Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
7 februari 17:56

Ponnypappan: ”Det stora examensprovet”

Ponnypappan: ”Det stora examensprovet”
Ett litet ekipage gör entré på en tävlingsbana för första gången. Foto: Daniel Enestubbe

Tidigare hade jag svårt att förstå det, men i dag är det alldeles glasklart för mig vad ridsporten gör med sina egna utövare. Den skapar behov och begär. Ger dagliga kickar. Abstinens. Orsakar en livsstil som i de flesta fall, när ridsportaren väl trillat dit, inte går att bryta sig loss ifrån. Ridsporten erbjuder en drog. Drogen består av fyra hovar, några hundra kilo kropp och en gränslös aprit och lär med enkel matematik tillhöra en av de dyraste drogerna på marknaden.

Dock pratar vi om en drog som är snäll, nyttig och fostrande. En drog som sticker ut på ett vackert sätt, likt en ensam och stolt röd ros mitt i ett kargt landskap. Ridsporten är drogen med samhällsnytta och det tog ett tag men nu är jag också fast, till synes utan återvändo.
Mina största kickar får jag när jag ser mina barn träna och tävla, ser ivern i deras ögon, känner deras vilja att lära sig, skaffa mer kunskap och visa upp sina färdigheter.

Just därför, har jag upptäckt, är perioden november till januari extra tuff. Terminsavslutningar, jul- och helguppehåll och en tävlingskalender lika rik på innehåll som vintern varit rik på vit nederbörd. Det är tufft. Jag har längtat och väntat. Känt en svår abstinens efter att få dra iväg på en tävling. Och nu sitter jag här och kan glatt meddela eventuella oroliga läsare att jag tillfredsställt mina begär.

Pay and jump i Lenhovda blev årets första tävlingsliknande aktivitet för vår familj. Inte så upphetsande kanske, om det inte vore för det faktum att LillyBelle stod inför sitt första stora examensprov som inridare. Under drygt två månader har hon arbetat med lilla Penny, som när hon kom till oss aldrig blivit tränsad, än mindre beträtt en ridbana eller hoppat över hinder.
Utmaningen var stor, LillyBelle har kämpat och tränat och nu var det äntligen dags.

71förstahindret
LillyBelle och Penny tar sig över första hindret. Foto: Daniel Enestubbe

På vägen till Lenhovda slog det mig att Penny aldrig tidigare varit inne i ett ridhus. Att hennes hittills enda tak över huvudet varit ett boxtak. Vad betydde det? Skulle hon få ett tokspel och skena iväg ut i vintermörkret? Skulle hon stå kvar och skanna av den nya miljön och vägra ta ett enda steg framåt?

Där sitter jag, på läktaren. Vet att en kick väntar. Nervositeten tilltar. Kameran inställd.
Sedan öppnas dörren och det lilla söta ekipaget tittar in, ungefär som när Tjuren Ferdinand får en glimt av arenan i Madrid på julafton. Penny blir som jag trott väldigt förvånad. Ser sig omkring. Trilskas lite med huvudet. LillyBelle sitter lugnt i sadeln, styr henne bort mot ett av hörnen och väntar.

Sedan får hon klartecken och sätter igång. Hinderhöjd: 30 centimeter. Examensprovet har inletts. De rider mot första hindret – klarar! Inga problem. Klarar tvåan. Trean. Sedan kommer fyran. Det går långsamt. Penny saktar in. Tvekar. Stannar framför hindret. Men det är ju bara en pay and jump, tänker jag. Bara ta den tid som behövs och kliv över hindret. Det är precis vad Penny gör. Hon går över. Sedan fylls bensintanken direkt, LillyBelle får upp farten, resterande hinder avklaras och saken är klar. Målet om att avsluta inridningstiden med en pay and jump är uppfyllt. LillyBelle kan inte hålla sig. Hon böjer sig ner, kramar om Penny och ler. Kanske skymtar jag rentav en glädjetår.

Klarar hon 30 ska vi även prova på 40, var det sagt på förhand. Och kvarten senare är det tid för nästa start. Så dags har lilla Penny blivit varm i kläderna och trots att hindren är högre ser det nu mer ut som en ”riktig” ridning, med ett större flyt i hoppningen. Den här gången känner jag inga som helst tvivel och snart är de i mål. Felfria och glada.

Titta här:

Det är när Angelo sedan ska hoppa Tango som det håller på att gå illa. Efter en framridning som känts evighetslång verkar det som om Angelos tankar tillhör en annan galax. Han kommer iväg fel, Tango reagerar direkt, tvärställer benen blixtsnabbt och Angelo faller i en otäck båge, touchar en nummerskylt med huvudet och brakar ner i marken. Han är ledsen och tillfälligt knäckt men verkar ha klarat fallet bra. Jag pustar ut. Är helt övertygad om att Angelo bara vill gråta en rejäl skvätt, sätta sig i bilen och åka hem.

71lycka
Examensprovet är avklarat. LillyBelles lycka är gjord. Foto: Daniel Enestubbe

Men det gör han inte. Han tar åter plats i sadeln, ber om att få rida igen och hans begäran godtas. Hur tufft är inte det? Hur vågar han? Hur hittar han modet? Mina frågor är många och jag gapar nästan när jag sedan ser ekipaget lekande lätt klara samtliga hinder.

Men Angelo vill fortfarande inte åka hem. Han vill höja ett snäpp och prova ännu en gång. Jag swishar över en snabb hundring, anmäler dem till nästa höjd och får sedan se en perfekt genomförd ritt.

71rosett
Ekipaget lämnar arenan med sin första rosett, som snart ska följas av ännu en. Foto: Daniel Enestubbe

Att se mina barn tävla, se dem kämpa sig tillbaka trots motgångar och avsluta kvällen med rosetter och glada miner – det är min drog. Abstinensen är över, och redan på söndag är det tävling igen. November, december och januari – låt mig aldrig få se er igen.

Tack för att ni tog er tid – jag önskar er en angenäm tävlingssäsong och ses gärna på Instagram där kontot som vanligt är ponnypappandaniel


Ponnypappan
21 februari 13:31

Ponnypappan: ”Den analoga kreativiteten”

Ponnypappan: ”Den analoga kreativiteten”
Ponnypappan med familj har sportlov. Men oceaner av skärmtid lyser med sin frånvaro. Läs om Angelos och LillyBelles analoga uppladdning inför helgens besök på GHS. Foto: Daniel Enestubbe

”Pappa, kan du hjälpa mig med en sak?”
”Vadå?”.
”Såga en bräda”.
”Ja, det kan jag väl”.

Det är Angelo som ber om hjälp. Han har sportlov, har plockat fram några slitna träbitar ur högen under presenningen bakom huset.

Det är ett riktigt ruskväder ute, jag fattar inte att någon frivilligt befinner sig utomhus.

Jag sågar brädan.

Ser också att Angelo hittat ett gammalt punkterat skottkärrehjul, plockat fram en hammare i barnstorlek och en låda spik.

Däremot har jag ingen aning om vad han håller på med, vad det är han planerar att bygga.

Han brukar ibland fördriva tiden – tid han ändå alltid fördriver med aktiviteter – med att snickra.

Tiden går, solen börjar titta fram, jag sitter upptagen med annat och har ingen koll på vad som sker därute. Jag tänker att Angelo säkert tröttnat på det han håller på med.

Men så öppnas dörren.

Angelos röst igen.
Högre nu, mer intensiv:
”PAPPA, KOM! DU MÅSTE KOMMA! NU!”
Vad har hänt?

Har han slagit sig på tummen? Fått en spik i foten? Han gråter inte men det gör han nästan aldrig, hur mycket han än slår sig.

Men nu – är det något allvarligt som hänt?
Jag måste gå ut och se efter.
Det här är den syn som möter mig:

73zlatanbild1
Zlatan i sin nya barnvagn. Den här sköna synen möttes jag av efter att Angelo snickrat i ett par timmar. Foto: Daniel Enestubbe

Angelo har, under tiden jag suttit inne och jobbat, snickrat ihop en barnvagn till sin kanin Zlatan. Jag kan inte hålla mig. Gapskrattar åt den komiska synen. Vilken underbar kreativitet, och så himla bra gjort att tänka ut funktionen och få alla bitar och delar på plats.

Med Angelo vet man aldrig.

När han är i närheten vet man bara att vad som helst kan hända.

När Angelo avslutat Zlatans jungfrufärd i den nya barnvagnen har det fina vädret övergått i ett nytt regn. Det stoppar inte Angelo. Först rider han på Erika. Därefter tar han en skogstur på Tango. Och vad gör han när han avslutat sitt andra ridpass och vädret fortfarande inte kan få en normal människa att vilja ta ett enda steg utanför dörren?

73tango
Det finns inget dåligt väder….Efter snickrande blir det ridande på Tango i regnet. Foto: Daniel Enestubbe

Jo, då plockar han fram metspöna, varav han tillverkat ett själv, och går ner till den lilla gölen precis nedanför sluttningen bakom vårt hus.

Där står han sedan och ser hur det rycker i flötet ett antal gånger. Det blir inget napp, men Angelo låter sig nöja med fiskepasset.

73fiske
Och så lite fiske på det. Det sägs ju att det nappar bäst när det regnar… Foto: Daniel Enestubbe

Det är den här typen av livsinnehåll som får mig att känna mig varm och skön inombords. Jag har tjatat om det tidigare men gör det gärna igen. Det finns få saker som går upp mot att se sitt barn välja bort telefon, läsplatta och stillasittande för att – oavsett väderlek – inte ha en tanke på att vilja gå in under tak.

73zlatanbild2
Kanin som kan unna sig att ligga på latsidan med ett helt gäng nya färdkoster. För säkerhets skull ser Angelo till att Zlatans vagn är nystajlad med urläcker röd sprejfärg som hittats i förrådet. Foto: Daniel Enestubbe

LillyBelle är precis likadan och ärligt talat har jag knappt sett till någon av dem dagtid under detta pågående sportlov. Självklart älskar de sina mobiler, sina paddor och har full koll på Netflix och alla playtjänster.

Det är bara det att det finns någonting annat som de tycker är roligare än den passiva sysselsättningen. Det gör mig glad att det analoga just nu slår ut det digitala i mina barns värld. Jag fastslår också att den som har häst – ett av det mest intensivt analoga fritidsintressen som existerar – tvingas välja bort flera timmars digitalt liv varje dag.

Livet på landet är det bästa liv jag levt. Jag har levt det i snart tolv år nu och vill aldrig byta bort det. Men trots att borta är bra och hemma bäst är det ibland ett kittlande måste att åka bort. Speciellt som Gothenburg Horse Show står för dörren.

73göteborg
Ponnypappan med familj firar som många andra sportlovet inomhus i Scandinavium. Fjolårets härliga gäng efter agilitytävling, där lag Pontus Hugosson, med LillyBelle, krossade lag Johanna Lassnack, med Angelo. I år är jag den ende tävlande från familjen Enestubbe. Foto: Privat

När jag skriver detta packar vi för fullt för fredagens avresa till västkusten. När du läser detta förbereder antagligen jag och barnen oss för våra insatser under Eurohorsemässan.

LillyBelle har tränat intensivt för den käpphästävling hon är anmäld till och Angelo laddar för fullt för sin riduppvisning med Killar som rider.

Själv har jag däremot inte tränat alls inför den agilitytävling där jag ingår i ett av två lag. Jag litar helt och hållet på min livsrutin. Vad kan gå fel, liksom…

Tack för att ni tog er tid – och jag hoppas att ni alla, på ett eller annat sätt njuter av GHS antingen på plats eller via andra kanaler! Om ni vill följa mig på Insta finns jag som vanligt där på kontot ponnypappandaniel.


Ponnypappan
14 februari 13:30

Ponnypappan: Fem killar och en järnlady

Ponnypappan: Fem killar och en järnlady
Hela pojkkvintetten i ett och samma kollage.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Jag vet bara att jag är väldigt glad efter en härlig vecka där speciellt en dag var lite härligare än de övriga.

Söndagen.

Jag kan förresten börja med att nämna följande namn: Åke, Ture, Theodore, Casper och Angelo.

Jag trodde knappt det var sant när jag tog en titt i Equipe-appen och fick se det här:

 

72equipe
Fem killar i ett elva namn stort startfält. Inte illa.

Fem pojkar, alla ridande i samma LD-klass med varsin B-ponny just denna söndag i Lammhult.

När hände det senast i någon lokal tävling i ridportsverige att fem elftedelar i startfältet var killar?

Hör gärna av er, det kanske är vanligare än jag tror och i så fall skulle jag bli väldigt glad.

Att alla fem killarna dessutom nollade och fick rosett är inte speciellt viktigt. Det viktiga är att det finns killar som rider och att de, åtminstone här nere i mörka Småland, tycks bli fler.

Om det kan bildas en enda liten ring på vattnet till följd av detta, om en enda kille till får styrka av att fem andra killar rider i en och samma klass – ja, då är det en seger.

72femkillar
Hela pojkkvintetten i ett och samma kollage.

Ni som följt bloggen vet att jag inte skiljer på killar och tjejer. Alla är exakt lika mycket värda och lika viktiga, men efter det som hänt, både med Angelo och andra killar som blir retade av andra killar för att de rider – ja, det får mig att ömma lite extra för ridintresserade killar. Så är det bara.

Men det var ändå inte killarna som stal showen i mina ögon, hur kul det är är med fem killstarter i en klass. Den som stal showen var en fullkomligt laserfokuserad och obeskrivligt målinriktad liten järnlady och hennes lilla fina häst.

LillyBelle, förstås.

72lillypeggy
LillyBelle har taktiken klar. Hon har hittat ett par smarta genvägar lagom till omhoppningen.

Nu när hennes uppdrag som inridare är slutfört och Penny återlämnad till sina ägare passade det perfekt för LillyBelle med en ny tävling. Lammhults Ridklubb kommer förresten alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta för evigt.

Det var här båda mina ridande barn vann sina första rosetter, för nästan exakt ett år sedan.

Redan det räcker för att hoppas på en bra dag och det blir det sannerligen. Efter att Angelo och Tango går felfritt i ”killklassen” Lätt D och Angelo säger att han vill prova att rida Lätt C med omhoppning tycker vi att det är en bra idé. Han efteranmäls och inte långt senare drar det igång.

72angelotango
Angelo och Tango tar varsitt jättekliv på sin gemensamma väg framåt genom att dubbelnolla i sin första Lätt C tillsammans.

Angelo startar som tvåa. Vi håller tummar och tår, ser honom rida an. Trots att Angelo är nervös lyckas han hantera situationen fint och han lotsar lugnt och försiktigt Tango genom grundomgång och omhoppning. Efter målgång syns tydligt den där glädjen och stoltheten i hans ögon som fyller mig med så mycket kärlek och ömhet. Han har klarat det. Tillsammans med Tango har han klarat sin första Lätt C-tävling.

Nio ekipage är med i klassen. Åtta som har B-ponny, en som ställer upp med en liten A-moppe.

Nämligen LillyBelle Enestubbe på Peggy.

Drar vi klockan ett par minuter tillbaka ser vi en supertaggad LillyBelle inleda Lätt C-klassen. Att hon k-a-n är inte intressant. Hon bara s-k-a över, ingenting annat är förhandlingsbart. Och Peggy kör på, tar sig ledigt och rutinerat över hindren och när omhoppningen är igång har LillyBelle taktiken klar. Hon har hittat ett par genvägar som går hem och hon passerar mållinjen på 25 blankt.

Det ska visa sig vara en tid som inte bara är drygt tre sekunder snabbare än Angelo och Tangos. Hon passeras visserligen av duktiga Elvira Aaby-Ericsson som har startnummer tre men därefter blir det mer sällsynt med dubbelnollor i listan. Vi står utanför ridhuset och följer spänt uppdateringarna i appen och när sista ekipage loggat ut för dagen står LillyBelle och Peggy kvar som tvåor.

72lillyärevarv
Enda A-ponnyn i klassen och ändå ärevarv. Snyggt jobbat, järnladyn och snälla Peggy!

Ärevarv i Lätt C! Rosett, plakett och andra priser. Angelo hamnar fyra, precis utanför prispallen och ser först lite sur ut innan det går upp även för honom vilken bra tävling han gjort och vilket enormt kliv han och Tango tagit på sin väg tillsammans. Vi summerar att en underbar tävlingssäsong är igång och nu laddar vi för Gothenburg Horse Show – nästa veckas stora händelse.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna att följa mig på Instagram där jag som vanligt heter ponnypappandaniel!


Ponnypappan
31 januari 13:22

Ponnypappan: ”Därför gillar jag att umgås med hästfolket”

Ponnypappan: ”Därför gillar jag att umgås med hästfolket”
Arrangörsdamerna runt årets fantastiska ryttargala i Växjö. Och jag lovar: ingen av dem är särskilt intresserad av att snacka gamla minnen och berätta om hur bra det var förr. Foto: Daniel Enestubbe

Så kom då den hett efterlängtade Ryttargalan, där över 120 personer från Växjös ridklubbar träffades, skrattade och trivdes i varandras sällskap. Nej, det blev inget pris till mig och Malin, men som jag tidigare skrivit var det en storseger, åtminstone för mig, att ens bli nominerad till ett galapris.

Själv hade jag fått förmånen att i Malins ställe ansvara för att plåta samtliga galagäster vid entréns röda matta. Det var nervöst, speciellt eftersom belysningen var trasig exakt där alla skulle plåtas och det krävdes en hel del justeringar i kameran. Men när allt var över kunde jag i alla fall slå fast att jag lyckats få med respektive gäst på åtminstone en användbar bildruta.

Jag slogs av en insikt under Ryttargalan, fick en positiv känsla jag först inte kunde definiera men som sakta men säkert växte sig allt starkare. Sedan kom jag på det: när det gäller träffar, sammankomster och festligheter sticker ridsporten ut på ett berömvärt sätt jämfört med andra idrotter.

Jag kan bara gå till den sport där jag kan anses inneha lite av expertkunskaper, ishockeyn, för att  upptäcka den klara skillnaden. Jag har genom åren varit på en hel del fester där en kvalificerad majoritet eller rentav samtliga i festlokalen varit hockeymänniskor. Oavsett antal gäster eller festupplägg har pilarna ganska snabbt pekat i en och samma riktning: mot det förgångna. Skrönor och anekdoter och susat som pilar genom luften.

70rödamattan
Hela familjen Enestubbe förevigade inför Ryttargalan 2020. Foto: Daniel Enestubbe

Jag minns med fasa en fest i Stockholm för tiotalet år sedan på en söderkrog i samband med att Kamratföreningen Hockeyjournalisterna höll sitt årsmöte med efterföljande traditionsenliga fest på övervåningen.

Efter att först ha överhört diskussioner om finter, dribblingar och bortdömda mål övergick samtalsämnena i takt med sjunkande volymer i glasen till spaningar efter den tid som flytt.
”Jag minns när Tumba lirade och Hyland kommenterade så fort i radion att spelarna åkte fram till honom och sa att han låg två sekunder före dem själva” ljög någon 65-plussare skrytsamt. ”Minns du VM-guldet 87 som avgjordes i domstol? Det var tider det” sa en annan med dimmig ölblick. ”Kommer du ihåg vad Lasse Björn sjöng när sovjeterna inte hade den svenska natinalsången inspelad? Helan går” vrålskrattade en tredje triumfatoriskt.

Själv tänkte jag: Ja, jag har hört historierna förut. Säkert 200 gånger. Kanske 300. Jag kan dem utantill. Och kokar jag ner alltsammans i en tratt kommer det ut fyra ord som sammanfattar vad hockeyfolket så fort tillfälle ges till varje pris vill förmedla: Det var bättre förr.

Bättre förr? Verkligen? Spel på uterinkar, insjöar och svinkalla hallar? Slagsmål i varje hörn, överfall som sällan bestraffades och svarta pengar under varje bord?

Till saken hör att jag inte alls är nostalgiskt lagd. Det som har varit har farit, inga dagar kommer åter och varför då inte bränna allt krut på nuet och på att intressera sig för framtiden. Här är ridsporten en underbar miljö att vistas i.

Ridsporten i Sverige verkar nämligen inte det minsta nostalgisk. Jag har hittills inte hört någon dra gamla Hugo Simon-anekdoter, skryta om att de minsann skålade med John Whitaker på 80-talet eller ens någon som påstått sig ha fått sitta upp på Peter Erikssons gamla hjälte Imperator.

Ny1angelointervju.jpg
Angelo intervjuas av magnifike konferencieren Emil Bolin. Foto: Daniel Enestubbe

Hästfolket verkar vara så upptagna av nuet att det inte ens verkar kunna tänka tanken på att se sig om. Istället för hopfantiserade skrönor och en pinsam längtan efter en tidsmaskin handlar samtalen mer ofta än sällan om vardagslivet och knappt ens om hästar utan om jobb, skola, semestrar och de närmaste framtidsplanerna. Idéer och erfarenheter byter ägare i en ton av sans och balans. Trots, eller kanske på grund av, att hästfolket ägnar så mycket tid åt just hästar kanske de känner ett behov av att prata om annat än hästar när de ändå springer på andra levande tvåfotingar på fest emellanåt. Jag har heller aldrig hört någon hästmänniska säga att det var bättre förr, eftersom det nog inte var det. Ridsportens tid i Sverige är nu, med ständiga internationella framgångar och massor med unga lovande talanger som är redo att ta över när Peder Fredricson & Co en dag måste lägga av på högsta nivå.

Att befrias från nostalgi och nås av budskapet att vår bästa tid är nu – det är nog det jag gillar allra bäst med svensk ridsport.
Så: allt gott? Inga sprickor i fasaden?
Nja, eftersom inga träd ska tillåtas att växa till himlen vill jag tillägga en sak.
För ett par dagar sedan log nämligen Malin ett klurigt leende och bad mig att gå in i TDB och anmäla LillyBelle till en tävling. Jag gick då för första gången i databasen, skrollade fram till rätt tävling och insåg, när jag skulle betala, att det måste göras på plats – på arrangörens egen begäran.

När jag tänkte på hur smidigt TDB fungerar, enligt Malin, mindes jag något jag nyligen läst i Tidningen Ridsport. Något om ett nytt betalsystem.
Jag letade upp ett par texter.
Läste dem.
Konstaterade att även ridsporten i vissa undantagsfall tycker att det var bättre förr.

Tack för att ni tog er tid – och välkomna att diskutera både framtid och nutid men helst inte gamla skrönor med mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel.


Ponnypappan
24 januari 15:55

Ponnypappan: ”Nog finns det mål och mening”

Ponnypappan: ”Nog finns det mål och mening”
2019 handlade mest om att se och lära. 2020 hoppas LillyBelle och Angelo på fler tävlingsdagar med något högre målsättningar än i fjol. Foto: Daniel Enestubbe

Vilken är din målsättning?
Vilken plan har du lagt upp för din närmaste framtid?
Vad räknar du med att uppnå under 2020?

Trots att jag själv precis skrivit frågorna slås jag av hur lite tid jag själv ägnar åt att försöka besvara dem.
Jag har egentligen alltid bara haft en målsättning i livet: att bli bättre på det jag är bra på och lära mig så mycket jag kan om det jag inte vet eller är bra på.

Att skriva har jag kunnat i ganska många år, jag har haft förmånen att ha ett jobb där allt handlar om att i skrift förklara olika sammanhang på ett så enkelt sätt som möjligt för betalande läsare.

Där handlar det egentligen bara om att fortsätta att vara nyfiken, försöka höja sin lägsta- och högstanivå och, de gånger fantasin sviker, luta sig tillbaka på erfarenhet och ren rutin. Här handlar det alltid om att utnyttja det man är bra på.

Ponnypappan_69angelo
Sommaren 2019: Angelo och Tango drar försiktigt igång sin gemensamma resa. Hur långt kan de nå i år? Foto: Daniel Enestubbe

Hästlivet är en helt annan tekopp. Som ponnypappa var det inte länge sedan jag var ett vitt pappersark som vilset flög omkring i vinden. Jag visste absolut ingenting om någonting, såg bara fyrbenta hömopeder framför mig och hörde konstiga ord och fraser jag aldrig stött på förut.

Jag startade från noll, som den trögfattade idioten alla skrattade åt. Att fylla det tomma papperet med baskunskaper, steg 1-information och googlingar av obegripliga hästtermer för att bli en något gladare amatör har varit en lika svår som stimulerande uppgift. Men jag lär mig, alltså lever jag och utvecklas.

Om mina målsättningar låter flummiga och närmast abstrakta beror det på att det är just vad de är.

Jag lever dag för dag, möjligen vecka för vecka, och sedan får jag se vart tiden leder mig.

Annat är det med Angelos och LillyBelles framtidsplaner. De står nu inför sitt första ”riktiga” år som hoppryttare, men redan i fjol – när ingen av oss visste någonting om hur vi hanterar hästtävlingar – satte vi tillsammans upp ett mål.

Målet var att båda barnen skulle komma till start i Lilla Anna Cup, tävlingen för de allra yngsta i hemmacupen Karl Oskar Cup, och klara minst ett hinder.

Det uppfylldes med råge.

Båda red felfritt direkt, fick rosetter och plaketter och jag tror att glädjen de kände berodde mycket på att vi haft ett gemensamt mål att sluta oss kring.

Ett försiktigt mål som vi trodde hårt på.

Nu drar snart säsongen 2020 igång på allvar och det är med helt nya förutsättningar. Angelo har vuxit ur Tindra, som barnen till stor del delade på under 2019 och red varannan tävling på. Han sitter nu på B-ponnyn Tangos rygg medan LillyBelle tagit över Tindra och, sedan i höstas, fått låna och tävla Peggy.

Ponnypappan_69lilly
LillyBelles största kärlek i livet är Erika. Lyckas hon få det hemkära stoet att våga sig ut på de riktiga tävlingsbanorna 2020? Foto: Daniel Enestubbe

Så: vad vill barnen med 2020?

Redan under de första dagarna på detta nya år satt de ner tillsammans med sin tränare Katta och hade utvecklingssamtal.

Oerhört nyttigt om ni frågar mig.

Där fick de fylla i tre A4-ark med överskriften ”Mål och planering 2020”.

Det huvudmål inför sommaren Angelo tillsammans med Katta enats om är att tävla i Kristina Cup, nästa nivå i Karl Oskars tävlingspyramid, där Angelo och Tango ska rida Lätt C+.

Till hösten vill Angelo tävla i en för honom ny tävling, Ölandshoppet, med både Tango och hopplösa TW (han drömmer väl fortfarande om en resa till Maldiverna…). Han vill också återse favoriter som Pålles Cup i Hässleholm och Lilla Gubben Cup i Vimmerby.

I någon av dessa hoppas han kunna prova på Lätt B. Förutom tanken på att rida TW låter hans målsättningar både bra och rimliga.

Ponnypappan_69ridschema
LillyBelles ridschema för innevarande vecka. Foto: Daniel Enestubbe

LillyBelle är inte lika glasklar när det gäller uttalade mål. Egentligen är nog hennes högsta dröm att hennes hjärtevän Erika ska övervinna sin tävlingsrädsla och visa hur bra och pålitlig hon verkligen är. I så fall skulle LillyBelles lycka vara gjord.

Om det projektet spricker, vilket det finns en hel del som talar för, kommer Tindra att finnas där för LillyBelle som en pålitlig vapendragare i jakten på nya rosetter och plaketter. I anteckningarna ser jag att hennes huvudmål endast är ett: att rida en ny upplaga av Lilla Anna Cup, med tilläggen att ”rida någon grästävling” och ”få Tindra stabil i LD+”.

Det slutar inte där. Jag häpnar nämligen när jag ser hur ambitiösa barnen är när det kommer till planering. Tillsammans med Malin gör de upp ett träningsschema för två veckor i taget och skriver sedan ner allt, dag för dag, i Ponnybokens ridschema och följer upplägget slaviskt.

Det är både seriöst och gulligt på samma gång.

Om bara januari snart kan övergå i februari ska vi packa hästar, sadlar och annat i transporten och bege oss ut på nya äventyr. Vi har mycket att se fram emot. Och som Karin Boye skrev: ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”.

Tack för att ni tog er tid – jag interagerar mer än gärna med er på Instagram där kontot är ponnypappandaniel för er som vill följa mig!


Ponnypappan
17 januari 14:05

Ponnypappan: ”Sänk garden och se vardagens skönhet”

Ponnypappan: ”Sänk garden och se vardagens skönhet”
Angelo fick prova på att rida på Britney.

Det är mycket nu, och ändå händer ingenting. Det vill säga: vårt hästliv 2020 har ännu inte hunnit fram till något huvudnummer att kroka upp tillvaron på. Inga stora tävlingar i sikte, inga träningsläger eller längre resor med hästtransporten. Då infinner sig, har jag märkt, en väldigt intressant tidsperiod. Man sänker garden en aning, låter stressnivån falla och ersätter laserfokuset med någonting som liknar vidvinkelseende. Minutiösa förberedelser och rädslan över att glömma något viktigt ersätts av en lust att utforska vad som egentligen händer och sker runt omkring en. I denna till synes normala avslappnade vardag kan den som råkar befinna sig i hästars närhet bjudas på små ögonblick och historier som bara ligger där och väntar på att upptäckas.

En mus som spejar efter mat i stallet.

Ett barn som skriver ner sina drömmar i Ponnyboken.

68ponnyboken
I den här boken skrivs dödsviktiga saker varje dag.
68falsterbo
Böcker man inte trodde fanns, del 1: Mord i Falsterbo.

En fru som hittat och köpt en bok med hästtema jag inte trodde fanns: Mord i Falsterbo.

Upptäckten att en av hästarna dricker exakt på droppen tio liter vatten varje natt, varken mer eller mindre.

Eller när ett litet ponnysto som länge varit kär i en aningen större ponnyvalack ser möjligheten och bestämmer sig för att rymma över till den stora kärlekens hage.

68rymning
Tango och Penny summerar ett lyckat rymningsförsök.

Jodå, plötsligt stod lilla Penny – Tindras avkomma, som barnen nu rider in – stolt tillsammans med Tango i helt fel hage. Hon följde honom vart han än gick och de båda såg ut att ha väldigt mysigt tillsammans. Så mysigt att Penny tyckte att det var en väldigt dålig idé att bli infångad. Men med lite pelletsskrammel som oemotståndlig muta lyckades vi till slut finta Penny, föra henne tillbaka till rätt hage, konstatera att en isolator gått av och sedan sätta P för upprepade lyckade rymningsförsök.

Så här har veckan flutit på, paketerat i någon sorts lightversion av allt. De små historierna har funnits framför en fond av gråa, regniga och milda vardagar och det är sådana stories – de som som känns oviktiga när de sker – vi nog kommer att minnas med ett leende på läpparna när vi ser tillbaka på denna märkliga vinter 2020.

Lördagens utflykt till familjen Jönberg var i all enkelhet en annan story på samma tema. Malin hade i uppdrag att fotografera Jönbergs till ett av sina kommande jobb, Angelo och LillyBelle följde glatt för att träffa Alicia och Casper och fick till sin enorma stolthet och glädje prova på varsin ridtur på superponnyerna Amelia och Britney. Sedan avslutade vi med en efterlängtad korvgrillning där alla var nöjda och glada.

68lillyamelia
LillyBelle beundrade och fick en ridtur med Amelia.

Utanför vårt hus har det varje kväll pågått intensiva fantasitävlingar till käpphäst och det slår mig hur skönt det känns när ens barn konsekvent väljer bort mobil och padda för att leka utomhus. I en tid då larmrapporterna om stillasittande duggar nästan lika tätt som regndropparna fyller det mig med glädje att veta att det nästan krävs hot om indragna träningspass för att mina barn frivilligt ska komma in till middagen.

För tränar det gör de, med glödande passion och vetgirighet. En terrängtur i skogen med mig, ett pass med markarbete med Malin eller, som i veckan, en tur till ridhuset i Vartorp för att träna på bana.

Kärleken till träning är en talang mina barn begåvats med, till skillnad mot sin far. Den saken är klar. Jag var för bekväm när jag var yngre, ville helst dra ner på träningen och öka antalet tävlingar.

Här är det lite tvärtom.

Kanske är det därför jag känner en allt större längtan efter att få koppla på transporten och åka iväg på en efterlängtad rosettjakt.

Tack för att ni tog er tid – glöm inte att se det vackra i vardagen och besök mig gärna på Instagram som ponnypappandaniel.


Ponnypappan
10 januari 15:18

Ponnypappan: Det största som hänt sedan 1993

Ponnypappan: Det största som hänt sedan 1993
Det blir ingen röstningskupp, att ha blivit nominerade till Årets föräldrar är en bragd i sig. Foto: Privat

Det är bara att inse. Vintern är kämpig, alldeles oavsett om den är av den skoningslöst kalla sort som får en i grunden positiv människa att bli en lidande och kroniskt frusen individ, eller om den är som årets: så grå, så mörk, så regnig, så mild och så befriad från hopp att man på allvar tvivlar på att det någonsin kommer att våras igen.

67hjärtat (1)
LillyBelles källa till vinterglädje. Foto: Privat

Att ridsporten inte direkt gillar vintern blir också mer och mer tydligt för min del. Visst är det officiellt en året runt-sport vi talar om, men det vimlar inte direkt av tävlingar mellan december och februari om sanningen ska fram.

Det händer inte så mycket mer än det dagliga, med mockning, matning, träning, in- och utsläpp och jag märker hur svältfödda på action både Angelo och LillyBelle är. Under helgen satt de närmast klistrade framför livestreamen från Trettonspelen i Helsingborg där de förväntansfullt följde klubbkompisarna Alicia och Casper Jönberg och alla andra som begick årspremiär.

En årstid befriad från glamour och action behöver sina små ljusstrimmor av hopp. Vi nöjer oss med det lilla: ett par timmars sol här och där, en god middag eller en stärkande promenad  i skogen. Angelo är glad och stolt som en tupp efter att senaste numret av Min Häst nått ut till försäljningsställena.

I tidningen finns – på det känsliga temat ”Att växa ur sin häst” – ett hela fyra sidor långt och känslosamt reportage om honom och Tindra som jag verkligen rekommenderar er att läsa. Citatet ”Tindra har alltid funnits i mitt liv. Hon har lärt mig ALLT jag kan” tycker jag är talande, liksom det jobbiga ”Nu när ridningen äntligen börjat gå bra måste jag sluta rida. Det känns så orättvist!”.

LillyBelle har hittat veckans källa till vinterglädje under ett besök hos Tove. För första gången och till oförställd glädje och stolthet fick hon rida Toves superhäst Heart to heart. En liten men samtidigt enormt stor händelse.

67minhäst (1)
Hjärtevärmande läsning om Angelo och Tindra i Min Häst. Foto: Privat

Det är inte bara barnen som sett ljuset. För mig och Malin kom ett lika glatt som chockartat besked under veckan som nyss passerat.
– Vi är nominerade! nästan skrek Malin och visade mig en webblänk.
Nominerade? tänkte jag. Till vad?
Sedan klickade jag på länken och visste inte vilket ben jag skulle stå på, vad jag skulle säga eller om jag skulle säga någonting alls.

Den 25 januari hålls en ryttargala i regi av Växjös olika ridklubbar. Vid galan delas det varje år ut ett antal priser som röstats fram.

Och här kommer det: jag och Malin är nominerade.
Kategorin?
Årets föräldrar.

Jag var tvungen att rådfråga merparten av mina hjärnceller en god stund för att kunna samla ihop till en enda klar tanke i huvudet.
Årets föräldrar?
Och jag skulle vara en av de nominerade?
Hahaha!
Om jag vinner?
Klart att jag gör, oavsett vad som sker på galan om två veckor.
Jag har nämligen redan vunnit.

67pokal (1)
Bevis på min enda formtopp som tennisspelare. Foto: Privat

Låt mig förklara, ge er lite perspektiv. För det första: när jag avslöjade nyheten för mina arbetskamrater på sportredaktionen fick jag ett unisont gapskratt till svar. Jag blev tvungen att visa länken för dem innan de till slut fattade att jag inte stod och drev med dem på tjänstetid. Men de ser i och för sig bara journalisten som är inne i en hockeybubbla stora delar av varje arbetsdag. Jag kan faktiskt mocka också. Jag älskar mina barn över allt annat. Och vem vet, snart kanske jag kan hänga upp ett träns.

Men årets förälder?
För mig hade det inneburit en stor seger om jag blev NOMINERAD som en av två kandidater till årets förälder i VÅR familj. Att sluta tvåa efter Malin där skulle jag betrakta som en hedrande andraplats, som en sorts licens som intygar att jag innehar förälder som status, något coolt att skriva på cv:t och visitkortet.

Att då bli nominerad som en av två (tack Malin för att du finns och ändå kan ge lite tyngd åt nomineringen) föräldrar inom ridsporten är redan det något av det största jag varit med om sedan jag vann Skummeslövsspelen i tennis 1993, för övrigt under min enda formtopp under 15 år som spelare.

Nej, jag tänker inte försöka flörta, iscensätta något slags kupp och försöka få er att rösta på mig. En nominering är mer än gott nog. Jag är som sagt redan en vinnare – och visst kommer våren även 2020.

Tack för att ni tog er tid – och om ni vill vänta in våren tillsammans med mig är ni hjärtligt välkomna att besöka ponnypappandaniel på Instagram!


Ponnypappan
3 januari 11:45

Ponnypappan: Kattaträning – en nyårsraket fri från panik

Ponnypappan: Kattaträning – en nyårsraket fri från panik
Ett leende och en glimt i ögat är en bra filosofi för att bli en framgångsrik tränare. Foto: Daniel Enestubbe

Inför varje nyårsafton debatteras sedan några år ett återkommande problem. Det diskuteras, det stöts och blöts, frågor ställs, indignerade svar följer, fundersamma instämmanden tar vid. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att det var ett problem som faktiskt togs på allvar, men det är det inte. Det är bara ett spel, en metod för att fylla ut sändningstiden och spaltutrymmena i våra medier under några mellandagar där ingenting händer i övrigt, förutom rapporter om fylla och slagsmål. Ingen orkar nämligen bry sig på riktigt och försöka göra någonting åt det.
Inte heller jag tog särskilt stor notis om det innan jag blev djurägare men nu blir jag mer och mer upprörd för varje nyårsafton som kommer och går.

66katta
Katarina Torstenssons träningar har på kort tid blivit väldigt populära. Tre Kattaträningar var Angelo och LillyBelles favoritjulklapp. Foto: Daniel Enestubbe

Ja, jag talar såklart om nyårsfyrverkerierna, fenomenet där vi under en dag tillåter en ljudkuliss av oupphörligt krigstillstånd. Kan vi ens förstå hur många tusentals djur mår under årets sista dag? Eller alla de människor som som flytt från krigshärjade länder och blir brutalt påminda om vilket helvete de en gång kommit ifrån?

66angelotango
Angelo och Tango var tillsammans igen och fick många värdefulla tips. Foto: Daniel Enestubbe

I vårt stall är det bara Erika som är någorlunda oberörd. Resten är ett kaos vi måste hantera. Tango hoppar runt, runt och sätter in tunga oroväckande tacklingar mot boxdörren, som är nära att ge vika för hans tyngd och kraft. Tindra har lätt panik, Peggy vill fly, försöker ta sig ut ur sin box och i stallgången står Malin och jag tillsammans med lilla Penny, som också upplever ett starkt obehag. Utanför vill det aldrig sluta smälla. Ända sedan 20-tiden har det hållit på, först som avlägsen åska men ju närmare tolvslaget vi kommit desto mer har ljudet antagit formen av en fullskalig raketattack från luften.

66lillyerika
LillyBelle kämpar på med sin älskade Erika. Foto: Daniel Enestubbe

Med gemensamma krafter lyckas vi till slut lugna ner hästarna så pass mycket att vi kan blåsa faran över för den här gången. Men om ett år kommer det att bli samma sak igen; samma spelade intresse från media, samma skendebatt, samma utfall, samma panik för djuren. Men fram till dess lovar jag er att vi ska tillvarata alla dagar som finns för att ge våra hästar högsta tänkbara livskvalitet och mesta möjliga kärlek.

Vi har förresten redan börjat. Och hästarna verkar vara okej med den dealen, de har redan visat att det ställer upp till hundra procent och gör sin del för att göra våra barn nöjda. Med en titt tillbaka på julaftonens klappar kan jag nämligen konstatera att det fanns en gåva till Angelo och LillyBelle som smällde minst lika högt (hmm, kanske lite olämpligt uttryck här, men det får passera…) som ridstövlar, schabrak, täcken och presentkort. Varsitt A4-ark med texten ”Tre dagars Kattaträning” fick båda barnen att hoppa av glädje.

66genomgång
Pauser på ett par minuter med små men värdefulla tips är givande. Foto: Daniel Enestubbe

”Kattaträning” är ett lokalt begrepp här i trakterna kring Växjö. Ett begrepp som på kort tid fått stor spridning och enorm popularitet. ”Katta” är Katarina Torstensson, före detta ryttare på elitnivå som tvingats lägga av med tävlandet för egen del men som sedan ett par år är en oerhört skicklig och uppskattad tränare för tävlingsryttare i alla åldrar. Hennes träningsgrupper är så gott som alltid fullbokade och även när enstaka avhopp på grund av sjukdom sker på kort varsel i någon av grupperna fylls luckan oftast på nolltid.

Alla vill träna för Katta. Under hösten har Angelo och LillyBelle fått träna för henne en dag varannan vecka. Nu har vi sett till att de ska få hela tre träningar på kort tid med Katta och hennes allseende ögon. Angelo väljer Tango som sin träningspartner, LillyBelle rider på Erika. Tango gör comeback efter en lättare skada och är taggad till tänderna när han äntligen fått lämna sjukhagen. Erika, som gillar sällskap, promenerar lydigt in i Kattas ridhus, tätt följd av Tango.

66kattaangelo
Ett leende och en glimt i ögat är en bra filosofi för att bli en framgångsrik tränare. Foto: Daniel Enestubbe

Det blir tre minst sagt givande dagar. Det är grymt bra flyt, träningen är så pedagogiskt upplagd att varje liten skritt känns givande. Katta pratar mycket, kommer med snabba enkla instruktioner och korrigeringar men höjer aldrig rösten. Lågintensiv feedback. Jag kan tänka mig att det är både spännande, lärorikt och behagligt på samma gång att ha Katta i ridhusets mitt och hennes tips i öronsnäckan. Det syns också tydligt hur mycket barnen kämpar för att göra sitt bästa. De tar in varje liten stavelse som kommer ur Kattas mun eftersom de vet det som till och med jag upptäckt: det är de små justeringarna som ofta gör den stora skillnaden. En kortad tygel eller att titta upp en tiondels sekund tidigare kan avgöra om en kombination klaras eller det slutar i en plockepinnrivning.

Om 2020 blir ett år där Angelo på Tango och LillyBelle på Erika kommer att tävla med leenden och nöjda gnägg på sina läppar vet jag inte.
Men jag vet att de kommer att försöka.
Och att inleda året med tre dagars Kattaträning känns som en riktigt bra start.

Tack för att ni tog er tid – god fortsättning på 2020 och inled gärna det nya decenniet med att besöka mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!


Ponnypappan
27 december 2019 11:12

Ponnypappan: Ett hundår fyllt av hästar

Ponnypappan: Ett hundår fyllt av hästar
I slutet av september vann LillyBelle sin första tävling. Foto: Daniel Enestubbe

Jag älskar rutiner.
Rutiner ger en klar bild av läget, en möjlighet att kontrollera det som sker och att vara förberedd på det som väntar.
Rutiner är lika viktiga för min själ som syre är för min kropp.
Men sedan, mitt i rutinernas sköna dags- och veckoplanering, tornar den upp sig som ett olycksbådande oväder.
Julen.
Alla rutiners ärkerival, bromspedalen för allt vardagsflyt, tiden då all verksamhet – oavsett om den är kommunal, privat eller föreningsorienterad – loggar ut och mynnar ut i ett evighetslångt ingenting.

65tindra
Människa och häst, ett samspel som bygger på ansvar och omtanke. Foto: Daniel Enestubbe

Julen har givetvis sina rutiner, men det är rutiner som antingen framkallar stress (allt som måste hinnas med) eller är så tråkiga att klockorna stannar (städa, feja, putsa, hämta ut, trängas i köer, leta p-platser).
Som tur är för min egen del lyckades jag, efter den lika negativt rutinmässiga julbordsrelaterade viktuppgången, vara schemalagd under annandagen. Det finns nämligen vissa saker som inte tar julledigt – framför allt våra stora publikidrotter. Glad i hågen närmast sprang jag därför iväg från hemmet och tog sikte på Vida Arena där jag med stort nöje bevakade Växjö Lakers match mot Djurgården.
De positiva rutinerna var tillbaka: analysera matchen, hitta de bästa vinklarna att skriva om, finna en bra ingång till krönikan, förbereda relevanta frågor att ställa.

65angelotango
Angelo och Tango lärde känna varandra under 2019. Foto: Daniel Enestubbe

Men vem är jag att sitta här och klaga?
När jag ser tillbaka på 2019 är det nästan bara en enda stor tacksamhet jag känner. En enorm tacksamhet över att ha fått vara med på en underbar resa tillsammans med min familj.
Det handlar om hästar, såklart.
Om djuren som förgyller vår tillvaro med sina egna unika personligheter.
Om känslan att både se andra och sig själv utvecklas i hästarnas närvaro. Att ha hästar är, har jag nu upptäckt, att gå en pedagogiskt perfekt upplagd kurs i omtanke och ansvar.

65felfritt
LillyBelle är överlycklig efter att ha genomfört sin första felfria tävling. Det skedde i Lammhult i mars. Foto: Daniel Enestubbe

När 2018 blev 2019 visste jag praktiskt taget ingenting om vad livet som ponnypappa innebar. Fram till dess hade jag levt ett passivt hästliv, stått vid sidlinjen och tittat på, mockat några boxar, hämtat hö men inte mycket mer.
Nu bankade mina barn ivrigt på dörren. De ville släppas in och omfamna en värld av framridningar, grundomgångar och omhoppningar. Vi kunde inte hålla dem tillbaka längre och det var med en nästan komisk nervositet vi i början av februari mitt i morgonkyla och snöfall kopplade transporten och tog sikte på Värnamo.
I baksätet en LillyBelle som aldrig tävlat.
I transporten en Tindra som aldrig tävlat.

65glädje
Årets stora mål var Karl Oskar Cup. Det syns tydligt i LillyBelles ansikte hur lyckad tävlingen blev. Fot0: Daniel Enestubbe

Vi gjorde alla fel: dök upp för sent, stressade, bråkade, hann med fem minuters framridning med en vägrande Tindra och en två gånger avkastad LillyBelle, som dock heroiskt ställde sig på startlinjen först ut av alla. På vägen hem: en förstörd LillyBelle som grät under varje tillryggalagd kilometer i bilen trots att hon galant klarat grundomgången och först på näst sista hindret tvingats att utgå.

65lagtävling
Angelo och hans lag vann division 3-hoppningen, till hans stora glädje och förvåning. Foto: Daniel Enestubbe

Där började det, i småländsk kyla och en hel provkarta med fel.
När jag nu stegar in i vårt lilla stall räknar jag till 15 plaketter som jag själv, efter barnens uttryckliga order om exakt placering, omsorgsfullt skruvat fast i boxdörrarna. Hur många rosetter barnen samlat ihop har jag för länge sedan tappat räkningen på.
Efter alla fel, fadäser och rena missförstånd konstaterar jag belåtet att misstagen först måste komma för att man ska ha något att lära av. Det finns en anledning till att ett papper alltid är blankt innan man börjar rita på det, och att det krävs ett antal kast i papperskorgen innan det som skapas på papperet börjar se begripligt ut.
Och är det något hästarna bekräftat och understrukit för mig under året som gått är det just hur viktigt det är med rutiner. De vet vad som väntar, hur mycket mat de ska få, exakt när de ska få den, när de ska gå in, när de ska tas ut. Vet hur lång tid det tar att tränsas, sadlas ock kratsas och hur de ska uppföra sig på en ridbana (med vissa undantag).

65plaketter
Plaketterna börjar ta plats ordentligt på boxdörrarna i stallet. Foto: Daniel Enestubbe

Hästarnas rutiner blir våra rutiner, mina rutiner, och jag känner hur jag mitt i julens rutinlösa tillstånd kan finna en fristad inne i stallet. Där finns det alltid något att göra, där finns det alltid rutiner som måste utföras på exakt samma sätt varje dag. En ljudbok i öronen, en grep i handen och sedan fyra mockade boxar och fyra vattenpåfyllda kärl får mig att hitta tillbaka igen, känna hur de kreativa tankarna åter tar sin boning inne i min hjärna.

65sur
Ibland går det inte som man tänkt sig. Det är bara att lära sig av motgångarna. Foto: Daniel Enestubbe

Jag är tacksam över att ha fått uppleva ett hundår fyllt av hästar.
Jag vill också rikta ett stort tack till alla er härliga läsare därute. Varje glatt tillrop värmer, ska ni veta, och ni är guld värda allihop.

65träns
Till sist, en favorit i repris. Min kreativa och epokgörande metod för att få tränset att hänga stadigt och balanserat. Jag räknar kallt med att fler följer efter under 2020. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid, jag önskar er alla ett härligt gott nytt år och tycker som vanligt att det är väldigt roligt att ses även på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!


Ponnypappan
20 december 2019 14:39

Ponnypappan: …och så kom Penny

Ponnypappan: …och så kom Penny
Kärt återseende. Angelo har inte svårt att dra på smilbanden när han får vara tillsammans med Peggy. Foto: Daniel Enestubbe

Jag pratade i veckan med en före detta lantbrukare som har koll på exakta regnmängder. Han hade rykande färska siffror som visade att 2019 med all sannolikhet kommer att överstiga 1 000 millimeter i nederbörd i den del av landet där vi bor. Rekord i så fall.
Jag försöker att se det positiva.
Med ganska täta mellanrum larmas det om det extremt låga grundvattnet och en sådant tillskott, dessutom i en jord utan tjäle, borde göra gott inför 2020.
Men det slutar där, det positiva.

Regn är bra, regn är ett måste men ett regn som aldrig tycks upphöra och som, när det väl gör det, snabbt återvänder med oförminskad styrka kan få vem som helst uppgiven.
Det är aldrig torrt.
Det är den värsta känslan för mig.
Ett torrt underlag får mig att fungera men geggiga hagar, våta kläder och det monotona ljudet av vindrutetorkare får mig att längta till sommaren på ett sätt jag inte trodde var möjligt.
Vi befinner oss dessutom i en tid där både hästar och ryttare verkar ta en evighetspaus från all action. Eftersom Equipeappen är så gott som kliniskt befriad från innehåll finns det heller inga tävlingar eller datum att kroka upp hästlivet på. Barnens träning, både privat och på ridskola, har dessutom loggat ut för jullov.

64föl
Första bilden på Penny, klockan 8.47 den 18 april 2015. Foto: Daniel Enestubbe

Men så händer det.
Men så kommer hon.
Lilla Penny.
Välkommen som en hundvalp, söt som socker, lika liten som sin mor.
När jag tidigt på morgonen den 18 april 2015 skulle utfodra hästarna fanns Tindra inte där. Jag misstänkte vad som hänt och smög mig längre in den del av hagen som övergår i ett tätare skogsparti. Där, bakom en björk, stod Tindra. Bredvid henne ett brunt litet föl, bara timmar gammalt, med ben smala som trumpinnar. Penny hade kommit till världen.
Vid tre års ålder hittade vi ett nytt hem åt Penny, som flyttade till en fantastisk familj i Blekinge. Hon har sedan dess varit ögonstenen för en liten ridsugen pojke som heter Vidar. Penny är van att ha en liten ryttare på ryggen tillsammans med en ledare. Men hon har aldrig haft träns på sig eller utfört något avancerat i en paddock. Det är här Angelo och LillyBelle nu kommer in i bilden.

64välkommen
Klart att man ska välkomnas som nygammal i gänget. Foto: Daniel Enestubbe

Plakatstora färgglada teckningar med texten ”Välkommen Penny” pryder stallväggarna när Penny gör comeback. Penny är en vän ponny med temperament, i det avseendet mycket lik sin mor. Hon har starka åsikter, rör sig lätt och smidigt och är en glupsk och nyfiken liten enmetare. Nu ska hon lära sig att gå på tygel, trava vackert, leta sig upp i galopp och för första gången prova på att ta sig över bommar och hinder. Hur ska det gå?

Barnen är synbart stolta. De kan, vid nio och åtta års ålder, redan se tillbaka på små punktuppdrag som inridare. Det här är första gången som de ska få rida in en liten ponny under en längre tid. När Malin lägger ut en glad bild på Penny och barnen på Facebook tillsammans med en glad text inser vi aningen förvånat att behovet är stort därute. Det tar inte lång tid förrän först en, sedan två och sedan ännu fler hör av sig och vill ha sina småttingar inridna.

64skogstur
Att följa med ut i skogen har snabbt blivit en av Pennys favoriter. Foto: Daniel Enestubbe

Penny är i alla fall den första och barnen tar uppgiften på nästan överdrivet allvar. LillyBelle är den mest envisa unge jag känner till och är det någon som ska lyckas rida in en liten A-ponny är det hon.
Mycket riktigt. Det klickar direkt. Penny visar sig vara ett under av tålamod och foglighet. Att bli tränsad är nytt och inte helt enkelt för henne, men när det väl är gjort är hon helt obesvärad av både sadel och ryttare. Redan under det första stillsamma arbetspasset på ridbanan svarar hon bra på LillyBelles hjälper.
Så här duktig är hon redan under det andra passet:

I hagen trivs Penny tillsammans med de andra. Hon står ofta sida vid sida med Peggy. Hon är äventyrligare än övriga hästar och ger sig ofta iväg bortåt skogshagens utkanter. Att följa med ut på skogsturer med Angelo eller LillyBelle på ryggen är redan en av höjdpunkterna för henne. Ibland står Penny intill Tindra och tittar nyfiket med huvudet bara några decimeter från sin mamma. Känner de igen varandra? Vet Tindra att Penny är hennes? Många intressanta frågor väcks när man studerar hästar lite närmare.
Två månader är det tänkt att Penny ska stanna hos oss och få utbildning. Därefter ska hon tillbaka till Blekinge och sedan får vi se vad som händer. Kanske finns det inom en inte alltför avlägsen framtid ett nytt A-ponnyekipage i startlistorna.

64träning
Det här med träns var lite jobbigt i början, men när det väl kommit på plats var det inga problem för Penny. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – jag önskar er alla en riktigt god jul, och vill ni fira den med mig på Instagram är det ponnypappandaniel som är kontot.

 

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 85 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 113 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Nu från endast 39:-