LillyBelle är inte typen som håller låda vid frukostbordet. Till skillnad mot den ständigt kvittrande, skämtande och ibland närmast enerverande Angelo har hon utrustats med ett synnerligen uselt morgonhumör.
Vi andra vet om det, låtsas för det mesta inte om det utan låter henne buttert peta med skeden i sin yoghurt och slött tugga på sitt knäckebröd. Det är som det är, troligen ärftligt och ingenting att göra någonting åt. Fråga mina föräldrar hur jag själv var som barn timmen före första lektionen i skolan…
Mot bakgrund av ovan nämnda fakta i målet är det därför med stor, nästan ogreppbar, förvåning jag denna torsdagsmorgon ser en LillyBelle som skiner upp så mycket att hon nästan bländar oss andra med sin entusiasm. Ingen trumpenhet, inget dåligt morgonhumör, bara glädje.
Och plötsligt kommer det:
– Tänk att jag fick en rosett i Braås! Jag kan nästan inte fatta att det har öppnat upp!
Det ska mycket till för att LillyBelle ska yttra sådana ord ens före lunch. Att hon nu gör det betyder precis det hon ger uttryck för: att det hon känner nästan är för bra för att vara sant.
För det har ju öppnat upp nu. Barn och ungdomar tillåts åter tävla i idrott. Då är det klart att de som älskar att tävla känner en bubblande glädje bryta fram i kroppen. En glädjeflod, så stark att till och med ett trumpet morgonhumör tvingas ge vika och ta till reträtt.
Senaste gången barnen tävlade var i Nybro, tidig höst, utan publik och med tuffa restriktioner. Nu är vi snart framme vid sommaren 2021 och jag känner mig stolt över hur de hanterat denna enormt långa tidsperiod av bara nötande och tränande, vecka ut och vecka in. Inte vid ett enda tillfälle har de gett uttryck för besvikelse över att inte få tävla, trots att vi alla vet hur mycket de älskar detta fascinerande element av idrotten.
De har gnuggat på med sina ponnyer dag efter dag. Pysslat, mockat, tränsat och ridit ut på skogsturer. Fått instruktioner i paddocken, nött vidare, försökt förbättra sig och nöjt sig med det. Min blinda förhoppning är att precis alla andra idrottande barn i Sverige gjort och känt på samma sätt som mina och nu med kraft och glädje återgår till sina tävlingsaktiviteter.
Nu finns en rosett från Braås som symboliserar ljusare tider. Den rosett som får LillyBelle att känna tävlingsglädjen återvända. Faktum är att det inte ens var någon tävling i egentlig mening utan en pay and jump som Braås Ponny- och Ridklubb arrangerade i söndags.
Region Kronoberg har nämligen gått emot Folkhälsomyndighetens nya rekommendationer och förlängt tävlingsförbudet i det här länet ytterligare en tid. Men trots att det var en pay and jump kändes det och såg ut precis som vilken tävling som helst.
Dessutom fick både LillyBelle och Angelo varsitt fint kvitto på att uthållighet och träning betalar sig. LillyBelle har siktet inställt på att tävla Lätt B med Peggy och testade med lyckat resultat en 70-centimetersrunda, för första gången med kombinationshinder. Angelo och Tango agerade lika följsamt på samma höjd.
Här är LillyBelles runda:
https://vimeo.com/546076352
Och så här såg det ut för Angelo och Tango:
Att tävla på hemmaplan ”på riktigt” dröjer därför ytterligare en stund, men det är nära nu. Väldigt nära. Dessutom är det tillåtet att tävla i närliggande län om avståndet inte är alltför långt. Det har vi planer på att göra redan under lördagen om allt klaffar. Jag befinner mig fortfarande mitt inne i min slutspelsbubbla eftersom Växjö Lakers just nu är mitt uppe i en SM-final mot Rögle.
Lördagen blir därför ett geografiskt slalomåk för mig genom Skåne. På morgonen väntar barnens första riktiga tävling sedan i höst och på eftermiddagen tar jag mig sedan vidare till Ängelholm för att bevaka den fjärde SM-finalen på plats i Catena Arena.
Det är mycket nu – men det är mycket goda nyheter.
Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står alltid öppet för er som vill följa mig där, liksom den förträffliga gruppen för ponnyföräldrar som heter Ponnypappor i Sverige!
Följ Ridsport på