Det är synen av en kitesurfare som gör att det till sist går upp för mig.
En kitesurfare, utrustad med alla upptänkliga grejer en kitesurfare behöver för att ha riktigt riktigt roligt.
Kitesurfaren nästan springer den sista biten, när asfalten övergår i grus, gräs och sand. Så exalterad är han.
Då går det upp för mig att jag – till skillnad från kitesurfaren och alla andra kitesurfare som redan befinner sig ute i vattnet – befinner mig på helt rätt plats fast vid helt fel tillfälle. Det är vågor stora som de på Hawaii och vindar så starka att man tappar andan av dem.
Jag och familjen skulle ha varit i Falsterbo.
Vi skulle ha ställt upp den redan i januari hyrda husbilen så strategiskt nära den magnifika ryttaranläggningen det bara går att komma. Därifrån skulle vi ha en fantastisk vecka – Malin, Angelo, LillyBelle och jag. Jag hade tänkt jobba några dagar under den här semesterveckan, precis som i fjol. Fotat, intervjuat och skrivit lite om några lokala hopp under Falsterbo Horse Show. I övrigt skulle jag njutit av att som åskådare se hoppning i nationell och internationell toppklass.
Så kom coronan.
Första livlinan borta.
Vad gör man då, när man hyrt en husbil enbart med tanke på Falsterboveckan? Malin är så långt ifrån en campingmänniska det går att komma. Jag kan visserligen tänka mig det, men camping är ingenting som hamnar högt upp på mina listor. Men barnen gillar allt, bara de får hitta på grejer och uppleva nya äventyr.
Därför tänker vi om. När löpsedlarna för ett par veckor sedan basunerar ut THAIVÄRME bestämmer vi oss för Skåne, vårt favoritlandskap. FHS är inställt men det underbara sydliga landskapet ligger kvar. Det får bli en husbilsvecka i Skåne och därmed offrar vi vår andra livlina. För visst är vädret tiptop i juli?
Så kommer lågtrycken.
Andra livlinan borta.
Att studera prognoserna över Skåne kändes lika kul som en rotfyllning och vi insåg att ”nej, vi måste tänka om igen”.
Öland.
Alltid i topp i solligan och alltid en ö som trotsar de flesta väderprognoser.
Det får bli Öland.
Husbilen packad, vi drar iväg och redan på den berömda bron känner vi hur vinden griper tar i bilen på ett sätt endast en kitesurfare kan älska.
När vi tar sikte på östra delen av Öland och hittar en ställplats i Grusgårds hamn är det inte många sekundmeter från att blåsa storm. Vi kan uppfatta att stället är mysigt och barnen vill trots vinden testa sina kastspön. Det tar slut tämligen omgående. När Angelo på andra kastet råkar kasta MOT vinden knäcks spöet och vi ger upp.
Med stormen kommer regnet och allt vi kan göra är att ta skydd inne i bilen, döda ett par timmar och sedan gå till sängs. Med piskande vindar och ett regn av bibliska proportioner som slår som batonger mot biltaket känner jag ångesten komma krypande. Vetskapen om att det någon annanstans på ön finns kitesurfare, vars sömn och drömmar aldrig varit bättre, ger mig nästan panik. Livlinorna är förbrukade och det här är vad vi får. Jag kväver en impuls att sätta mig i bilen, starta och köra hela vägen hem till Växjö mitt i natten. I stället somnar jag och drömmer om flinande kitesurfare som pekar finger mot mig.
Så inleds vår semester på ett Öland där till och med de åretruntboende (de som inte är kitesurfare) klagar över kraften i vindbyarna.
På morgonen har regnet upphört och bara det känns som en bokstavlig skänk från ovan. Nu kan vi tänka igen, börja planera för resten av veckan och inse att vi måste ta det onda med det goda under hela den här veckan. Gilla läget helt enkelt.
Efter en ljuvligt god fish´n chips (hamnens lilla specialitet) rullar vi vidare. Besöker Eketorps borg. Går upp i Långe Jan. Slår läger på Hagaparks camping. Här blir det klassiskt campingliv vare sig vi vill eller inte. Barnen spelar minigolf, cyklar runt och bekantar sig med området och vill obegripligt nog även bada, trots att vindarna har samma styrka som dagen före. Med fara för sina liv i form av förfrysning kastar de sig ner i vattnet medan Malin och jag förstummat ser på. På ömse sidor om barnen surfar ni-vet-vilka – och vinden är så hård att ni-vet-vilka lyfter från vattnet.
Hemma i bilen görs sedan en fasansfull upptäckt: Penny, Love och Bladon Gusty är borta. Barnens favoritkäpphästar finns ingenstans i bilen. Som undersökande journalist blir det min uppgift att ta reda på vad som hänt. Jag rannsakar min hjärna, misstänker först att en kitesurfare varit framme men landar i slutsatsen att jag glömt packa in dem innan vi lämnade hamnen. Sedan: telefonsamtal och sms, men både röst- och textsvar uteblir under hela dagen. Barnen tar det ändå med fattning, visar prov på ett jämnmod jag hittills inte trott dem om.
Först under fjärde dagen får jag äntligen tag i en levande människa i hamnen. Jag förklarar mitt ärende och får till svar att de haft så fullt upp att de ännu inte hunnit leta efter tre förrymda käpphästar, än mindre svara på mina sms.
– Men vänta så ska jag kolla, säger den äldre damen i luren.
En minut senare återkommer hon med lugnande besked. Käpphästarna är lokaliserade och infångade och kan återfås mot beskrivning.
Så dags har vi under samma mardrömsliknande väder- och vindformer avverkat såväl Saxnäs camping som Borgholms hamn, där vi nu står parkerade några meter från havet. En fantastisk idyll om det bara vore 25 grader och bris. Nu parerar vi vår vistelse i staden mellan regnskurarna som radar upp sig. Vi får nöja oss med det lilla. Uppskatta en runda med hunden, en snabb shoppingrunda längs gågatorna och att vi prickar rätt under våra restaurangbesök.
Så här dags har vi alla, även jag och Malin, för länge sedan förlikat oss med situationen. Det kommer att bli en ”minns du vilket fruktansvärt väder det var-vecka” för oss vuxna men barnen har haft kul varje sekund och det är liksom det enda som betyder något.
Sjätte dagen blir en riktigt trevlig dag för dem. Vi är tillbaka på Saxnäs camping, stället barnen uppskattat allra mest, och inleder strax efter lunch Operation Käpphäst. Den går ut på att jag kör Malin och barnen till Ölands djurpark, som ligger ett par stenkast från campingen, och sedan fortsätter åt sydöst. Det går oändligt långsamt att ta sig fram på Öland men efter en hel timmes färd är jag äntligen tillbaka på Gräsgårds hamn. Inne i den lilla restauranglådan sticker de upp sina huvuden: Penny, Love och Bladon Gusty. Jag för dem i säkerhet, startar bilen och kör tillbaka i samma låga tempo som under nerfärden.
När vi återtagit vår position i Saxnäs visar det sig att det just denna dag hålls käpphästtävlingar på campingen. Att en vecka som i stort handlat om taskigast tänkbara tajming plötsligt övergår i sin raka motsats är värmande.
LillyBelle och Angelo är tävlingssugna till tusen och båda gör det mycket bra. När prisutdelningen ska börja står det klart att LillyBelle hamnat precis utanför prispallen. Sedan får tredjepristagaren sin medalj.
Därefter säger tävlingsledaren:
– För första gången har vi en omhoppning om förstaplatsen. Alexander och Angelo fick exakt samma tid: 15.22.
Angelo i omhoppning om förstaplatsen – wow! Efter lottning står det klart att det blir Angelo som får börja. Startsignalen går, Angelo och Love ger sig iväg och går felfritt i mål på en tid som nästan är identisk med den förra. Sedan är det Alexanders tur. Han kutar iväg, klarar de första hindren men när han kommer in i slalombanan river han en port och ger besviket upp. Guldet är klart. Angelo, som inte vunnit något pris på länge, är stolt som en tupp när han får sin guldmedalj hängd om halsen.
När vi slutligen, dag sju, tar plats vid ett restaurangbord och som avsked äter en delikat lunch noterar vi att vinden mojnat, precis som om den hela veckan velat spela oss ett spratt. Men ute i vattnet syns inte en enda kitesurfare till. Alltid något.
Slutet gott, allting gott – men ingen kan beskylla oss för att ha haft tur med vädret.
Tack för att ni tog er tid – fortsätt vänta in det sommarväder vi alla hoppas ska träffa oss med full kraft snart och följ mig gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!
Följ Ridsport på