Jag sitter spänt på Östra Stranden utanför Halmstad och följer den inledande och sex timmar långa VM-hoppningen från Herning. Det är en skön mellandag både för mig, som råkar vara schemaledig mitt i en streak av arbetspass, och för resten av familjen, som känner för en hästfri dag innan förberedelserna inför hemmaklassikern Karl Oskar Cup tar vid.
När jag med stort intresse följer den över 100 ekipage stora VM-tävlingen i SVT Play och lyssnar till kommentatorerna slås jag av någonting jag tidigare lyckats undgå. Jag har, inser jag, varit rätt dålig på att följa hoppmästerskap från start till mål. Av tidsskäl är det sällan jag hinner kika under de inledande dagarnas maratonsändningar och därför tvingas jag vara typen som bänkar mig när allt ska avgöras, när finalen går in i sin absoluta upplösning.
Nu när jag äntligen har tid att titta slås jag av någonting som ter sig fullkomligt brutalt.
– Där är hon borta från VM individuellt, säger SVT:s Maria Wallberg efter att hemmahopparen Linnea Ericsson-Carey fått ett ödesdigert stopp på vattengraven som kostar henne bortåt en halvminut.
Borta? Från hela individuella VM? På grund av en enda grov miss i den första tävlingen?
Redan där känns det brutalt. Danskan har tränat och tränat. Säkert lagt ett helt år av förberedelser för att komma optimalt förberedd till ett världsmästerskap på hemmaplan. Och så är hon borta innan det roliga ens har börjat.
Men det brutala stannar inte där. Långt ifrån. Incidenten vid vattengraven grusar inte bara Ericsson-Careys individuella förhoppningar. Den gör även att det danska laget, som inlett med två raka nollor, sjunker som ett blysänke i Öresund ner till plats 16 sedan Andreas Schou heller inte haft sin bästa dag på banan.
Kokar vi ner den dubbla brutaliteten får vi följande slutprodukt: Under 70, 80 eller 90 sekunder under VM:s första dag mot, över och förbi hinder på 155 centimeter sätter du tonen för resten av mästerskapet, både individuellt och – om du inte, som Malin Baryard Johnsson, räddas av lagkamraterna – även i lag.
Det här är grymt.
Det här är fasansfullt.
Det här är nästan omänskligt tuffa förutsättningar.
Min första tanke är att det är fel, att reglerna borde ändras. Varför inte ett individuellt kval och ett lagkval istället för att slå ihop dem? Jag förstår givetvis att hästarna inte kan gå hur många rundor som helst, men ändå. Här finns inga andraservar som i tennis, inga gruppspelsmatcher som i hockey, inga försöksheat som i friidrott eller återkval som i brottning.
I ridsport finns absolut ingenting, förutom den granithårda verkligheten. Du får EN chans, för att eventuellt få en chans till och därefter möjligen en till.
Min andra tanke är en annan.
Min andra tanke är att det är precis så här det ska vara.
Den tanken, känner jag, grundar sig i ett mycket enkelt faktum: Hoppning är inte längdskidor.
Under senaste skid-VM delades det ut guldmedaljer i sex olika discipliner till i princip samma skidåkare: i sprint, skiathlon, sprintstafett, vanlig stafett och i två distanslopp. Fyra herrar och fyra damer samt två herr- och två damlag blev världsmästare – trots att de egentligen bara åkt skidor.
Jag vet inte hur ni funkar, men jag själv känner att ett VM-guld och titeln världsmästare devalveras rätt rejält om du har chans att ta hem upp till sex guld på ett enda mästerskap, dessutom i sport som bara kan utövas i ett fåtal länder.
Så är det inte i Herning. Här är du borta med vinden redan dag ett om du ställer till det för dig. I Herning kommer det bara att koras en enda individuell världsmästare – en synnerligen värdig sådan – och en enda nation som kan kalla sig världsmästare i lag.
Inga sprintklasser över fyra hinder, inga stafetter eller tävlingar med två olika hästar, inga mass- eller jaktstarter.
Bara en mästare.
Enkelt och vackert, hårt men rättvist.
Och oavsett vad de guldmedaljer som hängs kring mästarnas halsar i själva verket är gjorda av är de i mina ögon 24-karatiga. I ridsport vinner du inga chokladmedaljer.
Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mitt och Lussis möte med Henrik Ankarcrona i podden Fria Tyglar hittar ni länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på