta behöva köpa till lite extra spån. Sen kommer också priset för all mat som inte ofta blir billig på tävlingsplatser eller på hotell som man ofta äter på för man orkar inte leta efter något annat eftersom man är så trött efter dagen. Där skulle jag nog lätt säga att det försvinner några tusenlappar. 

Helt plötsligt så är man uppe i 30 000 kronor och då har vi inte ens börjat prata om inkomstbortfallet som kommer med att vara iväg på tävling. Vissa väljer att ta semester och vissa väljer att ta tjänstledigt. För ryttare som har möjlighet att tävla och vinna pengar så blir det ju mer en business att tävla, ett sätt att betala kommande tävlingar. Men för många, och då tänker jag främst pararyttare, så har man oftast ett vanligt jobb hemma som ska sponsra alla dessa tävlingar.

Att lägga ihop dessa summor (och då har jag varit väldigt snäll med kostnaderna) och tänka att man är med på 4-5 tävlingar. Då kostar det 150 000 kronor om året, och då är det kostnader utöver driftkostnaderna för hästen som vi redan har. Det är MINST 250 000 kronor vilket är ofantligt mycket pengar.

Är det verklighetstroget att tro att “vanliga” människor ska ha råd med det här? Eller kommer klyftan bli så stor att det snart bara är rika personer som kan tävla?

Vi kan inte förvänta oss att se en ryttare på podiet som varken har hästägare, sponsorer, ett bra team eller ett bra system. Det är inte ofta man ser det i hoppningen eller dressyren. Jag hoppas verkligen i framtiden att se ännu fler företag som stöttar lovande pararyttare och kanske några hästägare som vågar tänka att deras häst skulle vara med i de stora mästerskapen i para, och kanske till och med åka med sin ryttare till Paralympics.

Jag tror att vi skulle kunna skapa ett riktigt starkt lag då vi har några lovande ryttare på uppgång, men det gäller att verkligen skapa rätt förutsättningar.

/Felicia

Jag har under några veckor gått SvRF:s basutbildning 2.0 för ridsportens ledare. Det var en väldigt bra kurs som främst fokuserar på några nyckelfaktorer och förhållningssätt som ledare och som också bidrar till en gemensam och stadig grund som ledare i förbundet.

En nyckelfaktor som jag tog till mig lite extra var att som ledare låta personer hitta sin inre motivation. Genom att inkludera till exempel elever i undervisningen och låta dem vara med och planera lektioner eller andra aktiviteter så känner sig eleverna mer delaktiga och mer motiverade till att faktiskt vara med eller hjälpa till på aktiviteterna.

När jag läste idrottspsykologi och när jag gick en kurs i mental rådgivning var den inre motivationen också ett återkommande inslag. Genom att hitta sin inre drivkraft så bidrar inte det bara till att personer blir mer delaktiga, utan de tar även mer ansvar och framförallt lägger in erfarenhet och byggstenar i sin personliga utveckling.

Var vill jag komma med det här? Ibland så hör jag vuxna som pratar om att barn och ungdomar har blivit mycket latare än förut. Att de inte tar ansvar och helst vill rida men inte göra så mycket i stallet. Nu tror jag absolut inte att det här stämmer på alla barn och ungdomar, men om vi nu skulle säga hypotetiskt att det skulle vara på de flesta, vad beror det på?

Såklart kan det bero på yttre faktorer såsom att de hellre vill hänga på SoMe, har andra intressen och kanske känner en stress med utseende och prestation i skolan som nog till viss del är värre idag än för 20 år sedan. I dag finns det betydligt många fler forum att jämföra sig på.

Men kan det också vara till viss del att många barn idag faktiskt inte väljer hästarna eller stallet från början, utan att det är valt genom en förälder eller vuxen?

Vi tar ett exempel.

Penny började rida på ridskola när hon var fem år gammal, för hennes mamma har alltid hållit på med hästar större delen av sitt liv och ville att Penny också skulle hålla på med hästar. När Penny var 10 år fick hon sin första ponny, det blev en hopponny för mamma ville så gärna att Penny skulle tävla och Penny gillade ju faktiskt att hoppa på ridskolan. 

Mamma bestämde vilken ponny som skulle köpas, i vilket stall ponnyn skulle stå i, vilken typ av utrustning den skulle ha (bett, sadel), hur den skulle fodras och vilket täcke den skulle ha. Hon började också boka in träningar till Penny för en tränare som hon hade hört var så bra från stallkamraterna som Penny skulle träna en gång i veckan för. Så småningom började mamma boka in tävlingar och hon var så exalterad. Penny tyckte att tävlandet var ok men tyckte att det var lika härligt att borsta och rida ut på sin ponny, men det skulle hon inte våga säga till mamma. 

Alltid när Penny kom hem från en tävling som det kanske hade gått lite extra bra så frågade ju såklart de andra i stallet hur det hade gått när hon kom hem. Men innan hon ens hann öppna munnen så började mamma prata om hur bra Penny och hennes ponny hade skött sig och hur spännande det hade varit.

Det kanske låter som en dröm? Kanske för Pennys mamma, men inte för Penny. För det spelade ingen roll hur mycket hon hade lärt sig om foder, när hon ville ändra sin ponnys foderstat tyckte mamma att den var bra som den var. När hon ville testa ett nytt bett så sa mamma att “hon alltid hade ridit på ett tredelat bett och det har alltid gått huuur bra som helst”. När Penny ville testa en annan tränare för hon tyckte att den hon red för just nu var lite sträng, så sa mamma bara att det är bra med någon som är lite krävande.

Att ha en ledare eller förälder runt omkring sig som tar alla beslut och tar alldeles för mycket plats gör ofta att man känner sig osedd, man tappar motivation till att lära sig saker, att vara delaktig i saker och att framförallt prestera i saker. 

Varför ska jag engagera mig om ingen ändå lyssnar?

Om Penny från början hade fått vara med i planeringsfasen av inköpet att ponny (hon kanske lika gärna hade velat varit kvar på ridskola eller slutat rida), hur foderstaten ska se ut, vilken typ av utrustning hon skulle ha, hur träningsupplägget skulle se ut med tränare osv så skulle hon med stor sannolikhet haft en mycket större drivkraft inombords. Då skulle hon nog känt att det hade varit kul att lära sig nya saker och kanske så småningom börja planera in några tävlingar själv med hjälp av sin mamma och tränare. 

Jag har hört många historier om personer som för 30 år sen köpte sin första ponny och slet i stallet och på tävling med föräldrar som hade noll koll på hästar. Så undrar de varför de hade så stark drivkraft till skillnad från dagens ungdomar, skillnaden var att då fick de bestämma allt och ta ansvaret själva, det var ingen som sa till dem vad de skulle göra med sina hästar.

Så klart stämmer det här inte in på alla, men jag skulle gärna vilja att alla vuxna tog sig en funderare och faktiskt funderar över hur mycket plats och engagemang de faktiskt tar från sina barn/elever, och framförallt hur mycket ansvar de lägger över på ungdomarna? Med ansvar så kommer förväntningar att någon ska klara av något och det är faktiskt något vi växer av om vi har rätt förutsättningar. 

Om någon annan gör eller bestämmer allt för oss så får vi aldrig lära oss att ta ansvar och känna oss hörda, och med det växa och hitta inre drivkraft.

/Felicia

Hösten är nu kommen och med det kommer de eviga frågorna om vilka täcken som ska på hästarna, vilket väder det ska bli, hur mycket ska det regna och hur mycket ska det blåsa? När ska bakskorna på för att kunna brodda när det börjar bli halt, och när ska snösulorna på?

I början av veckan pratade flera om att det skulle bli storm under onsdagen och jag tänkte, ska vi ens släppa ut hästarna om det ska bli så överjävligt eftersom vi inte har något vindskydd? Det var den känslan jag fick när jag hörde snacket, att det kommer att bli full storm. När jag sen gick in i väderapparna så insåg jag att det inte riktigt skulle vara full storm utan det skulle max blåsa 5m/s och regna max 2 mm i timmen, då kände jag att det hade varit lite väl dramatiskt snack.

Men något som gör mig väldigt ledsen och som har påverkat mig otroligt mycket är stormen Milton som just nu härjar i USA på deras västkust. Att se hur människor är strandade, inte kan ta sig därifrån, det har varit ett fåtal dödsfall nu när jag skriver inlägget och hur hus och saker blir helt förstörda. Stora hus som bara flyter bort i den flod som vattnet verkar skapa långt in på land.

Jag har sett en hel del klipp på hästägare i de drabbade områdena och vad de väljer att göra. Vissa som kanske har färre hästar har lastat in djuren i trailers och kört därifrån. Vissa väljer att sätta in sina hästar i byggnader som ska vara byggda för att klara orkaner. Vissa har flätat in airtags i sina hästar svansar och vissa skriver med stora siffror på hästarna sina telefonnummer för att hästarna när orkanen är över ska kunna länkas och och komma tillbaka till sina ägare. Vissa har valt att släppa sina hästar helt fria medan vissa låter sina hästar gå kvar i sina hagar.

En video som träffade mig lite extra var i början när stormen slog till var en anläggning där ägarna inte var hemma och grannarna upptäckte att hagen var så översvämmad att hästarna var tvungna att simma. De tog ner en del av staketet och försökte sen locka till hästarna som efter ett tag förstod att de kunde ta sig ut därifrån. Tyvärr var det en åsna som hade gått i samma hage som inte klarade sig då den inte orkade simma vilket de verkade ha gjort i minst två timmar.

När sånt här händer sätter det lite perspektiv hur vi har det i Sverige. Trots regn, kyla och ibland mycket snö, så är vi ändå otroligt förskonade från större väderkatastrofer och behöver sällan oroa oss i större utsträckning för våra djur. Sen kan vi oroa oss för skador och annat, men att vara rädd för att ens häst ska drunkna i vatten för att hagen är så översvämmad är förhoppningsvis något vi aldrig kommer behöva uppleva.

Jag skänker några extra tankar till alla som just nu drabbas av de här katastroferna.

/Felicia

Det har nu gått några veckor sedan Paralympics och här är några av mina reflektioner från paradressyren.

Wow, vilken uppslutningen på läktarna det var. Både i Rio och Tokyo ekade läktarna tomma, i Tokyo av uppenbarliga skäl. Men här såg vi allt från skolklasser och lokalbor till supportrar från olika nationer. Det var härligt att se och vilken entusiasm de kom med. Det känns alltid som att det skapar en lite extra härlig atmosfär för ryttarna.

Jag blev smått överraskad av hur otroligt hög kvalitén och standarden var på många ekipage. Det var många fina hästar och duktiga ryttare som levererade väldigt bra program och uppvisningar. De främsta nationerna i lagtävlingen var föga överraskande. USA, Nederländerna och Tyskland la sig i topp tre och USA visade verkligen hur de satsar inför spelen i Los Angeles 2028. Lite förvånande var Storbritannien som legat i topp i paradressyren under alla Paralympics som ridsporten varit med i, de slutade på en sjätteplats.

De svenska ryttarna gjorde ett väldigt bra jobb och även fast det inte blev några medaljer så var det väldigt fina prestationer vi såg. Vi hade Anita Johansson och Louise Etzner-Jakobsson som är veteraner och varit med tidigare i spelen. Men vi hade också två nykomlingar, Renèe Claesson-Ribring och Lotta Wallin. Båda gjorde fina debuter och jag tror att det här är två ekipage som vi kommer att se mycket av i framtiden.

Jag hoppas att det är ryttare som har sett ridsporten under Paralympics och som kommer känna sig peppade att klassificera sig och kanske tävla i paradressyr. Vi behöver fler ryttare i Sverige för att dels ha mer konkurrens och sparring på hemmaplan, men också för att skapa fler tävlingstillfällen och ett större urval i landslagstruppen. Jag har upplevt under tidigare år att flera ryttare aktivt har valt att inte tävla i paradressyr för att de upplever att det inte är lika “svårt” som att tävla i de vanliga dressyrklasserna. Det man ska veta är att konkurrensen är på en helt annan nivå internationellt och att det är väldigt prestigefyllt att ta sig till de stora mästerskapen och Paralympics.

Sverige har sen början på 2023 en ny ledning i paradressyren vilket jag tror är väldigt positivt. I ledarskap behövs ibland förändringar och förbättringar och det har vi även sett i de andra grenarna att det kan leda till mer framgångar. Paradressyrens relativt nya förbundskapten är Mette Ubbesen och det ska bli spännande att se hur hon kommer att bygga upp och leda vårt landslag de kommande åren.

Om du är intresserad av att klassificera dig så kan du klicka in på den här länken för mer information.

Vi hoppar idag in i september och nu i veckan drog Paralympics äntligen i gång!

Bordtennisen, skyttet, simningen, rodden och flera andra sporter är i full gång. I skrivande stund så har vi än så länge inte lyckats ta någon medalj men när det här publiceras så kan något kanske ha hänt.

Men, det som jag ser allra mest fram emot är ju såklart ridsporten som startar på tisdag den 3 september! Klockan 08.55 drar sändningen i gång och klockan 9.00 kommer första ekipaget i grad 3 att rida in på banan i Versailles. Även fast jag inte kommer vara på plats känns det kul att få möjligheten att kommentera och ta tittarna genom paradressyrens värld. Även fast den påminner mycket om dressyren så finns det också en hel del skillnader, och förhoppningsvis kommer jag med min kommentator kollega AnnaMaria bidra till ökad kunskap och en trevlig upplevelse i den här fantastiska världen.

Landslagstruppen som det ser ut nu är Louise Etzner, Renèe Claesson-Ribring, Lotta Wallin och Anita Johansson. De som kommer tävla i lagtävlingen är Louise, Renée och Lotta. Från början skulle Lena Malmström varit med och tävlat, tyvärr var hennes häst inte helt 100 inför tävlingen vilket gjorde att Anita Johansson fick hoppa in från sin reservplats.

Lena och hennes häst Fidelie är ett av de starkaste svenska ekipagen i den svenska truppen vilket såklart gör att det är tråkigt när de inte kommer med till ett stort mästerskap. Men vi håller tummarna för att den svenska truppen formtoppar och levererar fina resultat i Paralympics.

Så en liten snabb guide till “Vad är paradressyr?” Paradressyr innefattar ryttare med rörelse eller synnedsättningar. Ryttarna genomgår en klassificering där det bestäms vilken grad man ska ingå i. Du kan vara “confirmed” vilket betyder att du bara behöver göra din klassificering en gång i ditt liv, eller om du t ex har en progressiv sjukdom så måste du klassificera om dig emellanåt.

Paradressyr består av 5 grader.
Grad 1: Där rider ryttarna som har de mest omfattande funktionsnedsättningarna. De skrittar enbart i sina program och utför moment såsom serpentinbågar, volter, halter, ökat skritt etc.
Grad 2: Skrittar och travar. De gör 20 m volter i trav, längning av traven och serpentinbågar. De gör 8 m volter och skänkelvikningar i skritt, halter, längning i formen i skritt.
Grad 3: Skrittar och travar. Gör serpentinbågar i trav med övergångar, mellantrav, 10 m volter och skänkelvikningar i trav, halter, ryggning, 8 m volter i skritt, bakdelsvändningar och längning av formen.
Grad 4: Här skrittar, travar och galopperar ryttarna. De gör mellantrav, 10 m volter och öppna i trav. I galoppen rider de 20 m volter, övergångar galopp-trav-galopp, förvänd galopp, bakdelsvändning i skritt och ryggning.
Grad 5: Här rider ryttarna med minst funktionsnedsättning. De gör skolorna och 8 m volter i travprogrammet, ökad trav, galoppslutor, enkla byten och ökad galopp. De gör också ryggning och skrittpiruett.

Sen i takt med att man kommer upp i graderna blir ju såklart övergångar och ridvägar svårare. Jag förbehåller mig med att jag kan ha missat någonting.

När vi sen tävlar på Paralympics kommer vi ha fyra ryttare som tävlar i den individuella tävlingen men bara tre i lagtävlingen, något man började med i Tokyo som de ändrade efter Rio där man hade fyra ryttare i lagtävlingen. I “vanliga” tävlingar och mästerskap har man fortfarande 4 ryttare i lagtävlingen.

Hoppas att ni känner att ni har fått lite mer förkunskaper inför det stundande Paralympics och att ni sätter på SVTplay och hejar på våra svenska ryttare!

/Felicia

Det var ett tag sen det kom ett blogginlägg från mig. Dels har jag saknat lite inspiration att skriva, men det var också en hel del att göra innan jag gick på semester och sen har jag unnat mig en riktigt semester genom att koppla bort det mesta och bara ägnat mig att komma i ordning i mitt hus (vilket har varit ett heltidsjobb i sig) och hängt i stallet såklart.

Något roligt som jag har att berätta är att jag ska vara expertkommentator för ridsporten i Paralympics på SVT vilket känns så jäkla roligt! Tillsammans med AnnaMaria Fredholm kommer vi följa paradressyren under fyra dagar där vi hoppas på framgång från våra svenska ryttare. Jag hoppas kunna bidra med kunskap hur paradressyren fungerar och ge bakgrunden till varje ekipage och deras resa.

Paradressyren sätter i gång första veckan i september.

Apropå kommentator måste jag ge ett stort kudos till Mats Eriksson som har kommenterat dressyren under OS tillsammans med Henrik Johnsson. Det känns som att jag har lärt mig massor kring bedömning i dressyren och domarperspektivet. Det är alltid så givande att lyssna på kunniga personer inom saker man själv är lite extra intresserad av, samtidigt som det nog var väldigt lärorikt för personer som inte är insatta i dressyr att förstå vad det handlar om. Det har också gett mig massor av inspiration och tankar i min egen ridning, superroligt!

Vi har också en nykomling i stallet som heter Stand by Me (Steven), en treåring e. Suarez ue. Crelido. Marie som jag har haft hästarna tillsammans med de senaste tio åren valde att köpa honom och vi hoppas att det kommer vara en häst vi kan ha kul med och att det är en framtida stjärna.

Med Fonzie har det stått still lite i ridningen de senaste månaderna och vi har till och med tagit något steg tillbaka. Nu börjar det gå framåt igen vilket känns skönt och är något som man kanske får räkna med när man har yngre hästar. Nu när Steven har kommit hem till oss känns Fonzie plötsligt gammal då han plötsligt blev så himla stor, lite som när ett barn får ett syskon. Men han är ju trots allt bara sex år och behöver lite tid på sig. 

I dag startar arbetsveckan igen och nya tag inför hösten. Jag hoppas ta mig ut på någon tävling i höst mellan andra åtaganden. Jag ska även åka ner och inspirationsföreläsa på en stor konferens i södra Sverige i september vilket ska bli spännande, det hade varit kul att komma i gång med lite fler föreläsningar då det har varit mindre i år generellt.

Men först nu ska jag planera och genomföra min inflyttnings-/30 årsfest här i slutet på augusti. Jag har många talanger men festfixare är inte en av dem, ha, ha.

Hoppas ni alla haft en trevlig sommar!

De som följer mig på mina sociala medier har nog inte missat att vi jobbar en hel del markträning med mina hästar (för tillfället bara en häst). Där vi sätter på repgrimmor, släpar fram presenningar, paraplyer och alla möjliga saker.

En del tror nog att det handlar om att hästar inte ska vara rädda för paraplyer eller en fladdrande presenning, det är dock lite mer invecklat än så. Det handlar om att i jobbet vi gör med hästarna ska vi ge hästen strategi för när den stöter på något som ser eller låter läskigt t ex.

Speciellt för en häst som ska ut och tävla och möta nya miljöer är det viktigt att man förbereder dem på höga ljud och saker som bara dyker upp. Främst för säkerheten och att hästen kan vända sig till sin ledare för att hitta trygghet. För det är lite det markträningen som vi gör går ut på. Att när hästarna utsätts för läskiga saker ska de inte fly eller slåss, utan försöka fortsätta lyssna på sin ledare och arbeta framåt och mjukt.

Ett exempel är longeringslina. Att avdramatisera ett rep som hamnar runt ett bakben och på så sätt lära hästen hur den ska hantera en situation som kan bli väldigt farlig. Det är lätt hänt vid till exempel longering att linan hamnar där den inte ska hamna och hästen snurrar in sig. Vad man då vill är att hästen bara ska stanna och vända sig till dig och fråga “vad gör vi nu?”. Eftersom hästen är ett flyktdjur så är det kanske inte ett naturligt beteende, men ett beteende vi kan lära hästen. Som gör att den dagen hästen fastnar i ett rep får den inte panik och kanske gör sig riktigt illa, utan eftersom vi har förberett den så kan vi lugnt ta bort longeringslinan och fortsätta.

Man pratar mycket om negativ och positiv förstärkning som jag har skrivit om förut här i bloggen. Att den ena handlar om att ta bort ett tryck, medan den andra handlar om att lägga till någonting (t ex en klapp eller godis). Jag tror att båda kan vara effektiva sätt att kommunicera och träna våra hästar, men att det passar vid olika tillfällen. När vi jobbar på ridbanan i ridningen eller från marken tycker jag att den negativa förstärkningen är lättare då man duttar med spöet eller smackar.

Men däremot när flugsprayen åkte fram nu eller vid till exempel intag vid hagen tycker jag det är jättebra att använda sig av positiv förstärkning, så som godis för att ge hästen en positiv upplevelse. Men såklart är det individuellt vad man föredrar.

Vissa hästar behöver förberedas för olika saker. Vissa hästar behöver träna i mycket nya miljöer och då får man träna på det genom att åka till olika ställen. Vissa hästar behövs lasttränas för att de inte gillar att gå på transporten. Men att också förbereda hästarna på det som skulle kunna hända. Till exempel är det bra att träna hästen på att ge efter för tryck på nacken, för om den inte gör det så kan det uppstå en situation någon gång där hästen får panik och istället för att ge efter för trycket så drar hästen bara hårdare tills den kanske skadar sig genom att den kastar sig bakåt eller reser sig.

Bara för att vi gör den här träningen betyder det inte att allt alltid kommer att vara lätt. Det kommer uppstå situationer där min häst blir spänd och där det är svårt att använda strategierna vi har tränat på. För i slutändan har hästen sina naturliga instinkter. Men jag tror det är viktigt att vi förbereder våra hästar så gott vi kan på situationer som inte alltid är så naturliga, för att skapa så bra förutsättningar som möjligt och för att värna om hästarnas mående och allas trygghet.

Att ha samma förutsättningar och möjligheter är inte en självklarhet, det vet vi som rör oss inom hästsporten. Men inte ens om alla skulle ha exakt samma funktionsnedsättning och ekonomiska möjligheter, så finns samma förutsättningar i Sverige.

Jag tror att rätt hjälpmedel och förutsättningar så skulle många personer idag kunna leva ett mycket mer aktivt och berikande liv än vad de gör idag. Men hur aktiv och vilka typer av hjälpmedel man har rätt till kan helt bero på var man bor i landet.

Jag har till exempel rätt till två rullstolar, vilket har gjort att jag har en manuell och en elrullstol som jag har i stallet. När jag fick elrullstolen var det en riktig game changer, jag kunde helt plötsligt gå ner och hämta hästarna i hagen och jobba dem på ridbanan från marken. Problemen som jag haft med axlarna var borta. Jag måste betala hyra på min ena rullstol varje månad vilket är lite drygt, 120 kr. Men den är värd det så jag klagar inte.

För jag vet nämligen att i vissa delar av Sverige får du bara en rullstol. Det finns inget utrymme för fler. I vissa delar av landet kan du ha två rullstolar, men om du har en manuell kan du bara få en till manuell, du kan inte ha en manuell och en elrulle. I vissa delar kan du få en rullstol och kanske en rullator, men du kan inte få två av samma.

Om du aldrig har rört till bland personer som behöver hjälpmedel kan det vara så att du tror att det finns alla möjligheter att få vad som helst, kanske både en permomobil, rullstol och rullator. När man sen börjar prata om hur det faktiskt fungerar blir människor ibland chockade, som att det helt plötsligt har gått upp ett ljus för dem hur verkligheten faktiskt ser ut.

De flesta behöver inte fundera över sånt här, tills den dagen något händer eller att man blir så gammal och faktiskt behöver hjälpmedel. Då upptäcker man hur svårt det är med saker.

Om det blir punka på rullstolen kan det ta en vecka innan någon kan komma och laga den, vad gör du då?

Du upptäcker hur dyrt det är med hemtjänst för att få hjälp med saker som du inte klarar att göra själv. Du upptäcker hur dyrt det är med färdtjänst (vilket också varierar enormt mellan kommunerna), och att bara åka och hälsa på dina barn som bor en mil bort kostar 312 kr tur och retur. Inte en så rolig summa för en sjukpensionär som redan kämpar för att få ändarna att mötas. Hade varit lättare att ta bussen för 50 kr men på många bussar är det väldigt krångligt med rullstol och många chaufförer är inte måna om att hjälpa till.

Det värsta är när hissen i huset där man bor i går sönder en fredag och ingen kan komma och fixa den förrän en måndag, och man sitter instängd i lägenheten hela helgen för att man inte har något annat val. Nu finns det jourer i mycket större utsträckning tack och lov som kan fixa det än för 10 år sen, men det händer fortfarande ibland.

Vi har mycket bra i Sverige också. Att vi för det första inte behöver betala för våra hjälpmedel som vi är berättigade till är en grej. Att vi kan få åka färdtjänst överhuvudtaget är en annan. Att vi kan få ekonomiskt stöd att anpassa våra bilar så vi kan köra själva, och med vi menar jag oss med rörelsenedsättning.

Det finns bra och mindre bra saker i Sverige när det kommer till möjligheter. Men en sak som jag faktiskt är lite rädd för är att vi rör oss mot ett samhälle där rättigheter och möjligheter för personer med funktionsnedsättning försvinner mer och mer.

Idag ligger fokus på så mycket annat.

Det är invandrarpolitik, miljö, att sänka skatt och så vidare. Man hör om personer som får färre och färre assistanstimmar, vissa förlorar dem helt, vissa får inte ekonomiskt bidrag för att de inte orkar jobba och vissa får inte de hjälpmedel de skulle behöva. Det som är mest frustrerande är att de flesta inte verkar bry sig förrän det drabbar dem själva eller någon i deras närhet.

Jag tror att när fokuset hamnar för mycket på individen istället för oss som ett samhälle i stort så kommer det gå utför. När det blir viktigare att tjäna pengar än att ta hand om varandra, då skulle man lika gärna kunna bo i USA.

/Felicia