Jag är en stor supporter av personer som vågar säga sitt hjärtas mening, stå för sin åsikt och röra om i grytan. Jag gillar när det händer saker, gillar att följa debatter och att studera de olika vågorna av opinion som ständigt piskar in mot strandkanten.
För ett par veckor sedan tog Lisen Bratt Fredricson chansen, i en intervju med Kvällsposten, att sätta fingret på en lika känslig som viktig fråga, nämligen denna: kommunernas ansvar för att utveckla ridsporten.
Förutom att Bratt Fredricson spelar ut ”gubbkortet” och skyller på ”gubbstyrda kommuner” tycker jag att hon är helt rätt på det. Glöm könet på politiker, det här är mycket större än så. Och är jag den ende som reagerar över det slentrianmässiga prefixet ”gubb” som förekommer lite varstans som en svepande förklaring till både ett och annat, trots att det nästan aldrig backas upp med fakta?
Skulle det anses rumsrent om jag exempelvis beskyllde Växjö kommun, där samtliga tre i kommunstyrelsens presidium är kvinnor, för att vara ”kärringstyrd”, tror ni?
Det Lisen Bratt Fredricson i själva verket ger uttryck för i en djupare mening är det utbredda faktum att ridsporten är satt på undantag. Ridsporten kan i dag inte erbjuda sina utövare ens den minimala nivå av faciliteter och standard som är värdigt 2019. Fallfärdiga lokaler, iskalla oisolerade ridhus och en ständig brist på samlingslokaler är vardagen för en stor majoritet av det här landets ridklubbar. Situationen i en av våra största sporter är alarmerande.
Förutom en oftast trång och föga inbjudande kafeteria är det i princip omöjligt att hitta naturliga gemensamma utrymmen på en genomsnittlig svensk ridklubb. Ett toalettbesök förvandlas lätt till obehag både vad gäller långa köer till det fåtal wc som finns och därefter synen när man kommer in; urgamla toastolar, värmeelement som ser ut att ha hämtats på återvinningen och slitna handfat som för tankarna till gamla öststater.
I Växjö börjar situationen bli kritisk. Här finns fem ridklubbar, varav åtminstone fyra av dem har stora eller mycket stora behov av att renovera, bygga nytt och lappa-och-laga för att på sikt över huvud taget upprätthålla nuvarande verksamhet. Kommunen lät för ett par år sedan tillsätta en utredning som, när den var klar, levererade brutala besked. I utredningen konstaterades att ”det finns en gräns där det inte går att bedriva verksamheten i Växjös ridklubbar och att den gränsen sakta men säkert närmar sig”. Jag gissar att utredningen kommit till liknande slutsatser även om den gjorts i en annan jämförbar svensk stad.
Med utredningen som underlag konstaterade en bred politisk majoritet i Växjö att läget inte är bra och lovade att ridsporten är nästa sport i Växjö man verkligen ska satsa på. Löftet gjordes emellertid misstänkt nära valet 2018 och jag kände det jag brukar känna när löften av den typen ges: ”Jag tror det när jag ser det”.
Nu går vi mot 2020 och ännu har kommunen inte bekostat en enda extra staketstolpe hos någon av ridklubbarna. Ännu är loppet inte kört, det kommunala löftet om en ridsportsatsning står kvar, om än i en reviderad form och med mer blygsamma slagord. Men det skulle göra mig positivt överraskad om det läggs några större summor på att förbättra vardagen nämnvärt för personal, elever och tävlingsryttare. Växjöortens Fältrittklubb, som redan projekterat närmare en halv miljon kronor ur klubbkassan, ser ut att få sina drömmar om ett nytt ridsportcentra krossade innan spaden ens hunnit komma ner i jorden. På Växjö Ridklubb står hästarna fortfarande i spiltor, på dispens, och i Lammhult står föreningen till stor del och faller med ideella krafter, många av dem ”gubbar” för övrigt.
Problemet? Tja, det är detsamma som i alla verksamheter: pengar. Det är ebb i kommunkassorna i dag, värre ser det ut att bli och det gör ekvationen än mer svårlöst. Tajmingen för ridsporten är sämsta tänkbara, med en förmodad lågkonjunktur runt hörnet och minskande skatteintäkter. Därmed kommer ord som besparingar och nedskärningar att märkas betydligt oftare än satsningar och projekt. Annat var det för tiotalet år sedan, då investeringslustan bara ökade och vi här i Växjö fick se kommunen låna ut närmare 500 miljoner kronor till byggen av arenor för hockey, fotboll, innebandy och friidrott. Och vet ni vad Växjö Lakers i SHL och Öster, som just nu kämpar i botten av Superettan, får i å-r-l-i-g-a drift- och nyttjanderättsbidrag? Svar: 22 miljoner kronor; 13 till Lakers och nio till Öster.
När det gäller svensk idrotts två största publika giganter – hockeyn och fotbollen – kan dessa se tillbaka på ett helt sekel då de lyckats trycka på precis rätt knappar för att få politikerna att öppna kommunernas plånböcker. Starka ordföranden, samtliga givetvis ”gubbar” om könstillhörigheten ska fram, har vetat exakt hur de ska spela ut sina kort och gjort det – gång efter gång efter gång.
Dessa förmågor har ridsporten tyvärr saknat och därför mer eller mindre förgäves stått med mössan i hand för att ta del av småsmulorna som blir över. Alla dessa eftersatta ridanläggningar vi ser runt om i vårt land står som synliga vittnesmål för det.
Ridsporten har ännu en gång blivit förfördelad. Fler än Lisen Bratt Fredricson borde ta chansen att påtala det. Dessutom har hon nog en ”gubbig” poäng, trots allt.
Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna att följa mig som ponnypappandaniel på Instagram!
Följ Ridsport på