Det finns saker som inte ändras i livet hur långt man än flyttar. En av mina konstanta saker är Nelly, hon låter inte en sådan grej som en långflytt rubba hennes cirklar.
Som individ är hon våldsamt självständig och beslutsam, hon gör bara sådant hon själv vill. Det tog exakt två dagar så hade Nelly kommit på hur hon kunde pilla upp boxdörren så att hon kunde äta upp all mat som låg utanför. Som matte till henne så ligger jag alltid ett eller två steg efter helt enkelt.
Allt kraftfoder i stallet är därför nu säkrat och boxdörren ordentligt fixad så att den inte går att peta upp. Efter två nattutflykter så tog hon sig då istället friheten att pilla upp grinden till hagen, tydligen gick det utmärkt att peta den inåt och sedan krypa under tråden och ta en promenad. Det är ju en lagom pulshöjare när man står och packar upp lådor och Curt-Åke plötsligt börjar moffa något om att det verkar röra sig suspekta figurer på gården.

Nelly hade nu lyckats så bra den här gången att det inte bara var en ponny som traskade mot stallet utan hon hade med sig en hel rad av hästar som mycket prydligt skrittade uppför backen med målet att gå hem. Eftersom det är lite oklart om hem är femtio mil bort eller trettio meter från grinden så rörde de sig förbi stallöppningen och upp för backen för att se om Åkerby kanske låg på andra sidan kullen.
Nu ligger det först ett gäng brevlådor och sedan ett trevligt litet bostadsområde där så det är inte direkt ett lämpligt ställe för fem små ponnyer att leta efter stallet på. Som tur var så ändrade de sig när matte kom utspringande och ropade att de skulle få mat om de bara ville vara så vänliga att vända om och gå in i det närmaste stallet.
Vill en liten tjock, hårig ponny krypa ut så gör den det.
När maten har börjat tryta i hagen så har Nelly alltid helt enkelt börjat gå hem. Hon bestämmer att det blivit höst och anser då att hon bör flyttas till en vinterhage med ordnade fodringar. Det hjälper inte hur mycket el man har eller hur noggrant man fixat staketet, vill en liten tjock, hårig ponny krypa ut så gör den det. Genom åren har detta beteende gett mig en hel del gråa hår då hon aldrig traskar hemåt i dagsljus utan helst påbörjar promenaden vi tvåsnåret på natten.
Här ett klipp på Nelly som cirkusponny, en roll hon tog sig an med stor entusiasm på SIHS i Friends för ett par år sedan.
Vid ett flertal tillfällen har det hänt att jag väckts av ett samtal från polisen där de frågar om jag möjligtvis äger en grådaskig ponny som tydligen är ute och går på vägen. Oftast beror det på att någon stackars bilist kommit åkande och mött en ponny som lite långsamt traskat hemåt i lagom maklig takt och som inte har en tanke på att flytta sig även om någon skulle tuta på henne.
Eftersom hon nu anser att betet är slut så har vi helt enkelt fått ta en diskussion angående det faktum att den hage de flyttade in i faktiskt är en vinterhage och den där bantningen som jag planerade har fått ge lite vika inför hennes krav på att få mer mat i hagen.

Nu är Nelly inte ensam om att vara förvirrad utan även grisarna har gjort en liten utflykt. De får ju vara lösa i stallet när jag mockar och de brukar alltid mest stuffa runt och böka under hästarnas krubbor där det kan finnas något ätbart. Idag råkade de springa ut ur stallet när jag hade ryggen till och snabbt som ögat har de sprungit till närmaste grannen för att kolla läget där.
Om jag blev lätt skärrad när hästarna traskade ut så var det ingenting mot stressen att springa och leta efter två förvirrade grisar. Hur förklarar man liksom det för grannarna. Första intrycket blir att man ska knacka på och fråga om någon sett en rosa och en fläckig gris, kanske inte bästa sättet att starta en grannrelation på.
Eller ännu värre, i den lokala Facebookgruppen sprids frågan om vem tusan det är som äger den där rosa grisen som vält alla soptunnor och som jagar folk som är ute och går med barnvagn. Eller värre än värst lokaltidningsrubriken ”Bengt 52 uppjagad i träd vid brevlådorna i Broslätt av extremt närgånget vildsvin och dess rosa vän”. Mina grisar är ju väldigt sociala och när jag får gäster har de lärt sig av hundarna att man skuttar fram till alla främmande människor med små glada pip, kanske inte det bästa beteendet om man är på rymmen bland folk som inte har en aning om att pipen betyder ”tjenare vad kul att du är här”.
När man springer upp och ner för de branta backarna och ropar på grisarna hinner man faktiskt tänka rätt så många katastroftankar. Huruvida någon nu mötte dem under deras promenad vet jag inte men de kom i alla fall galopperande ner för backen efter en stund och har uppenbarligen sprungit litegrann igenom bostadsområdet.
Efter att ha varit försvunna i en halvtimme var de helt slut och mycket glada över att de hittat mig igen så de travade snabbt in i sin lilla box och la sig att sova.
Frågan är nu om jag ska börja författa ett litet meddelande till alla grannar där jag ber om ursäkt för alla mina djur innan de orsakar något litet nervöst sammanbrott hos någon eller om jag bara ska låtsas som om det regnar och bygga ett ordentligt staket innan de får gå ut igen. Staketet måste ju byggas oavsett men det enda man vet när man har djur som lever lite friare än de flesta är att det alltid kan hända att någon råkar tappa ut dem ändå.
Om man aldrig har dem lösa alls så finns ju risken att friheten gör dem lite knasiga.
Det är ju också ett val man har att göra, om man tränar djuren på att följa en fritt så händer det oftast inte så mycket när de råkar ta sig ut ur någon inhägnad. Om man aldrig har dem lösa alls så finns ju risken att friheten gör dem lite knasiga. Det vet ju de flesta att för att kunna vara säker på att man kan kalla in sin hund måste man först släppa den lös och lära den att komma tillbaka, det handlar om att lita på sin relation till den och att man faktiskt är intressantare än friheten.
Så är det nog med de flesta flockdjur, man kan alltid locka med trygghet, kärlek och mat och hoppas att de väljer det man erbjuder framför allt annat.
Att bli vald på det sättet, oavsett av vilket djur det är, handlar om att man faktiskt gett den ett val och inte tvingat den på något sätt. Jag känner mig i alla fall ärad varje gång något av mina djur avbryter vad de håller på med och vill umgås med mig istället, det är faktiskt lite magiskt och väldigt beroendeframkallande.
/Johanna
Följ Ridsport på