När det gäller sport har jag alltid tyckt att nomineringstider är underbara tider. Året går mot sitt slut, en massa framgångar summeras, värderas och jämförs med varandra. Alltsammans mynnar ut i det vi skulle kunna kalla utmärkelsernas final.
Nomineringen.
Att bli nominerad betyder att chansen finns. Att du gjort någonting väldigt bra men att det även finns andra som gjort väldigt bra saker. Nu är det de andra idrottarna, inte de du normalt tävlar mot, som är dina värsta fiender och konkurrenter om att vinna juryers och folkets gunst. Och som vi vet älskar vi att störa oss på juryer och på folkets röst.
Jag gör det i alla fall. Stör mig. Letar fel. Ser det som ett skönt avbrott i vardagen att få gnälla lite inombords.
Eftersom vi inom ridsporten på bara några år gått från att tillhöra en i pris-sammanhang närmast obetydlig idrott till att känna ständigt behagliga droppar av guldregn är det dags att granska juryernas jobb ännu mer kritiskt. Vi tillhör en maktfaktor nu, vi är regerande Bragdguldsmästare, regerande Jerringvinnare och regerande mästare i typ allt som heter Årets Nånting.
Vi har vunnit mycket men den som vunnit mycket vill bara en sak.
Vinna mer.
Så: Hur har nomineringsjuryerna skött sitt jobb i år?
Hur långt räcker tidernas mest överlägsna lagguld och tidernas mäktigaste individuella guld från sommarens danska VM-fest?
Jag vill gärna bli lite arg när jag ser nomineringarna och det blir jag direkt, när jag upptäcker att tidernas mest överlägsna lagguld i hoppning inte ens finns med bland en av fyra nominerade till Årets lag på Idrottsgalan.
Skandal, givetvis.
När jag ser Lag Edin i curling och skidskyttedamerna kan jag omöjligt förstå hur vårt blågula hopplandslag inte finns med. Visst handlar det om fina prestationer men med ridsportglasögonen på påpekar jag att skidskytte och curling är extremt lågt konkurrensutsatta idrotter globalt. Att pingisherrarna och handbollsherrarna är nominerade är däremot en självklarhet och även om jag själv suttit i juryn hade jag gett priset till handbollen, som verkligen förtjänat den och som jag också tror kommer att vinna Årets lag.
Visst är det en liten skandal att vi inte ens är med, men det får vi ta.
Nu ska jag inte lipa över juryns spillda mjölk. Det ä-r visserligen anmärkningsvärt att hopplandslaget inte kan vinna någon enda utmärkelse, men det finns å andra sidan två exempel på där juryn gjort sitt jobb.
1) Henrik von Eckermann är en av fyra kandidater till Årets manlige idrottare, skam vore det väl annars.
2) Henrik Ankarcrona är nominerad till Årets ledare, skam vore även det annars.
Deras chanser?
Tja, i våra ögon är det två givna segrar, eller hur? Men faktum är att vi har ett vinter-OS-år bakom oss, där det ska mycket till för att inte ge priset till vinterolympier. När det kommer till årets manlige idrottare är konkurrensen mördande.
Sett ur våra ridsportögon är såklart von Eckermann årets manlige idrottare men det förvånar mig om det blir han som får priset. 2021 tog vi hem allt vi kunde vinna, men i år tror jag att det blir en annan sport som tar hem ”allt”. Eller rättare sagt: det blir en man som tar hem ”allt”. Jag kan inte tänka mig att någon jury förbiser Nils van der Poel 2022 och det sätter oss guldsugna ridsportälskare i en knivig sits.
Mitt tips är att van der Poel tar hem både Bragdguldet, Årets manlige idrottare och Årets prestation.
Risken är att inte heller Ankarcrona tar hem priset som årets ledare för andra året i rad, trots att han kanske levererat ÄNNU mer 2022 än 2021. Baserat på hur märkligt juryer ibland tänker har han dessutom knepig och svårbedömd konkurrens.
Han har konkurrens av Johannes Lukas – okänd för mig men representerar skidskytte, alla juryers gullegrissport.
Han har konkurrens av Johan Röjler – som haft en fullständigt obetydlig roll som kapten för ett enmanslandslag (Nils van der Poel) men konstigare saker har hänt än att en jury låtit någon perifer person sola sig i glansen av vad någon annan gjort.
Framför allt har Ankarcrona stenhård konkurrens av Rasmus Jonsson och Anders Kristiansson – de har helt i skymundan börjat revolutionera beachvolleyn och ligger bakom det spelsystem som gav oss ett sensationellt EM-guld.
Jag hoppas på Ankarcrona eller beachvolleykillarna. Jag fruktar att skidskyttet tar hem det och jag gapar av förvåning om skridskosporten får det.
Det ser paradoxalt nog väldigt tufft ut för ridsporten trots det bästa året någonsin, med två världsettor och två VM-guld under ett och samma 2021.
Så: räkna inte med Bragdguldet, det tar Nils van der Poel. Räkna inte med några utmärkelser på Idrottsgalan, men festa loss rejält om Henrik och/eller Henrik ändå belönas.
Och förresten finns det ju en chans kvar, den enligt många finaste utmärkelsen av alla. I veckan sken jag nämligen upp av glädje när jag såg att Henrik von Eckermann nominerats till Jerringpriset.
Vår överlägset bästa gren.
Övriga Idrottssverige bävar ännu en gång för vad vi i den fruktande hästsekten kan ställa till med. En sak är klar: det blir otroligt svårt att stoppa Nils van der Poel från att ta hem en ny promenadseger. Vi kommer verkligen att få kämpa, planera, förbereda och organisera oss om det här ska gå.
För visst vill vi chocka Sverige igen?
Visst vill vi se krönikörer slita sitt hår i samma sekund som Henrik von Eckermann står uppe på scenen och tackar nära och kära?
Visst vill vi rida på världsettans och världsmästarens framgångsvåg ytterligare en gång?
Om du håller med har jag bara en sak att säga dig.
Börja sekt-ladda redan nu.
Tack för att ni tog er tid! Har du höstångest? Fryser du? Känns november meningslös? Då rekommenderar jag veckans avsnitt av podden Fria Tyglar, som är är oväntat varmt, glatt och positivt. Det hittar du via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på