Först av allt vill jag göra en stor tumme upp för den underbart stora responsen på förra veckans text om säkerheten vid prisutdelningar. Jag vet inte vad jag hade väntat mig för reaktioner men efter en titt på de närmare 175 kommentarer som i skrivande stund finns på Facebook och Instagram är jag glädjande förvånad.
Jag var beredd på en hel del mothugg och uppläxningar, men dessa har helt uteblivit.
Tvärtom kan jag snabbt konstatera att jag långt ifrån är ensam om att känna obehag inför prisutdelningar och ärevarv. Flera vittnesmål – jag skulle till och med kunna dra till med åtskilliga vittnesmål – förstärker bilden av onödig fara.
Fem exempel:
”Håller absolut med. Sett alltför många olyckor i samband med prisutdelningar och ärevarv”
”Värsta delen på hela tävlingsmomentet. Hoppas det ändras”
”Du har helt rätt! Man ser ju ibland ryttare som väljer att gå in utan häst, men det borde gälla alla”
”Dags att ta av uniformen. Vi ryttare är tappra soldater. Det är både bra och dåligt. Å ena sidan är vi tåliga i de flesta av livets situationer. Det är bra. Å andra sidan är vi sårbara i många av livets farliga situationer eftersom vi inte reflekterar och värderar utan kämpar på. Det är dåligt. Nej, dags att ta av soldatuniformen. Dags att börja leva lite mera säkert. Det är riskfyllt så det räcker ändå.”
”Ta in hästskötaren så kan den leda runt hästen under intervjun. Sen hade det väl varit bra om ryttaren inte behövde hålla i allahanda priser och en mikrofon i det här fallet. Då funkar det säkert. Sen på med hjälmen under ärevarvet”.
Nog om det.
Här hemma har vi, efter en allt annat än efterlängtad snökanon, åter fått se våren skymta fram mellan trädtopparna. Solen lyser på mig när jag skriver detta och det finns framför allt ett stort glädjeämne att berätta om.
För plötsligt stod hon där igen, till barnens obetalbara förtjusning. Teeny Weeny, alias TW, den berömda ”Maldivernahästen” som jag dömt ut som tävlingshäst men som nu är återbördad efter drygt ett halvårs stenhård träning hos skickliga Tove.
Nu kom hon tillbaka, mitt i den senkomna snövintern. Bara jag, Malin och Angelo kände till det. Inte LillyBelle, den som saknat TW allra mest. När hon plötsligt får syn på en främmande hästtransport och vad som kommer ut ur den tvekar hon inte. Hon hinner inte ens fundera på att ta på sig några ytterkläder.
Det är ren kärlek.
TW gör sig snabbt hemmastadd och delar dagtid hage med Peggy, Toves A-ponny som LillyBelle lånar och tävlar. De finner varandra direkt, håller sig i varandras närhet och äter tillsammans utan minsta bråk. Det är nästan komiskt att se dem två lufsa runt tillsammans. Ibland kan jag inte ens se vem som är vem. Kan ni?
Hur vi ska använda TW nu är både klart och oklart. Om vi börjar med den något oklara delen: kommer hon att tävla? Angelo och LillyBelle drivs givetvis dagligen av tankarna på att rida TW felfritt genom en lokal tävling för att sätta stenhård press på mig och mitt löfte om den där Maldivernaresan.
Vi får se. För varje vecka som passerar utan TW på startlinjen är jag nöjd. Jag har det senaste året å ena sidan sett TW bokstavligt vandra hemåt istället för att ta sig över det första hindret på lokala tävlingar.
Men å andra sidan har jag också sett henne lekande lätt flyga över samtliga hinder under flera pay and jumps. Vardagsdramatiken får helt enkelt rulla vidare när det gäller denna märkliga B-ponnys närvaro på tävlingsbanorna.
Vad som däremot är klart när det gäller TW är att hon kommer att användas i Malins och mitt sidoprojekt Amazing Angelo. Projektet är som ni hör uppkallat efter vår son, som trots både diabetes och ADHD hittat sin räddning uppe på hästryggen.
Med Amazing Angelo vill vi skänka lite glädje till sjuka barn genom att låta dem umgås med snälla små hästar och bjuda barnen på en sagofotografering med samma djur. Och är det något riktigt positivt man kan säga om TW är det att det inte finns något ont i henne.
Nu kommer hon att ersätta Tindra som vår sagohäst i projekt Amazing Angelo. Har ni eller känner ni något barn som ni tror skulle vilja få vara med om en sagofotografering går det utmärkt att skicka ett mejl till Malin på malin@mephotography.se
Tack för att ni tog er tid – och jag är tacksam för att så många av er följer mig på ponnypappandaniel, som är mitt Instagramkonto!
Följ Ridsport på