Jag är så rökt.
Så tillintetgjord.
Nermald till pulvermos.
Dumstrut på, båda armarna uppe i luften, en loser i ordets rätta bemärkelse.
Av det mycket dumma jag sagt, gjort och trott genom åren finns det ett par saker som definitivt sticker ut.
Det första är en intet ont anande och förflugen kommentar som råkade formas i reptilhjärnan, ta omvägen via struphuvudet och ut genom läpparna för nästan exakt ett år sedan:
”Om TW någonsin nollar i en lokal tävling ska jag … ja, du får själv avsluta meningen”.
Dessa ord råkade jag yppa till Malin efter att ännu en gång sett den fullständigt paddockskygga Teeny Weeny sabotera ännu ett ridpass genom att antingen bocka konsekvent eller inte göra någonting alls förutom att stå som ett fån och glo.
Så fyller Malin i luckan, vilket bevisar en annan av de dumma saker jag trott, nämligen att män och kvinnor är lika smarta. Det är de inte. Kvinnans smartness är så mycket större än mannens att mannen knappt når hennes smartness till knäskålarna.
”…bjuda oss alla på en resa till Maldiverna”.
En skrämmande avslutning på ett i övrigt rätt harmlöst utspel.
Alla visste vi ju en sak med full säkerhet: TW var värdelös, ett hopplöst fall, utdömd, hånad, bara bra på två saker: att äta och på att inte hoppa.
Att jag sedan råkade använda den här plattformen till att avslöja detaljer kring Projekt TW tillhör heller inte det smartaste jag gjort. Vart vi än kommit, var vi än tränat under det senaste halvåret har jag fått kommentarer av typen: ”Nu blir det nog snart en Maldivernaresa”.
Att Malin tog hela handen när jag sträckte ut en lillfingernagel tände hoppet hos barnen. Men den som är mest skyldig till det som nu hänt är barnens kompis Tove. Knappt hade jag yttrat de där orden förrän planerna sattes i verket och TW i ilfart transporterades hem till Toves militäriska träningsläger.
Tove är grymt skicklig, det visste jag, och hon backar inte för någon utmaning, hur svår den än är. Men skulle ens Tove kunna rå på TW? Det trodde varken jag eller Malin. Så sent som för ett par dagar sedan erkände Malin att hon trodde att det var omöjligt att få TW till en fungerande hopphäst, att vadet om Maldiverna skulle bli en trygg och enkel match för mig.
Det blev det inte, trots att den första bilddokumentationen som Tove delade med sig av gjorde min nattsömn fortsatt trygg och lugn.
Så här såg det ut (notera särskilt TW:s specialare, där hon lyckas stanna mitt i en oxer, vilket hon lär vara ensam om i hela världen).
Tove gav sig förstås inte, den stenhårda träningen fortsatte över en sommar och en höst som avslutades med att TW fixade pay and jump men lyckligtvis ingen lokal tävling. Men när Tove sedan lämnade tillbaka TW hade TW gått från hopplös till hoppingivande, vilket kändes rent skrämmande.
Sedan ville Angelo och LillyBelle utan vidare förhandlingar vara med och ta hand om steg 2 i Projekt TW och sällan har jag skådat en större iver inför en uppgift. Under vinter och vår har de tränat henne med en målmedvetenhet som skulle gjort Björn Borg, Ingemar Stenmark och Peter Forsberg avundsjuka.
Sakta men säkert har jag insett att dagarna är räknade, att det inte är om utan när det ska ske att TW nollar i en lokal tävling. Ur den aspekten kom coronapausen som en lättnad, eftersom inga tävlingar fanns att ställa upp i. Men sedan tävlingsförbudet hävdes har jag för egen del tvingats inse att det ändå aldrig är för sent att ge upp.
Den slutliga bekräftelsen kom när jag hämtade barnen efter en dag med dubbla pass hon sin tränare Katta, där Tango och TW varit med.
”Nu är det nog kört” kommenterade Katta torrt och retfullt efter att TW imponerat på henne.
När jag sedan ser att Malin anmält barnen till en tävling i Ringsjön och noterar vilka två hästar som ska med gör jag några tafatta teatraliska försök att byta ut TW mot Tindra, men LillyBelle bara skrattar åt mig och skakar på huvudet.
Väl framme i Skåne stundar sanningens ögonblick. LillyBelle och TW är först ut i Lätt E (jag försökte förresten också förhandla om vadet till att gälla minst Lätt B men blev nedröstad med siffrorna 3–1) och så här går det:
Inte ett fel, vare sig i grunden eller omhoppningen, och insatsen räcker till en sensationell andraplats bland nio startande. Första rosetten i första tävlingen – för TW! LillyBelle är stolt och lycklig och det redan klassiska flinet letar sig fram under hjälmen.
LillyBelle är vinnaren, jag är förloraren men en väldigt stolt förlorare. Om alla projekt var lika lyckade som Projekt TW skulle världen vara en bättre plats. Tove, LillyBelle och Angelo har verkligen gjort ett otroligt jobb.
Redan resan hem från Skåne i lastbilen artar sig till en triumffärd för barnen som redan där börjar fråga när planet till Maldiverna lyfter. De har noll koll på hur mycket en sådan resa kostar och har heller ingen aning om att jag inte direkt öppnat ett sparkonto dit samtliga kronor oavkortat går till att bekosta ett förlorat vad.
Här sitter jag nu och vill tro att det osäkra världsläget åtminstone kan köpa mig lite tid till att fundera på hur jag ska lösa eller ta mig ur det här. Men först väntar en hel månads semester.
Tack för att ni tog er tid – tips på hur jag kan ta mig ur knipan mottages vänligt men bestämt! Det går också fint att hänga med mig på Instagram där kontot är ponnypappandaniel.
Följ Ridsport på