I veckan läste jag ännu en insändare om ridsport. Både rubrik och andemening var samma: ”Ridning är en sport”.
Jaha, tänkte jag. Textförfattaren både redogjorde och ondgjorde sig över kommentarer som mindre vetande personer uttalar mot somliga som rider. Typ ”Hästen gör ju jobbet”, ”Jaså, du gillar att åka häst?” och ”Ni styr ju bara”.
Jag vet inte hur ni reagerar, men jag börjar bli ganska trött på det här. Inte på kommentarerna, de struntar jag fullkomligt i.
Det är den här typen av insändare jag faktiskt börjar bli trött på. Jag tror nämligen inte att de gagnar ridsporten. Vadå ”Ridning är en sport”?
Som om det skulle vara en överraskning för någon som kan tänka två tankar i följd att ridning skulle vara en sport. Som att ridsporten någon gång skulle behöva motivera sin självklara existens.
Det är provokatörer som häver ur sig kommentarer av typen ”Hästen gör jobbet”. Sådana kommer det alltid att finnas, tro ingenting annat, och varför ska man slösa ens en sekund av sin dyrbara tid åt att bry sig om vad provokatörer säger?
På vilket sätt blir ditt liv bättre av att försöka övertyga någon som inte vill förstå, som i själva verket mycket väl förstår men bara vill provocera?
Jag tror att ridsporten behöver lyfta blicken, ignorera det låga som kommer underifrån och fokusera på det vi håller högt, som gör all ridsport så överlägsen all annan idrott.
Med en omvänt provocerande retorik skulle jag istället kunna kontra med att säga: Är andra idrotter än ridsporten verkligen riktiga idrotter?
Vilken annan idrott har en Ulla Håkanson att skryta med? 82 bast och fortfarande passionerad elitryttare.
Vilken annan idrott har en Yasin Haj Abdo från Tingsryd, 19-åringen som trots att han är blind sedan födseln hoppar pay & jump-banor med 60 centimeter höga hinder?
Jag har själv sett honom rida live och det är fullkomligt ofattbart vilken prestation han utför, röstguidad av sin tränare Sara Karlsson. Jag vet inte hur ni resonerar, men själv pratar jag hellre om prestationer som dessa än att slå in öppna dörrar och låtsas förklara att en redan etablerad världssport är en sport.
Är det i själva verket så att ridsporten, om vi nu borrar lite djupare i den här frågan, lider av dåligt självförtroende?
Jag kom att tänka på det för två veckor sedan efter mitt inlägg om Lisen Bratt Fredricson.
Där skrev jag om de många gravt eftersatta ridanläggningarna, särskilt här i Växjö, och om att idrotter som hockey och fotboll tycks kunna mjölka kommunkassorna på enorma summor medan ridsporten alltid står med mössan i hand och nöjer sig med småsmulorna.
I den långa och mycket intressanta diskussion som följde efter att tidningen Ridsport publicerat inlägget på Facebook skymtades en hel del kommentarer som pekade i en viss riktning, nämligen att ridsporten borde ägna sig åt viss självkritik.
Det påstods med rätta att ridsporten varit för snäll när det gäller att kräva sin rätt, stå på sig och argumentera mot De Som Bestämmer.
Är det kanske dags att göra något så mediemodernt som att ”slå larm”? Jag vet inte hur strategierna ser ut på Svenska Ridsportförbundet men någonstans är det ofrånkomligt att det är där det måste börja.
Lobbying – att först i det tysta, därefter i det offentliga utöva påtryckningar mot makthavare – är ett måste för alla sporter som vill framåt. Eftersom vägen framåt alltid stavas pengar är det pengar på kontot som ska in.
Vackra och berömmande ord från makthavarna om samhällsansvar är såklart en fjäder i hatten men de förvandlar inte röda siffror till svarta på sista raden. Har förbundet utrett hur det ser ut i Ridsportsverige eller vet man redan hur akuta behoven är?
Jag hittar i alla fall inget publicerat material vid en snabb sökning på nätet.
Klart är i alla fall att ridsporten kommer att marknadsföra sig bättre genom att framhålla sin förträfflighet än att gång på gång falla för frestelsen att försvara den.
Tack för att ni tog er tid – mitt Instagramkonto ponnypappandaniel står som vanligt öppet för er som vill följa mig där!
Följ Ridsport på