Tidigare hade jag svårt att förstå det, men i dag är det alldeles glasklart för mig vad ridsporten gör med sina egna utövare. Den skapar behov och begär. Ger dagliga kickar. Abstinens. Orsakar en livsstil som i de flesta fall, när ridsportaren väl trillat dit, inte går att bryta sig loss ifrån. Ridsporten erbjuder en drog. Drogen består av fyra hovar, några hundra kilo kropp och en gränslös aprit och lär med enkel matematik tillhöra en av de dyraste drogerna på marknaden.
Dock pratar vi om en drog som är snäll, nyttig och fostrande. En drog som sticker ut på ett vackert sätt, likt en ensam och stolt röd ros mitt i ett kargt landskap. Ridsporten är drogen med samhällsnytta och det tog ett tag men nu är jag också fast, till synes utan återvändo.
Mina största kickar får jag när jag ser mina barn träna och tävla, ser ivern i deras ögon, känner deras vilja att lära sig, skaffa mer kunskap och visa upp sina färdigheter.
Just därför, har jag upptäckt, är perioden november till januari extra tuff. Terminsavslutningar, jul- och helguppehåll och en tävlingskalender lika rik på innehåll som vintern varit rik på vit nederbörd. Det är tufft. Jag har längtat och väntat. Känt en svår abstinens efter att få dra iväg på en tävling. Och nu sitter jag här och kan glatt meddela eventuella oroliga läsare att jag tillfredsställt mina begär.
Pay and jump i Lenhovda blev årets första tävlingsliknande aktivitet för vår familj. Inte så upphetsande kanske, om det inte vore för det faktum att LillyBelle stod inför sitt första stora examensprov som inridare. Under drygt två månader har hon arbetat med lilla Penny, som när hon kom till oss aldrig blivit tränsad, än mindre beträtt en ridbana eller hoppat över hinder.
Utmaningen var stor, LillyBelle har kämpat och tränat och nu var det äntligen dags.
På vägen till Lenhovda slog det mig att Penny aldrig tidigare varit inne i ett ridhus. Att hennes hittills enda tak över huvudet varit ett boxtak. Vad betydde det? Skulle hon få ett tokspel och skena iväg ut i vintermörkret? Skulle hon stå kvar och skanna av den nya miljön och vägra ta ett enda steg framåt?
Där sitter jag, på läktaren. Vet att en kick väntar. Nervositeten tilltar. Kameran inställd.
Sedan öppnas dörren och det lilla söta ekipaget tittar in, ungefär som när Tjuren Ferdinand får en glimt av arenan i Madrid på julafton. Penny blir som jag trott väldigt förvånad. Ser sig omkring. Trilskas lite med huvudet. LillyBelle sitter lugnt i sadeln, styr henne bort mot ett av hörnen och väntar.
Sedan får hon klartecken och sätter igång. Hinderhöjd: 30 centimeter. Examensprovet har inletts. De rider mot första hindret – klarar! Inga problem. Klarar tvåan. Trean. Sedan kommer fyran. Det går långsamt. Penny saktar in. Tvekar. Stannar framför hindret. Men det är ju bara en pay and jump, tänker jag. Bara ta den tid som behövs och kliv över hindret. Det är precis vad Penny gör. Hon går över. Sedan fylls bensintanken direkt, LillyBelle får upp farten, resterande hinder avklaras och saken är klar. Målet om att avsluta inridningstiden med en pay and jump är uppfyllt. LillyBelle kan inte hålla sig. Hon böjer sig ner, kramar om Penny och ler. Kanske skymtar jag rentav en glädjetår.
Klarar hon 30 ska vi även prova på 40, var det sagt på förhand. Och kvarten senare är det tid för nästa start. Så dags har lilla Penny blivit varm i kläderna och trots att hindren är högre ser det nu mer ut som en ”riktig” ridning, med ett större flyt i hoppningen. Den här gången känner jag inga som helst tvivel och snart är de i mål. Felfria och glada.
Titta här:
Det är när Angelo sedan ska hoppa Tango som det håller på att gå illa. Efter en framridning som känts evighetslång verkar det som om Angelos tankar tillhör en annan galax. Han kommer iväg fel, Tango reagerar direkt, tvärställer benen blixtsnabbt och Angelo faller i en otäck båge, touchar en nummerskylt med huvudet och brakar ner i marken. Han är ledsen och tillfälligt knäckt men verkar ha klarat fallet bra. Jag pustar ut. Är helt övertygad om att Angelo bara vill gråta en rejäl skvätt, sätta sig i bilen och åka hem.
Men det gör han inte. Han tar åter plats i sadeln, ber om att få rida igen och hans begäran godtas. Hur tufft är inte det? Hur vågar han? Hur hittar han modet? Mina frågor är många och jag gapar nästan när jag sedan ser ekipaget lekande lätt klara samtliga hinder.
Men Angelo vill fortfarande inte åka hem. Han vill höja ett snäpp och prova ännu en gång. Jag swishar över en snabb hundring, anmäler dem till nästa höjd och får sedan se en perfekt genomförd ritt.
Att se mina barn tävla, se dem kämpa sig tillbaka trots motgångar och avsluta kvällen med rosetter och glada miner – det är min drog. Abstinensen är över, och redan på söndag är det tävling igen. November, december och januari – låt mig aldrig få se er igen.
Tack för att ni tog er tid – jag önskar er en angenäm tävlingssäsong och ses gärna på Instagram där kontot som vanligt är ponnypappandaniel
Följ Ridsport på