Har ni någon gång upplevt känslan av att vara med om någonting som skulle kunna ha varit på film? När jag ser tillbaka på mitt liv hittar jag ett par tre episoder, samtliga relaterade till idrottsprestationer.
När jag sommaren 1985, med bandagerad stukad vänsterarm, hade matchboll emot mig i Kalle Anka Cup-tennisens första omgång men lyckades rädda den, vinna matchen och sedan hela turneringen.
När slumpens märkliga skördar förde mitt basketlag – bestående av sex killar varav ingen kunde spela basket – till seger i skolmästerskapet på gymnasiet i Älmhult 1990.
Och den märkliga sommaren 1993 när jag helt enkelt inte kunde förlora en enda match på tennisplanen och vann fyra turneringar i följd. Det som skedde var för bra för att egentligen vara sant, det var stories som egentligen kräver en regissör och ett filmteam.
Nu har jag även som vuxen fått uppleva den innerliga lycka det innebär att insupa känslan av någonting otroligt sällsynt. Att dessutom få se sitt barn i huvudrollen i den filmliknande händelsen är smått obeskrivlig.
Den lilla filmen, eller ska vi kalla det det lilla miraklet, utspelar sig i Skåne, på Åsbo Ryttarförenings underbara anläggning i Ljungbyhed. Där ska Angelo tävla och han ska faktiskt göra det på sitt livs största kärlek, 16-åringen Tindra som är den definitiva anledningen till att han över huvud taget kan rida.
Kärleken till henne saknar gräns och tårarna har varit många över vetskapen att Angelo håller på att växa ifrån henne. Vi har under stor vånda sagt att det är sluttävlat men samtidigt sett att det fortfarande fungerar. Angelo är lätt som en fjäder, har inte stuckit iväg speciellt mycket i längd och rider så bra att han inte stör Tindra.
De har aldrig tidigare sett finare ut tillsammans än nu. Vi har till och med konsulterat ett par hoppdomare och annat initierat ryttarfolk som tittat på ekipaget och sagt att det ser helt okej ut. Därför fattade vi beslutet att låta Angelo och Tindra få tävla tillsammans igen.
Denna sista gång är i Åsbo och det är med en Angelo som ingenting annat önskar och hoppas än att få ett fint avslut. Tre ekipage är anmälda till LE plus-klassen; Angelo och Tindra, LillyBelle och Peggy och ett annat ekipage. LillyBelle är först ut. Hon rider säkert, tar inga risker med Peggy som hon inte tävlat på länge och dubbelnollar på en beskedlig tid. Angelo är sist ut av de tre och när tävlande nummer två gått i mål har vi en ny dubbelnolla och en ny ledare i tävlingen.
Så är det dags för Angelo.
Sista tävlingsdagen på Tindras rygg. De ger sig iväg. Ser fint och harmoniskt ut. Lätt tar de sig över hinder 1-7. Åttan kvar, sedan omhoppning. Det känns som en formalitet, men plötsligt händer något. Från där jag står ser det ut som om Tindra drar iväg åt vänster. Fyra fel. Ingen omhoppning. Det är över.
Angelo och Tindra står still inne på ridbanan. Som paralyserade. Jag har aldrig tidigare sett Angelo ledsnare. Jag lider när jag ser hans besvikelse.
Jaha – det var så här det slutade? Med en försmädlig olydnad på åttonde hindret. Jag och Malin suckar i kör, gör oss redo att försiktigt ta oss fram till Angelo, som sent omsider fått sinnesnärvaro nog att lämna banan.
Det är då det händer. Det är då filmen tar över, den del av den här berättelsen som ser ut att vara regisserad. För plötsligt tar hoppdomaren till orda.
– Rätt ska vara rätt, säger hon ljudligt i högtalarna.
Och fortsätter:
– En av våra funktionärer har upptäckt att det låg en flagga framför hinder åtta. Det betyder att Angelo Enestubbe får rida om det åttonde hindret.
Hör vi verkligen rätt? Får han en ny chans? En andraserve – i ponnyridning? På motsatta sidan ser vi LillyBelle säga någonting till Angelo, antagligen någonting om att han ska rida in på banan igen. För det gör han. När hoppdomaren frågar om han vill fortsätta sätter han blixtsnabbt upp en tumme i luften och kör igång.
Filmen fortsätter och jag tror nästan att ni kan räkna ut hur den slutar. Angelo klarar åttonde, sätter fart i omhoppningen, Tindra älskar att vara i centrum och knattrar fram i en ljuvlig galopp. När de når mållinjen är de nästan tre sekunder snabbare än ledaren.
Seger. Segertäcke. Ärevarv. Priser i mängder (otroligt prisbord för alla deltagare, tack Åsbo RF!). Jag tror att det vi ser är Angelos hittills lyckligaste stund i livet. Nu går han vidare, nu blir det större hästar men det är Tindra som ger honom en sista kärleksfull boost.
En cirkel är sluten.
Och det är så vackert att jag får gåshud och en klump i halsen.
Tack för att ni tog er tid – njut av den värme jag såg skulle återvända till Sverige och följ mig gärna på Instagram som ponnypappandaniel!
Följ Ridsport på