Livet på landet som ponnypappa är fyllt av både hårt jobb och glädjeämnen.
Oftast dominerar det fina och positiva, men ibland smyger sig problemen och sorgerna in i bilden. Likt en tjuv om natten förändrar de villkoren, skapar minitrauman och förvandlar skrattet till gråt. I de lägena är det en förälders skyldighet att agera snabbt för att minimera skadeverkningarna. Den här veckan har överskuggats av ett sorgearbete.
Att välja ett liv tillsammans med djur i olika former är berikande. Det ger livet nya dimensioner av glädje och nya positiva perspektiv. Djuren i all sin oskyldiga och väna framtoning kan ge tröst och stöd i många svåra situationer. De uppför sig också på ett sätt som inte sällan lockar till skratt hos de människor som sköter dem.
Men det finns ett pris för allt.
Priset vi måste betala när vi väljer ett liv med djur är att vi, vare sig vi vill eller inte, tvingas gå igenom fler sorger än de som väljer bort djur. Djur lever kortare tid än människor och vi hade fram till förra veckan redan hunnit begrava flera småttingar. Saknaden av vår älskade hund som hastigt insjuknade och fick tas bort i somras är fortfarande påtaglig varje dag. Nu har vi tvingats anordna ännu en begravning och den blev oväntat sorgtyngd.
När jag sitter på Hovet uppe i Stockholm som Smålandspostens utsände och förbereder mig för hockeymatchen mellan Djurgården och Växjö Lakers får jag ett bildmeddelande från Malin. Bilden föreställer Stampe, en av barnens kaniner. Det är en förfärlig bild. Stampe är död. Den lille pigge krabaten har gått ett fruktansvärt öde till mötes. Jag tänker inte gå in på detaljer men han ser helt fruktansvärd ut där han ligger. En mård har på något sätt grävt sig in i under hans bur, forcerat skyddsnätet och berövat honom livet. Det räcker så.
Barnen är förstörda. Malin berättar att de gråter okontrollerat, kan inte tröstas på något sätt. Jag sitter i Stockholm och får dåligt samvete för att jag inte är på plats och kan hjälpa till. När jag kommer hem ett knappt dygn senare kastar sig Angelo och LillyBelle om halsen på mig och berättar på barns vis vad som hänt. Vi pratar om det och bestämmer oss för att ge Stampe en fin begravning. Jag gräver en grav, vi lindar in Stampe i en handduk och lägger ner honom. I graven lägger vi blommor och små dikter och avskedsberättelser som barnen skrivit. Sedan tar vi farväl och gråter en skvätt.
Barnen är fortfarande ledsna och nedstämda. Vi vuxna tröstar så mycket vi kan och pratar om livet och döden. Men de fyra bästa tröstarna går ute i hagen, och det är nu hästarna tar över i sorgeprocessen. Levande djur är nog bland det bästa man kan använda sig av för att läka ett sår av sorg. Och som tur är har tiden kommit när höstlovet slår upp sina portar. Massor av aktiviteter finns på schemat.
Först ut är en pay and jump. Både Angelo och LillyBelle kommer till start på samma Tindra och Tindra gör som vanligt ingen besviken. Hon klarar elegant såväl 0‚20- som 0,30-hoppningen med först Angelo och sedan LillyBelle på ryggen. Efteråt visar barnen stolt upp sina rosetter. Kaninens död finns säkert i deras tankar men just nu dominerar glädjen igen.
Nästa dag är det maskeradhoppning på barnens ridskola. LillyBelle är enhörningsnörd och hennes val är givet.
Angelo väljer cowboy och klär sig i hatt, skjorta och snusnäsduk. Av ett grimskaft har han dessutom gjort ett lasso. På klubben väljer de ut sina favorithästar Flicka och Mollgan. Båda hästarna är helt i min smak; cirka tre äpplen höga och väger obetydligt mer än en normalstor gris. Det går fantastiskt bra igen. Båda ekipagen klarar samtliga sex hinder. Angelo är lugn och säker. LillyBelle har av sin ridlärare fått lov att galoppera på de tre sista hindren och utnyttjar detta maximalt.
Efteråt är glädjen total och sorgen suddas ut ytterligare. Nya rosetter skänker ny stolthet till de unga ryttarna. Just rosetter är någonting ni inom ridsporten ska vara stolta över. Rosetten är ett perfekt pris, har ni tänkt på det?
Jag vet att det i högre klasser finns extra åtråvärda rosetter men på nybörjarnivå är en rosett bara en rosett. Den är varken guld, silver eller brons. Roligare än ett diplom, vackrare är en plakett, mjukare och större än en medalj. Rosetten symboliserar ingen cuphets, något finalspel eller någon utslagning. En rosett är en rosett, den kostar nästan ingenting och är dessutom, på mina barns nivå, swishbetald i förväg. Rosetten är bara ett prestigelöst kvitto på att du gjort någonting du älskar – och den fungerar perfekt till att torka dina osynliga tårar över någon du mist och saknar.
Följ Ridsport på