Louise Nyberg
Blogg
Louise Nyberg driver hästgård i Vallentuna ihop med sin familj. I bloggen delar hon med sig av sin vardag med Stall Grana Ponnyteam, livet på tävlingsplatser och jobbet som ridlärare på Hufvudsta Ridskola i Solna.
Louise Nyberg
4 december 2023 15:26

Ridlärarbloggen: ”Jag hade förträngt att vintern fanns”

Ridlärarbloggen: ”Jag hade förträngt att vintern fanns”
Min syster Linda och min mamma Annika gräver fram hästsläp. Foto: Louise Nyberg

Efter en lång sommar så var min känsla inför hösten att ”inga problem, vinter är ju inte särskilt jobbigt”.

Det visade sig att jag glömt bort hur det är att frysa. Hur mörkt det är när solen slutar lysa. Hur lerigt det blir. Och hur jobbigt det är att pulsa i snö. Och hacka sönder is.

”Det är lugnt, jag låter hästarna vila på vintern.”
Till viss del låter jag också mina hästar vila på vintern, så som många andra gör. Mina hästar har tillgång till stora hagar, men det gör det ju inte självklart att de faktiskt rör sig tillräckligt mycket.

Lollo2
Cajsa med is runt mulen efter
dressyrträning. Foto: Nina Känsälä

Vintern kommer med många överhängande risker. Får hästarna i sig tillräckligt med vatten? Jag behöver arbeta för att minska kolikrisken, med hjälp av motion, extra mash, salt och granris i hagen för sysselsättning.

Det är lätt att glömma bort ibland vad man har; fokus hamnar ofta på det man inte har.

Jag åkte till ett stall för att ha lektion för Edith och hennes ponny. Vi drunknade i blöt snö, tårna frös och det blåste på tvären. Ediths ponny tänkte verkligen ”crazy horsepeople” och hade hellre varit kvar i stallet.

Utan tillgång till ridhus stod vi där på en ridbana i svag belysning som bara tillät skritt.
”Var är alla andra ryttare”, frågade jag Edith.
”Hemma!” blev svaret.

Jag insåg att det var ju såhär jag hade det under mina första nio år som hästtjej.
Vintermånader utan ridhus. Ibland tillät underlaget trav och galopp, men oftast blev det bara skritt. Kanske lite mer vilodagar då än sommartid.

Lollo1
Edith och Robbie trotsar vintern för att kunna rida lektion. Foto: Louise Nyberg

Vi red dressyr i skritt på en isig ridbana. Det blev mycket barbacka, passade på att öva voltige i skritt och annan balansträning. Jag var med på hoppkurs och behövde rida dit. Det tog en timme enkel väg att skritta till ridhuset. Efter avslutad träning skulle jag fika min medhavda matsäck men den var då djupfryst och gick inte att äta. Så jag skrittade hem igen, värmde fingrarna innanför jackan och ponnyn hade istappar runt mulen.

Jag har aldrig haft rinnande vatten i det stall jag hade min ponny, vi bar alltid vatten till stallet. Störst problem hade vi med torvbalarna som frös vintertid. Jag behövde planera ett par dagar i förväg innan det behövdes strö, så balarna skulle hinna tina i pannrummet (som låg i källaren på vårt hus).

Men en vinter kom så mycket snö att pannrummet var igensnöat. Då gick snön på gräsmattan upp till midjan på mig – jag fick knuffa torvbalen framför mig, upp på altanen och sedan förvarades den i vardagsrummet tills användning.

Jag minns många gånger då vi trotsat snöstorm – siktet var bara inställt på att komma iväg på tävling. Crazy horsepeople, som sagt…


Louise Nyberg
19 februari 17:46

Ridlärarbloggen: Varför behöver vi alltid förklara oss?

Ridlärarbloggen: Varför behöver vi alltid förklara oss?
Jag assisterar Anki Karlsson när ett sto ska insemineras. Foto: Ulrika Candlert

På ridskolan diskuterar vi ofta balansen mellan ridning och teoretiska kunskaper. 

Vi vill engagera eleverna till att ta del av mer praktisk teori, då vi ser att det finns ett behov.

När vuxna elever har svårt att tränsa, missar rutiner med hästarna och gör misstag som skulle kunna leda till olyckor; inser vi att teoretiska kunskaper brister.

Vi märker en skillnad kring barnen på ridskolan, sedan vi ökade antalet teoritillfällen i deras undervisning. Vi har färre osäkra barn i stallet. De har verktyg att hantera svårigheter men framförallt kan de sätta ord på sin förståelse för hästens beteende. 

Det är också tydligt hur barnen blir tryggare av att få hjälp från andra barn och att vi vuxna finns närvarande. 

Received_1302454563814679
Cornelia Zachén på Tamino instrueras av mig. Foto: Jenny Zachén

Detta förklarar jag på lektion. Ändå tycker jag att det är orimligt att jag behöver lägga tid på att förklara mig för föräldrar. 

Frågor som, hur mycket teori ska barnen ha den här terminen? Innebär det mindre ridning?

Jag får även förklara varför barnen ska ha teori. Många föräldrar vill göra mycket åt barnen, ”för då kan de rida fler minuter”. Men det leder till att vi sedan har 16-åriga elever som inte kan spänna sadelgjorden utan hjälp av förälder.

Jag möter också en frustration från föräldrar att vi inte meddelar i förväg när vi har teori på lektionerna. 

”Hade vi vetat om det så hade vi inte behövt åka så tidigt till stallet.”

Det är ju just därför barnen behöver ha teori på sina lektioner; eftersom de spenderar så lite tid som möjligt i stallet. 

Det behöver ju inte vara ett aktivt val hos barnen att det är så; många gånger är det föräldrar som väljer att barnen kommer lagom till lektion och åker hem så snart som möjligt efter.

När ridskolans elever plötsligt försvinner så har de skaffat egen häst.

Sedan finner jag mig själv stå på externa hoppträningar, veterinärkliniker, privathästanläggningar och andra sammanhang där jag behöver svara på samma fråga.

Varför kan de här nyblivna hästägarna för lite? De vet inte hur hästar fungerar. De kan för lite. Varför har ni som ridskola förberett dem för lite inför att ha egen häst?

Svaret är; vi har inte sagt till eleven att den är redo för egen häst. Det beslutet har eleven själv fattat.

20230530_145414
Isabelle Högberg sköter Jurist Foto: Louise Nyberg

Många gånger på grund av att hen inte tycker att ridningen är tillräcklig på ridskola.

Vi har sett bristerna redan innan beslutet om egen häst men inte haft möjlighet att ge rådgivning. Frågan är dessutom om tiden till det finns.

Jag pratade med en tidigare ridskolechef som drivit anläggning i Värmland. Hon fick en chock när hon insåg att de flesta eleverna köpte egen häst efter fem år på ridskola. Där de bodde var det billigt att stalla in hästar och hon insåg att som ridskolechef hade hon kort tid på sig att ge eleverna all kunskap hon behövde.

Det var vad hon kunde göra, för att minska risken att hästar och nyblivna ägare skulle fara illa.

Jag tror att grundproblemet är att jag ”säljer ridlektioner”. Jag kanske ska börja kalla det hästlektioner istället; för sanningen är att ridningen är väldigt liten del av vad vi gör.


Louise Nyberg
5 februari 14:11

Ridlärarbloggen: Ridskola med ryttare i alla åldrar

Ridlärarbloggen: Ridskola med ryttare i alla åldrar
Bunnahabhain, en av mina fyrbenta arbetskamrater. Foto: Louise Nyberg

På ridskolorna ser vi tydligt hur ridning är en sport för alla åldrar. 

En ridlärarkollega till mig berättade hur hon hade en grupp på tolv elever bestående av äldre damer och karlar i sitt jobb på ridskolan.

Trots att hon med tydlig röst ropade ut i mikrofonen att det var dags att sakta av till skritt så fortsatte Jörgen galoppera. Bengt galopperade upp jämsides Jörgen och instruerade honom att det var dags att sluta galoppera och då saktade han av.

Det blev lösningen på att kommunikationen under lektion skulle fungera.

En annan kollega frågade en elev på lektionen om hon hade svårt att höra instruktionerna.

”Jag tror det är fel inställning på din mikrofon”, sade eleven.

Ridlärare vände sig till en annan elev.

”Anne, tycker du att det är svårt att höra mina instruktioner?”

”Va?”

”Jo, jag frågade om det är svårt att höra vad jag säger.”

”Jag hör inte vad du säger, jag har glömt hörapparaten hemma idag.”

Några av mina elever behöver hinna hem för att avlösa sin barnvakt efter avslutad lektion, andra ska hem till sin ”gubbvakt”.

Jag hade en äldre elev som jag, liksom jag gjorde till de andra eleverna, gav instruktioner.

Lollo, de har bett mig korta tyglarna i tjugo års tid och det har fortfarande inte blivit bättre.”

Samma elev dök alltid upp oavsett väder, även när det var snöstorm och alla andra elever avbokade sina lektioner.

”Lollo”, sade eleven. ”Jag har sagt till mina kamrater att idag är det okej att gå som en 84-årig gubbe.”

Han skrattade; syftade på sig själv och den hala marken i snöstormen. 

En gång dök inte den eleven upp till sin lektion och jag blev orolig eftersom han alltid hade full närvaro.

Veckan efter var han på plats och bad om ursäkt för att han glömt avboka. 

”Jag var i fjällen och åkte skidor.”

Idag träffade jag en äldre dam som det fullkomligt strålade om när hon berättade om sin häst. 

Hon berättade att hon fortfarande dressyrtränar och känner att det är otänkbart att missa en dags ridning. Hon delade med sig av sin hästs viktiga träningsprogram varje vecka och den målsättning hon arbetar för.

Hennes stora bekymmer var att hon behöver gå en grönt kortkurs för att få rida sina tävlingar.

”Men Lollo,” sade hon. ”Det känns ju märkligt eftersom jag var en av de första som tog grönt kort innan allt blev digitalt. Jag borde ju inte behöva gå kursen; jag kan ju allt det där redan?”

Hon kände stor lättnad när jag tipsade henne om hur hon skulle få hjälp att lägga sitt gröna kort i tdb. 

”Ja, för jag har det ju kvar!”

Henne ser vi nog snart på tävlingsbanorna. 

/Lollo


Louise Nyberg
29 januari 16:46

Ridlärarbloggen: Små och stora barn, små och stora hjälper

Ridlärarbloggen: Små och stora barn, små och stora hjälper
Jag, Jonna Alveheim och Queen. Foto: Reed Alveheim

 ”Ridskolor lär inte barn rida med små hjälper.” Sagt från en person som själv inte undervisar elever. Ett påstående som jag ställde mig frågande till. 

Jag minns när Jonna, 6 år, red lektion för mig på sin ponny Nutella.  ”Titta, jag kan rida som en fjäril!” Jonna kunde plötsligt hålla ut armarna medan ponnyn travar och släppa tygeln på halsen.  Vi övade ridvägar, travade bommar, travade hinder, övergångar, red hinderbanor. Jonnas favorit var att rida på fyrkantsspåret; hon ägnade gärna en hel lektion till just det. 

”Jonna”, frågade jag. ”Går det långsamt, lagom fort eller för snabbt just nu?” ”Lagom fort!” Svarade Jonna nöjt medan jag och Jonnas mamma Nina såg ponnyn röra sig så långsamt att klockorna stannar. Jonna hade inga problem med att det tog två varv runt fyrkantsspåret innan hon fick ponnyn att börja trava… 

Jonna styrde på ett litet hinder. Ponnyn stack inte iväg i full fart när den såg hindret, utan klev snällt över på mitten. Nutella höll igång i trav bara under förutsättning att Jonna inte glömde skänkla. 

Received667881494189331
Jonna Alveheim och Kex. Foto Nina Känsälä 

Men det fanns en fördel med att tempot sällan når höga hastigheter. Jonna kände sig trygg när hon visste att ponnyn aldrig gick oväntat fort. Hon behövde aldrig hantera för mycket nerv i ponnyn eller oväntade situationer. Ändå var ponnyn tillräckligt känslig för att även svara för små signaler, men viktigast av allt var hon tillåtande för att Jonna ibland vinglade till med balansen eller armen. 

Nina sade det ofta; hon kunde inte vara mer tacksam för vad Nutella lärde Jonna. Ponnyn lärde barnet rida bra; jag som ridlärare och Nina som förälder behövde aldrig ha ett hjärta i halsgropen. 

Jag tänker, att små barn innebär stora hjälper och stora barn små hjälper. Men det är inte hela sanningen; det är balansen som avgör. Någon som håller på att lära sig rida, har svårt att hålla balansen på hästen. Det går att jämföra med någon som står uppepå en surfingbräda; ju bättre balans desto mindre rör sig personen. 

Ridning går ut på att ge en signal i taget. Vi ger aldrig flera signaler samtidigt, utan ju högre nivå vi rider på desto längre och mer avancerade följder av signaler lyckas vi utföra. Som med matteboken; vi börjar med plus och minus vilket så småningom leder till ekvationer. 

När vi tappar balansen, ökar risken att vi ger fler signaler samtidigt. Lutar oss vänster för att ta i mer med vänster skänkel; men då säger vikthjälpen ”gå vänster” och skänkeln säger ”gå höger”. Hästen försöker uppnå balans. Vi ska skänkla men samtidigt rör sig armarna ”för att hjälpa till” vilket istället betyder broms. 

Känsliga hästar hjälper med andra ord inte till i början av ryttarkarriären, utan skapar mer problem. De missförstår de dubbla signalerna, ökar hastigheten för att hålla balansen, det blir för mycket av allt och de vinglar i takt med ryttaren. 

Men, i takt med att balansen ökar så blir ryttaren mer stilla och med i rörelsen. I takt med att eleven mognar med uppgiften blir hen redo för mer finstämda instruktioner; vi leker fram små signaler. Det är magiskt när man lyckas instruera eleverna att rida för vikthjälperna och hästen svarar blixtsnabbt för signalen. 

Nybörjarbarnen har fullt sjå att hålla en sträckt tygel, hålla sig kvar på hästen och samtidigt få den att följa fyrkantspåret. På mitt jobb har vi fantastiska med förmågan att lotsa och ”gissa rätt” med de oerfarna samt utmana och bjuda upp till dans för de erfarna. 

Måste små barn rida med stora hjälper? Jag har elever som fortfarande är små men större än de var när de började sin ”ridkarriär” med mig och mina kollegor. De är inga stora barn ännu, trots det lyckas de rida med små hjälper och snappar snabbt upp mina signaler. Orättvist att vissa hittar det tidigt i livet. Jag menar, jag har ju precis börjat lära mig rida: trettio år efter att jag började.


Louise Nyberg
22 januari 16:04

Ridlärarbloggen: Vi behöver inte leva med skuld och skam 

Ridlärarbloggen: Vi behöver inte leva med skuld och skam 
Jag och Queen Elisabet. Foto: Hasse Röjder

Jag upplever att många stretar på i det tysta och känner sig väldigt tyngda. Emellanåt också jag själv, men jag hoppas att de värsta av de perioderna ligger bakom mig. 

Tyngden av skuld och skam; gentemot våra hästar. 

Helgen som varit så reagerar jag över hur många ledsna personer jag mött. Personer där jag behövt torka tårar. Deras tårar är bevis på en besvikelse; de tror att de är väldigt ensamma att känna så. 

Besvikelsen är gentemot de själva men framförallt hästarna. De arbetar hårt och målmedvetet men når ända inte fram. De vill prestera, visa att de kan. Inte inför de själva, men gentemot hästarna och till viss del så vill de visa mig att de kan. De vill leverera; besvikelsen kommer när deras insats inte räcker till. 

Jag vänder mig mot dem och vågar fråga varför. När jag inser att tårarna inte är en rädsla på att misslyckas utan en besvikelse mot dem själva; så kan jag möta dem i det. 

– Du är inte unik. Du är inte ensam om att brottas med dessa känslor och du är inte själv i att känna så. Det enda du behöver är verktygen i att hantera det. 

Lollo2
 Jag och Sheeno. Foto: Therese Heggestad

En tränare berättade för mig om en elev hon hade. Eleven var förtvivlad över hur hon inte lyckades rida bra på träningen.
”Vad gör jag för fel?” undrade eleven.
”Du rider för dåligt” blev tränarens svar, varpå eleven blev ännu mer förtvivlad. 
Eleven kände en stark övertygelse om att enda alternativet var att lägga ned med ridning och sluta helt.
”Nej, nej, nej” sade tränaren. ”Det är inte det jag menar.”
Tränaren förklarade att det hon menade var att eleven där och då hade för få timmar i sadeln, för lite erfarenhet, för få verktyg och otillräckligt med erfarenhet. 
”Du behöver mer av allt det innan du får det resultat du vill ha” sade tränaren.
Eleven slutade aldrig med hästar och ridning efter den feedbacken. 

Vi måste någonstans inse att vi gör vårt bästa, så gott vi kan.  Att vi medan vi lär oss, ofta kommer göra fel och behöva hantera att misslyckas. 

Det handlar inte om att misslyckas mindre, bara försöka träna på ett sätt där vi gör det mer sällan. Se ett bra resultat som en belöning och ett sämre resultat som en lärdom. 

Och var inte frustrerad; hjälp finns att få. Du behöver inte vara ensam när du strävar. Och var inte besviken; du gör så gott du kan och senare kommer resultatet av det du gör idag. 


Louise Nyberg
15 januari 16:32

Ridlärarbloggen: Letar efter att känslan landar rätt 

Ridlärarbloggen: Letar efter att känslan landar rätt 
Louise Nyberg med Cajsa och Lizzie. Eget foto.

”Hur känns det?” frågade jag. 

”Nä inget bra” svarade Tilda. 

Känslan ljuger aldrig, men ibland kan det vara svårt att veta vad man letar efter. Det kan också behövas möjlighet att rida andra hästar; kunna jämföra, få fler verktyg, känna efter andra vinklar. 

”Tilda” sade jag. ”Du är en person som alltid äter samma frukost. Det är väldigt sällan du byter ut dina frukostrutiner.

”Det är sant” svarade hon med ett leende.

”Du åker också hem från skolan på exakt samma sätt varje dag. Det skulle aldrig falla dig in att lifta med någon motorcyklist hem från skolan. 

Tilda skrattade.

”Nä, aldrig!” 

Jag förklarade för Tilda att hon gör alltid allt på exakt samma sätt. Det gör också att hon kommer alltid landa i samma känsla när hon rider.

”Du behöver våga experimentera” förklarade jag. ”Våga prova, våga förändra. För fortsätter du göra som du alltid har gjort så landar du i samma resultat.” 

Tilda fick något att tänka på, även om vi båda inser att det Tilda gör är väldigt bra. Hon ska definitivt inte ändra allt, men våga förändra lite grann. 

Samtidigt är en av Tildas stora styrkor hennes förutsägbara ledarskap till hästen Cajsa. Det är just det som gör att Cajsa trivs extra bra med Tilda och verkligen vill ha Tilda som ”sin person”.

Cajsa finner trygghet i att Tilda alltid gör samma lika. Hon behöver aldrig vara orolig för att Tilda sätter henne i skrämmande situationer och hon kan enkelt göra rätt eftersom hon vet vad Tilda ber om. 

Cajsa är en häst med nerv som inte behöver ”en äventyrlig vardag”. Hon behöver lugn, ro, stabilitet och trygghet. Allt det ger Tilda till henne och Cajsa får känna sig speciell. 

Tilda kommer aldrig sätta mer stress i Cajsa samtidigt som Cajsa hjälper Tilda att våga prova nya saker utanför sin komfortzon. 

De gör båda varandra lite bättre. 


Louise Nyberg
8 januari 17:38

Ridlärarbloggen: Vad är en snäll häst?

Ridlärarbloggen: Vad är en snäll häst?
Cajsa, Corinne, jag och Lizzie. Foto: Sara Westling

Jag hade inte en tanke på att en häst i halsring kunde väcka misstankar hos andra.
”Varför har du halsring…?”

Jag förstod först inte frågan. För mig så är halsringen en naturlig del i min utrustning – jag blir nästan stressad av tanken på att vara utan en.

Nej, jag har inte halsring på alla hästar i alla lägen. Men jag har helst en alltid när jag hoppar och alltid på unghäst. Ibland oftare än så också. Många gånger har halsringen varit en räddning för mig när en häst hoppat till eller jag kommit ur balans; jag slipper ta hästen i munnen.

En insikt jag fått de senaste åren är användandet av martingal. Det visar sig att den ibland används till samma syfte som när jag använder halsring. Det är bara det att det är coolare med martingal än med mitt fegsnöre (halsring).

En annan insikt är hur mycket definitionen ”en snäll häst” kan skilja sig beroende på vem du pratar med; kanske är insikten en liten del allvar blandat med en stor andel humor.

  • ”Den blir lugnare när den har huva på sig.”
    Lugnare är inte samma sak som att den blir lugn.
  • ”Den har ett skarpare bett för att det ska bli lättare för barnen att bromsa.”
    Samma ponny visade sig vara en avkastarkung.
  • ”Den har aldrig tappat en ryttare.”
    Anledningen kan vara att den bara blivit riden fem gånger.
  • ”Hur lugn som helst.”
    Du kommer inte få hästen att röra på sig.
  • ”Har en tydlig broms.”
    Men ingen tydlig gas.
  • ”Älskar uteritter.”
    Vad en uteritt är kan behöva definieras. För vissa så är det sträckan till och från stallets ridhus.
  • ”Oj, den har aldrig gjort så förut.”
    Efter att hovslagaren fått ett bakben i magen.
  • ”Oj, jag trodde att den bara gjorde så hemma.”
    Efter att veterinären fått ett bakben i magen.
  • ”Lite vaken.”
    Håll i dig. Minsta ljud drar igång ett fyrverkeri i hästen.
  • ”Lite pigg i början.”
    Efter att den bockat av sig i 20 minuter så är det lugnt.
  • ”Jättesnäll, men gillar inte andra hästar.”
    Det är på egen risk som du rider din häst samtidigt som den hästen.
  • ”Älskar att hoppa.”
    Det visade sig sedan att hästen jag skulle provrida skenade mot hinder och ibland sprängde hinder för att den inte hann hoppa i tid. Jag avbokade provridningen innan den hann bli av.
  • ”Lätt att lasta.”
    Med hjälp av morötter, longerlina, rätt transport och/eller rätt person som lastar.
  • ”Perfekt nybörjarhäst.”
    Så länge den går på led och du inte begär mer av den. 
  • ”Perfekt första häst.”
    Den är begränsad.
  • ”Perfekt tanthäst.”
    Den gör inget oväntat.
  • ”Den snällaste hästen jag har i stallet.”
    De andra kandidaterna påminner mer om oinridna mustanger.
  • ”Till och med min pojkvän kan rida den här hästen.”
    Ja, med ledare.

För somliga så är en snäll häst någon som alltid har öronen framåt. Eller inte rör sig mer än nödvändigt. Eller rör sig alltid rakt fram, inte oväntat åt sidorna. Eller visar noll uttryck i alla lägen. Eller ”är lätt att sitta kvar på” när den bockar.

Allting är relativt och kopplat till hur små eller stora krav du kan ställa på dig själv eller din häst. För i slutändan så handlar det om vår egen förmåga och begåvning att läsa av hästen – eftersom alla hästar är snälla. 

/Lollo


Louise Nyberg
1 januari 16:45

Ridlärarbloggen: Vad är det som styr vår satsning? 

Ridlärarbloggen: Vad är det som styr vår satsning? 
Louise Nyberg och hennes Cajsa. Foto: Privat

”Hur vet jag vad det är som brister”, en fråga jag ställde som saknar ett svartvitt svar. 

Oavsett vilken satsning som vi står i (platsa i en svårare grupp på ridskolan, debutera en högre klass, skapa en tävlingshäst, hobbyhästägare och så vidare) så har vi flera ingredienser som påverkar oss. Hur vet vi vilken ingrediens som saknas, är fel, behöver bytas ut eller förändras?

Svaret på den frågan hämtar jag från det nätverk av tränare och kunniga jag har skapat omkring mig. 

Lollo1
Jag och Rollo. Foto Linda Hemmingsson 

Vilka är ingredienserna i vår satsning? Om jag ser på det utifrån mitt eget tränande och tävlande så ser det till stor del ut så här: 

  • Ambition. Har jag ett utstakat mål framför mig? Om jag inte kan formulera mitt mål så är det svårt att veta vart jag är på väg. Om jag har målet så är alla beslut längs vägens gång betydligt enklare att fatta. 
  • Hästmaterial. Det hästmaterial jag sitter på idag måste inte ta mig till slutmålet; det kan räcka till att ge mig erfarenhet en bit på vägen. Antingen reglerar jag mina ambitioner efter den häst jag har tillgång till, eller så behöver jag vara beredd att byta häst för att nå mina mål. 
  • Mina egna förutsättningar. Vilken balans behöver jag ha i sadeln för att kunna göra vad jag vill? Hur mycket koordination och styrka behöver jag? Räcker min ork? 
  • Omgivande förutsättningar. Har jag möjlighet att transportera min häst om så krävs? Anläggningen jag är på, vad erbjuder den för möjligheter i min träning? Hur mycket förhindrar/förbättrar omgivningen det jag har som målsättning? 
  • Mina resurser. Att vara rik behöver inte vara ett måste för att nå sina mål. Men jag behöver reflektera över hur tid, ekonomi, arbete/skola samt energi påverkar mina förutsättningar i mitt tränande/tävlande. 
  • Mina tränare. En tränares roll är att kunna möta eleven där den står. Det är väldigt individuellt i vad jag som tränar behöver från min tränare och det kan också förändras över tid; beroende på var jag är i min satsning. Kan tränaren hjälpa mig att fatta svåra (nödvändiga) beslut? Kan tränaren hjälpa mig att se vad jag saknar? Och hjälpa mig att bygga ett system som får mig att känna mig trygg? 
  • Mitt team. Hur mycket hjälp behöver jag omkring mig och hur mycket klarar jag på egen hand? Vet alla i teamet om deras roll och vad som förväntas av dem, till exempel på en framridning? Kan jag få hjälp från veterinär och hovslagare; kan vi tillsammans se hur häst och träning hänger ihop? 

Till sist står jag igen och frågar mig själv om jag har nått mina mål; om jag är klar än. Jag inser att bästa sättet att få svar är att vända mig till mina tränare och andra mentorer omkring mig. Och min slutsats är att jag är närmre mina mål idag än vad jag var för ett år sedan. 

/Lollo


Louise Nyberg
18 december 2023 16:50

Ridlärarbloggen: Hur blir jag mitt bästa jag?

Ridlärarbloggen: Hur blir jag mitt bästa jag?
Louise Nyberg och hennes Cajsa. Foto: Privat

Jag bor på en hästgård där jag försöker kombinera min vardag med min familjs inackorderingsstall, min verksamhet Stall Grana Ponnyteam samt mitt jobb som ridlärare på Hufvudsta Ridskola.

Ponnyteamet innebär att jag skräddarsyr upplägg åt tävlingssatsande ryttare inom dressyr, hoppning och fälttävlan.

För åtta år sedan startade jag Ponnyteamet med ambitionen att erbjuda kvalitet; att vara ett alternativ till alla gånger det råkar bli fel för nyblivna hästägare. Kunna erbjuda egen tävlingshäst i den mån som passar ryttarna, att föräldrarna inte måste vara hästkunniga och att ge möjligheter som ryttare annars inte får.

Att vara ett alternativ till alla gånger det råkar bli fel för nyblivna hästägare.

De här åtta åren har varit en ledarskapsutbildning som jag aldrig hade kunnat få på något annat sätt. Jag har aldrig ångrat något val, samlat på mig massor av roliga minnen och vuxit ihop mig med företaget.

Att vara entreprenör innebär långa dagar, lägga ned mycket tid, ofta stå ensam och samtidigt vara omgiven av många. I dagsläget, ihopräknat ridskolan samt övriga, har jag 200 elever som varje eller varannan vecka tränar regelbundet för mig.

Vid sidan av det här så försöker jag göra min egen satsning – träna och tävla dressyr, hoppning och fälttävlan.

Jag reflekterar ständigt och frågar mig själv hur jag ska bli mitt bästa jag.

  • Vilka verktyg har jag och vilka verktyg saknar jag?
  • Vem vill jag vara, i mina olika roller?
  • Hur fördelar jag tid som jag investerar?
  • Vad genererar energi?
  • Vad kan jag styra och vad behöver jag acceptera?

Jag arbetar dagligen med att hantera mina rädslor samt sortera vad som är min yrkesroll, min person och min passion. Det är delar som minst sagt vävs samman och ibland är svårt att skilja på. Det är knappt att ens mina närmaste vet vad som är vad i min tillvaro.

Det är inte bara min ridning, mina hästar och min undervisning som jag vill utveckla. Det är allt runtomkring också. Men jag får ta lite i taget.

Jag vill leverera i det jag presterar.
Jag vill njuta och vara tacksam över att kunna göra det jag gör.
Jag vill bidra till att mina hästar, elever och omgivning mår bra.
Jag vill förverkliga drömmar – jag vet oftast vad jag vill men behöver hitta medel för att nå dit.

Det har varit, och är fortfarande, en resa i att lära känna sig själv.

  • Vad behöver jag för att må bra?
  • Hur är det viktigt att jag fördelar min tid?
  • Vad behöver jag för att orka (räknat i mat, sömn, återhämtning, träning).
  • Hur kommer jag väl förberedd?
  • Vilka rutiner fungerar och vilka kan fungera bättre?
20231216_171707
Foto: Privat.

Det är märkligt, hur en lång vecka kantad av motgångar snabbt kan vända till något annat. Hur det där ridpasset i samspel med min häst kan fylla på med energi för en månad framåt.

Hur telefonsamtalet med en vän kan ge trygghet och svar på frågan om jag resonerar rimligt. Hur personen jag möter i stallgången eller i ridhuset kan råka säga det som jag behövde höra just då. Hur den där fåniga rosetten kan boosta på ett helt obeskrivligt sätt.

Varje gång jag möts av omtänksamhet, oavsett hur liten eller stor, så hoppas jag att den personen känner att jag vill ge det tillbaka.

Jag fortsätter trampa ut till stallet för att fodra, möta mina hästar, nöta timmar i sadeln, skratta med vänner och familj. För jag är inte klar än och jag älskar resan jag är på.

Lollo_mamma
Min mamma Annika och Lizzie. Foto: Privat

Louise Nyberg
11 december 2023 10:53

Ridlärarbloggen: Vi minns Allan

Ridlärarbloggen: Vi minns Allan
Personalen och medlemmarna på Hufvudsta Ridskola minns Allan, och påminns om hur viktigt det är att stötta varandra i med- och motgång. Foto: Marie Eklund

”Hur går det med din fälttävlan?” sa Allan när han fick syn på mig.
”När får jag se dig rida på Segersjö?”

”Det går bra”, skrattade jag.
”Men det lär nog dröja innan du ser mig tävla på Segersjö!”

Som vanligt så hade Allan alltid en stund över att prata. Han visade alltid ett genuint intresse för alla personer han mötte på stallplanen och han trivdes med att lära känna hästarna.

Allan_kock
Foto: Marie Eklund

Allan var på många sätt aktiv och närvarande på ridskolan. Därför infann sig en tomhetskänsla när vi nåddes av beskedet att Allan gått bort. Bara två dagar tidigare var han på ridskolan och red lektion.

Marie Eklund valde att skriva ett mail till oss på ridskolan och uttrycka vad hon och många med henne kände. Jag är glad och tacksam för att Marie och Allans dotter Erica tycker det är okej att jag delar det här på bloggen.

Till ridklubben och ridskolan med anledning av Allans oväntade bortgång

I onsdags morse hade vi i ridgruppen en minnesstund efter Allans död. Det var många tankar och ett fint samtal vi hade. Vi har dock förstått, ännu mer nu, hur viktiga vi i stallet är för varandra. Annars hade det knappast väckt sådan uppmärksamhet och en vilja att starta insamling till minnesgåva. Till och med från människor som inte ens visste Allans fullständiga namn!

Vi som är i stallet är både elever och klubbmedlemmar. Ni ska veta att detta betyder så mycket för så många. När vi satt i klubbrummet i onsdags blev vi som var där klara över vad det handlar om. Detta vill jag försöka förmedla till er.

Många av oss är nu till åren komna. Vi är lite kantstötta och har inga som helst ambitioner att tävla eller utmärka oss. Men vi älskar hästar och att få fortsätta att rida. Inte åka häst och ha det som förevändning för social samvaro. Vi vill fortsätta att lära oss, både att rida vettigt och att få en ökad kommunikation med hästen. Detta får vi i Hufvudsta. Vi känner oss inte som stofiler utan som ryttare och vi behandlas också så. Allan var så tydlig i detta, alltid nyfiken och en vilja att lära sig mer. Även när kroppen svek.

Allan_korg
Linda Holtz och Allan på onsdagsgruppens julavslutning 2021. Allan fick en specialtillverkad kockmössa för att hylla hans insatser som tårtbagare. Linda fick medalj av Allan, som bästa mockerska i ridhuset, med text på portugisiska då hon är ett stort fan av Pessoa. Typisk Allan-humor! Foto: Marie Eklund

Under vår minnesstund blev det många tårar men också skratt. Vi pratade om hur viktiga vi är för varandra. I stallet faller de fasader vi har i andra sammanhang; här behöver vi inte upprätthålla en roll utan kan vara precis de vi är. I stallet är vi människor som älskar hästar och som vill stötta varandra.

Att få krya-på-dig blommor från stallkompisar efter en operation värmer mest av allt, så uttryckte en i gruppen det. När kroppen är svag under rehab hjälps vi åt att lyfta upp och ner sadlar. Linda och alla ridlärarna kämpar för att ge oss hästar som vi klarar av, oavsett hur skraltiga vi är för tillfället.

Allan personifierade så mycket av det som är viktigt. Medmänsklighet, nyfikenhet, alltid beredd med en hjälpande hand och en stor kärlek till hästarna.

När vi skildes åt i onsdags morse var det med många kramar. Allan personifierade så mycket av det som är viktigt. Medmänsklighet, nyfikenhet, alltid beredd med en hjälpande hand och en stor kärlek till hästarna.

Vi vill att ni som representerar ridskolan och klubben ska veta vilken stor del ni är i våra liv. Det kan ju vara bra att förmedla det medan vi alltjämt lever och kan sitta upp.

Med många hälsningar
Marie Eklund

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 123 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 93 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar
Tipsa Ridsport Besök vår tipssida - du kan vara helt anonym

Ridsport digital

99:- i månaden