Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
25 november 12:13

Ponnypappan: Vad får vi för två överlägsna VM-guld?

Ponnypappan: Vad får vi för två överlägsna VM-guld?
Ska hästsekten mäkta med att ge Jerringpriset till Henrik von Eckermann? Ponnypappan hoppas. Foto: Roland Thunholm

När det gäller sport har jag alltid tyckt att nomineringstider är underbara tider. Året går mot sitt slut, en massa framgångar summeras, värderas och jämförs med varandra. Alltsammans mynnar ut i det vi skulle kunna kalla utmärkelsernas final.

Nomineringen.

Att bli nominerad betyder att chansen finns. Att du gjort någonting väldigt bra men att det även finns andra som gjort väldigt bra saker. Nu är det de andra idrottarna, inte de du normalt tävlar mot, som är dina värsta fiender och konkurrenter om att vinna juryers och folkets gunst. Och som vi vet älskar vi att störa oss på juryer och på folkets röst.

Jag gör det i alla fall. Stör mig. Letar fel. Ser det som ett skönt avbrott i vardagen att få gnälla lite inombords.

Eftersom vi inom ridsporten på bara några år gått från att tillhöra en i pris-sammanhang närmast obetydlig idrott till att känna ständigt behagliga droppar av guldregn är det dags att granska juryernas jobb ännu mer kritiskt. Vi tillhör en maktfaktor nu, vi är regerande Bragdguldsmästare, regerande Jerringvinnare och regerande mästare i typ allt som heter Årets Nånting.

Vi har vunnit mycket men den som vunnit mycket vill bara en sak.

Vinna mer.

Så: Hur har nomineringsjuryerna skött sitt jobb i år?

Hur långt räcker tidernas mest överlägsna lagguld och tidernas mäktigaste individuella guld från sommarens danska VM-fest?

Jag vill gärna bli lite arg när jag ser nomineringarna och det blir jag direkt, när jag upptäcker att tidernas mest överlägsna lagguld i hoppning inte ens finns med bland en av fyra nominerade till Årets lag på Idrottsgalan.

Skandal, givetvis.

När jag ser Lag Edin i curling och skidskyttedamerna kan jag omöjligt förstå hur vårt blågula hopplandslag inte finns med. Visst handlar det om fina prestationer men med ridsportglasögonen på påpekar jag att skidskytte och curling är extremt lågt konkurrensutsatta idrotter globalt. Att pingisherrarna och handbollsherrarna är nominerade är däremot en självklarhet och även om jag själv suttit i juryn hade jag gett priset till handbollen, som verkligen förtjänat den och som jag också tror kommer att vinna Årets lag.

Visst är det en liten skandal att vi inte ens är med, men det får vi ta.

Nu ska jag inte lipa över juryns spillda mjölk. Det ä-r visserligen anmärkningsvärt att hopplandslaget inte kan vinna någon enda utmärkelse, men det finns å andra sidan två exempel på där juryn gjort sitt jobb.

1) Henrik von Eckermann är en av fyra kandidater till Årets manlige idrottare, skam vore det väl annars.

2) Henrik Ankarcrona är nominerad till Årets ledare, skam vore även det annars.

Deras chanser?

Tja, i våra ögon är det två givna segrar, eller hur? Men faktum är att vi har ett vinter-OS-år bakom oss, där det ska mycket till för att inte ge priset till vinterolympier. När det kommer till årets manlige idrottare är konkurrensen mördande.

Sett ur våra ridsportögon är såklart von Eckermann årets manlige idrottare men det förvånar mig om det blir han som får priset. 2021 tog vi hem allt vi kunde vinna, men i år tror jag att det blir en annan sport som tar hem ”allt”. Eller rättare sagt: det blir en man som tar hem ”allt”. Jag kan inte tänka mig att någon jury förbiser Nils van der Poel 2022 och det sätter oss guldsugna ridsportälskare i en knivig sits.

Mitt tips är att van der Poel tar hem både Bragdguldet, Årets manlige idrottare och Årets prestation.

Risken är att inte heller Ankarcrona tar hem priset som årets ledare för andra året i rad, trots att han kanske levererat ÄNNU mer 2022 än 2021. Baserat på hur märkligt juryer ibland tänker har han dessutom knepig och svårbedömd konkurrens.

Han har konkurrens av Johannes Lukas – okänd för mig men representerar skidskytte, alla juryers gullegrissport.

Han har konkurrens av Johan Röjler – som haft en fullständigt obetydlig roll som kapten för ett enmanslandslag (Nils van der Poel) men konstigare saker har hänt än att en jury låtit någon perifer person sola sig i glansen av vad någon annan gjort.

Framför allt har Ankarcrona stenhård konkurrens av Rasmus Jonsson och Anders Kristiansson – de har helt i skymundan börjat revolutionera beachvolleyn och ligger bakom det spelsystem som gav oss ett sensationellt EM-guld.

Jag hoppas på Ankarcrona eller beachvolleykillarna. Jag fruktar att skidskyttet tar hem det och jag gapar av förvåning om skridskosporten får det.

Det ser paradoxalt nog väldigt tufft ut för ridsporten trots det bästa året någonsin, med två världsettor och två VM-guld under ett och samma 2021.

Så: räkna inte med Bragdguldet, det tar Nils van der Poel. Räkna inte med några utmärkelser på Idrottsgalan, men festa loss rejält om Henrik och/eller Henrik ändå belönas.

Och förresten finns det ju en chans kvar, den enligt många finaste utmärkelsen av alla. I veckan sken jag nämligen upp av glädje när jag såg att Henrik von Eckermann nominerats till Jerringpriset.

Vår överlägset bästa gren.

Övriga Idrottssverige bävar ännu en gång för vad vi i den fruktande hästsekten kan ställa till med. En sak är klar: det blir otroligt svårt att stoppa Nils van der Poel från att ta hem en ny promenadseger. Vi kommer verkligen att få kämpa, planera, förbereda och organisera oss om det här ska gå.

För visst vill vi chocka Sverige igen?

Visst vill vi se krönikörer slita sitt hår i samma sekund som Henrik von Eckermann står uppe på scenen och tackar nära och kära?

Visst vill vi rida på världsettans och världsmästarens framgångsvåg ytterligare en gång?

Om du håller med har jag bara en sak att säga dig.

Börja sekt-ladda redan nu.

Tack för att ni tog er tid! Har du höstångest? Fryser du? Känns november meningslös? Då rekommenderar jag veckans avsnitt av podden Fria Tyglar, som är är oväntat varmt, glatt och positivt. Det hittar du via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 

 

 


Ponnypappan
Idag 13:03

Ponnypappan: Körsbäret på toppen av tävlingen

Ponnypappan: Körsbäret på toppen av tävlingen
Emil Bolin, storebror till och förebild för Albin. Här intervjuar han LillyBelle under sommarens Karl Oskar Cup.

Mörka november har gått in i en december som visserligen också är mörk men som ändå kommer med välbehövligt hopp. För barnen hägrar jullovet runt hörnet och till och med jag, som egentligen inte gillar rubbade rutiner, kan se fram emot en högtid där tempot går ner en aning under några dagar.

För väldigt många tävlande ridsportfamiljer innebär december också en månad på tomgång som jag tror är viktig, rent mentalt. Att leva tävlingslivet frestar på, det kostar stress, press och avancerad logistik. Därför är det, åtminstone om jag talar för mig själv som ponnypappa, viktigt att nollställa tankarna, summera det år som snart är slut och försiktigt spana fram emot, planera och förbereda inför 2023.

En rejäl paus är viktig, inte bara för att skallen ska hinna ikapp de övriga delarna som gör att vi fungerar. Att tävlingssäsongen i hela Sverige går ner på lågvarv har också en uppsida i att längtan blir ännu större inför nästa gång en startsignal ljuder i ett ridhus.

Vi gillar ju att tävla, så är det bara.

Men varför?

Varför gillar vi tävlingar?

Är det bara tävlandet i sig vi dras till?

Svaret är nej om du frågar mig.

En ridsporttävling liknar mer ett event än en enstaka match, för att ännu en gång jämföra med en rad andra idrotter. Det är så många fler punkter som ska bockas av innan en hopptävling ens ska tillåtas att dra igång och jag vill passa på att tacka alla enastående arrangörsklubbar för ert arbete, engagemang och idoghet.

Men vad är det som kittlar? Om du får tänka efter och önska: Hur ser den perfekta tävlingen ut? Själv är jag sällan eller aldrig besviken när jag lämnar en tävling, men omvänt kan jag säga att det finns tävlingar jag, redan då jag lämnar dem längtar tillbaka till. Ofta är det små saker som gör att jag direkt vill tillbaka.

Ett vänligt bemötande är till att börja med A och O. Det låter som en självklarhet men det finns skillnader i hur man upplever ett mottagande. Ibland kan ett vänligt ”Välkomna hit” av den parkeringsansvarige göra att jag faktiskt känner mig alldeles speciellt välkommen.

Väldigt ofta blir man väldigt hungrig väldigt snabbt efter att man anlänt till en tävlingsplats. När morgonstressen släppt, första klassen är avklarad och ett par timmar återstår till det är skarpt läge igen infinner sig ofta en mördande hunger. Att då kunna få en snabb toast eller färsk dubbelfralla i handen som mellanmål är bra, men inte gudomligt. Det gudomliga på vissa tävlingsplatser består i hemlagad mat av någon som verkligen brinner för att göra andra glada. Jag vet inte om matutbudet ibland underskattas bland klubbarna men jag lovar att den klubb som satsar på hemlagat är en klubb som lika snabbt får rykte om sig om att göra just det. För vår familj, där tre av fyra är diabetiker, underlättar det extremt mycket att veta vad man får.

Jag tänker vidare på vad som gör en tävling bra. Ett genomtänkt prisbord är alltid uppskattat hos mina barn. Att kunna få snabba och vänliga svar på frågor från överdomare och annan tävlingsledning är också ett plustecken. Ett annat är när man ser att banbyggaren använt både själ och hjärta i att lägga en alldeles lagom utmanande bana.

Ja, det finns många små saker som skapar en helhet när det handlar om tävlingar. Så finns det också det jag kallar för körsbäret på toppen. Vi talar om en detalj som definierar en hel tävling, som kan skapa tryck och stämning och – när det är som allra bäst – skaka liv en hel tävling.

217 Podd
Jag, Albin och Lussi busar i Jönköping.

Jag talar om den som talar.

Om speakern.

Tävlingens enskilt största och mest avgörande ambassadör.

En engagerad, passionerad och brinnande speaker kan nästan få tre nedslag att kännas som en seger vid målgång för en ung ryttare. En speaker är inte ansiktet utåt men rösten utåt. Speakern är den du ska lyssna till under samtliga timmar och enkelt uttryckt: en oengagerad speaker går du inte igång på medan en positiv och inspirerande speaker gör att dagen känns lite bättre för alla som befinner sig på tävlingsområdet.

Jag har flera favoriter bland speakers. Jag skulle kunna droppa många namn här men nöjer mig med ett: Albin Bolin. Jag nämner honom eftersom jag träffade honom så sent som i går kväll. Jag och min poddpartner Louise Wemlerth reste nämligen till Jönköping och fick ett trekvartslångt och mycket intressant samtal med Albin Bolin.

Visste du att Albin, förutom att vara speaker och domare, också är lärare och hinderbyggare?

Eller hur det var när han för många år sedan brådstörtat kastades in som speaker när storebror Emil tvingades tacka nej – och hur det sedan gick?

Vet du hur många dagar per år Albin Bolin tillbringar med mikrofon i handen?

Är du intresserad av svaren och vill veta mer om Albin Bolin rekommenderar jag starkt det senaste avsnittet av podden Fria Tyglar.

Tack för att ni tog er tid! Podden Fria Tyglar hittar du enkelt via Spotify eller Podcaster i din mobil. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
18 november 10:54

Ponnypappan: Med en osynlig pistol i butiken

Ponnypappan: Med en osynlig pistol i butiken
Hilda på plats i väntboxen på hästkliniken i Löberöd.

En sak är säker. Den dag du väljer att gå all-in på hästar är dagen du öppnar en dörr, omöjlig att stänga. Det är en dag då du öppnar en fördämning av uppgifter, krav, målsättningar och händelser som bara forsar fram mot dig. Om du, som jag, tidigare levt ett liv med fasta ramar och rutiner som du utan problem kunnat kontrollera är den första vågen som slår emot dig en kraftfull kalldusch.

Har du hästar spelar det ingen roll att det finns rutiner.

Hästar finns liksom till för att rutiner ska ersättas av ständiga improvisationer.

Låter det negativt?

Det kanske det är också, till en början.

Den första hästrymningen är till exempel inte kul att hantera. Där tvingas du improvisera. Eller när du gjort en missbedömning och på morgonen insett att grovfodret är slut. Då har du heller inget annat val än att omedelbart agera på magkänsla och improvisation. Problem som kräver snabba lösningar är överordnat allt annat. Här tvingas chefen acceptera att du dyker upp ett par timmar för sent till jobbet, men i gengäld kan samma chef tillåta sig att driva med dig för det inträffade. Det är priset du, eller i alla fall jag, får betala och det är ett lågt pris att då och då få höra flabbande kommentarer av typen ”Har du alla hästar hemma i dag, Stubben?”.

Det positiva är, tror jag, att händelser av den här typen gör dig skärpt och tvingar dig att tänka och agera blixtsnabbt. Hästarna gör dig successivt till en problemlösare av rang. Den mänskliga faktorn spelar också in, där vår glömska mitt i stressen leder till hästrelaterade problem som kräver omedelbara lösningar. Jag minns exempelvis en tävling för något år sedan då vi, vid ankomst, upptäcker att passet till den ponny som valts ut till vaccinationskontroll finns kvar hemma i Växjö. Min omedelbara lösning blev att kasta mig in i bilen, köra hem, leta fram passet, ta foton på x antal sidor och sms:a till tävlingsledningen. Jag missade sedan tävlingen, men vad gjorde det? Jag löste ju ett problem och ponnyn kunde tävla.

I går torsdag var en sådan där dag då allt såg ut att vara planerat in i minsta detalj. Vår gamla trotjänar-Ferrari Hilda har då sedan länge en tid inbokad för en mycket viktig behandling på Löberöds Hästklinik. Jag har tagit kompledigt hela dagen för ändamålet (så snäll är inte min chef att han låter mig ta ledigt hur länge som helst). Malin och jag ägnar halva dagen åt att mocka, fodra, fylla på vatten och allt annat för att förbereda resterande sex hästar för en behaglig kväll.

Allt är klart för avfärd, allt verkar lugnt men lugnet visar sig som vanligt vara bedrägligt. När man minst anar det kommer det, problemet som måste lösas. När jag ska köra fram transporten är allt jag hör ett oroväckande krasande på grusplanen. Jag går ut, identifierar problemet: vänster bakdäck på boggisläpet rullar inte. Sitter fast. Klassiskt problem. Jag kollar vajrar, ser inget konstigt. Jag smörjer omsorgsfullt med spray. Väntar en stund. Startar bilen. Samma krasande. Vi är som vanligt ute i god tid och jag tar det lugnt. Väntar lite till. Smörjer lite till. Ruckar på däcket. Ingen effekt. Det fortsätter att krasa i gruset.

215 Granngården
Så här ser improvisationslösningen på vårt senaste problem ut.

Att hjulen låser sig, speciellt efter en frostnatt, har hänt flera gånger tidigare. Det brukar lösa sig, men inte den här gången. Bara en sak kvar att göra. Fram med släggan, det mest primitiva sättet att lösa problemet på men kanske inte det första att rekommendera. Fast det spelar ingen roll nu. Jag dammar till på fälgen. Pang, pang, pang. Några pang till. Sedan ska det bara funka. Men hur jag än försöker vägrar hjulet att röra på sig.

Tiden går plötsligt oroväckande fort. Hildas behandling är efterlängtad, den får inte missas. Och här står jag, problemlösaren som kompat ut en hel arbetsdag, och känner hur problemen forsar över mig. Dags att tänka och agera snabbt. Jag och Malin inleder ett snabbt krismöte. Vi bor fem minuter från en ridklubb, tänker jag. Vi känner flera personer som har transporter stående där och som vi garanterat får låna. Malin ringer våra kontakter. Ingen svarar. Det är strax efter lunch och alla är väl på sina jobb. Vi drar i ett par andra trådar, utan resultat.

Plötsligt säger Malin: ”Jag tror att Granngården hyr ut transporter”.

Det är ny information för mig. Jag tittar på klockan. Lösningen måste infinna sig inom en halvtimme, annars är det helkört.

”Sätt dig i bilen och kör!” beordrar Malin.

Jag sätter mig i bilen och kör. Hoppas att Malin snart ska ringa och säga att hon hittat en annan lösning. Det gör hon inte.

Tio minuter senare gör jag ett Ronny och Ragge-stopp framför Granngårdens parkering. Jag springer sedan bokstavlig talat in i butiken, lokaliserar första bästa personal och säger uppfordrande:

”Jag behöver en hästtransport – bums!”.

Den unga kvinnan tittar storögt på mig.

”Det är vid kassan du ska…”

”Då går vi till kassan. Snabbt!” säger jag.

Vi halvspringer till kassan. Jag upprepar mina krav högljutt som en butiksrånare och får det att låta som att det är på liv och död. Effektivt, visar det sig. Två minuter senare tvingar jag en annan i personalen, en ung man, att springa ut på kontoret för att hämta nycklar.

”Vi ses på andra sidan!” befaller jag.

Jag kastar mig i bilen, axar runt till baksidan och tvärstannar när jag ser tre transporter prydligt parkerade bredvid lagerhållna utevaror.

Nervöst provar killen om nyckeln till låset fungerar. Han känner det. Känner att jag har en osynlig pistol riktad mot honom. Men vadå? En ponny ska till en klinik. Vad kan vara viktigare än det? tänker jag i min skruvade hästhjärna.

”Den här var det!” utbrister Granngårdskillen med en triumferande lättnad i rösten när det befriande klicket av ett lås som går upp hörs.

Resten fixar jag själv.

Kvarten senare står Malin och Hilda och väntar på vägen. Vi lastar henne, försöker behålla lugnet och när vi tar plats i bilen sker två viktiga saker.

1) Vi drar ner tempot, andas lugnt och fint.

2) Vi konstaterar att om vi varit tidsoptimister hade det aldrig gått. Men eftersom vi så gott som alltid lägger in en lufttimme i all planering som har med transport och resor att göra räknar vi ut att vi kommer att nå kliniken i tid, utan att utsätta oss själva och andra för fara på vägarna.

När jag nu tittar ut i hagen och ser en nöjd Hilda, efter en mycket lyckad behandling, inser jag än en gång att det var värt alla ansträngningar, all improvisation och allt rånarbeteende. Att problem blir lösta är det viktiga. Inte hur man löser dem.

Tack för att ni tog er tid! Har du höstångest? Fryser du? Känns november meningslös? Då rekommenderar jag veckans avsnitt av podden Fria Tyglar, som är är oväntat ljust, glatt och positivt. Det hittar du via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
11 november 10:22

Ponnypappan om hoppningens heliga graal

Ponnypappan om hoppningens heliga graal
Angelo och Rosie har blivit ett stabilt ekipage.

Vad är det som gör idrott så spännande? Vilka magiska ingredienser innehåller den dramaturgi som kan fängsla och förtrolla en publik? Och vilka idrotter har egentligen ett DNA som framkallar nagelbitande de luxe?

Det finns flera idrotter som jag inte tycker är spännande över huvud taget. Vem orkar till exempel se en cricketmatch som inklusive tepauser (japp, finns fortfarande kvar på grund av den brittiska konservatismen) kan pågå upp till fem dagar? Eller en seglingstävling där båtarna ger sig ut på 20-talet race innan en oftast helt överlägsen segrare ska koras? Det finns också en anledning till att väldigt få människor bänkar sig framför teven när det visas bandy (var är bollen?), gång (visst springer de egentligen?) och maraton (tar det aldrig slut?).

Men så finns det förlängningar i hockey, när allt ska avgöras under en plötsligt sekund, där någon blir hjälte och någon syndabock.

Magi.

Det finns straffavgöranden i fotboll, sista och avgörande set i bordtennis och upploppsrakan i en skidstafett med åkare från flera nationer sida vid sida.

Magi.

Och så finns det två tävlingsformer som är direkt ohälsosamma för själen samtidigt som de framkallar den största spänning och magi.

Den ena är hundradelsdramatiken i de alpina grenarna, där du aldrig kan reparera ett misstag.

Den andra stavas A:1a – hoppningens heliga graal.

A:1a kan vara den bästa uppfinningen idrotten skådat. Här finns ingen bedömning, här finns ingen dödtid, här handlar det bara om att undvika misstag eller att bli offer för sina misstag. En lika fruktansvärt grym som himmelskt underbar tävlingsform beroende på utgången. Det är tack vare A:1a halva Sverige satt bänkat under OS-omhoppningen i Tokyo förra sommaren och under VM-omhoppningarna i Herning i somras. Tack vare A:1a skapade OS-guldet en omedelbar nationell eufori som – är jag säker på – vägde tungt i vågskålen när såväl folkets egen Jerringjury som professionella juryer lät det regna utmärkelser över svensk ridsport.

214 Felfritt
Exakt här börjar Sean Banans ” Diggediggediggedingdingding”, vilket förkunnar att Angelo och Rosis nollat i grunden. Men det värsta återstår.

Det är också A:1a som avslutar våra härliga dagar på Grevagården. Angelo tävlar i Kingsröd Pony Challenge med Rosie och som jag nämnde i förra veckans text inledde han med en fin andraplats i den första av två kvalomgångar. Även i den andra omgången, en A:0:a, rider han både snabbt och bra men river det allra sista hindret. Tiden som annars räckt till en tredjeplats förvandlas nu, genom de fyra felen, till en elfte. Även A:0 är grymt spännande, för övrigt. I totalen räcker Angelo och Rosies insatser gott och väl till en plats i finalen.

Det är sen lördagkväll när vi bänkar oss för något av det mest spännande idrotten har att erbjuda.

A:1a.

Först en grund, där du nästan alltid är borta om du har ett enda nedslag.

Sedan en infernalisk omhoppning där du måste balansera mellan chansning och förnuft.

Tio startande, Angelo går ut som sjua. När det är hans tur har jag sett fyra ryttare besvikna lämna banan och två som leende konstaterat att de fixat en omhoppning. Angelo har dagen till ära fått hjälp av tränaren Jon Östhaug, som tidigare tränat både Rosie och Angelos andra häst Munsboro Hyland. Jon går banan med Angelo, kommer med väl valda tips och försöker förbereda honom för vad som väntar.

Sedan är det dags. Angelo i grundomgången. Det är Lätt B+, en nivå Angelo precis börjat etablera sig på, och nervositeten är så där otäck som bara en A:1a kan framkalla. Skakande lyckas jag knäppa ett par bilder men lägger sedan ner kameran. Det ser bra ut, Angelo går i mål – och sedan kommer den skönaste av bekräftelser.

Sean Banans oefterhärmliga strof ”Diggediggediggedingdingding, här glider kingen in” på högsta volym.

Angelo är felfri.

Men då återstår det värsta, det mest ohälsosamma för ponnyföräldrar. Omhoppningen. Den som är lika spännande oavsett hinderhöjd eller ryttarskicklighet. Den bara är.

De är fem ekipage som ska göra upp. Angelo ut som trea. Första ryttaren rider både skickligt och snabbt. Nummer två är lika skicklig och snabb. Hur ska han Angelo tackla det här? tänker jag mitt i min A:1a-nervositet. Och hur nervös är Angelo själv? Det är Grevagården vi befinner oss på och den stora läktaren är välfylld. Han red Elmia i fjol och klarade det fint, men nu är det högre hinder och en annan häst, som inte är känd för att vara lika snabb som Hyland.

Att ta bild nu är en omöjlighet. Nu handlar det bara om att våga titta. Jag vågar. Jag tittar. Jag ser att Angelo och Rosie kommer iväg bra, ungefär som de två föregående ryttarna. Efter halva omhoppningen är min känsla att det går lite för långsamt för att räcka till en ledning. Angelo tar exakt samma vägar som de föregående, han får farten med sig in i sista svängen och tar det näst sista hindret. Jag kastar ett snabbt öga på klockan och kastas tillbaka till slalomtävlingar jag sett där exalterade kommentatorer gjort det nästan outhärdligt spännande.

Han tar sista hindret.

Klockan stannar på…25,71.

Han leder med 35 hundradelar!

Pärsen är långt ifrån över. Två duktiga ekipage återstår. Nästa ryttare ser precis lika snabb ut som de tre föregående och det ser ut att bli en rysare. Då noterar jag att ryttaren väljer en längre väg mellan två hinder. Det måste betyda att Angelos tid står sig, hinner jag tänka. Och får rätt.

En startande kvar. Hon ger sig iväg. Rider bra. Snabb häst. Men vad gör hon? Hon tar väl…samma väg som föregående? Det måste ju betyda att…

214 Prispall
En strålande Angelo överst på pallen.
214 Rosietäcke
Täcke, gehäng, rosetter, blommor och en rad andra priser fick Angelo för segern i Kingsröd Pony Challenge.
214 Jon
Jon Östhaug gav Angelo ovärderlig hjälp inför finalen. Han har tidigare tränat Rosie.

Ja, Angelo Enestubbe tar sin hittills största seger. Han vinner Kingsröd Pony Challenge och pryds med gehäng och blommor, får kliva upp överst på pallen och blir intervjuad av Emil Bolin. Det lyser om honom. Jag gläds med honom.

Det här är inte cricket.

Det här är A:1a – ridsportdramatikens heliga graal.

Tack för att ni tog er tid – ett nytt avsnitt av podden Fria Tyglar är ute och den här gången gästar vi banbyggaren Fredrik Malm för ett mycket intressant samtal. Det hittar ni via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
4 november 14:59

Ponnypappan: Logistik, teknik och en kuslig flashback till 90-talet

Ponnypappan: Logistik, teknik och en kuslig flashback till 90-talet
Det blir inte mer meetingkänsla än så här.

Logistik.

Själva ordet är egentligen rätt enkelt. Trestavigt, nästan vackert. I praktiken är det ett antingen/eller-ord. Logistik är bland det bästa som går att uppleva, när det fungerar. Logistik är bland det värsta som finns, när det fallerar. Och logistik, det är lindrigt uttryckt vad den här veckan handlat och fortfarande handlar om.

För unga ryttare är höstlovet inget höstlov längre.

Det är blott och bart ett hästlov.

Så blir det när två giganter – Jönköping Horse Show och ponny-SM på Grevagården – frontalkrockar med varandra.

Har man då, som vi, ett barn som kvalat in till Agria Pony Trophy på Elmia och ett annat som fått en plats i Kingsröd Pony Challenge på Grevagården – ja, då handlar precis allt om logistik och samarbete in absurdum.

Medan Malin skött grundplaneringen (bokat lastbil, husvagn och hittat räddande änglar som stöttat upp våra hemmavarande ponnyer) har jag stått för det praktiska (hämtat lastbil och husvagn) och sedan har vi gemensamt bockat av hundratalet punkter på att göra-listorna för att ge oss en chans att få en hel vecka att flyta på.

213 Höpåsar
Höpåsarna är packade inför avfärd. Punkt 145 på listan kan bockas av.

På måndagen checkar vi in på Elmia, får lastbil och husvagn på plats. Vi har två hästar med oss, varav jag kör den ena – Angelos Rosie – till ett stall i Barnarp två mil söder om Jönköping medan Erika, som ska tävla på Elmia, har egen box på Elmias väldiga område. Med oss under dagarna i Jönköping har vi också barnens mormor som står för ovärderlig matlagning i husvagnen.

Vi är igång, tisdagen kommer och Erika ska tävla. Vi vet alla att hon är ett svagt kort i den här typen av sammanhang och ni som följt den här bloggen vet att hon gärna söker sig mot utgången och smiter ut om hon kan. Men kvart över nio på morgonen är det bära eller brista som gäller. Erika är synbart obekväm med situationen men där står hon, med LillyBelle på ryggen. Den kritiska delen av banan är mellan tvåan och trean, mellan vilka ut- och ingången är placerad. Det tvingar LillyBelle till en extra snäv sväng. De hamnar fel, Erika stoppar men på andra försöket sitter det. I mål har de fyra hinderfel och två tidsfel. Sista plats. LillyBelle är ledsen men hon får samtidigt en massa stöd från alla håll och får höra vilken fin ponny hon har och hur duktiga de varit.

Senare på tisdagen går logistiken in i en ny fas. Då åker jag och Angelo ner till Barnarp, hämtar och lastar Rosie och beger oss till Grevagården. Där tar vi Rosie till hennes box, packar upp och ser till att hon blir hemmastadd. Angelo får generöst stanna hos kompisen Casper Jönberg och hans familj under natten. Tidigt morgonen därpå är det premiär för både Angelo och Casper i Kingsröd Pony Challenge.

Vid midnatt mot onsdag är jag tillbaka i Jönköping och efter en god natts sömn inleder vi, efter att Erika fått frukost, dagen framför Equisport på datorn. Där ser vi Angelo och Rosie debutera. De har startnummer två och när de går i mål ligger de tvåa. En andraplats som sedan står sig till siste ryttare gått i mål. En smakstart för Angelo på Grevagården.

213 Angelo
Via Equisport sitter vi i Jönköping och ser när Angelo slutar tvåa på Grevagården.
213 Lillyerika 1
Så kom de till Elmia till slut, LillyBelle och Erika. De kämpade och ska vara stolta över sin insats.
213 Lillyerika 2
LillyBelle och Erika ger sig iväg.
213 Elmiamässan
Allt är som vanligt på Elmia.
213 Lillyerika 3
Tack, min älskade! LillyBelle kramar om Erika efter målgång.

Timmarna senare: Erika upp i final. Nu är det fullsatt i Elmias B-hall och jag har en känsla av vad som kan komma att hända. Tyvärr får jag rätt. Erika tycker inte alls om uppståndelsen och efter bara några hinder tar det slut. Men publiken ger sitt enorma stöd till det lite udda ekipaget. Känslan jag bär med mig är att Erikas nerver inte fixar ett fullsatt Elmia men LillyBelles hjärta och kärlek till sin gamla ridskoleponny är så stor att det ändå tog dem hela vägen dit – och det är en seger!

Nästa logistikkapitel: Erika tackar för sig, Malin lastar henne och kör hem till Växjö medan jag och LillyBelle tar husvagnen upp till Grevagården. Angelo tar emot, vi pysslar med Rosie som får en kvällstur i den stora paddocken och sedan är vi väldigt trötta. Det tar inte lång stund från det att den sista lampan i husvagnen släckts till vi alla befinner oss i djup sömn.

Torsdagen är en tävlingsfri dag på Grevagården och faktum är att även LillyBelle ska komma till start. Malin, som tillbringat en dag på hemmaplan i Växjö, lastar lastbilen med lilla Tindra, som under eftermiddagen kommer inglidande på Grevagården. Tindra, tävlingarnas utan tvekan minsta häst, ska senare i kväll hoppa Lätt B i Kingsröd Pony Challenge och det blir intressant att se hur hon och LillyBelle tar sig an den utmaningen.

Grevagården är en fantastisk och mäktig anläggning. Sportsligt håller den absolut toppklass och jag förstår varför många stortävlingar och svenska mästerskap hålls här i parti och minut. Digitalt finns dock oerhört mycket övrigt att önska. Redan under mitt korta tisdagsstopp på Grevagården verkar det vara fel på min telefon. Jag har ingen supertäckning, bara två stickor, men ingenting fungerar. När jag återvänder på onsdagen är det samma sak. Av funktionärer får jag dessutom veta att min teleoperatör är absolut sämst just på det här stället.

Wifi då – räddningen framför andra?

Finns inget. Jo, det finns, får jag veta, men det är ett slutet wifi där lösenordet inte gärna lämnas ut eftersom det kan påverka tävlingsledningens uppkoppling och därmed hela tidtagningssystemet.

Jag befinner mig i en journalistisk mardröm.

En mardröm som blir ännu mer mardrömslik när Lisen Sandström från vår hemmaklubb Växöjortens Fältrittklubb vinner inverkans-SM sent på torsdagskvällen. Jag har tagit bild på Lisen och segerintervjuat henne men jag kan inte publicera något av det.

213 Lisen Sandström (kopia)
Växjö fick en SM-vinnare i Lisen Sandström.
213 Internet
Grevagården är bra på många saker. Internetuppkoppling tillhör inte en av dessa.

Jag har kastats tillbaka till mitten av 90-talet, då 2G var det nya svarta men som sällan fungerade i skarpt läge i idrottshallar med usel täckning. Nu lever vi i 5G-åldern men här står jag som ett fån, utan en enda digital kontakt med cybervärlden.

Jag tvingas ta till samma knep som jag och alla sportjournalister ute på fältet gjorde på 90-talet. Då handlade det om att så snabbt som möjligt lokalisera närmaste McDonalds, där det alltid var full täckning och alltid öppet efter klockan 22. Hur många sena stresstexter som lämnats in till tidningsredaktioner enbart tack vare McDonalds torde uppgå till åtskilliga tusen.

Den här gången väljer jag dock att sova en natt innan jag skrider till verket. Tidigt denna fredagsmorgon tar jag bilen, knappar in ”Stadsbiblioteket Skövde” i Google Maps och kör till destinationen.

Där sitter jag nu och skriver dessa rader, efter att tidigare ha publicerat nyheten om Lisen Sandströms SM-guld. Logistiken fungerade. Tekniken fallerade. Men texterna är ute och nu fortsätter äventyren på Grevagården.

Tack för att ni tog er tid – ett nytt avsnitt av podden Fria Tyglar är ute och den här gången gästar vi banbyggaren Fredrik Malm för ett mycket intressant samtal. Det hittar ni via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 


Ponnypappan
28 oktober 11:16

Ponnypappan: Att vara Sven Nylander för en dag

Ponnypappan: Att vara Sven Nylander för en dag
En nöjd men ändå missnöjd Angelo i Olofström. Foto: Privat

Det finns idrottare jag tycker synd om, trots att de haft enastående fina karriärer. Sådana som varit  nära men inte riktigt fått till det när allt ställts på sin spets. Sådana som haft oturen att vara samtida med tidernas bästa i sina sporter. För att bli odödlig, för att bli föremål för återkommande repriseringar i tv-dokumentärer och nostalgiprogram är det bara segrar och tunga medaljer som räknas.

Just detta är anledningen till att en av våra största och bästa friidrottare genom tiderna aldrig syns till, vare sig när vi tänker på eller tittar på gamla framgångar. Sven Nylander är alla tiders överlägset bäste svensk på 400 meter häck. Hans tid 47,98 på distansen, satt 1996, är det ingen i det här landet som varit i närheten av, varken förr eller senare. Sven Nylander var en världslöpare på 400 meter häck och när det gäller den globala sporten friidrott finns det två saker som gäller för att en svensk ska bli om inte odödlig, så väl ihågkommen för väldigt lång tid.

1) Ta medalj på VM eller OS.

2) Vinn EM.

Sven Nylander gjorde ingetdera, trots att han hela tiden var bokstavligt talat snubblande nära. Varje mästerskapsfinal tömde han sig totalt, föll ihop en meter efter mållinjen och kräktes oftast några minuter senare. Nylander slutade fyra i OS 1994 och 1996. Han slutade fyra på VM 1983 och 1987 och får än i dag – trots två EM-silver som båda betraktas som misslyckanden – släpa runt på det tunga smeknamnet Den evige fyran. Han har till och med utkommit med självbiografin Den fjärde mannen.

Vid slutet av dagen den 23 oktober 2022 är det med en känsla av att vara Sven Nylander jag analyserar vad som nyss hänt. När jag och LillyBelle sätter oss i bilen på väg hem från Vetlanda är det utan rosett men med en känsla av att ha varit sååå nära vi styr kosan mot Växjö.

Det har varit zonfinal i ponnyhoppningens division 2. Där har LillyBelle visat prov på snabba korrigeringar mellan tävlingarna. I förklassen med Peggy ser det nämligen superfint ut fram till sista grundhindret  där Peggy tvärstannar. Det är ett våghinder och LillyBelle vet att Peggy har en tendens att stanna just vid sådana. Ett omfattande taktiskt åtgärdspaket sätts in inför laghoppningen, dagens stora event. Väl där klarar hon våghindret, vilket är en stor framgång, men har ett stopp på ett tidigare hinder. Lagkompisarna Casper, Ayleen och Tove räddar upp det hela med tre raka nollor och Växjöortens lag är som ett av fem lag klara för omhoppning om medaljerna.

Där betalar LillyBelle och Peggy tillbaka, sätter en nolla och ger laget en bra start. Ayleen och Casper fyller på med nya nollor och inför sista omgången sätter Tove allt på ett kort. Vi behöver plocka in några sekunder i totalen för att ha chans på medaljerna. Vi noterar att Tove går mot en tid som kan tjäna in sex eller sju sekunder till laget, vilket skulle innebära en andra- eller tredjeplats. Sedan kommer ett pet på näst sista och det är över. Det är så nära men det blir en fjärdeplats. Placeringen ingen vill ha. Placeringen just utanför prisplats. Sven Nylanders placering.

212 Framhoppning
Det är något speciellt med anrika ridhus, som här på framhoppningen i Vetlanda. Skylten ser ut att ha suttit där sedan 1955. Mäktigt.
212 Fjärdeplats
Växjöorten slutar på Sven Nylander-plats i Vetlanda. Från vänster: Ayleen, LillyBelle, Angelica, Casper och Tove.

Sedan sitter jag och LillyBelle i bilen. Medan jag kör borrar LillyBelle ner ögonen i mobilens Equipe-app. Knappt 20 mil söderut pågår inverkanskvalet till Sverigeponnyn i Gothenburg Horse Show. Reglerna är stentuffa. Bland 18 startande ekipage delas det bara ut en futtig biljett till Scandinavium. Vinnaren tar allt.

Angelo har startnummer 15 och eftersom det är inverkan tar det sin tid. Han har tränat bra på Rosie och tänker göra ett allvarligt försök att kvala in. När det äntligen är dags känner jag nervositeten när LillyBelle refererar vad som händer.

– Nu har han startat. Tiden går, inga fel. 40 sekunder. Fortfarande inga fel. Nu nollade han, upplyser LillyBelle sakligt i tur och ordning.

Med spänning inväntar vi vilka poäng Angelo ska få.

Det tar tid, men till slut kommer beskedet.

44,8 poäng.

Det är väldigt bra, inbillar jag mig utan att vara speciellt insatt i de nya inverkansreglerna.

Bra är det också, visar det sig.

Och ni kan säkert lista ut vad det räcker till.

En fjärdeplats.

Allt som fattas är egentligen bara ett trösttelegram från Sven Nylander.

Tack för att ni tog er tid – ett nytt avsnitt av podden Fria Tyglar är ute och den här gången gästar vi banbyggaren Fredrik Malm för ett mycket intressant samtal. Det hittar ni via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
21 oktober 13:39

Ponnypappan: En av 21 underbara inbördes relationer

Ponnypappan: En av 21 underbara inbördes relationer
Angelo, Rosie, Tindra och LillyBelle – ett gäng som trivs tillsammans. Foto: Privat

Ju längre du lever med hästar omkring dig, desto mer förstår du dem. Det är ett självklart faktum men det förtjänar ändå att påpekas. Skillnaden mellan att se hästar på avstånd då och då och att studera dem på nära håll dagligen är som skillnaden mellan en kamera utan zoom och med zoom.

Med zoom ser du detaljerna och vad de små penslarna åstadkommer. Det som slår mig mest efter några års intresserat zoomande är hur lika våra ponnyer är oss människor.

Du vet själv hur det är när du möter människor. Ibland klickar det direkt, det vi kallar personkemi uppstår och en vänskap som föds under en magisk sekund kan vara för livet. I andra fall är relationerna mellan två människor som två pusselbitar som inte passar ihop.

Det spelar ingen roll om du delar intresse med vissa personer. Saknas kemin stannar relationen i bästa fall vid ”avlägsen vän” eller ”ytligt bekant”. Man hejar när man ses, svarar ”Bra!” på frågan hur läget är men inte mycket mer.

211 Lilly Och Tindra
LillyBelle och Tindra har blivit riktiga rosettplockare. Foto: Privat

Att det är precis samma sak med flockdjur som hästar trodde jag faktiskt inte, men det är det. Att vi har sju ponnyer på gården just nu innebär att vi har en massa inbördes relationer att studera. Närmare bestämt 21 stycken. Och det är en av dessa 21 relationer den här bloggen ska handla om. Nämligen relationen mellan vår minsta ponny, 99 centimeter Tindra, och vår största: Rosie, 136 centimeter i mankhöjd. Rosie är vårt senaste tillskott och redan dag 1 när hon anlände hände något med Tindra, som normalt studerar nykomlingar tämligen avmätt.

Tindra började gnägga. Intensivt. Och hon fortsatte att gnägga. Dag två, när Rosie installerats i hage, stod Tindra blickstilla två hagar bort och följde varje steg Rosie tog, ackompanjerat av nya gnäggningar. För Tindra var det kärlek vid första ögonkastet. En crush som vägrat att försvinna sedan dess.

Eftersom Rosie också är speciell har Tindras kärlek och beundran för henne blivit användbar här på gården. Rosie gillar till exempel inte att stå själv i stallgången. Hon blir nervös och orolig och visar det tydligt. Då tar vi bara in Tindra och ställer upp henne framför Rosie. Där står sedan Tindra och tittar med fascination och kärlek på Rosie, som i sin tur blir lugn.

Det är samma sak med Rosie och skogsturer. Hon vill inte rida ut själv och hon vill inte vara den som rider först. Gissa vem som räcker upp en hov, tar täten i ledet och gladeligen gör Rosie sällskap i skog och mark?

Bland det bästa Tindra vet är när hon och Rosie får åka iväg själva på tävling. Hon nästan springer in i transporter och lastbilar när hon märker att Rosie också gjorts redo för avfärd. Lördagen var en av dessa Tindras lyckodagar. Bara hon och Rosie i en lastbil på väg mot Tingsryd. Kan det bli bättre?

Ja, det kan det verkligen, ska det visa sig.

211 Angelo Rosie
Angelo och Rosie är nu kvalificerade till att tävla Medelsvår B. Foto: Privat

Tindra, som gjort en storstilad comeback som tävlingsponny, är givetvis otroligt taggad på att visa upp sig. Om man kan misstänka den mänskliga känslan att visa upp sig för och imponera på den man älskar mest är det nog det Tindra vill göra. Hon flyger fram med LillyBelle på ryggen i Lätt C-klassen. Hon är enda A-ponny i ett startfält med 16 ekipage och därmed först ut.

LillyBelle är lika taggad som Tindra och det bär iväg i full fart, med akrobatiska omhoppningssvängar och en supertid som räcker hela vägen till seger och ärevarv. De rider även Lätt B och är ett sista hinder från en ny supertid, men LillyBelle har valt en lite för snäv sväng. Trots stoppet slutar de sjua av 14 startande – en otroligt fin prestation igen.

Sedan är det dags för Rosie som i vanlig ordning rids av Angelo. De börjar i Lätt B, rider lugnt och fint men en bom faller och istället för prisplacering blir det en niondeplats. Angelo och Rosie laddar dock snabbt om. Nästa uppgift är Lätt A, Angelos barriär att bryta. Så dags har jag tvingats lämna Tingsryd och befinner mig i Växjö för att skriva om ett marathonlopp, men enligt Malins sms är det det bästa hon sett Angelo rida.

Det blir noll fel, en fjärdeplats, pris och ärevarv. Och sist men inte minst. Drömmen om att uppfylla kriterierna för att få testa Medelsvår B är äntligen uppfyllda. Det är person- och ponnykemi i skön förening vi ser denna ljuvliga lördag.

Tack för att ni tog er tid – och äntligen kan jag meddela att ett nytt avsnitt av podden Fria Tyglar är ute. Den här gången gästar vi banbyggaren Fredrik Malm för ett mycket intressant samtal som ni hittar vi via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster.

Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
14 oktober 16:17

Ponnypappan: Barriärer ska brytas med besked

Ponnypappan: Barriärer ska brytas med besked
Här har superkvartetten precis nåtts av beskedet att de vunnit lagtävlingen. Foto: Privat

Hela livet handlar om barriärer. Om att våga bryta dem. Utvecklas, lära sig, bli klokare och starkare. Ställas inför utmaningar, inte ge sig förrän man klarat av dem och känna hur man växer med uppgiften.

Ett ordspråk från hockeyn illustrerar det väl: Att släppa sargen.

Jag har under mina senaste fyra år släppt fler sarger än vad jag gjort under alla föregående levnadsår tillsammans. Livet med hästar är att både mocka i boxen men även tänka utanför boxen, men framför allt våga ta sig utanför boxen och låta sig själv kastas in någonting nytt, svårt och lätt obehagligt.

För en vuxennybörjare är hela hästhanteringen ett gäng barriärer som måste brytas för att man själv ska kunna utvecklas och bli användbar till annat än att mocka, bära och betala. Det är tryggt att ta skydd bakom en ”riktig” hästmänniska som Malin än att själv vara den som planerar, styr upp och genomför. Det är enklare att bara ta instruktioner och utföra dem än att vara den som tar ansvar, planerar och fattar beslut.

Men plötsligt är det söndag och där jag står ensam, med uppgiften att bryta den på förhand tuffaste barriären hittills som ponnypappa. Malin är upptagen med jobb medan jag är ledig. Det är min uppgift att som ensam vuxen åka iväg med Angelo och LillyBelle på heldagstävling i Gislaved.

Tre klasser, sex starter.

Den sista klassen är en lagtävling, där Angelo på Hilda kallats in i Växjöortens lag i sista stund efter ett återbud. Det betyder att jag har två barn och inte en, inte två utan TRE hästar med mig.
Ansvarig vuxen: jag.

210 Angelo Casper
Angelo och Casper med Hilda och Amelia inför lagtävlingen. Foto: Privat

Till min förvåning märker jag att suget inför utmaningen är större än rädslan att det hela ska gå åt skogen. Logistiken ser dessutom bra ut. Jag och LillyBelle åker med Peggy och Tindra i vår egen transport medan Angelo åker i en efterföljande lastbil där Hilda får sällskap av Amelia, lagkamraten Caspers B-ponny.

Färden upp till Gislaved är odramatisk, jag parkerar på anvisad plats och tillsammans med LillyBelle tar vi hand om våra små ponnyer. När lastbilen anländer någon timme senare fattar jag mitt första beslut. Jag ber Angelo ta hand om Hilda. Han lyder utan protest.

Första klassen är en LD med LillyBelle och Tindra. Här är det heller inga problem. Peggy står lugnt och stilla kvar i transporten och för min del är det bara att göra som vanligt: gå runt med Tindra på klassiskt ponnypappavis när LillyBelle går banan. Sedan säga några uppmuntrande ord, som i vanlig ordning avfärdas som töntiga, och därefter skynda mig upp på läktaren för att invänta och filma ritten.

Det går som vanligt bra för den ständiga publikfavoriten Tindra. Hon vinner och drar sedan iväg på ett ärevarv som utstrålar livslust medan LillyBelle lyfter segerpokalen.

Men fler klasser väntar och det är dags för mig att återta kommandot. Vi sätter på Tindra täcke, tar in henne i transporten igen och passar på att äta varsin toast i serveringslokalen. Vi äter snabbt och effektivt, har ingen tid att förlora. Det här är bara uppvärmning. Det är i nästa klass tempot skruvas upp. Det är en LC och här ställer LillyBelle upp med både Tindra och Peggy, som ska tävla mot varandra i kategori A. Dessutom ska Angelo, med startnummer två, strax därefter tävla i kategori B.

Tre starter på kort tid är ingen lek. Det är nu det gäller att ta för sig, fatta beslut, fördela ansvar och be om hjälp. Jag har bara två händer och kan rimligen bara hålla en häst i varje. Jag väljer Hilda och Tindra som brukar knata på rätt snabbt. Som tur är har fler från vår klubb anlänt till anläggningen och jag får snabbt hjälp av frivilliga som kan ta hand om Peggy. Därmed kan barnen gå banan i lugn och ro medan hästarna tas om hand.

Snart kutar LillyBelle ut, sätter sig på Peggy och hoppar fram. Angelo tar över Hilda och får sköta framhoppning själv och lilla Tindra lämnar jag över till en frivillig räddande ängel medan jag skyndar in i ridhuset och filmar LillyBelle och Peggy. Jag har kommit överens med en annan förälder att stå utanför och ta emot Peggy när LillyBelle byter till Tindra. När jag ser att allt fungerar går jag tillbaka in i ridhuset, väntar in LillyBelles andra start och filmar henne och Tindra. Det blir ny seger, ny pokal och nytt ärevarv. Fantastiskt!

210 Angelo
Angelo lyfter pokalen efter sin andraplats. Foto: Privat
210 Lilly Tindra
Två starter, två segerpokaler. LillyBelle och Tindra fortsätter att leverera. Foto: Privat
210 Priser
Hela bilen full av priser – och dagen har knappt börjat … Foto: Privat

När kategori B-klassen drar igång finns ett fungerande maskineri av föräldrar som hjälper varandra. Peggy och Tindra är i goda händer och jag kan lugnt stå med mobilen när Angelo och Hilda ger sig iväg. Vad ska Angelo hitta på? Frågan är berättigad eftersom han dagen före brutit mot det viktigaste i den plan han och Malin kommit överens om under bangången i Laholm: håll till vänster om blommorna före sista kombinationen.

Vad han gjorde? Fick för sig att snedda till höger i en omöjlig sväng med följden att Hilda givetvis stoppade och biljetten till Elmia kastades bort.

Nu tar han en härlig revansch. Med en både lugn, säker och snabb ridning noterar han en tid som bara slås av klubbkompisen Ayleen. Angelo blir tvåa, även han får pokal och för första gången vågar han sitta på Hilda under en prisutdelning och till och med rida med i ärevarvet, föredömligt försiktigt.

Två segrar och en andraplats. Nästan maximal utdelning. Jag känner hur jag växer som ponnypappa. Glada barn gör allt så mycket lättare och nu bestämmer jag att vi gemensamt tar hand om alla hästarna och ger dem kärlek. När det är gjort behöver vi dels samla oss för den avslutande lagtävlingen, dels se till att det inte kurrar i våra magar. Tiden är ganska knapp men vi är effektiva. Ponnyerna får mat, pyssel och kärlek och lastas på nytt. Gemensamt ser vi till att få i oss mat och därefter samlas vi i laget, bestående av LillyBelle, Angelo, Ayleen och Casper.

Det är den tredje och sista omgången och om jag förstår lagledaren, Ayleens pappa Andreas, rätt ligger Växjöortens Fältrittklubb på femte plats. De tre bästa lagen efter sista omgången går vidare till zonfinalen i Vetlanda.

Tuffa odds, men vi vet att laget har chansen att i alla fall få en bra placering i dag.

LillyBelle och Peggy inleder lagtävlingen med en nolla. Casper och Amelia fortsätter med ännu en och när Angelo och Hilda rider lika fint och säkert som i LC-klassen är VFK klart för omhoppning. Vi noterar att många andra lag har det betydligt tuffare och när grundomgången är står det mellan två lag: vårt lag och Wetterbygdens Hästsportklubb.

Vinna eller försvinna? Lite så känns det. Tävlingsnerven drabbar mig. Lätta skakningar i benen, fjärilar i magen och darrande händer. Att allt ställs på sin spets innebär verkligen skräckblandad förtjusning. Vi samlar oss, både föräldrar och ryttare. Snackar lite taktik. Kommer fram till att vi ger det en chans, satsar på att rida snävt och snabbt.

210 Segerjubel
Här är zonsegrarna från Växjöorten. Casper, Ellie (maskot), Angelica (ponnymamma), Ayleen, LillyBelle och Angelo. Foto: Privat
210 Utanför
Vinnarna förbereder sig för prisutdelning. Foto: Privat

Så drar det igång. LillyBelle och Peggy är först ut och som vanligt lufsar de runt banan utan fel och med en tid som känns mycket bra efter ett Peggy vänt på en femöring under några svängar. När två ryttare i varje lag kommit i mål har VFK 0+4 fel och Wetterbygden 4+4. Det är strax Angelos tur.

Mitt taktiska jag inser i det läget att det är troligen är nollan som kommer att vara viktig, inte tiden. Om vi nollar två gånger till vinner vi, oavsett tid.

Jag kallar till mig Angelo och säger det till honom. Han nickar, tar in det jag säger och går sedan in och gör en lugn och säker nolla. Eftersom Wetterbygdens lag avslutar med två D-ponnyekipage har Ayleen sedan allt i egna händer som vår fjärderyttare. En nolla till och segern är klar. Fyra eller fler fel och vi har några nagelbitande minuter framför oss.

Ayleen, som redan vunnit LC, har hittat en formtopp och tillsammans med sin Kiltara Pringle rider hon smart och säkert. När hon klarar näst sista hindret gör vi allt vi kan för att lyfta henne från läktarplats. Sista hindret – hon klarar!

Segern är i hamn och inte nog med det: Växjöorten är klar för zonfinal i Vetlanda. Och inte nog med det: segern gör att vi går från femte till första plats även i totalen och tilldelas plaketter från Smålands Ridsportförbund.

Dagen startade med att väckarklockan ringde klockan 05.30. När vi återvänder hem till Växjö har mörkret sedan länge fallit. Och inte för att skryta, men det gick ändå rätt bra för mig när jag fick chansen att bryta en barriär.
 
Tack för att ni tog er tid – ridsportpodden Fria Tyglar hittar ni via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
7 oktober 14:01

Ponnypappan: En bibel för ponnypappor

Ponnypappan: En bibel för ponnypappor
De här båda ridtokiga barnen har lärt mig massor om hästar och hästhantering. Nu har jag även hittat en bibel där jag får ett kvitto på vad jag lärt mig och kan lära mig ännu mer.

Valet att bli ponnypappa är inte utan konsekvenser. Den dag du tar steget fullt ut och säger ja till att med all kraft du kan uppbåda stötta dina barn i sin satsning på ridsport är en dag då du måste börja prioritera – och prioritera bort.

Varför?

Svaret är enkelt: tiden räcker inte till. Du får välja bort saker som förr kallades fritid eftersom du inte har någon fritid kvar. Enklare nöjen som du tidigare kunde ägna en hygglig stund åt försvinner. Så är det bara.

Jag tänker på det ibland när jag ser min golfbag stå och samla damm i uthuset. Hur länge sedan var det jag drog iväg en boll från tee? Fem år sedan? Sex? Ännu längre? Missförstå mig rätt. Det är inte med saknad eller vemod jag noterar den dammiga bagen. Jag har gjort det rätta valet – och det ger mig betydligt mer att se hur mina barn utvecklas som ryttare och individer än att bli förbannad över att mina golfbollar landar med ett plask i dammen på hål sju.

En annan sak jag tvingats välja bort är bokläsning. Att LÄSA funkar inte, insåg jag direkt. Men vad gör det när man istället kan LYSSNA på en bok? Övergången till ljudböcker är genial. Nu kan jag lägga fyra fem timmar hemma på gården varje dag samtidigt som Jonas Malmsjö, Stefan Sauk eller Reine Brynolfsson tar mig in i litteraturens förtrollade värld. Det är med bokläsandet som med golfspelandet. Det var ett tag sedan – och det har sin förklaring.

Nu kan jag glädjande berätta att jag gjort ett undantag. Jag har för första gången på x antal år läst en fysisk bok. Kan ni förresten gissa vad den handlar om? Just det: hästar. För någon månad sedan fick jag nämligen ett exemplar av en alldeles nyutkommen bok. Den heter Lär dig om hästhantering och är skriven av Therese Windesjö. Hon bor på en gård i Båstad med man och tre barn som verkar lika hästtokiga som mina.

Redan när jag bläddrar i boken och läser de första sidorna inser jag att jag kommer att följa den till slutet. Fascinerat noterar jag att boken tycks vara skriven för sådana som jag. Sådana som saknar naturlig hästbakgrund men som av olika anledningar landat i samma situation och läge som jag själv.

Teckensnittet är lättläst generöst, tonen vänlig och boken känns direkt som en bästa kompis. Som vännen som finns där för dig, som tålmodigt förklarar saker du velat men inte vågat fråga om men som även bekräftar dig och låter ditt självförtroende växa. Lär dig om hästhantering är, om man så vill, en sorts examensprov för ponnypappor men här finns samtidigt en massa värdefull information för den som varit med ett tag. Det är ingen nördig bok, snarare en bok som inriktar sig på mjuka tilltalande fakta. Även i de passager då författaren håller upp pekfingret och pratar om big nonos sker det med kärlek och omtanke.

Jag känner mig aldrig dum eller malplacerad. Tvärtom inser jag, mellan lärdomarna, att jag snappat upp både ett och annat under min tid som ponnypappa, bara genom att lyssna på Malin och barnen. Det som är svårt för mig, exempelvis vissa kroppsdelar på hästen, illustreras enkelt och informativt. Skank. Flank. Struprand. Nu vet jag exakt vad som menas. Boken tar mig med genom den dagliga skötseln, hästens behov och en dag i stallet. Den tipsar om friskvårdsrutiner, hur man bäst leder hästen i stall och hage och förklarar när och vilka täcken som ska användas vid vissa givna situationer. Boken avslutas med en ordlista där jag inte utan stolthet kommer fram till att jag kan 28 av de 31 orden.

Enkelheten är bokens superkraft. Den dömer aldrig, uppmuntrar bara. Pedagogiken och tonaliteten är en fullträff i all sin enkelhet. Det bästa är att författaren väljer att inte vara huvudperson. Istället sätter hon häst och läsare i centrum och lyckas med konststycket att konsekvent undvika svåra ord och invecklade förklaringar. Kanske just därför tar det mig bara lite drygt två timmar att läsa boken från pärm till pärm trots att den spänner över mer än 230 sidor. Jag är glad att jag frångick boklyssnandet, tog mig tid och läste ”på riktigt” den här gången. Lär dig om hästhantering är precis vad den heter och är du ponnyförälder som vill lära dig mer eller få en bekräftelse på att du faktiskt kan en hel del rekommenderar jag den varmt.

Tack för att ni tog er tid – ett nytt poddavsnitt av Fria Tyglar finns ute och du hittar länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
30 september 13:49

Ponnypappan: Bättre kan det inte kännas

Ponnypappan: Bättre kan det inte kännas
LillyBelle är klar för Elmia – med Erika! Vi är alla så otroligt stolta och glada över att dessa båda får lön för all möda de lagt ner under flera år tillsammans. Foto: Privat

Att som förälder få höra kloka, varma eller omtänksamma ord från sina barn är något som ligger högt upp på min topplista över lycka och välbefinnande. I en stressad vardag där allt går i 120 är det lätt, ibland nästan oundvikligt, att de irriterade orden dominerar, både bland föräldrar och barn.

Livspusslet innehåller många bitar, svåra att få på plats. Olika viljor ska samsas på samma yta och olika agendor drivas igenom. Då är de vänliga orden inte någon självklarhet men ibland, när man kanske minst anar det, dyker de upp som en efterlängtad gäst.

Det är Angelo som kommer med veckans finaste ord.

Det är lördag eftermiddag, vi befinner oss i stallet och pysslar med hästarna när han plötsligt tittar på mig och säger:
– Pappa, du vet … som syskon är man ju ofta rätt avundsjuka på varandra. Men i dag är jag är bara glad för Lilly. Hon har verkligen kämpat så länge med Erika för det här och det ska bli så kul att se dem tävla.

Jag ryser. Känner direkt att orden kommer från hjärtat. Angelo är visserligen i mångt och mycket klassens clown, en pratkvarn som jiddrar om allt och ingenting och som ibland ställer lite för många och konstiga frågor om allting. Men han har också en allvarlig, medkännande och omtänksam sida och här handlar det bara om att han är glad för sin lillasysters skull.

Då ska man veta att Angelo själv bara timmarna före tävlat MOT LillyBelle under tävlingarna i Ljungby. I samma klass: Lätt B.

Angelo och Hilda vs LillyBelle och Erika.

För att uttrycka det milt hade han dessutom en dålig dag på tävlingsbanan, följde inte sin plan alls och blev utesluten.

Det blir LillyBelles och Erikas tävling. De vinner inte. Slutar åtta av 31 startande. Men av de tio ekipage som samtidigt deltar i kvalet till Agria Pony Trophy slutar hon och Erika på en tredjeplats. Det står klart för oss först när det är dags för den separata prisutdelningen och biljetter i A4-storlek delas ut. LillyBelle är klar för Jönköping Horse Show! Precis som Angelo och Hilda i fjol ska hon till Elmia – med Erika!

Det gör Angelos ord ännu starkare. Om han nollat och tagit sig i mål med sin racerbil till B-ponny hade det sannolikt varit han som fått ladda för ett andra Elmiabesök. Nu väljer han att fullt ut glädja sig åt LillyBelle. Jag märker det på honom även under de följande dagarna. Att hans glädje är äkta. Det finns ingen avundsjuka, bara stöttning och uppmuntran från Angelos sida.

Så: Elmia 2022.
Hur jag själv tänker?

Tja, jag har knappt hunnit smälta FÖRRA ÅRETS Jönköping Horse Show ännu. Stressen och oron under en hel vecka före tävlingarna för att ens komma dit. Den enorma påfrestningen över att för första gången delta i en riktig stortävling. Nervositeten under framhoppning och därefter den nära döden-upplevelse det innebar att tvingas se tävlingarna.

Nej, jag är ännu inte riktigt nollställd från 2021 – och det är bara en månad kvar till JHS 2022.
Men den dagen, den sargen, som hockeyspelaren säger.

Nu ska jag bara fortsätta njuta över det som hände i lördags – att min dotter fått en underbar lön för all möda hon lagt ner på sin älskade Erika och att min son är både glad och stolt över sin syster. Bättre kan det inte kännas.

Tack för att ni tog er tid – ett nytt poddavsnitt av Fria Tyglar finns ute och du hittar länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 95 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

99:- i månaden