Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
10 juli 2020 12:28

Ponnypappan: Vi hade i alla fall inte tur med vädret

Ponnypappan: Vi hade i alla fall inte tur med vädret
Glada miner precis innan fisket drar igång. Sedan tog det snabbt slut.

Det är synen av en kitesurfare som gör att det till sist går upp för mig.

En kitesurfare, utrustad med alla upptänkliga grejer en kitesurfare behöver för att ha riktigt riktigt roligt.

Kitesurfaren nästan springer den sista biten, när asfalten övergår i grus, gräs och sand. Så exalterad är han.

Då går det upp för mig att jag – till skillnad från kitesurfaren och alla andra kitesurfare som redan befinner sig ute i vattnet – befinner mig på helt rätt plats fast vid helt fel tillfälle. Det är vågor stora som de på Hawaii och vindar så starka att man tappar andan av dem.

Jag och familjen skulle ha varit i Falsterbo.

Vi skulle ha ställt upp den redan i januari hyrda husbilen så strategiskt nära den magnifika ryttaranläggningen det bara går att komma. Därifrån skulle vi ha en fantastisk vecka – Malin, Angelo, LillyBelle och jag. Jag hade tänkt jobba några dagar under den här semesterveckan, precis som i fjol. Fotat, intervjuat och skrivit lite om några lokala hopp under Falsterbo Horse Show. I övrigt skulle jag njutit av att som åskådare se hoppning i nationell och internationell toppklass.

Så kom coronan.

Första livlinan borta.

Vad gör man då, när man hyrt en husbil enbart med tanke på Falsterboveckan? Malin är så långt ifrån en campingmänniska det går att komma. Jag kan visserligen tänka mig det, men camping är ingenting som hamnar högt upp på mina listor. Men barnen gillar allt, bara de får hitta på grejer och uppleva nya äventyr.

Därför tänker vi om. När löpsedlarna för ett par veckor sedan basunerar ut THAIVÄRME bestämmer vi oss för Skåne, vårt favoritlandskap. FHS är inställt men det underbara sydliga landskapet ligger kvar. Det får bli en husbilsvecka i Skåne och därmed offrar vi vår andra livlina. För visst är vädret tiptop i juli?

Så kommer lågtrycken.

Andra livlinan borta.

Att studera prognoserna över Skåne kändes lika kul som en rotfyllning och vi insåg att ”nej, vi måste tänka om igen”.

Öland.

Alltid i topp i solligan och alltid en ö som trotsar de flesta väderprognoser.

Det får bli Öland.

Husbilen packad, vi drar iväg och redan på den berömda bron känner vi hur vinden griper tar i bilen på ett sätt endast en kitesurfare kan älska.

93 Bad
Vi skulle aldrig få för oss att övertala barnen att bada. Det skulle nämligen inte behövas.
93 Eketorps Borg
Vid ruskväder rekommenderas Eketorps borg.
93 Flatbröd
LillyBelle testar ett nygräddat flatbröd på Eketorps borg.
93 Fishnchips
Tröstätning av de legendariska fish´n chipsen i Gräsgårds hamn.
93 Kitesurfare
Hela Öland deppade under den gångna veckan. Utom kitesurfarna.
93 Fika
En fika är aldrig fel.

När vi tar sikte på östra delen av Öland och hittar en ställplats i Grusgårds hamn är det inte många sekundmeter från att blåsa storm. Vi kan uppfatta att stället är mysigt och barnen vill trots vinden testa sina kastspön. Det tar slut tämligen omgående. När Angelo på andra kastet råkar kasta MOT vinden knäcks spöet och vi ger upp.

Med stormen kommer regnet och allt vi kan göra är att ta skydd inne i bilen, döda ett par timmar och sedan gå till sängs. Med piskande vindar och ett regn av bibliska proportioner som slår som batonger mot biltaket känner jag ångesten komma krypande. Vetskapen om att det någon annanstans på ön finns kitesurfare, vars sömn och drömmar aldrig varit bättre, ger mig nästan panik. Livlinorna är förbrukade och det här är vad vi får. Jag kväver en impuls att sätta mig i bilen, starta och köra hela vägen hem till Växjö mitt i natten. I stället somnar jag och drömmer om flinande kitesurfare som pekar finger mot mig.

Så inleds vår semester på ett Öland där till och med de åretruntboende (de som inte är kitesurfare) klagar över kraften i vindbyarna.

93 Långe Jan
På Långe Jan, 42 meter upp och i snudd på storm.
93 Saknad
Någon saknar en ponny.

På morgonen har regnet upphört och bara det känns som en bokstavlig skänk från ovan. Nu kan vi tänka igen, börja planera för resten av veckan och inse att vi måste ta det onda med det goda under hela den här veckan. Gilla läget helt enkelt.

Efter en ljuvligt god fish´n chips (hamnens lilla specialitet) rullar vi vidare. Besöker Eketorps borg. Går upp i Långe Jan. Slår läger på Hagaparks camping. Här blir det klassiskt campingliv vare sig vi vill eller inte. Barnen spelar minigolf, cyklar runt och bekantar sig med området och vill obegripligt nog även bada, trots att vindarna har samma styrka som dagen före. Med fara för sina liv i form av förfrysning kastar de sig ner i vattnet medan Malin och jag förstummat ser på. På ömse sidor om barnen surfar ni-vet-vilka – och vinden är så hård att ni-vet-vilka lyfter från vattnet.

Hemma i bilen görs sedan en fasansfull upptäckt: Penny, Love och Bladon Gusty är borta. Barnens favoritkäpphästar finns ingenstans i bilen. Som undersökande journalist blir det min uppgift att ta reda på vad som hänt. Jag rannsakar min hjärna, misstänker först att en kitesurfare varit framme men landar i slutsatsen att jag glömt packa in dem innan vi lämnade hamnen. Sedan: telefonsamtal och sms, men både röst- och textsvar uteblir under hela dagen. Barnen tar det ändå med fattning, visar prov på ett jämnmod jag hittills inte trott dem om.

Först under fjärde dagen får jag äntligen tag i en levande människa i hamnen. Jag förklarar mitt ärende och får till svar att de haft så fullt upp att de ännu inte hunnit leta efter tre förrymda käpphästar, än mindre svara på mina sms.

– Men vänta så ska jag kolla, säger den äldre damen i luren.

En minut senare återkommer hon med lugnande besked. Käpphästarna är lokaliserade och infångade och kan återfås mot beskrivning.

Så dags har vi under samma mardrömsliknande väder- och vindformer avverkat såväl Saxnäs camping som Borgholms hamn, där vi nu står parkerade några meter från havet. En fantastisk idyll om det bara vore 25 grader och bris. Nu parerar vi vår vistelse i staden mellan regnskurarna som radar upp sig. Vi får nöja oss med det lilla. Uppskatta en runda med hunden, en snabb shoppingrunda längs gågatorna och att vi prickar rätt under våra restaurangbesök.

Så här dags har vi alla, även jag och Malin, för länge sedan förlikat oss med situationen. Det kommer att bli en ”minns du vilket fruktansvärt väder det var-vecka” för oss vuxna men barnen har haft kul varje sekund och det är liksom det enda som betyder något.

Sjätte dagen blir en riktigt trevlig dag för dem. Vi är tillbaka på Saxnäs camping, stället barnen uppskattat allra mest, och inleder strax efter lunch Operation Käpphäst. Den går ut på att jag kör Malin och barnen till Ölands djurpark, som ligger ett par stenkast från campingen, och sedan fortsätter åt sydöst. Det går oändligt långsamt att ta sig fram på Öland men efter en hel timmes färd är jag äntligen tillbaka på Gräsgårds hamn. Inne i den lilla restauranglådan sticker de upp sina huvuden: Penny, Love och Bladon Gusty. Jag för dem i säkerhet, startar bilen och kör tillbaka i samma låga tempo som under nerfärden.

93 Omhoppning
Angelo och Alexander förbereder sig för en historisk omhoppning.
93 Guldmedalj
Angelo – mästare i Saxnäs käpphästhoppning 2020!
93 Coronahälsning
Coronahälsning under prisutdelningen.
93 Solnedgång
Solnedgång över Kalmarsund.

När vi återtagit vår position i Saxnäs visar det sig att det just denna dag hålls käpphästtävlingar på campingen. Att en vecka som i stort handlat om taskigast tänkbara tajming plötsligt övergår i sin raka motsats är värmande.

LillyBelle och Angelo är tävlingssugna till tusen och båda gör det mycket bra. När prisutdelningen ska börja står det klart att LillyBelle hamnat precis utanför prispallen. Sedan får tredjepristagaren sin medalj.

Därefter säger tävlingsledaren:

– För första gången har vi en omhoppning om förstaplatsen. Alexander och Angelo fick exakt samma tid: 15.22.

Angelo i omhoppning om förstaplatsen – wow! Efter lottning står det klart att det blir Angelo som får börja. Startsignalen går, Angelo och Love ger sig iväg och går felfritt i mål på en tid som nästan är identisk med den förra. Sedan är det Alexanders tur. Han kutar iväg, klarar de första hindren men när han kommer in i slalombanan river han en port och ger besviket upp. Guldet är klart. Angelo, som inte vunnit något pris på länge, är stolt som en tupp när han får sin guldmedalj hängd om halsen.

När vi slutligen, dag sju, tar plats vid ett restaurangbord och som avsked äter en delikat lunch noterar vi att vinden mojnat, precis som om den hela veckan velat spela oss ett spratt. Men ute i vattnet syns inte en enda kitesurfare till. Alltid något.

Slutet gott, allting gott – men ingen kan beskylla oss för att ha haft tur med vädret.

Tack för att ni tog er tid – fortsätt vänta in det sommarväder vi alla hoppas ska träffa oss med full kraft snart och följ mig gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

 


Ponnypappan
3 december 12:38

Johan Esk har rätt – varför hånas han?

Johan Esk har rätt – varför hånas han?
Supersnabba Jessica Springsteen var så nära en seger i 1,50-hoppningen med Tiger Lily. Foto: Roland Thunholm

Jag får nys om krönikan genom en tweet av min goda vän och journalistkollega Malin Fransson på Dagens Nyheter som, precis som jag, har hockey och ridsport som profilämnen i sitt skrivande. ”Nu är jag partisk eftersom Johan Esk både är min kollega och vän. Men den bredd han har som journalist förtjänar beröm. Ena veckan levererar han ett välskrivet reportage om Erik Granqvist. Nästa vecka en klockren krönika om Jessica Springsteen” skriver Malin i sin tweet.

Jag klickar på den bifogade länken. Läser. Jag gillar Johan Esk. Kan inte säga att jag känner honom, men under mina unga år som journalist var han en av mina största förebilder med sin kunskap, bredd och goda stilistik. Jag har träffat Johan några gånger genom åren och noterat vilken ödmjuk, nästan blyg, person han är. Nästan alltid med ett leende på läpparna. Alltid eftertänksam och noggrann när han sätter sig vid ett tangentbord. Jag har faktiskt aldrig hört ett enda ont ord sägas om honom.

Jag börjar läsa och inser direkt att jag håller med Malin Fransson. Johan Esk gör mig inte besviken den här gången heller. Krönikan ä-r klockren, den sätter fingret på precis det jag en längre tid snuddat vid i mina egna tankar och funderat över att skriva i den här bloggen: Jessica Springsteen kan bli ridsportens första fixstjärna.

Ett par dagar senare har Tidningen Ridsport snappat upp Esks intressanta krönika och återger den i rewritad form på denna sajt. Den läggs även ut på Facebook. Kul, tänker jag när jag ser Facebookinlägget, eftersom fler inom ridsporten förtjänar att ta del av Johans text. Därefter har jag desto svårare att förstå vad som händer. Det är rentav obegripligt.

Johan Esk kallas saker. Beskylls för att vara korkad, inte påläst, skriva som ett barn, ha bott under en sten, ha noll koll, bara gilla fotboll, inte kunna styrka sina åsikter (sic!). Och så vidare. Alltså ren sandlådenivå.

Folk är, till min enorma förvåning, rasande på den klockrena krönikan. Jag börjar ana ett tonläge som jag kommit att ogilla mer och mer under eran där sociala medier regerar:

Bror Duktig-tonen.

”Lille vän, kom inte här och tro att du vet något om det här”-tonen.

Den hånfulla vuxenmobbande tonen som i det här fallet fullkomligt tar heder och ära av Johan Esk.

Stormtrupperna fylkas inför nya angrepp. De talar om hur fel Esk har, trots att han inte h-a-r ett enda fel. Det finns tydligen visst en massa fixstjärnor i ridsporten, påstås det upprört. Malin Baryard Johnsson är en. Jessica Kürten en annan. Till och med Stephanie Holmén nämns som en fixstjärna.

Det spelar ingen roll att inlägget i sig får många tummar upp. Det spelar ingen roll att personer som faktiskt läst och förstått försöker skynda till Esks räddning i kommentarflödet. Försöken är fruktlösa. Drevet v-i-l-l inte förstå, vill inte erkänna att det gått igång på ett enda stort och, som det verkar, medvetet missförstånd. Istället växer kritiken, förgrenar sig. Det sanna påståendet att hästsporten alltid varit dominerad av män sågas, med hänvisning till att fler kvinnor än män u-t-ö-v-a-r ridsport, vilket är som att jämföra äpplen med päron. Jag fortsätter att läsa med tappad haka.

Återigen: Johan Esks krönika handlar om att Jessica Springsteen kan bli hela ridsportens första fixstjärna. Istället för att tänka åtminstone ett halvt varv och begrunda det som skrivs beskylls Johan Esk av kritikerna för att inte ha koll på att det finns fixstjärnor som Malin Baryard Johnsson, Jessica Kürten och Stephanie Holmén.

Ok. Då ställer jag en fråga:

Om någon gick runt på gatorna i…säg Perus huvudstad Lima, visade upp ett foto på Malin Baryard Johnsson för tio slumpvis utvalda peruaner – hur många tror ni skulle känna igen henne?

Mitt tips: noll.

Om vi upprepar samma procedur i…låt säga New Delhi – hur många hade känt igen personen på bilden?

Mitt tips: noll.

Hur många i Peru och Indien hade känt igen Stephanie Holmén, tror ni?

Mitt tips: lika många som känt igen Baryard Johnsson.

Om någon istället gick runt på samma gator, visade upp ett foto av David Beckham eller Tiger Woods – hur många tror ni skulle ha känt igen dem?

Mitt tips: minst fem.

En fixstjärna är nämligen en stjärna som känns igen, inte bara i Sverige, utan i Lima, New Delhi, Rom, Washington, Moskva och Kairo. En fixstjärna är ett globalt fenomen.

En fixstjärna inom idrotten är däremot inte alls detsamma som en förebild, det har Tiger Woods visat upprepade gånger genom sina otrohetsaffärer och drograttfyllor.

En fixstjärna är en stjärna som är större än sin egen sport, lyser medialt starkare än alla andra och därigenom skapar ett enormt intresse långt utanför sporten, vilket leder till att både fixstjärnan och dennes sport ökar lavinartat i intresse.

Det är detta krönikan handlar om, från första till sista tecken: om en ryttare som inte är men som k-a-n och kanske kommer att b-l-i en fixstjärna.

Ryttaren är Jessica Springsteen och blir hon fixstjärna blir hon det så fall tack vare två saker:

1) Att hon blir bäst i världen.

2) Sitt efternamn.

När David Beckham förvandlades från en makalös frisparksskytt i Manchester United till att bli fotbollens fixstjärna berodde det inte på att han tillhörde de bästa spelarna i världen. Det berodde på att han gifte sig med Posh Spice, introducerades i modevärlden och med sin uppenbarelse arrangerade ett slags giftermål mellan idrotten och nöjesindustrin. Om Jessica Springsteen gör en Beckham och blir ridsportens första fixstjärna är det Bruce som är hennes motsvarighet till Posh – megastjärnan som står för den sista knuffen ut på den största av scener.

Det var allt detta Johan Esks krönika handlade om.

Jag är säkert också både korkad och dåligt påläst, har säkert sovit under en sten, har noll koll och skriver som ett barn – men om du läst ända hit har du läst en text om samma ämne som det Johan Esk förmedlade. Den som inte vet skillnaden mellan en förebild och en fixstjärna är varmt välkommen att kasta den första stenen.

Tack för att ni tog er tid – och tänk ett varv till innan ni går bananas på sociala medier, är min största önskan just nu. Följ mig gärna på Instagram eller gå med i den charmiga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (kvinnor är jättevälkomna) där vi alltid har en underbar och givande samtalston!


Ponnypappan
26 november 18:21

Var det första och enda gången jag fick se det här?

Var det första och enda gången jag fick se det här?
Så här glad blir en krigarprinsessa när hon vunnit en tävling. Foto: Privat

Det var länge sedan jag skrev något bitskt, negativt och kritiskt här i bloggen. Och alla ni som väntar på en ny sågning eller att jag ska gå bananas på något hett ämne i dessa spalter kommer att bli besvikna.

Jag skriver ju inte om vad som händer i riksdagshuset utan om en livsstil och sport som faktiskt inte omgärdas av speciellt många negativa rubriker just nu, och skulle jag vara den som förstör den goda stämningen?

Nej, absolut inte.

När jag skriver detta fyller min dotter tio år. Bara en sån sak gör att jag inte känner något omedelbart behov av att kanalisera en kritik som inte ens finns. LillyBelle. Tio år. Det kunde ha stannat vid noll. Kunde stannat vid en dag. Minnena av neonatalpersonal med gravallvarliga miner, en blodsockermätare som visar 0,0 och ett virrvarr av slangar i den lilla akut kejsarsnittförlösta kroppen finns kvar som ett ärr i själen än i dag. Men det visade sig bo en riktig krigare i vår lilla prinsessa.

Nu fyller hon tio år och faktiskt rycks jag upp från de jobbiga flashbacksen från 2011 genom att det ringer.

Mobildisplayen talar sitt tydliga språk: LillyBelle.
Som vanligt ödslar hon ingen tid på att säga hej utan går rakt på sak:
– Pappa, kan du skriva ut en bild på Erika?
– Ja, det kan jag.
– En rund.
– Nej, en rund bild kan jag inte skriva ut. Du får klippa ut den sen i så fall.
– Det var det jag menade.
– Bra, skicka bilden på sms till mig så skriv…
– [Klick]

Allt handlar om hästar i hennes liv. Precis allt. Jag märker hur det påverkar även mig, hur jag dras till det som en metallspik som befinner sig allt närmare en magnet. Jag inser förbryllat att alla roliga sägningar, GIF:ar och skämt om hästlivet – I used to have money, now I have horses – och glimt-i-ögat-förkortningar som ”BOB = bära och betala” innehåller betydligt mer än bara korn av sanning.

Ja, det kostar.

Ja, det sliter på kropp och plånbok (LillyBelle fick för övrigt prova ut en ny sadel i födelsedagspresent).

Men om man bara plockar fram specialglasögonen och ser all den avkastning du får tillbaka i form av glädje och inspiration är det ett självklart val att gå all in på hästar. Den inledande skepsisen som följer av att ledas in i en helt ny värld övergår oväntat snabbt i en förälskelse som i sin tur leder till varaktig kärlek genom en ny livsstil: livsstilen hästar.

Den nya livsstilen har gjort att jag, på nolltid under moget vuxen ålder, fått ett helt koppel av nya vänner; både ryttare i olika åldrar men mest föräldrar till ryttare i olika åldrar. Det finns en återkommande kommentar som jag får när jag pratar med föräldrar till barn som är ett antal år äldre än mina egna.

”Njut av ponnytiden. Den är den bästa” säger de.

Det har jag tagit fasta på, ska ni ha klart för er. Jag inser att det är någonting alldeles extra med den här tiden, när barnen ännu är små, när allvaret är stort men inte mördande stort och där varken mank-  eller hinderhöjd skrämmer mig till dödsångest. Istället för ångest är det njutning jag känner och varje tävling jag får vara med om ser jag som en unik möjlighet att se och uppleva någonting helt nytt.

Det fick jag göra under vår lördag i Ljungby. Där hade LillyBelle dressat upp Peggy i tävlingsmundering medan Angelo satt Hilda på en veckas tävlingspaus för att istället tävla på Tangos rygg.

Eftersom Peggy i (nästan) vanlig ordning är det enda anmälda A-ekipaget i Lätt C blir det hon och LillyBelle mot ett gäng B-ponnyer. Men LillyBelle är, som vi noterade redan för tio år sedan, en krigarprinsessa. Hon gillar att tävla och älskar att vinna. Slugt och listigt betraktar hon varje bangång som en daytrader betraktar börskurserna: var finns de största möjligheterna för att göra ett riktigt klipp?

165 Lillyhopp
LillyBelle och Peggy hade en plan. Den fungerade. Foto: Privat

Att som mindre och långsammare ekipage hitta ett sätt att tjäna tid är A-ponnyns chans mot de större och snabbare B-ponnyerna och det sättet hittar LillyBelle. Hon slalomkryssar förbi ett par hinder, tar ett par klassiskt djärva omhoppningssvängar och slår till med en supertid. Planen har fungerat, LillyBelle gör ett klipp och snart står hon med ett blått segertäcke och ler med hela ansiktet. Men inte nog med det. Bredvid henne står även Angelo och Tango. De har gjort en superrunda, slutar trea i tävlingen och tar den sista prisplatsen i klassen.

165 Angelo
Angelo gjorde comeback på Tango och gjorde det väldigt bra. Foto: Privat

Det betyder att LillyBelle och Angelo för första gången får rida ärevarv tillsammans.

Kanske är det också den sista?

Det vet jag ingenting om, men jag tror att kommentaren stämmer: ponnytiden är den bästa. Därför står jag bara och njuter, väl medveten om att den här dagen aldrig kommer åter.

Tack för att ni tog er tid – njut av varje dag i ert hästliv, följ mig gärna på Instagram, gå med i FB-gruppen Ponnypappor i Sverige (kvinnor varmt välkomna!) eller varför inte ta och lyssna på ett nytt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar, där vi bland annat pratar om att kommunerna äntligen fått tummarna ur och satsar många miljoner på vår älskade sport!


Ponnypappan
19 november 13:41

Vår tid är nu – passa på och njut

Vår tid är nu – passa på och njut
Sveriges guldlag Malin Baryard Johnson, Henrik von Eckermann (här på Glamour Girl) och Peder Fredricson. Foto: FEI samt Roland Thunholm

För några dagar sedan noterade jag, aningen sorgset, att jag helt glömt bort Stockholm Open. Denna svenska tennisklenod som bjudit på så många magiska minnen försvann förra veckan spårlöst i medieflödet och därmed också ur min tankevärld.

Jag blev tvungen att googla för att konstatera att tävlingen ens ägt rum i Kungliga Tennishallen. Jodå, det hade den. Vinnare blev amerikanen Tommy Paul, ett namn jag sorgligt nog knappt hört talas om trots min omfattande bakgrund inom sporten.

Det är kanske inte speciellt mycket som var bättre förr, men svensk tennis var definitivt bättre förr. Med Björn Borg som anfader föddes det som fick namnet Det svenska tennisundret. Bortskämt växte jag upp med Borg, Mats Wilander, Stefan Edberg, Anders Järryd och de andra. Det var inte mycket jag visste på den tiden, men en sak var jag alltid säker på: i princip varje vecka vinner en svensk tennisspelare en stor internationell turnering. Det är i dag ofattbart vilken stormakt lilla Sverige en gång var i en av världens största idrotter med tanke på att det sportsligt sett i dag bara finns aska och ruiner kvar av den blågula tennisens guldålder.

Det är samma sak med pingisen. Jan-Ove Waldner, Jörgen Persson, Peter Karlsson, Mikael Appelgren, Erik Lindh. Tillsammans såg de till att det svenska landslaget överglänste det från Kina, landet med 100 miljoner pingisutövare. Precis som i tennisen tog vi för givet att det skulle bli seger varje gång, varje mästerskap, eftersom det alltid nästan blev det. Kvar i dag från det som kulminerade 1989 med det som blev känt som ”Rivningen av den kinesiska muren”: bara minnen. För pingisen gäller samma sak som inom tennisen: efter att supergenerationen gått i pension har framgångarna försvunnit.

Storhetstider kommer INTE och går. De flesta sporter får varken uppleva hur det är att stå på toppen eller att folk i stugorna sitter och hejar framför teven. Den sport som får uppleva en enda riktig storhetstid – som svensk tennis och pingis fått göra – är en lyckligt lottad sport.

Sedan finns det sporter som genom en enda enskilt enastående utövare sätter ett helt land på kartan. Armand Duplantis gör det exempelvis inom friidrotten genom att vara i en klass för sig i stavhopp. Samma sak med Sarah Sjöström som med sina ofattbara 35 mästerskapsmedaljer på egen hand skapat en personlig storhetstid inom svensk simning. Annika Sörenstam skapade nästan på egen hand ett golfunder under det tidiga 00-talet och den dag är snart här då vi kommer att inse hur bortskämda vi varit med att Zlatan Ibrahimovic alltid är en av världens bästa och nästan alltid gör mål var han än spelar. Till och med inom hockeyn, där Sverige alltid är bra, börjar vi längta tillbaka till tiden med Peter Forsberg, Nicklas Lidström och Mats Sundin.

Men vid sidan av de världssporter där Sverige gått från firade glansdagar till bröd och vatten finns det en annan världssport som skyndat långsamt in i det svenska folkhemmet. Lilla Sverige har blivit en stormakt i ridsport – vilken ofattbart glädjande insikt är inte det? Vi har ettan och trean på världsrankningen. Vi har ett färskt OS-guld, ett färskt OS-silver och ett ännu färskare EM-brons och en dagsfärsk utnämning av Peder Fredricson till årets ridatlet i världen.

Vi är bra över tid, gör bra prestationer från mästerskap till mästerskap och det ger känslan av att vi som tittar alltid har någonting stort och realistiskt att hoppas på. Det är det, känslan av att Sverige alltid är att räkna med, som skapar det folkliga intresset.

Hur långt kan Henrik von Eckermann gå? Vad kan Fredrik Jönsson åstadkomma när han är tillbaka? Kan Patrik Kittel bli en dressyrens svar på Peder? Och Malin Baryard Johnsson, ambassadören och pålitligheten själv, visst har hon några medaljer kvar att plocka? Det är underbart spännande frågor inför framtiden.

För att inte tala om talangerna som kommer underifrån. Det pågående SM:et på Strömsholm blir ett högintressant tillfälle för mig och alla andra att se vilka som kan tänkas stå på tur att slå sig in i ett av världens bästa landslag både på kort och lång sikt.

När jag var yngre tog jag för givet att svenska tennisspelare alltid skulle vinna, eftersom jag inte visste bättre. Nu, som äldre, ångrar jag att jag inte ägnade mer tid åt själva njutningen, sög på varje framgång som en långsamt smältande karamell. Jag ångrar att jag inte dröjt mig kvar längre vid och satt större värde på eran med Zlatan, Sjöström och Sörenstam.

En sak vet jag och det är att jag blivit bättre på att njuta av stor framgång i sporter jag verkligen brinner för. Att storhetstider är någonting som inträffar sällan eller aldrig och som därför förtjänar att andas in med stor tacksamhet.

Vi som gillar ridsport har mycket att se fram emot just nu. Vår tid är nu och då gäller det att passa på att njuta så länge det roliga varar.

Tack för att ni tog er tid – och unna er att njuta över den nya svenska stormakten på idrottshimlen! Mig kan ni som vanligt följa på Instagram och ni är, män som kvinnor, hjärtligt välkomna in i den sköna familjegruppen Ponnypappor i Sverige på Facebook. Vill ni lyssna på ridsportpodden Fria Tyglar hittar ni länken till senaste avsnittet här.


Ponnypappan
12 november 17:18

Ponnypappan: Glädjen och de fyra elementen

Ponnypappan: Glädjen och de fyra elementen
LillyBelles envishet i kombination med utbildning och utveckling har gjort henne och Erika till ett tävlingsekipage. Foto: Privat

Idrott är fascinerar. Idrott berör. Idrott intresserar. Det är ingen tillfällighet att vår största folkrörelse är just idrottsrörelsen. Idrott är i mångt och mycket en spegelbild av verkligheten, en föraning om hur det verkliga livet kommer att se ut, med allt från euforiska kickar till avancerad problemlösning.

Det handlar om att ha roligt, tycka att någonting är meningsfullt. Att vara nöjd med livet är en grundförutsättning för att lyckas leva ett lyckligt liv. Och ju tidigare du lär dig vad livet går ut på, att glädjen också kantas av en hel del tuffa uppgifter som måste lösas, desto större är dina chanser att behålla glädjen och meningsfullheten.

Här har alltid idrotten spelat en stor roll för många, unga som äldre, eftersom basen i allt idrottande är glädjen. Det är ganska enkelt: om du inte gillar fotboll väljer du inte att börja spela fotboll. Gillar du basket börjar du träna basket och tröttnar du på det byter du kanske till en annan aktivitet eller sport.

Glädjen är basen. Du väljer någonting för att du tycker att det känns roligt.

Basen omringas i sin tur av framför allt fyra stora element: utbildning, utveckling, prestation och resultat. Dessa fyra påverkar varandra och ju mer de samspelar, desto mer meningsfull blir känslan och slutresultaten.

Bland de fyra stora elementen är det första – utbildningen – det som är viktigast. Här spelar tränaren eller läraren huvudrollen, någon som har kunskap som den vill och kan lära ut. Det barn som är sex år och deltar i idrottsskolans prova på-verksamhet behöver inga tränarinstruktioner. Där handlar det bara om att leka, springa, kasta boll, skjuta boll eller sitta upp på en ponny. Här behövs bara en vuxen i rummet som övervakar och ser till att barnen har så kul de bara kan.

Men barn lär sig snabbt. Snart behövs de tränarledda lektionerna och det är då det riktigt intressanta börjar. Det är då utbildning leder till utveckling, element nummer två. Känslan av att att lära sig något, bli bättre på något, aha-upplevelsen över den plötsliga insikten att ”Jag kan det här!”. Som tidigare tennistränare har jag sett det så många gånger. När slagen plötsligt sitter, när polletten trillar ner, när ett nytt viktigt steg tas. Det är obetalbart.

Ibland stannar det vid två element: utbildning och utveckling. Många nöjer sig med det, eftersom alla inte är intresserade av att tävla, spela match, vinna eller förlora. De tycker det är precis lika givande att lära sig saker och känna utveckling utan att vilja mäta sig med vad andra lärt sig.

163 Lillypeggy
LillyBelle och Peggy lyckades pricka in både en bra prestation och ett bra resultat i Lammhult. Foto: Privat

Men många gillar tävlingsmomentet. Att tävla är stort, nervöst och lite skrämmande men också intensivt, lockande och fyllt av hopp och drömmar. I tävling kompletteras utbildning och utveckling av de två andra elementen. Tävling handlar om prestation och resultat och det absolut viktigaste och svåraste, har jag märkt, är att lära sig att skilja på dem.

Förhållandet prestation/resultat kan nämligen vara lömskt. Jag har sett många enormt bra prestationer som inte lett till ett guld eller en plats bland de bästa precis som jag sett halvdana prestationer som slutat med seger.

Detta, att skilja mellan prestation och resultat, är särskilt viktigt inom ridsporten, det kan jag själv intyga som ponnypappa. Mina barn älskar att tävla. Både Angelo och LillyBelle är dessutom utrustade med varsitt hett tävlingstemperament. Glädjen är deras bas, de är nyfikna på att lära sig mer och utvecklas men den stora svårigheten för dem har länge varit att skilja mellan prestation och resultat.

Men anledningen till att jag skriver om det här ämnet just nu är att någonting har hänt. Någonting som gör mig oerhört glad och faktiskt också lättad. Det är klart att mina barn kommer att bli besvikna då och då även framöver, men de har börjat förstå helheten, inse att ridsporten och idrotten i stort är komplex, sammansatt av glädjen och de fyra elementen.
Angelo hamnade till exempel precis utanför prispallen på Elmia men han är fortfarande enbart glad och stolt över sina prestationer i tävlingen. Helt otänkbart för inte så länge sedan.

LillyBelles söndag i Lammhult blev en enda stor provkarta på helheten glädje-utbildning-utveckling-prestation-resultat. Vi åker dit med både Peggy och Erika i transporten och fyra starter på programmet. Första klassen är en LC. LillyBelle och A-ponnyn Peggy kommer på en enormt fin tredjeplats i kategori B-klassen. Det blir rosett, plakett och givetvis en överlycklig tjej.

Det är i nästa klass, LC+, jag gläds över LillyBelles utveckling. Här startar hon med både Peggy och Erika. Redan på andra hindret får Peggy ett stopp och omedelbart syns en liten uppsträckt hand i luften. LillyBelle väljer att avbryta, hon har uppfattat Peggys signaler om att ”nej, jag vill inte mer i dag” och kramar sedan om sin älskade häst. Där jag väntat mig en ilsken ryttare ser jag en ryttare som utbildats, utvecklats och fattar kloka beslut.

Sedan, med ett senare startnummer i samma klass, rider hon Erika superfint och snabbare än vad någon av oss trodde var möjligt. Länge och väl ser det ut som att även Erika ska ha chans på en placering, men precis som Angelo på Elmia hamnar hon precis utanför prispallen. LillyBelle väljer att bara vara stolt och glad över vad hon och hennes häst åstadkommit tillsammans. Utveckling. Prestation.

När de sedan rider lika fint i LB men petar ner hinder nummer två väljer LillyBelle att krama om Erika på nytt och genast analysera vad hon, inte ponnyn, gjort för fel. Ingen tjurighet, ingen besvikelse. Det ser faktiskt ut som glädjen som följer av kombinationen utbildning, utveckling, prestation och resultat. Den känslan vore värd att tappa på flaska om det bara gick.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt att glädjas över vår fantastiska idrott! Jag blir glad om ni följer mig på Instagram, går med i den mysiga föräldragruppen Ponnypappor i Sverige eller varför inte lyssna på ett färskt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar?


Ponnypappan
5 november 13:38

Katedralen på höjden och en story som måste berättas

Katedralen på höjden och en story som måste berättas
LillyBelle och Tindra under lördagens kvällsshow.

Del 1: Katedralen

”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen, som är mödan värd.”

Jag inleder veckans tudelade blogg med tre meningar ur ett av våra vackraste och mest citerade litterära verk: dikten ”I rörelse” av Karin Boye.

För vad vore målet utan resan, utan den mödosamma vägen dit? All träning, alla förberedelser, allt fixande, knepande och knåpande, all logistik, alla checklistor. Elmia var vårt mål, Elmia blev vårt mål men oj, vad vi fick kämpa under de sista veckorna för att bara ta oss dit.

Till slut, efter dagar av törst och utan mättnad, lyckades vi. Jag ska inte gå in på alltför många detaljer men de sista veckorna kantades av en rad problem och ärligt talat funderade vi vid något tillfälle att kasta in handduken. Tack alla ni kunniga skickliga hästmänniskor som hjälpte oss och såg till att vägen till slut blev mödan värd. Ni vet vilka ni är och tack ska ni ha för all er ovärderliga hjälp.

Elmia i slutet av oktober är inget mässområde. Det är en ridsportens katedral, en av Sveriges vackraste platser, excellent belägen längs Vätterns södra strand. Där, högt uppe på en kulle, granne med HV71:s tempel Husqvarna Garden, tornar den upp sig som ett av våra stoltaste och största byggnadsverk.

162 Angelo
Han var nervös men oj, så galant Angelo klarade eldprovet i katedralen i Jönköping.

Här ska jag hantera det jag vetat om ända sedan Angelo lyckades kvala in till Agria Pony Trophy i september. Hantera en nervositet inför en tävling, så stor att jag framgångsrikt lyckats förtränga den hela vägen fram till dess att jag står öga mot öga med katedralen Elmia. Då saknar jag vapen och skyddmekanismer, då känner jag hur benen blir till spaghetti, hur svärmen av fjärilar flyger runt i magen och att jag bara vill springa iväg från området in i ett mörkt rum och hyperventilera.

Men Angelo ska ju tävla och jag måste vara där för honom. Jag skakar när jag leder Hilda utanför B-hallen medan Angelo går banan med Malin. Det känns som att jag ska in på scen och hålla tal inför tiotusentals personer när jag i själva verket bara ska vara åskådare i en tävling. Så kommer Angelo ut, hoppar upp i sadeln och sedan är det skarpt läge. Jag är inte så feg att jag inte vågar titta, men att titta kan vara ett enda stort lidande. Men så ser jag hur det flyter på, att rytmen finns där, att ekipaget kommer helt rätt in i tävlingen. En nolla senare är semifinalen över och världens bästa åttondeplats är ett faktum.

Redan här är det över. Så fungerar nervositet. På en sekund förvandlas allt kaos till lugn och lättnad. När jag ser hur nöjd och glad Angelo är infinner sig tillfredsställelsen och resten av vår tid i Jönköping blir en ren njutning, visserligen rikligt kryddad med spänning men där nervositeten är nedtonad. Vi njuter av LillyBelle och Tindra som får vara med under lördagskvällens uppvisning, vi lägger oss tidigt och när klockan ringer 05.45 på söndagsmorgonen och jag beger mig mot det mobila stallet för att ge Hilda och Tindra frukost känner jag mig både pigg, spänstig och klarvaken.

Söndagen är finaldag i Agria Pony Trophy och här ser det lika fint ut för Angelo, som genomför en ny felfri runda och går vidare till omhoppning. I omhoppningen går det snabbt, han går in som tvåa och ser länge och väl ut att bli en av fyra pristagare. Till slut missar han fjärdeplatsen med 13 hundradelars marginal men är mycket nöjd med vad han presterat: tre felfria ritter och en snabb och klok omhoppning. Jag är nästan obegripligt stolt över honom och jag kan bara ana vad ett deltagande i denna enorma tävling kan betyda för honom framöver.

Del 2: Storyn som måste berättas

Ibland kan ridsporten, från ingenstans, bjuda på det oväntade. Ibland är det som känns som en dröm eller saga verklighet. Den här episoden, som utspelade sig på lördagen, blev till en krönika i Smålandsposten, eftersom jag kände att det Angelo var med om var för bra för att inte berättas vidare. Framför allt visar episoden ridsporten från sin allra bästa sida och att episoden ens kan inträffa visar återigen hur unik ridsporten är. Istället för att skriva krönikan två gånger har jag fått tillåtelse av Smålandspostens chefredaktör Kristina Bingström att publicera den i denna blogg.

Här hittar ni länken till originalet och här nedan följer merparten av krönikan, som har rubriken ”Min sons story mår dåligt om jag inte berättar den”:

Min son Angelo är elva år gammal. Han har precis fått vara med på sin första tävling på mäktiga Elmia i Jönköping. Jag är som förälder givetvis stolt över hans insats men den tänker jag inte nämna mer än så här.

Det jag tänker berätta om är en speciell situation Angelo hamnade i under Elmiahelgen.

Det är lördag eftermiddag, Angelo strosar omkring på det väldiga området där de tävlande håller till när de inte inte tävlar.

Plötsligt kommer en man i 50-årsåldern fram till Angelo, tillsammans med sin son.

– Tävlar du här i ponnyklassen? undrar mannen.

– Ja, säger Angelo förvånat.

– Vad heter din häst? frågar mannen.

Angelo svarar att hon heter Munsboro Hyland.

– När ska du tävla nästa gång? fortsätter mannen.

Angelo berättar att han ska tävla klockan nio nästa morgon.

– Då får vi komma och titta, säger mannen till sin son, som är några år för ung för att kunna vara med i tävlingarna på Elmia.

Sedan pratar Angelo och mannen om ditt och datt i ett par minuter innan de säger hej då och skiljs åt.

Följande morgon är det tidig revelj för oss. Klockan visar 5.45 när jag stiger upp och ger Hilda, som Angelos ponny kallas, hö och fyller på hennes vattenkärl. Sedan följer intensiva förberedelser under en och en halv timme. Därefter har Angelo och de andra en träningstid i den stora A-hallen, där hans klass ska avgöras. Efter avslutat pass följer ytterligare förberedelser innan nervositeten tilltar och det drar ihop sig på allvar.

Framhoppningen börjar och snart ser vi honom. Mannen som tagit kontakt med Angelo och frågat vem han är, vad hans häst heter och när han tävlar. Även sonen står vid mannens sida. Angelo skiner upp, får ögonkontakt med mig och viskar: ”Titta, han kom!”.

Mannen som tagit kontakt med Angelo, frågat vad hans häst heter och lovat att titta när han tävlar heter Peder Fredricson. Han är världens bäste ryttare och han står mycket riktigt och tittar när Angelo och de andra hoppar fram inför en ponnytävling.

Den här storyn säger mycket om ridsporten.

Det som händer borde egentligen vara en saga. Men det otroliga är inte att det händer utan att det kan hända. Bara inom ridsporten kan världens bäste delta i samma tävling som en liten knatte på ponny.

Ridsporten är också, vågar jag påstå, unik i det avseendet att stjärnorna är som vilka som helst. Ingen pekar och säger ”Kolla, där står Rolf-Göran Bengtsson” eller ”Jag såg precis Malin Baryard!”.

Stjärnorna är överallt på tävlingsområdet, pratar i stort sett med allt och alla och eftersom de så ofta syns på tävlingar, även här i Sverige, blir de inte attackerade av autografjägare vart de än går utan kan slappna av och vara som vem som helst. Därför skulle det inte fungera i fotbollen, ens om vi kunde föreställa oss att det fanns tävlingar där allt från världstoppen till P11 var med. Messi, Ronaldo och Zlatan skulle inte, ens om de ville, kunna vandra runt på tävlingsområdet med sina barn utan att kaos utbröt.

Peder Fredricsons samtal med Angelo sker dessutom bara två timmar före det att Peder ska in och tävla i två klasser i A-hallen, med segercheckar på 20 000 och 60 000 kronor i potten. Han vinner för övrigt båda klasserna och följer slutligen upp med att även vinna söndagens avslutande klass.

162 Peder
Världsettan Peder Fredricson tävlar i samma tävling som ponnyridande knattar. Det gör ridsporten unik bland de stora globala idrotterna.

Jag har hört om hockeyspelare och fotbollsspelare som inte ens pratar med en människa under matchdag, som vresigt går in i sin bubbla för att laserfokusera på uppgiften och vägrar att låta någon störa deras uppladdning. Ryttare som under ett helt liv levt med press, stress och späckade scheman kan inte tänka så – och då tillhör ändå Peder Fredricson de ryttare i världen som ägnat sig mest åt mental träning under det senaste decenniet. Ändå kan han ett par timmar före start i en femstjärnig 1,50-tävling lugnt och ledigt ta en promenad med sin son och prata med…tja, vem som helst.

Ridsporten fortsätter att fascinera mig.

Angelos oväntade möte med Peder Fredricson förstärker fascinationen.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagramkonto står alltid öppet om ni vill följa mig och det gläder mig att vi blir fler och fler som hänger och umgås i den förträffliga föräldragruppen på Facebook som har namnet Ponnypappor i Sverige (dit kvinnor är precis lika välkomna)!


Ponnypappan
29 oktober 11:48

Laget före jaget – ett uttryck att älska

Laget före jaget – ett uttryck att älska
Kolla vilken härlig segerglädje! Tingsryds Rid- och Körklubb vann distriktsfinalen i division 2-laghoppningen i Vetlanda. Att laget gör före laget är Åke Edh, Molly Nilsson-Green, lagledaren Jimmi Duangpradap, Nova Johansson och Iris Lennartsson fem bevis på. Foto:Privat

Det finns många situationer i livet då man är helt utlämnad åt sig själv. Situationer där allt hänger på dig, där du måste göra allt själv, där andra kan titta på men inte själva skynda till din hjälp.

Det sägs till exempel att författare är världens mest ensamma yrke. Trots att jag bara är en fritidsförfattare till litteratur om ishockey kan jag skriva under på det. Att skriva en bok är bland det värsta som finns just eftersom du, bara du, måste göra allt jobb själv och att ensamheten i kombination med pressen att prestera gentemot ett förlag ibland känns outhärdlig. Några av mina svartaste stunder i livet har varit när jag, mitt under ett bokprojekt, har kört fast, tappat lusten eller – som vid det värsta tillfället – drabbats av total skrivkramp. Att i det läget ha en eller två medförfattare som kan pusha och hjälpa har varit en omöjlig fantasidröm.

På samma sätt som författaryrket är jordens mest ensamma skulle jag våga påstå att ryttaren i många fall är idrottens motsvarighet till författaren. Ryttaren står ensam med sin häst, kan inte få hjälp när startsignalen väl har gått och jag är faktiskt full av beundran över sättet på vilket ryttare, stora som små, hanterar den extrema press det innebär att, uppe på en hästrygg, manövrera sig igenom ett dressyrprogram, ett fälttävlansmoment eller en knixig hoppbana.

Ryttare är i det avseendet, och för övrigt i många andra avseenden, beundransvärda i sitt sätt att hantera ensamhet, utsatthet och press.

Jag har, som ni kanske snappat upp här genom åren, också ett förflutet som tennisspelare. Också det en individuell idrott där du står ensam mot världen under långa matcher, med risken att bli utspelad, hånad och förlora med 0–6, 0–6 – den värsta skammen en tennisspelare kan råka ut för. Därför, minns jag, var det en enorm befrielse att få ingå i ett serielag när det begav sig.

Plötsligt var vi fyra stycken inne i omklädningsrummet som peppade varandra inför matcherna. Plötsligt fanns det en kompis som klappade i händerna när en forehand eller lobb satt där den skulle. Och eftersom vi spelade fyra singel- och två dubbelmatcher kunde vi vinna trots att vi förlorade en eller ett par delmatcher. Att känna känslan av laget före jaget, känna tillfredsställelsen att ingå i ett lag – det var en känsla av lyckorus mitt i allt individuellt idrottande.

161 Laghoppare
Jag gillar att laghoppare har på sig västar och jackor som signalerar klubbgemenskap och lagsamhörighet. Foto: Privar

Precis så är det även i ridsporten, bevittnar jag nu som ponnypappa. Att för en dag någon gång ibland byta ensamidrottarens press och krav mot glädjen över att en blir fyra, att de fyra inte representerar sig själva utan sin klubb – det ger en helt annan dimension till tävlingsmomentet i ridsport.

Bara att se att ryttare från alla lag gå runt med likadana västar och jackor, med det gemensamma klubbemblemet broderat, signalerar att något utöver det vanliga är på gång. En ryttare blir fyra, fyra ryttare blir ett lag och ett lag skapar grupptillhörighet och en känsla av laget före jaget, ett av mina favorituttryck inom all idrott.

Laget före jaget var parollen när vi i helgen reste till Vetlanda. Av totalt 27 lag i Småland som deltagit under de första tre deltävlingarna, uppdelade i fyra zoner, gick de tre bästa i varje zon vidare till distriktsfinalen. Från vårt län, Kronoberg, hade vi tre lag kvalificerade: Tingsryds Rid- och Körklubb, Lammhults Ridklubb och så vår hemmaklubb Växjöortens Fältrittklubb.  Anledningen till att just vi finns på plats är att LillyBelle fått en plats i laget. Hon har för tredje gången i sitt liv fått låna Hjärtat av generösa Tove, som också ingår i laget tillsammans med Alice och Annie.

Det är en härlig dag med massor av folk på läktarna. Och en annan underbar liten detalj som skiljer lagtävlingar från individuella är ljudnivån i publiken. Plötsligt hörs hejaklackar skandera ramsor och det är särskilt Tingsryds klack som utmärker sig. Applåder efter avslutad ritt följs upp av höga skrik och höjer stämningen flera nivåer. Och precis som i min ungdoms tennismatcher kan en mindre lyckad insats räddas upp av en ryttare med lite bättre dagsform eftersom bara tre av fyra resultat räknas. Här finns lagidrottens kärna: det kan hänga på just dig, eller kan du räddas av någon annan och ändå ta dig vidare och vinna hela tävlingen.

161 Lillyhjärtat
LillyBelle var överlycklig när hon för tredje gången fick låna Hjärtat av Tove. De gjorde väldigt bra ifrån sig. Foto: Privat

Fem lag tar sig vidare till omhoppning och Växjöorten är ett av dem. Alla tjejerna i laget har nollat och sedan är det dags för final. LillyBelle inleder med en ny nolla, sedan blir det en lång pressande väntan på D-ekipagen, som går ut sist. Här räcker det inte riktigt hela vägen. Växjöorten slutar femma, men samtidigt: femma av totalt 27 deltagande klubbar i Småland är väl något att verkligen vara stolt över.

Hejaklacksklubben Tingsryd ser med ett fint och samspelt lagarbete till att ge segern till Kronoberg i en sekundstrid mot Grännabygden. Efter att de tre bästa ritterna lagts ihop skiljer det bara drygt en sekund mellan lagen. Glädjen är total när de fyra segertäckena delas ut och Tingsrydsryttarna får rida ärevarv – tillsammans, efter att ha bytt sitt ensamma tävlande mot lagets underbara gemenskap och fyrdubbla segerglädje.

Ensam är inte alltid stark men tillsammans är vi alltid starka. Och laget, det är alltid större än jaget.

Tack för att ni tog er tid – följ mig gärna på Instagram, vill ni lyssna finns jag i podden Fria Tyglar (nytt avsnitt ute nu) och jag rekommenderar er varmt att gå med i föräldragruppen Ponnypappor i Sverige på Facebook, där även många ponnymammor är medlemmar!


Ponnypappan
22 oktober 11:35

Ponnypappan om den sköna känslan av stolthet

Ponnypappan om den sköna känslan av stolthet
LillyBelle och Erika gjorde det. Nollade i LB. Det gör mig så stolt.

Det är lätt att glömma bort vilket privilegium det är att få delta i en tävling. Här, i vår del av den fria världen, tar vi den för en självklar rättighet alla dagar i veckan. Men spanar vi ut över andra mindre lyckligt lottade delar av vår glob är tävling en lyx, en ouppnåelig dröm, någonting många aldrig kommer att ha råd med eller ens råd att tänka på. Även ur ett globalt covidperspektiv kan vi skandinaver obehindrat njuta av detta privilegium till skillnad mot många andra länder, där lockdown, munskydd och distansundervisning fortfarande är vardag.

Det är därför en oerhörd ynnest att som ponnypappa förbereda för tävling, lasta hästar och sedan åka ut i friheten och se mina barn göra det de älskar mest i sina unga liv. Jag känner en extra tacksamhet över att den svenska modellen fungerar, att funktionärer och domare ser till att allt, som genom ett trollslag, bara fortsätter att fungera på den ena tävlingsplatsen efter den andra. När jag sitter här och skriver och ser tillbaka på den senaste tävlingen är det också en annan sak jag känner.

Stolthet.

Jag är stolt över mina barn, över Angelo och LillyBelle, och jag behöver väl inte skämmas för att skriva det? Jag är inte stolt över att de vunnit någonting. De vann inte en enda klass under Carlqvist Cup i Tingsryd, som de deltog i under söndagen men de vann min ogenerade stolthet. Jag är stolt över hur de fajtas och kämpar i det dagliga med sina ponnyer. Hur de, oavsett om det regnar småspik eller är skinande sol, knappt hinner peta i sig ett mellanmål efter hemkomsten från skolan innan de springer (ja, de springer) ut i stallet för att fixa, borsta, tränsa och sadla. Hur de sedan nöter allt mindre detaljer i sin träning, lär sig metodiken pö om pö, repeterar och tar emot instruktioner.

160 Angelohilda
Den här killen rider så fint och förståndigt just nu att jag känner mig stolt.

Inför Carlqvist Cup hade både Angelo och LillyBelle nött detaljer närmast minutiöst för att under tävlingen uppnå vissa mål, utifrån sina egna förutsättningar och förhoppningar. Anledningen till att jag skriver om min ogenerade stolthet är hur exemplariskt båda skötte sig utifrån de planer de lagt upp inför tävlingen.

Angelo tävlar med Hilda och börjar närma sig sina sista förberedelser inför Jönköping Horse Show. Efter en tid då det känts lite knackigt har han börjat bygga upp ett självförtroende på nytt. Han har tränat på att behålla fokus (hans mindre bra gren), på att vara stabil, tydlig och balanserad i sadeln. Han har bestämt sig för att strunta i tid och placeringar och i stället hitta en rytm i ridandet och i den första klassen (LC) rider han på ett sätt som är mer självklart än vad jag sett tidigare. Han kommer fel på första omhoppningshindret och får en olydnad, men det spelar ingen som helst roll. Jag fylls av stolthet när vi ses utanför ridhuset och jag se att han är nöjd med sin insats.

Det ser ut på samma fina sätt när han tävlar i LB. Han har hittat sin rytm, han är fokuserad och bestämd och det jag ser är hur all målmedveten träning och nötning övergår i sin belöning. Han håller sin plan, dubbelnollar och rider precis på det sätt han och Malin bestämt för förhand. Ingen jakt på sekunder och hundradelar, bara ta ett hinder i taget i samma tempo och rytm. Att sedan få med sin en plakett hem, som tredjeplatsen räcker till, är bara ytterligare en skön bonus.

LillyBelle har å sin sida under tre års tid hållit på med ett projekt som jag nu döper till ”Ridskolehästen som inte ville tävla”. Hon har vägrat slå bort tanken på att kunna åka på tävling med sin Erika, den lilla hästen i den stora kroppen genom korsningen ardenner/ponny. Som ni kunnat läsa i denna blogg vill trygghetsnarkomanen Erika sällan lämna sin hage eller sin box hemma på vår lilla gård – och speciellt inte för tävling. Men LillyBelles envishet och obeskrivliga kärlek har fört dem båda ut på tävlingsarenorna. Erika har sakta men säkert gått från att vara en skygg, hemlängtade B-ponny som helst drar mot utgången efter ett par hinder till att bli en alltmer pålitlig fux.

160 Lillyhopp
LillyBelle ger sig inte. Hon bara ska få ut sin älskade Erika på tävlingsbanan och efter en lång och envis övertalningskampanj går ardenner/ponny-korsningen med på det.
160 Kompisar
Lite galet kompishäng måste vara bland det bästa som finns med tävling.

På Carlqvist Cup har LillyBelle bestämt sig för att ta sig an två utmaningar. Den första en LC med A0/A0 – en nivå hon och Erika klarat av tidigare, utomhus. Nu är det för första gången inomhustävling och jag ser hur LillyBelle fokuserar, något hon är bra på. Framhoppningen går bra. Inga orosmoln. Väl inne på banan kämpar ekipaget på. Erika har inga planer på att avbryta utan hoppar lydigt varje hinder och snart är de inne på omhoppningsrundan. Sedan är det klart. Noll plus noll fel och LillyBelle är lika stolt som jag är.

Sedan kommer eldprovet. LB. En nivå de tidigare inte tävlat på eller ens drömt om. Det är nu vi ska få se om nötningen på kombinationer och vattenmattor hos tränaren Katarina Torstensson gett resultat. Men här börjar Erika bli besvärlig redan under framhoppningen. Hon mullergnäggar, ett tecken på stress, slår med huvudet, studsar fram och en mycket svår att hantera för en liten mygga som LillyBelle. Det är ett svårt läge och hon får kämpa med alla sina krafter och använda all sin envishet mot den urstarka hjärtevännens vilja.

Avdelning B står på menyn, men känslan när de ger sig iväg är att det lika gärna kunde ha varit en världscupfinal. Så spännande är det från där jag står. Så ger de sig iväg. Något som också gör mig stolt är att höra hur ljudligt LillyBelle berömmer Erika efter nästan varje hinder.

Något ni tydligt kan höra här:

De klarar sin första LB! Angelo rider precis enligt plan. Och då får man väl ändå vara gränslöst stolt över sina barn?

Tack för att ni tog er tid – jag önskar er den underbaraste av helger! Följ mig gärna på Instagram, lyssna gärna på mig i podden Fria Tyglar, som finns där poddar finns, eller gå med i Facebookgruppen för oss ponnyföräldrar, kallad Ponnypappor i Sverige!


Ponnypappan
15 oktober 20:51

Ponnypappan: Åtta A-ponnyer och en helt ny podd

Ponnypappan: Åtta A-ponnyer och en helt ny podd
Jag och Louise Wemlerth poserar under fotografen Josefine Stenersen Nilssons porträttfotografering  till Smålandspostens nya podd Fria Tyglar som hade premiär i onsdags. Hoppas att ni vill lyssna på oss! Foto: Josefine Stenersen Nilsson/Smålandsposten

Jag står som vanligt på läktaren med kameran i hand och kämpar med inställningarna. Ridhus som inte håller internationell klass, det vill säga drygt 99 procent av alla ridhus i Sverige, är en mardröm att fota i. Det är alltid för dåligt ljus för att även ett kamerahus i världsklass ska kunna må riktigt prima. Till slut, efter att ha dragit upp ISO-inställningarna nära max och fått acceptera en viss kornighet i bilderna, känner jag mig ändå nöjd.

Det jag ska fotografera är faktiskt viktigare än att bilderna blir knivskarpa. Det jag ska fotografera är visserligen ”bara” LillyBelle när hon tävlar på sin Tindra. De utgör ett kategori a-ekipage som i tävlingssammanhang ofta får mixas ihop med alla b-ekipagen eftersom de i nio fall av tio alltid är ensamma på sin nivå. Någon gång ibland finns det ytterligare en A-ponny anmäld och är det tre känns det som att klassen plötsligt är stor.

Den här lördagen, när jag precis fått till acceptabla inställningar i kameran, ska jag inte bara se när LillyBelle och Tindra tar sig igenom banan. Efter henne följer Lycke Svensson från Snapphanarna, Ella Uggla, Ronneby, Esther Lindberg, Sölvesborg och därefter kommer Wille, LillyBelles klubbkompis William Nybeck från Växjö som jag skrivit om flera gånger i den här bloggen. Inte nog med det. Efter Wille följer Elisia Sörensson från Kristianopel, Ella Fridolfsson från Yxnarum och Noelle Hugosson, också hon från Yxnarum.

159 Lillyhopp
Det här är ingen normal tävling för LillyBelle och Tindra utan en tävling där de utgör ett av totalt ÅTTA a-ekipage. Enastående. Foto: Privat
159 Lillyärevarv
Klart att man är glad när man får rida ärevarv med Tindra, världens förmodligen sötaste ponny. Foto: Privat

Å-t-t-a a-ponnyer i en och samma klass! När hände det senast? Har det någonsin hänt? Är det rentav ett svensk rekord jag står och bevittnar? Är det en trend? Har vi en A-ponnyrevolution framför oss? Själv har jag noterat vilket drag och riv det är efter att köpa shettisar och kanske är det en direkt följd av det ökande intresset för svensk ridsport vi ser frukterna av här. Otroligt skoj är det i alla fall.

Sportsligt går det väldigt bra för LillyBelle och Tindra. Tävlingen löper över två dagar, fyra starter och två klasser och när det hela är över har hon svårt att hålla reda på alla priser, efter tre klassegrar, en andraplats, en cupvinst och en cupandraplats.

Angelo och Tango är ännu värre bland B-ekipagen med seger i båda cuperna, tre klassegrar och en andraplats. På Facebook var det någon som skämtsamt skrev och undrade om hästarna orkade bära alla priser efter att vi lagt ut den här bilden:

159 Priser
Orkar verkligen hästarna bära så många rosetter? undrade någon på Facebook. Jag försökte med att vi gjort inbrott i sekretariatet och snott alla priser vi kom åt, men blev inte trodd. Foto: Privat

Att en A-ponnyrevolution kan vara i antågande är den första av två glada nyheter jag vill förmedla i veckans bloggpost. Den andra handlar om någonting jag gått omkring och funderat på i snart ett år men inte riktigt kommit till skott. Jag har väntat in rätt tid, rätt plats och rätt upplägg för att dra igång en ridsportpodd. Förvånande nog, har jag noterat, finns det inte speciellt många poddar om ridsport. Jo, visst finns de, men de är ofta väldigt nischade och nördiga och kräver stora förkunskaper.

Här i Kronoberg, länet med 200 000 invånare fördelade över åtta kommuner, har ridsportpoddarna fram till nu varit så lätträknade att man inte ens behövt använda ena handen för att hålla koll: noll. Ingen ridsportpodd överhuvudtaget. Nu är den siffran 1 och det blev den under onsdagskvällen när Smålandspostens publicerade det första avsnittet av vår nya satsning på ridsport. Namnet på podden: Fria Tyglar. Ett namn jag hoppas ska överensstämma med innehållet i avsnitten (tack Malin för idén till dopnamnet!).

Min tanke med Fria Tyglar är att göra en podd där amatören, som är jag, kompletteras med en expert, som vet allt som är värt att veta om ridsport. På så vis kan jag ställa de dumma frågorna, komma med invändningar när jag inte hänger med och låta experten förklara för mig och de lyssnare som inte är fullblodsexperter.

Efter lång betänketid har jag hittat min expert, som till min enorma glädje kvittrade ”Vad kul, klart vi kör!” direkt när jag frågade om hon ville ta plats bredvid mig i poddstudion på Smålandsposten.

159 Angeloärevarv
Angelo och Tango ute på ett av sina fem (!) ärevarv under helgen i Olofström, där det blev tre klassegrar och två cupsegrar. Foto: Privat

Jag är övertygad om att väldigt många av er vet vem Louise Wemlerth är, även många av er som inte bor i Kronoberg. Lussi, som alla kallar henne, är både kunnig, rolig och skarp. Hon har levt ett hästliv ända sedan hon kunde säga ”ponny”. Hon syns överallt, tävlar själv på hög nivå, har två döttrar som tävlar ännu mer och en man som tidigare tävlat på hög nivå. Lussi är experten, tränaren, ryttaren och ponnymamman som står för det kloka och initierade medan yours truly kommer att spekulera, tycka och invända från ungefär samma perspektiv som i den här bloggen.

Med Fria Tyglar hoppas vi kunna dra iväg i full verbal galopp och sprida ridsportens evangelium till fler. Läget är perfekt, ridsporten har flow just nu och oavsett om vi bara har en enda lyssnare eller 1000 har vi ändå dragit ett litet höstrå till stacken.

Här, kära läsare, har ni länken till det allra första avsnittet av Fria Tyglar.

Lyssna gärna, kom med feedback, ris, ros och förslag på ämnen ni vill att vi tar upp! Förutom att klicka på länken ovan kan du även söka, hitta och prenumerera på Fria Tyglar via Spotify eller Podcaster.

Hoppas vi hörs i dina lurar!

Tack för att ni tog er tid – jag finns som vanligt i sociala kanaler där du gärna får följa mig på Instagram, gå med i den förträffliga föräldragruppen på Facebook med namnet Ponnypappor i Sverige eller som nämnts ovan: lyssna på Fria Tyglar i din mobil! Jag önskar dig en underbar helg!


Ponnypappan
8 oktober 15:08

Ponnypappan: Peder är bäst – men bara tia på min lista

Ponnypappan: Peder är bäst – men bara tia på min lista
Peder Fredricson och Christian K vid VM i Tryon 2018. Foto: Roland Thunholm

Äntligen! Han gjorde det. Gjorde det få trodde var möjligt, det nästan ingen kan klara av. Bara en kan vara bäst och det finns en hel ridsportvärld som slåss om det. Peder Fredricson är världens bäste hoppryttare. Det firar jag genom att lista tio saker som gör ridsport till den bästa sporten. Spoileralert: här blir det ingen förstaplats för Peder.

Här har ni min högst subjektiva lista som gör ridsporten till den bästa av sporter.

10. Medaljer och internationella framgångar

Stoltheten över en mästerskapsmedalj ger först en euforisk lycka, sedan en ro och en långvarig inre stolthet för sporten. Senast i raden av framgångar vi nästan inbillar oss att vi själva är en del av är givetvis Peders färska position som världsetta. Men att jag håller nio punkter viktigare än medaljer och framgångar säger en del om vilken superkraft ridsporten är.

9. Variationen

Rida i skog och mark, på asfalt, fiber, gräs eller grus. Dressyr, fälttävlan, distansritt eller hoppning. Individuellt, i lag eller i båda formerna? Inomhus såväl som utomhus. Studsa på en knubbig A-moppe, tölta fram på en islänning eller gå all in med All in. Pay and jump. Avdelning B eller OS-final. Det finns ett helt smörgåsbord av möjligheter för den som väljer ridsport.

8. Mötet med djur

Nej, det ligger ingen boll eller puck och väntar dig på träningen. Heller ingen diskus, kula eller stav. Framför dig står ett enormt djur som väger från omkring 150 kilo och upp till det femdubbla. Den utmaningen kräver full koncentration men leder också till full fascination, ödmjukhet och ansvar. Samspelet som ofta följer av mötet med hästar är ren magi och äkta kärlek.

7. Ridskolorna

Sveriges idrottsmodell är unik på flera sätt. Vårt ridskolesystem är ett av de finaste unikumen vi har. Tänk att den kanske dyraste sport som finns att utöva i Sverige ändå är tillgänglig för alla, nästan oavsett plånbok. Vem du än är och var du än kommer från kan du, mot en helt okej terminsavgift, ge ditt barn möjligheten att lära sig ridsport från grunden, känna samhörigheten, tanka energi genom stallhänget och känna glädjen över att kunna hantera ett gigantiskt djur.

6. Träningarna

Här snackar vi verkligen smörgåsbord. Jag vill först rikta ett enormt tack till alla dessa tränare som kväll efter kväll hittar energin och kraften när det gäller planering, genomförande och feedback. Det är ingen tillfällighet att träningspass blir fullbokade direkt. Ryttare älskar träning, verkar se varje träningspass som en höjdpunkt och aldrig klagas det någonstans. Regn och rusk – spelar ingen roll. Ymnigt snöfall – då tar vi det lugnt och kör väldigt försiktigt, men att ställa in träningen är inte aktuellt. Träningarna är heliga och det är lätt att förstå varför.

5. Det ideella arbetet

Ridsporten står och faller med alla volontärer, som utan betalning ställer upp i vått och torrt. Tänk bara på alla funktionärer ni ser under alla dessa tävlingar som arrangeras varje vecka i detta ridsporttokiga land. Räkna dem. De är många. De gör det för att de brinner, för att de vill, för att de känner för just din klubb och därmed också för dig. Utan vår ideella idrottsmodell faller idrottssverige ihop och med tanke på hur mycket ideellt arbete som krävs för att rodda ridsport är ridsporten sverigebäst även på den punkten.

4. Motionen

Undrar du varför så få inom ridsporten köper gymkort? Nej, inte jag heller. Som ponnypappa ser jag motionen och styrketräningen som en av de mest givande delarna i det projekt ridsporten är. Gå runt med en en häst till vänster och en till höger om mig i 20-minutersintervaller under helgens tävling medan barnen går banan. Det gör att jag stolt och nöjd kan studera antalet noterade steg i Hälsa-appen i mobilen efteråt. Att packa och bära 15 säckar hö om dagen, mocka x antal boxar som morgongympa och kånka ut i hagarna med två 30-litersdunkar upprepade gånger varje dag gör inte bara att kroppen mår bättre. Logiken säger också det gör livet lite längre. Motion och hälsa – den mest positiva sidoeffekten med ridsport.

3. Lagarbetet

Att ridsport inte är någon enmansföreställning lär du dig redan under lektion nummer ett på ridskolan. Här krävs ett föräldraengagemang utöver det vanliga och det för med sig det fina att föräldrar och barn tvingas samarbeta på ett sätt som inte krävs inom de flesta andra idrotter. Här skapas ett lag, ett team, där alla är delaktiga, alla har uppgifter som på olika sätt är lika viktiga. Att ingå i ett ridsportteam antar snabbt känslan av ett familjeföretag och har du ett familjeföretag känner du en stärkande stolthet inför det. Den känslan, den samhörigheten som kommer av att arbeta tillsammans och skapa förståelse för varandra – den är guld värd och alstrar livskvalitet.

2. Tävlingsmomentet

När vi gått igenom ridskolan, lärt oss samspela med hästarna, åkt på träningar, serverat korv och burgare som funktionärer, kämpat oss till gratis motion och hälsa och skapat känslan av familjeföretag – då är det också dags att njuta av frukterna av allt slit. Allt detta manifesteras under tävling. En ridtävling antar alltid formen av en fest. Lastbilar och transporter fylkas på väldiga grönområden och signalerar att ett rockfestivalsliknande event är på gång. Alla träffas och trivs, alla laddar och hoppas, alla är förväntansfulla och spända. Ridtävlingar är en livets fest, belöningen för det hårda arbetet, kvittot på det du tränat på. Det är skratt, tårar och rosetter. Det är ärevarv, olydnader och sekunddramatik. Tävling är en karneval: den sprakar intensivt, den lämnar ett tomrum efter sig men också en omedelbar längtan till nästa fest.

1. Det unika

Tänka sig att det finns en sport med så många olika typer av inriktningar att den har någonting för alla. Vill du tävla – gör det. Vill du inte – njut då lika mycket av allt annat hästlivet erbjuder. Och jag och alla andra föräldrar som inte sitter till häst kan välja och vraka bland arbetsuppgifter som gör att vi känner oss både delaktiga och viktiga. För den som tävlar finns det unika upplägget att vare sig din ålder eller ditt kön spelar någon som helst roll. Här tävlar tjejer mot killar och män mot kvinnor, på exakt lika villkor, vilket gör ridsport till en drömsport. Här kan du vara sju år eller 80 plus och ändå finnas med i en resultatlista. Här kan du gå ner en klass för att hitta ett borttappat självförtroende eller gå upp en klass för att utmana dig själv. Här kan du rida ponnyer, unghästar eller elithästar. Du väljer helt själv, det finns någonting för alla. Det unika med ridsporten gör ridsporten till den största av sporter.

Tack för att ni tog er tid, glöm inte att njuta av varje dag och vi blir jätteglada om ni vill följa oss på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 120 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

69:- i månaden