Efter en lång sommar så var min känsla inför hösten att ”inga problem, vinter är ju inte särskilt jobbigt”.
Det visade sig att jag glömt bort hur det är att frysa. Hur mörkt det är när solen slutar lysa. Hur lerigt det blir. Och hur jobbigt det är att pulsa i snö. Och hacka sönder is.
”Det är lugnt, jag låter hästarna vila på vintern.”
Till viss del låter jag också mina hästar vila på vintern, så som många andra gör. Mina hästar har tillgång till stora hagar, men det gör det ju inte självklart att de faktiskt rör sig tillräckligt mycket.

dressyrträning. Foto: Nina Känsälä
Vintern kommer med många överhängande risker. Får hästarna i sig tillräckligt med vatten? Jag behöver arbeta för att minska kolikrisken, med hjälp av motion, extra mash, salt och granris i hagen för sysselsättning.
Det är lätt att glömma bort ibland vad man har; fokus hamnar ofta på det man inte har.
Jag åkte till ett stall för att ha lektion för Edith och hennes ponny. Vi drunknade i blöt snö, tårna frös och det blåste på tvären. Ediths ponny tänkte verkligen ”crazy horsepeople” och hade hellre varit kvar i stallet.
Utan tillgång till ridhus stod vi där på en ridbana i svag belysning som bara tillät skritt.
”Var är alla andra ryttare”, frågade jag Edith.
”Hemma!” blev svaret.
Jag insåg att det var ju såhär jag hade det under mina första nio år som hästtjej.
Vintermånader utan ridhus. Ibland tillät underlaget trav och galopp, men oftast blev det bara skritt. Kanske lite mer vilodagar då än sommartid.

Vi red dressyr i skritt på en isig ridbana. Det blev mycket barbacka, passade på att öva voltige i skritt och annan balansträning. Jag var med på hoppkurs och behövde rida dit. Det tog en timme enkel väg att skritta till ridhuset. Efter avslutad träning skulle jag fika min medhavda matsäck men den var då djupfryst och gick inte att äta. Så jag skrittade hem igen, värmde fingrarna innanför jackan och ponnyn hade istappar runt mulen.
Jag har aldrig haft rinnande vatten i det stall jag hade min ponny, vi bar alltid vatten till stallet. Störst problem hade vi med torvbalarna som frös vintertid. Jag behövde planera ett par dagar i förväg innan det behövdes strö, så balarna skulle hinna tina i pannrummet (som låg i källaren på vårt hus).
Men en vinter kom så mycket snö att pannrummet var igensnöat. Då gick snön på gräsmattan upp till midjan på mig – jag fick knuffa torvbalen framför mig, upp på altanen och sedan förvarades den i vardagsrummet tills användning.
Jag minns många gånger då vi trotsat snöstorm – siktet var bara inställt på att komma iväg på tävling. Crazy horsepeople, som sagt…
Följ Ridsport på